Så lätt går det inte

Påskvänner!

När nu Världen idag (äntligen) slår upp det nya Spong-besöket och uppmärksammar vad Spong egentligen står för, försöker ansvarige inbjudare, kontraktsprosten och biskopsprovvalsvinnaren Hans Ulfvebrand komma undan med följande ord:

– Det är viktigt påpeka frågetecknet i rubriken. Vi kanske inte alls behöver en ny kristendom. Men den grundsyn jag har är med ord ur en 400 gammal bön: Om jag avvisar en människas åsikter, bevara mig från att visa bort henne själv. Vårt arbetssätt i Sofia är att låta många röster komma till tals. Jag har även sagt ja till Oasrörelsens kommande konferens.

Argumenten för Spongs medverkan skulle alltså vara:

1) Ulfvebrand själv sätter frågetecken inför somligt Spong säger

2) Vi ska inte visa bort en människa bara för att vi avvisar hennes åsikter

3) Sofia församling tar även emot Oasrörelsen

Till detta är att anmärka:

1) Fullständig åsiktsgemenskap råder väl aldrig mellan två personer. Det är en självklarhet att Ulfvebrand inte är överens med Spong om precis allt. Men det räcker inte för att kompensera för att Ulfvebrand haft det fantastiskt dåliga omdömet att bjuda in Spong i dennes egenskap av biskop och kristen ledare. Dessutom verkar meningsskiljaktigheterna vara tämligen små eller föga accentuerade i samtalen med Spong. Redan för tre år sedan, efter sitt förra besök i Sofia församling, skrev Spong följande om Ulfvebrand: "Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." (Spong: "Watching Christianity Evolve in Scandinavia"). Och talarlistan vid de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia kyrka den 17-19 april, se http://inspire.accson.se/bilder/2781/50904.pdf, med bl.a. K-G Hammar, Ann-Louise Eriksson, Thorkild Grossböll, se http://www.existentiell-tro.net/grosboll/, Caroline Krook och Olle Carlsson (jfr Stefan Swärds recension av hans "Kristendom för ateister") ger snarast intryck av en samling med en innerlig tros- och värdegemenskap, ungefär som vid mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkodagar. Några mer allvarliga kontroverser de medverkande emellan torde i varje fall knappast vara avsedda eller på goda grunder kunna ställas i utsikt.

2) Vi stöter väl inte ut människor (från mänsklig värme och gemenskap) för att vi inte kallar vem som helst till talare på våra kyrkodagar? Jag antar att Ulfvebrand inte skulle kalla biskop Richard Williamson i SSPX som talare på sina kyrkodagar - och plötsligt faller ju då hela hans resonemang. Att visa respekt för varje människa som människa innebär naturligtvis inte att jag behöver respektera eller kalla varje biskop som biskop.

3) Att Sofia församling även härbärgerar en del goda krafter, och t.ex. hyr eller lånar ut lokaler till Oasrörelsemöten, kan omöjligt tas till intäkt för att den påpekade villoläran och förnekelsen därmed skulle bli mer OK. Ett pluralistiskt samhälle bör kunna innehålla det mesta - men Svenska kyrkan är inget allmänreligiöst forum utan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Dessutom står Ulfvebrand och församlingens präster utan minsta tvekan som inbjudare och värdar för helgen 17-19 april, medan jag tillåter mej tvivla på att de är lika engagerade i Oasrörelsens samlingar och lika framträdande på Oasrörelsens foldrar. Och skulle de vara det bleve Spong-saken inte ett dugg bättre för det, medan Oasrörelsen däremot skulle löpa risk att syltas in i nyandlighet och kristusförnekelse.

PS. Rune Imbergs kritik av John Shelby Spong är i huvudsak relevant och drabbande. Men jag vill gärna framhålla att jag inte, trots otydligheter i Spongs sexualetik, ett ögonblick tror att Spong vill öppna för pedofili eller liknande övergrepp. Och jag anser det innebära en försvagning av den övriga kritiken mot Spong att alls ta upp sådana exempel. DS.

Jag vill sjunga om min vän,
Mästaren. Jag tveklöst följer
honom som är sanningen,
för vars blick sej inget döljer.
Herre, Jesus Krist, Guds Son,
dej jag får allt ljus ifrån.

Edsinger replikerar på Georg Andersson

Påskvänner!

I tidningen Dagen för den 26 juni replikerar Olof Edsinger på Georg Andersson insändare i samma tidning den 4 juni (som jag tyvärr inte kan återfinna i elektronisk form).

"Stämpla inte alla andra åsikter som sekterism", lyder Edsingers uppmaning. Jag gav efter Anderssons senaste insändare ett erkännande åt denne för att han insett problemen med att "både äta kakan och behålla den" och jag medgav att en kyrka kan behöva sätta ner foten i en lärofråga. Ömsesidigt accepterande är inte alltid en framkomlig väg. Ibland måste man gå skilda vägar. Det är bra att Georg Andersson är läromedveten.

Jag måste dock denna gång ge Edsinger ett erkännande: det BLIR ytterst märkligt att totalt distansera sej från t.ex. den dynamiska Oasrörelsen p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn. (Kritisera den kan man förstås göra, jfr Stefan Svenssons kritik för tre år sedan, men är rörelsen verkligen så urartad att man fördenskull inte kan vara med på dess sommarmöten?). Medan man åt andra hållet tycks kunna samarbeta med eller åtminstone stillatigande acceptera och dela gudstjänstgemenskap med nästan vilka teologer som helst, även på EFS-konferenser, särskilt när de har biskopliga förtecken. (Shelby Spong är ju det mest flagranta exemplet på "ett annat evangelium", men vår egen K-G Hammar eller Spongs promotor Ytterberg ligger sannerligen inte långt efter, och de kollegor som tigit är medskyldiga till de biskopliga uttalanden som de inte offentligt bemött). Det BLIR märkligt när Svenska kyrkan centralt inte aktivt understödjer Jesusmanifestationen men däremot är mycket aktiva inför Pridefestivalen. Det kan inte hjälpas. I det fallet är det Olof Edsinger som har en poäng.

Jag har själv många funderingar kring OAS-rörelsen, och kan numera dryfta dem med min nyblivne svåger (och nyvigde präst) Per Wallin som är mycket aktiv där. Men att behandla OAS - eller hög- och gammalkyrkliga - som snart sagt kyrkans (samt kvinnors och bögars) värsta fiender p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn, det tycker jag är fullkomligt orimligt. Det rimmar dessutom illa med att man samtidigt försöker odla mer vänskapligt ekumeniska relationer med romersk-katolska kyrkan än på mången god dag. För vilken hållning den kyrkan intar i nämnda frågor vet ju alla...

Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod,
omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.