Broder Yun

Moses utbrast en gång - när folk trodde att andras nådegåvor gick hans ära förnär: "O att allt Herrens folk profeterade!" När man läser om broder Yun från Kina tänker man: "O att allt Herrens folk evangeliserade!" Vi ska väl inte behöva bli förtryckta - och sakna biblar - för att börja? 

Jo, jag tror nog att många av oss redan har börjat, kanske t o m utan att tänka på det som evangelisation. Gud välsigne varje litet vittnesbörd i ord och handling, både bland släkt och vänner och i en vidare krets.

1. Gud har många flera vänner
än du nu kan tänka dig;
många som du inte känner
skall han samla hem till sig.

2. Många som i otro strider
och står Kristi Kyrka mot
skall i andra, bättre tider
invid korset söka bot.

3. Många nu på dörren gläntar
in till Kyrkans liv och tro;
många flera än vi väntar
vill i Faderns kärlek bo.

4. Därför kan vi inte veta
om vår värste fiende
skall i morgon börja leta
Gud och honom äran ge.

5. Större skördar än vi hoppas
låter Gud i stillhet gro;
skönare än ros som knoppas
längtan skall slå ut i tro.

Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd

Hur gammal får en missionsföreståndare vara?

Påskvänner!

Apropå ett förslag om att välja Hans Lindholm till missionsföreståndare skrev jag följande på Facebook:

Ja, Hans är bra, men då är vi inne på det här med ålder. Om man numera inte förväntas sitta som missionsföreståndare fram till pensionsåldern - som 39-årige Nils Dahlberg gjorde - kan man ju å andra sidan ifrågasätta om man måste avgå som missionsföreståndare omedelbart vid 65.

Jag och några till nämnde Agne Nordlanders namn vid förra föreståndarvalet, men då var han redan 62 och ansågs för gammal (andra invändningar att förtiga). Men om man gör som i Finland vid valet av Borgåbiskop (Gustav Björkstrand) och låter pensionsåldern vara lite mer flexibel - uppåt 67 eller 68 - så hinner ju även en äldre missionsföreståndare göra en vettig insats innan det är dags att gå.

Jag förespråkar inte att man gör som romerska kyrkan och väljer en 78-åring på livstid. Men kanske kunde vi ibland göra som Amerikas Förenta stater gör ibland och välja också en gammal person till ett högt ämbete för en tidsbegränsad period. Det förutsätter förstås att missionsföreståndarämbetet förväntas innebära ett andligt ledarskap snarare än ett administrativt (det senare icke att förakta, men här måste ju stödresurser kunna sättas in - jfr den amerikanske presidentens stora stab).

Det är ju inte länge sedan det fanns en åldersgräns på 65 år för att få sitta i EFS styrelse. Att den togs bort tycker nog de flesta är rimligt. Det bör gälla även missionsföreståndarposten, anser jag. Jag ser visserligen gärna att mitt förslag på en i 40-årsåldern går igenom. Men jag blir inte heller ledsen om det blir en gudfruktig och skärpt "halvpansjo" som lever med i sin tid. Varför ska det vara otänkbart i just den lutherska kyrkan och EFS - liksom i nästan hela svenska samhället f.ö. - att någonsin kunna ha en Moses, Churchill, Adenauer eller Mandela - eller en Ratzinger - som ledare?

Eller för den delen - med tanke på dem som nominerat Olof Edsinger - en Jesus Barjosef, Lars Persson eller Calle Rosenius? (Alla tre i 30-årsåldern när de framträdde som stora andliga ledare för sitt folk, utan all jämförelse i övrigt).

Gamla, unga, må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
prisa Anden som vid handen
leder oss till salighet.

Profeten Jona så lärorik så lärorik

Säga vad man vill om profeten Jona - men det är rätt skickligt av en enda person att lyckas gestalta två helt olika grupper inom Svenska kyrkan (och EFS?) idag.

Först har vi Jona i Jona boks första kapitel. Han gör vad som helst för att rymma undan sitt uppdrag att varna Nineves befolkning och förkunna Guds domar. Där har vi en tydlig bild av största delen av oss kristna idag - säkert inte bara i Svenska kyrkan. Det handlar ofta om bristande övertygelse - men säkert lika ofta om ren och skär feghet och flyktmekanism. Vi kan gärna varna för miljökriser och sånt som vi har rent sekulära opinoner med oss på - men varna för att avvisa Guds kallelse och sånt som INGEN håller med oss om, det gör vi helst inte.

Sedan har vi Jona i Jona boks sista kapitel. Han blir galen över att Gud förbarmar sej och skulle hellre vilja att hans domedagsprofetior slog in (och han själv blev berömd som stor profet) än att hans medmänniskor blev räddade. Där har vi en tydlig bild av en viss konservativ attityd - där det ibland inte bara låter som om man befarade att vissa ska gå evigt förlorade, utan där det faktiskt ibland låter som om man kallblodigt tänker låta det ske - utan att ens vädja till Gud om förbarmande (som Abraham och Moses). Ja, man verkar vilja njuta av att en gång bli sannspådd.

Ja, Jona är nog en spegel för oss alla. Kanske är det för oss som för honom - att vi ena stunden befinner oss i situationen i kapitel 1 och nästa gång i situationen i kapitel 4?