Påskvänner!
Så här presenterar sej socialdemokraterna inför höstens val. Det är viktigt att socialdemokratiska värderingar får prägla kyrkan, tycker dom (inte tvärtom).
Och så här svamlade moderaterna inför partistämman i Gävle, där man bestämde sej för att ställa upp även i kyrkovalet 2009 fast man inte tycker att staten ska lägga sej i kyrkan (alla andra politiska partier gör det ju, typ). Fegisar!
Här kan man ladda ner studiematerial som visar hur centerpartiet är förankrat i evangeliet (eller nåt).
Här bloggar fromma kristdemokrater i Svenska kyrkan, men säg ifrån till dem också. Fromhet eller goda visioner hjälper inte - ni stöder i handling ett sjukt system IDAG!
Den läskiga halvmesyren folkpartister i Svenska kyrkan (FISK) presenterar sej också på nätet.
Sverigedemokraterna söker kandidater till kyrkovalet. (Naturligtvis, vad trodde ni?). De kallar sej i kyrkovalet Förbundet Fädernas kyrka, men det är samma skit ändå. (Enda ursäkten sd har är att de faktiskt säger sej VILJA ha Svenska kyrkan som statskyrka, vilket knappt något annat parti erkänner att de vill).
Och kommunisterna, f'låt vänsterpartisterna, engagerar sej också. De kör en FISK-variant, men det blir visst ViSK i deras fall. Urk på burk.
HUR SJUKT ÄR INTE DETTA ALLTSAMMANS?
PS. OBS! Förbundet Fädernas kyrka ska inte förväxlas med den på många sätt utmärkta partipolitiskt obundna nomineringsgruppen Frimodig kyrka, som i kyrkomötet bl.a. företräds av Dag Sandahl, som idag skriver en skrämmande aktuell bloggtext under rubriken Pick och Pack. DS.
För livets skull vänds vanmakten till vrede,
för livets skull ska livet brusa fram...
Inlägg
En dag kvar
10 timmar sedan
17 kommentarer:
Har haft synpunkter på att Moderterna med sekulär ordförande envist nominerar politiker till Kyrkomötet.
Vems är felet. Svenska Kyrkan har en anpasslig ledning (till den politiska verkligheten) inte till religionsutövning.
Analysen blir en svag kyrka ger plats för politiker.
Ja, det är bra att du har synpunkter, Leif (som jag hoppas att du också framfört till dem det vederbör). Lite knepigare att komma åt än moderater, socialdemokrater och centerpartister är kanske FISK, VISK och Fädernas kyrka som kallar sej nåt annat men i verkligheten är folkpartister, vänsterpartister och sverigedemokrater i Svenska kyrkan.
(OBS! man kan väl få vara i Svenska kyrkan, men bör inte där gruppera sej efter stats- och kommunpolitisk tillhörighet - det legitimerar och bevarar själva kärnan i det sjuka systemet).
Vilka grupperingar skulle vi kunna ha i Svenska kyrkan då? Kan du ge exempel? Vad skulle skiljefrågorna vara mellan de olika grupperingarna.
Just nu ser jag bara POSK och Frimodig kyrka. Jag vet inte riktigt vad skillnaderna är. Och jag ser inte vilka nomineringsgrupper som saknas. Kan du guida i vad du ser skulle vara det nya landskapet? Ge oss en vision!
--Bengt
Bra fråga, Bengt! Men låt mej säga så här: de nomineringsgrupper som behövs lär växa fram av sej själva när politiska-parti-systemet vittrar sönder. Det var ju så Frimodig kyrka uppkom i förra valet, se www.ihs.nu/index.php?option=com_content&view=article&id=24:kyrkovalet2005&catid=2:posts
Jag behöver och kan inte definiera behoven. Kanske räcker det med Posk, Frimodig kyrka och Öppen kyrka, www.oppenkyrka.se, vad vet jag? Men det finns i varje fall plats för fler grupper, inkl. t.ex. EFS eller andra redan befintliga inomkyrkliga rörelser som vill representeras också i kyrkans verkligt beslutande organ.
Till det nämnda sjuka politiska-parti-systemet räknar jag som sagt även sd:s Fädernas kyrka, samt FISK, VISK och MISK (miljöpartister i svenska kyrkan) www.mp.se/templates/Mct_78.aspx?avdnr=12227&number=159164 . Grundfelet är att man tror att de rikspolitiska skiljelinjerna är relevanta i andliga/kyrkliga frågor. Det tror inte jag. Jag kan t.ex. som liberal vara "juridiskt öppen" för många livsåskådningar och samlevnadsformer jag som kristen inte vill vara med om att godkänna utan tvärtom motarbeta. Jag kan som liberal vara kritisk till verklig statssocialism och ogilla ett samhälle där staten tar och fördelar över 50% av inkomsterna - medan jag som kristen är positiv till en ökad egendomsgemenskap inom kyrkan, där både kyrkoavgift, kollekter och olika slags kommuniteter kan få tjäna det syftet. Bara som några exempel. Så för mej känns även FISK (folkpartister i Svenska kyrkan) helt irrelevant i fråga om kyrklig gemenskap. Gruppen missbrukar folkpartiets namn i ett sammanhang där folkpartiet inte hör hemma.
Att, som många tycks göra, reagera mer på att vårt EFS skulle ha ombud i sin egen Svenska kyrkas riksmöte än på att MODERATERNA har det, det tycker jag visar hur lätt vi anpassar oss mentalt till sjuka och orimliga system.
Jag håller med.
Frågan är om SvK är bortom branten redan?
Du verkar inte tro det. Vad är det som gör att du fortfarande är positiv till SvK?
Jag är övertygad om att Svenska kyrkan i grunden är för bra för att lämnas vind för våg. Vad är det då som ger mej den övertygelsen? Ja, svenska kyrkan har trots allt i grunden samma ideologiska bas som EFS. Det handlar bara om att börja tillämpa den - förvisso med viss moderation och situationsanpassning, men inte med öppenhet för vad som helst. Bara ruiner är helöppna.
Jag tror att Svenska kyrkans ledningskris och kommande ekonomiska kris kan bli dess räddning på sikt. Frågan ställs då på sin spets: vilka är kyrkans verkliga vänner och vilka är beredda att offra något för att evangelium om Jesus verkligen ska nå hela Sveriges folk - barn och vuxna - och hela vår jord? Jag tror att EFS kan ha en uppgift här, minst lika mycket som 1856.
Förutsatt, naturligtvis, att vi inte själva påverkats alltför negativt av teologier som egentligen svär mot kyrkans bekännelse men som under 1900-talet bereddes plats i den allmänna toleransens namn. (När John Shelby Spong bjöds in av Västerås stift och biskop Ytterberg passerades väl ändå någon sorts gräns. Men redan den genomsympatiske Nathan Söderblom föregrep på många sätt den utvecklingen.
Riskerar vi inte - om vi stannar troget i SvK - att bli ensamma om att bära hela hennes overhead av anställda och byggnader? Det är sannerligen inte en huvuduppgift för en som vill vara trogen bekännelsen att bekosta anställda som inte vill bära ut budskapet om riket och en massa byggnader av kulturhistoriskt värde?
Kommer man ur den fällan på annat sätt än att överge SvK och bilda en ny kyrka med samma bekännelse som SvK egentligen har? När är det dags för EFS att bli ett eget samfund?
Eller kanske frågan skulle vara (för styrelsen att fundera på): Vilka är kriterierna som gör det omöjligt för EFS att vara kvar?
Det måste ske ett stort under om Svenska Kyrkan, den som styrs av kyrkomötet (de politiska partierna) på nytt blir ett evangeliskt-lutherskt samfund i alla delar, inte bara till namnet. Mycket måste rensas ut, oblibliska läror och många präster och biskopar om de inte blir omvända.
Jag tror det var fel när EFS blev en rörelse under Svenska Kyrkan. Friheten begränsades. Det är nu inte lätt att frigöra sig.
Jag tror ändå att det var klokt av Rosenius m.fl. att verka inom Svenska kyrkan. Att det har blivit till mycket välsignelse för land och folk, särskilt under Fosterlandsstiftelsens första 100 år.
Men visst kan saken diskuteras - Fjellstedt, Lundborg m.fl. var ju mycket inspirerade av Skotska frikyrkan och Ahnfelt provade ju t.o.m. på frikyrkoidén ett slag. Vad jag förstår gick många EFS:are med i Missionsförbundet 1878 p.g.a. dess större frihet från statskyrkan (inte p.g.a. försoningsläran), så hade EFS legat steget före där kanske splittringen av väckelserörelsen hade blivit mindre. Det är förstås också något att väga in vid utvärderingen...
Själv menar jag att EFS idag har en tydlig uppgift inom Svenska kyrkan om det är lika tydligt väckelseinriktat och i konstruktiv mening kyrkokritiskt som 1856. I den meningen menar jag att EFS idag kan hämta tydlig inspiration från EFS igår (utan att plagiera). Jag tycker gott att vi kan låta bli att slentrianmässigt bjuda in stiftscheferna till årskonferenser o dyl. för att markera en samhörighet som på det ideologiska planet ofta inte finns. Respekt för biskopsämbetet i all ära, men det liknar till slut ingenting om vi låtsas ha (eller verkligen har?) modernister som Ytterberg, Lind, Koskinen och Krook som andliga ledare. Utvecklingen på 80- och 90-talet gick, anser jag, för långt mot en kyrkolojalitet som alltför mycket präglar t.ex. EFS i Västerbotten och Eskil Jonsson (jag tänker på hans insändare i Kyrkans Tidning och Budis). Jag är glad att missionsföreståndaren "har talat och räddat sin själ" genom att så pass tydligt som han har gjort markera mot t.ex. den nya missionssynen inom Svenska kyrkan och det i stort sett utsuddade evighetsperspektivet. Ska vi vara kvar inom SvK ska vi vara konsekvent men konstruktivt kritiska mot det som faktiskt gått snett (jodå självkritik och egen syndabekännelse är oxå viktig, men det behöver inte vara högfärd att markera avstånd till vissa saker - som ju även feminist- och befrielseteologer ständigt gör). Vi får inte blir så kyrkotrogna att vi förråder Budskapet. Det finns helt klart en risk för det, om än den blivit mindre under Anders Sjöbergs tid som mf (andra risker kanske har ökat istället).
Å andra sidan får vi inte hamna i "damned if you do and damned if you don´t-tänkande". När jag var liten ansåg många i min omgivning att största felet med EFS i Norrbotten var att det var för frikyrkligt och "EFS-medvetet". Idag anses felet av samma personer vara att EFS är för nära knutet till Svenska kyrkan. Så det kan inte vara lätt att tillfredsställa alla...
Bra frågor, Bengt! Jag tror nog ändå att det där med kyrkolokaler mest är en tillgång, vars framtida bekostande i stort sett kan lösas i samarbete med staten.
Personalfrågan är svårare - utan att vara inkvisitorisk, och med det fantastiska arbete som görs i många församlingar i gott minne, kan man nog befara att det - av mångas uppträdande att döma - blivit skrämmande många både biskopar och präster (och övriga anställda) som omfattar och sprider en tro och lära som har ganska litet med evangelisk-luthersk väckelsekristendom att göra. Läget är i o f s inte diametralt motsatt läget för 200-150 år sedan (då en sådan som hedningen Tegnér blev biskop och en sådan som Geijer - som långt före Waldenström förnekade försoningsläran (och t.o.m. treenigheten!) - stod på biskopsförslag).
Men någonstans går förstås gränsen - och jag anser att den går när EFS blivit så "motvalls" att rörelsen inte längre tillåts verka fritt under Svenska kyrkans namn och tak; då ger sej skilsmässan av sej själv s.a.s. utan att vi behöver säga upp relationen från vår sida. Fast vi ska nog som EFS:are inte låtsas vara mer överens än vi är - förmodligen är EFS självt kluvet i två (minst) grupper när det gäller både synen på bibeln, bekännelsen och Svenska kyrkans ledning (de här sakerna hänger ju delvis ihop). Banden till statskyrkan har helt klart inneburit en fara, en risk för negativ påverkan, en anpassning till "den demokratiska folkreligiositeten". Ole Hallesby var mycket klarsynt i sitt tal från 1 maj 1957:
http://nyt-i-natten-manus.blogspot.com/2007/07/vrt-forhold-til-vranglren.html
Ska ta och lyssna på Hallesby i helgen. Bara en kort reflektion nu: Jag tror också att det var rätt av Lundborg m fl att inte lämna SvK när man bildade EFS. Men man var vid bildandet mycket medvetna om sin "oppositionella" roll i kyrkan. Det känns som vi inte är oppositionella på samma sätt (rätt sätt?) idag. Sen tycker jag definitivt att biskoparna ska få komma till årskonferenserna på särskild inbjudan. Både för att ge och få. Man kan säga ifrån om sakfrågor ändå.
Ibland ser jag EFS i Svenska Kyrkan som motsvarigheten till broderskapsrörelsen i SAP: Det kristna alternativet. Om broderskapare får finnas med egen organisation bland socialdemokraterna, kan väl EFS vara kvar inom Svenska Kyrkan!
--Bengt
Rosenius ville inte gå ur Svenska kyrkan. Han var mycket kritisk till Ahnfelts försök att bilda friförsamlingar. Men samtidigt kvarstod medlemmarna i friförsamlingarna i Svenska Kyrkan.
Man undrar hur Rosenius skulle reagera om han levde idag på det som händer inom Svenbska kyrkan?
Varför skrevs ett samarbetsavtal med Svenska Kyrkan, man kunde ändå verka som ett salt inom kyrkan. Det finns grupperingar som tillhör Svenska Kyrkan tex. Kyrkliga Förbundet, ELMBV och andra lågkyrkliga sammanslutningar. Dessa organisationer verkar på många ställen inom Svenska Kyrkan, men har inte krav på sig att följa ett samarbetsavtal. Sen vet vi att de grupperingar som jag nämnt inte är så väl sedda av de styrande i Svenska Kyrkan.
Vad var orsaken till att EFS ingick ett samarbetsavtal?
Var det bara av ekonomisk natur eller ville de påverka Svenska kyrkan i positiv riktning? Hur har EFS lyckats med detta?
Där jag bor kan jag inte gå till någon gudstjänst i Svenska Kyrkan för den förkunnelse som bedrivs där ger inte mig den andliga föda som jag behöver.
Jag kommer inte att gå ur Svenska kyrkan, inte förrän jag blir utesluten eller att situationen blir sådan att det inte går att stå kvar, på grund av att avfallet blir så stort att det inte går att kalla Svenska Kyrkan för en kristen kyrka.
Vad vi behöver är en genomgripande väckelse bland präster, biskopar och kyrkfolk. Detta sker när förkunnelsen bygger på Jesu uppmaning; "att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans (Jesu) man för alla folk." Luk.24:47
Jesus gav sina apostlar detta uppdrag och detta skall nutida förkunnare fortsätta med.
Bed om väckelse!
Ja, gode anonyme vän (och gode Bengt som ofta berikar denna annars lätt lite instängda bollnäsblogg), nu är det verkligen en sådan där ökentid som borde fyllas med bön (mer än att sitta vid den här datorn och skriva bloggar, kanske - men jag ska slå av strax och göra i ordning lunchen till hemmavarande feberbarn). Det är en bra sak att göra - liksom att äta! - dagligdags och inte minst när man känner sej hjälplös inför utvecklingen, vilket man ju kan känna sej även innan man sitter 90-årig på "hemmet" och inte orkar så mycket mer. Men det är kanske mycket nog!
Samtidigt, apropå det här med biskopar Bengt, har jag brottats mycket med det apostoliska ordet i 2 Joh. 9-11. Jag anser att "biskop" Spong definitivt inte hade den läran med sej, när han, vad jag förstår i egenskap av biskop, bjöds in till Västerås stift av biskop Ytterberg (som också skrev förordet till den svenska översättningen av hans bok). Därigenom gjorde sej Ytterberg vad jag förstår av Johannes "delaktig i Spongs onda gärningar." Det handlar inte om att önska kättarbål (Gud bevare oss) men om att undra vilka vi verkligen kan "ta emot i våra hus" och "hälsa" - som Guds ords förkunnare, alltså. Det är egentligen ingen konstig fråga - nyteologerna undrar samma sak ifråga om såna som Ulf Ekman och Anders Sjöberg; man vill inte bli delaktig i DERAS onda (t.ex. som de uppfattar homofoba eller helvetespredikande) uttalanden och gärningar.
Men tack för reflexionen - visst kan man ha olika uppfattningar om var gränsen går. Jag tror dock absolut att det finns en gräns där en person inte längre bör uppfattas som biskop utan bara som stiftschef. Vissa högkyrkliga gör sej, menar jag, skyldiga till hyckleri genom att man bara bortdefinierar kvinnliga biskopar (som kallas stiftschefer i deras terminologi) men, p.g.a. Svenska kyrkans vittberömda s.k. apostoliska succession, som biskopar accepterar värsta villolärarna så länge de har sno... Undantag finns, som t.ex. prosten Brogren som på 90-talet vägrade ta emot biskop Eckerdal i sitt pastorat.
Som sagt - tid för bön, för oss själva och varandra men också för dem vi måste betrakta som motståndare på något plan, se 1 Joh. 5:16, eftersom vi knappast med säkerhet kan veta att någon begått en "synd till döds". Och kärleken tror och hoppas allting. Men den är inte blind.
Vill minnas att Ole Hallesby i "Från Bönens Värld" påstår att verklig bön uppstår först när man är hjälplös.
Det kan nog vara dag satt läsa om den.
--Bengt
Vad är det för fel på att ha en statskyrka? Gillar du bättre ett splittrat, "mångkulturellt" Sverige med framför allt islam? Vad har du emot Sverigedemokraterna? Vad har du emot kristendomen?
Anders,
Jag förstår nog inte dina frågor. Varför skulle sveriges riksdag bestämma över en kyrka, vad skulle det positiva vara med det?
Ja, jag föredrar nog ett splittrat, mångkulturellt Sverige, men personligen inte framför allt islam. Vad jag har emot Sverigedemokraterna? Samma som jag har emot flera andra partier: Jag sympatiserar inte med partiprogrammet. Och jag har bara det emot kristendomen att den ibland blir mer av organisation än av organism - om du förstår vad jag menar.
Förstod du vad jag menade?
--Bengt
Skicka en kommentar