Martin Lönnebo in memoriam

Påskvänner!

Att den i yngre dagar Efs-anknutne Lönnebo gått ur tiden uppmärksammas stort. Med all rätt. Runorna har väl i många fall redan stått "inhuggna" i många år, men även spontana minnesord i mängd har noterats. Läs gärna den tre år gamla 90-årsintervjun med Dagens Urban Thoms!

Ett ömsint men något mindre okritiskt porträtt än de gängse ger Dag Sandahl. Inte bara ur högkyrkligt perspektiv tedde sej Lönnebo även i sin krafts dagar märkligt frånvarande i vår tids stora kyrkliga stridsfrågor. En något eremitiskt lagd person som Lönnebo hade förvisso viktiga, mer fridsamma kallelser att förverkliga som lärare, själavårdare och inte minst pappa. Och nog behövs tillbakadragna bedjare och meditationsledare även i vår tid. Men nu råkade han ju även ha blivit biskop. 

Hans största och viktigaste insats kom kanske efter pensioneringen. Många verkar ringakta  Frälsarkransen. Jag gör det inte. Men skaffa Lönnebos egna förklaringar till den (Kristuskransen på norska)! Det har givits ut så många urvattnade frälsarkransgajder, som mest påminner mej om "Tao enligt Puh" och annan exploatering av den snälle björnen.

Vila i frid, broder Martin.

Högkyrklige Sandahl och lågkyrklige Rosenius samstämmiga inför allhelgonahelgen

Påskvänner!

Högkyrklige Dag Sandahl.

Lågkyrklige Carl Olof Rosenius.

Ett evigt evangelium och ingen falsk tröst.

Men vad är det här?

Frågan måste nu ställas:

"Jesus känner jag, Paulus är mej också bekant, men vilka är ni"?

Abstinensbesvär?

Påskvänner!

En Efs-are jag känner uttryckte att den led av abstinensbesvär sedan Dag Sandahl på sin 70-årsdag för drygt två veckor sedan meddelade att Bloggardag i och med bemärkelsedagen upphör. Sandahls blogg var ju verkligen en äkta blogg, d v s en dagbok eller en loggbok på nätet. Under det dryga decennium han höll på (ungefär lika länge som jag, faktiskt!) hann han publicera flera tusen blogginlägg, ungefär ett per år som gått från kung Salomos tid till idag ;o).

Och jag får väl skriva ungefär som Budbärarens förre chefredaktör Per-Erik Lund skrev om Kyrka och Folks chefredaktör Fredrik Sidenvall (i sin blogg "Lund i denna stund") att hans texter alltid var välskrivna och intressanta, oavsett om en höll med honom eller inte.

Men någon större abstinens känner jag inte personligen. (Vi har ju fortfarande Rosenius dagbetraktelser att tillgå på morgonkvisten ;o). Dag stack hål på mycken uppblåsthet i biskopskollegium och övrig kyrkoledning, men kunde förstås - liksom jag! - ibland upplevas som väl uppblåst och dryg själv (inte minst gentemot oss Efs-are). Ibland träffade han mitt i prick i sin kritik, och han kunde även skriva strålande uppbyggliga texter, t ex till det fullständiga, evangelisk-katolska (allmänkyrkliga) högmässofirandets försvar. Ibland var han bara retsamt eller rent av obehagligt provokativ.

Det senare ordet var iofs ett honnörsord för Sandahl, som ofta betonade dess ursprungsbetydelse av att locka fram folks röster och åsikter, vilket ju verkligen skedde i det föga sovrade kommentarsfältet. Jag tror att Sandahl själv fick sagt det han ville ha sagt, och hans texter finns ju kvar på nätet. (Ibland dubbelt intressanta ett decennium senare). Bara att börja omläsningen, således.

I väntan på memoarerna.

Katekesfråga 90: Vad bekänner du med de orden "Jag tror på Gud Fader"?

Döden vi behöver prata om

Påskvänner!

Söndagens tema var Döden och livet. Idag skriver Bloggardag (Dag Sandahl) medkännande och tankeväckande om prästers självmord. Alldeles oavsett vilken ämbetssyn vi har (eller inte har) tycker jag att vi bör läsa den viktiga bloggposten Döda vi inte pratar om.

En ledande person inom Elm-Bv - som fått betyda en del även för mej - tog sitt liv i våras, och jag tror att Bloggardag är något på spåren när han talar om hur man, även som kristen ledare, ibland kan ta sitt liv av rent förvänd ödmjukhet (plus någon slags depression eller annan anfäktelse, naturligtvis). Tanken kan vara: det blir en lättnad för de andra om jag tar bort mej.

Det blir det inte.

Gör det inte.

Katekesfråga 75: Vad är arvsynd?

Enheten i Kristus - och oenigheten om Kristus

Påskvänner!

Nog slår teol dr Dag Sandahl huvudet på spiken i denna debattartikel om Svenska kyrkans kris?

Biskop de facto Dag Sandahl sätter den

Påskvänner!

Rakt i hjärtat. Kyrkokritiken.

Reclaim the church! Reformation 2017!

(Så här inför påvebesöket).

Låt din församling vaken
bevara vad den fått!
Låt varje ljus i staken
bli kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma
så att var mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium.

En Jesusbok i advent?

Påskvänner!

Den här boken: Jesus - motspänstig medmänniska, är kanske något att läsa under julfastan? Ca 10 sidor om dagen? (Stort tack till D Sandahl och Kyrklig dokumentation!).

Jag skulle kalla boken ett herdabrev. Från en som aldrig fick bli biskop och som inte skulle bli prästvigd idag. Fast det är klart, han omfattar ju den exklusivistiska och elitistiska läran att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger.

(Nu hör jag någon säga att det tror förstås ärkebiskopen också. Jaså - varför är det då så omöjligt för henne att säga det rakt ut? Trots att frågan upprepats!).

Annars tipsar författaren också om profeten Jesaja, 3 kapitel om dagen. En profetisk bild av Sverige idag - och av Sveriges och världens Frälsare.

[Tillagt 14.22: Även Liselotte J Andersson har goda tips på hur adventstiden kan användas. Tillagt 19.17: Håkan Sunnliden har en fin predikan över GT-texten].

Ett Gott och Välsignat Nytt Kyrkoår! Med många adventspsalmer!

När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår,
med nåd och tröst från världens Ljus,
från Konungen av Davids hus.

Dag Sandahl mitt i prick om vårt evangelisk-lutherska arv

Påskvänner!

Nu måste EFS markera att vi tänker fira reformationsjubileet 2017 på ett annat sätt än kyrkoledningen. Annars lär jubileet mest bli reklam för ren liberalteologi. De EFS-are som tycker att Dag Sandahl hugger i sten ibland (för det gör han förstås, liksom troligen undertecknad) bör grundligt läsa igenom hans pilvassa bloggpost Vårt evangelisk-lutherska arv och fundera på varför EFS sitter så märkvärdigt stilla i båten sedan Anders Sjöberg slutade som missionsföreståndare och K-G Larsson blev pingstpastor.

För två år sedan blev det ju aldrig riktigt klart om Ulla Karlsson (hon med "Bort med synd och skuld och slaktade lamm", ni vet) fick fortsätta predika så som präst i Svenska kyrkan, eller om domkapitlets kritik berodde på att hon var så uppriktig i rikstäckande Kyrkans Tidning samt att hon prioriterat ett kyrkligt café framför att infinna sej i domkapitlet. Känt är i varje fall att man i Svenska kyrkan kan predika i stort sett vilket evangelium man behagar, även som ärkebiskop (jo det kallas att myndigförklara folk, läs Samtal om Gud och Jag har inte sanningen - jag söker den!). I varje fall så länge man inte är alltför högkyrklig eller baptistisk, för då slår lärotukten plötsligt till, minsann! Och vilka som inte blir prästvigda alls - även om de förkunnar så väl och så evangeliskt som Bo Brander, Yngve Kalin och Dag Sandahl (jo!) - det vet väl även vi stillatigande lågkyrkliga?

Skäms vi inte? Vet vi inte riktigt hut? Vad säger de kvinnliga teologer och/eller hbt-personer och/eller EFS-are som inte gått med i Frimodig kyrkan än? Är det ur er synvinkel viktigare att de får bli prästvigda som tror att även män kan föda barn och som öppet förnekar att Jesus som Guds Lamm burit våra synder i sin kropp upp på korsets trä, än att de uppriktigt och ärligt högkyrkliga får bli det? 

Vår egen kraft ej hjälpa kan,
vi vore snart förströdda.

Därför firar vi gudstjänst

Påskvänner!

Nu har Dag Sandahl gjort precis det varje konfirmandlärare borde göra: förklarat varför vi ska gå i kyrkan resten av livet och inte bara under den s.k. "läsningen." (Precis som min styrketränare förklarade att jag behövde gå på gym resten av livet för att vidmakthålla mina muskler - vilket jag inte gjorde - och min dietist förklarade att den nya mathållningen behövde vara livet ut. Ej hellre brukar ungdomar ta körkort för att sedan slippa köra bil eller gifta sej för att inte behöva ha samlag).

Alltså: Läs hans inspirerade och inspirerande ord om Gudstjänstglädje. Och kolla eventuellt också in bloggen Kyrkans solvarv, som ännu befinner sej i "den ringa begynnelsens dag", men som jag hoppas kan bli något med åren (om Herren dröjer) med hjälp av Skriftens ord samt goda psalmförfattare och predikanter.

God helg, vare sej ni firar den på EFS i Njutånger (med kyrkoherde Stenberg och organist Hylander) eller annorstädes! Att fira gudstjänst och husandakt är faktiskt också ett sätt att visa samhällsansvar. Och på söndag kan vi sjunga med dansken Caspar Boye (stäckas=stoppas, hejdas):

Himlen öppnas. Mörkret svinner.
Herrens segerdag upprinner
över hus och kyrkotak.
Livets flod ska aldrig stäckas,
livets sol ska aldrig släckas,
Herrens dag är livets dag.

Nådens rikedom ska räcka
genom hela denna vecka,
genom livet, för jag tror:
Livets flod ska aldrig stäckas,
livets sol ska aldrig släckas,
livets Furste bland oss bor!

Svamp och sånt

Påskvänner!

Skrev följande i kommentarsfältet på Dag Sandahls blogg igår kväll resp. i dag på morgonen (risken är ibland att man nästan börjar miniblogga/parasitera på andras mer frekventerade bloggar  - men ni som ev. läser detta får så innerligt gärna skriva på min, det är roligt med respons, även kritisk ;o):

I.

Hittade sommarens första höstkantareller idag. Fler än dom gula. När man plockar svamp gäller ju inte närmast suicidala sentenser som den från Verbums begravningsmagasin "Det finns ingen död som ej bytes i glädje", jfr "Det finns ingen svamp som ej kan göras ätlig". Finns minsta tvekan i svaret när min fru frågar "Är svampen ätlig?" så äter hon den inte. Klok som hon är. Så vet vi inte säkert att alla blir evigt saliga - och det gör vi inte - ska vi liksom Jesus varna för att gå förlorade (vad det nu exakt innebär får vi lämna åt Gud). Visst får vi hoppas och be om vad vi vill, men vi ska inte lura folk och ropa hej innan vi är över bäcken.

Försiktighetsprincipen - som ju är så omhuldad i klimatsammanhang - innebär ju rimligen att vi för säkerhets skull hojtar en gång extra (och i tid), inte att vi gömmer oss i den andliga hörnsoffan. Om den senare sortens försiktiga skrev ju Kaj Munk (1898-1944): "Försiktige Folk skal ikke have Sandhed, de skal have Sofa."

II.

Sorgligt att EFS:s styrelse med bl.a. Stefan Holmström och 60-årsjubilerande Stefan Svensson - i motsats till Agne Nordlander och Anders Sjöberg - verkar ha hamnat på Posk-linjen att ämbetsfrågan är avgjord för gott (liksom väl äktenskapsfrågan snart anses vara det) och att - i varje fall de offentliga - invändningarna måste upphöra om man ska få vigas till tjänst inom kyrkan.

I rättvisans namn bör dock tillfogas att en hel del kvinnors försummade nådegåvor (apropå tredje årgångens epistel denna helg) kommit till sin rätt tack vare prästtjänsten - så lite utrymme som det i vissa sammanhang funnits och finns för andra kristna än prästen. Men de borde förstås ha fått komma till sin rätt ändå. Kvinnliga profeter - se både GT och NT! - och teologer är vi väl alla överens om behövs? Och varför bara män ska ha fet lön och tjusiga karriärer kan man ju undra.

När Jesus valde "de tolv" var det - utom i Johannes´ fall - ett val till grym martyrdöd, och det hade nog på något sätt varit mindre gentlemannamässigt att utvälja Susanna, Johanna och Maria Magdalena till just detta; nog många kvinnor har ändå fått ljuta martyrdöden. När alla manliga bypräster i Gammalsvenskby avrättats på 30-talet (var det väl?) och Alina Buskas (? osäker på namnet) ryckte in som präst, var det knappast någon som då eller i efterhand ifrågasatte ordningen att männen riskerade livet i första hand - liksom på Titanic - ELLER att en kvinna kunde tjänstgöra som församlingsföreståndare när de därtill skickade männen skjutits av. Ämbetsfrågan bör nog egentligen diskuteras i en martyrkontext, inte i en karriär- och löneförmånskontext.

Herre, kom åter, grip tag i oss, skaka,
låt inte tron som du gav gå tillbaka,
livet och frälsningen står ju på spel.

Inför Reformationsdagen

Påskvänner!

Nog kan jag som många andra reta mej på diverse amatörpsykiatriska diagnoser och annat som Dag Sandahl strör omkring sej. Ibland är han riktigt ful i retoriken, men han får också in en del fullträffar. Bara att medge.

Den här texten om kyrkoherde Stefan i Tvååker, den här om dopet som lurendrejeri och den här om Biskop Johansson och Skriften ger definitivt oss "lågkyrkliga" och närapå "frikyrkliga" EFS-lutheraner en del att tänka på. Läs och tänk själva! Fattar inte riktigt vad han menade med de gammalkyrkliga på Västkusten och Reformationsdagen, men nog vore reformationen både värd att fira och att faktiskt - utifrån vår situation och i vår mån - upprepa!

Ecclesia semper reformandum. (Nota bene re-formandum. Non de-formandum).

Världens furste är ju dömd
och hans makt är tömd.
Han på ett huvudhår
oss skada ej förmår:
ett ord kan honom fälla.

Raka rör från Dag

Påskvänner!

Inte begrep jag mer än nån annan mej på komminister Sandahls krumelurande i samband med senaste biskopsvalet i Växjö. Men nu har han på sin blogg skrivit en krönika som måste betecknas som lysande situationsanalys också för inbitet lågkyrkliga EFS-are. Det kan inte nekas. Fortsätt så där, Dag. Raka rör och pang på problemen, inte så mycket mysko ironier och språkliga sofisterier beträffande ämbete och annat.

Bli kvar hos oss, o Jesus Krist,
ty kvällens mörker kom till sist.
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i vårt hus.

Ditt ord är i vår nöd och sorg
vår säkra tröst och fasta borg.
Behåll oss där, o Herre kär
- allt annat är förgängligt här.

Ja, var går skamgränsen?

Påskvänner!

Man behöver alls inte vara högkyrklig eller något hängivet Dag Sandahl-fan (det finns som bekant sådana) för att finna hans fråga Var går skamgränsen högst relevant när det gäller prästerlig trolöshet mot allt som ens påminner om Svenska kyrkans bekännelse. (Dessutom är hans blogginlägg faktiskt en god liten kortkurs om Augustana). Med tanke på de skarpa reaktioner som brukar drabba inte bara s.k. kvinnoprästmotståndare utan även de stackare som döpt om sej, kan man ju undra om det inte finns några andra viktiga läror i kyrkan än ämbetsfrågan och barndopsfrågan.

Sanningen att säga kan man inte längre veta ens om präster eller biskopar tror på Gud i någon vedertagen bemärkelse av ordet. Har ni inte hört floskler som "Gud finns inte - jag tror på honom?" (Det är Tunström, inte NT ifall ni undrade). Alternativt: "Gud är energi och rörelse" eller (min favorit) "Gud är ett verb", vilket ju helt skulle omintetgöra den judisk/kristna bekännelsen "Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en!"

Som sagt: Var går skamgränsen? Allas vår Hans Lindholm (gammal EFS-förlagschef, Lötenkyrkopräst m.m.) reagerade ju skarpt när en Dagen-läsare på 90-talet undrade varför man skulle kräva kristen tro av kyrkans vaktmästare, när man inte krävde det av kyrkans ärkebiskop. Jag tyckte däremot att frågan var högst relevant.

Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.

Sista dagen med Kyrkans äktenskapssyn?

Påskvänner!

Den 31 oktober 2009 gäller fortfarande att Svenska kyrkan anser äktenskapet vara för man och kvinna. Men även den 1 november 2009 gäller detsamma i Kyrkans bekännelseskrifter och psalmbok (alla vigselpsalmer av 1900-talsförfattare talar om "man och kvinna", det är bara två psalmer av 1800-talsförfattare, nr 82 och 84, som talar om "dessa två"). Om det kyrkomöte som domineras av (S), (M) och (S) fattar beslut i en lärofråga, ett beslut som dessutom uppenbart strider mot Svenska kyrkans bekännelseskrifter (långt tydligare än ämbetsreformen 1958), kan det, vad jag förstår, inte uppfattas som annat än en nullitet.

Men detta måste tydligt deklareras av oss alla som tror så. Annars blir vi "hängda en och en". Jag vill också tydligt säga att detta inte handlar om en bön om "tolerans" och "mångfald". Det är inte alls tolerans och mångfald jag förespråkar. För detta handlar om en maktkamp, som ska föras med schyssta medel och i insikt om att "vi inte för en kamp mot kött och blod." Det är inte några medmänniskor, vare sej biskopar och/eller hbtqi-personer, som är den egentliga fienden; däremot handlar saken i högsta grad om förtroende, och liksom vi som är det allra minsta heteronormativa nu öppet jämförs med slaveriförsvarare (Tony Guldbrandzén, Erik Aurelius) om några år kan få ytterst svårt att bli anställda som ledare inom kyrkan om kyrkomötets beslut blir bestående, på samma sätt kommer de som nu försvarar kyrkomötesbeslutet - eller driver med strömmen - få ytterst svårt att bli anställda som ledare inom kyrkan om vi moderat heteronormativa lyckas vända utvecklingen. Vi ska inte låtsas om något annat - många präster, diakoner, församlingspedagoger m.fl. har i mina ögon förverkat sitt förtroende som barn- och ungdomsledare genom att driva fram eller släppa fram den här sista utvecklingen.

Jag har inte sett någon riktigt tydlig anvisning från EFS-ledningen om hur vi på gräsrotsnivå nu bör handla, mer än att vi enligt Stefan Holmström bör stanna kvar i Svenska kyrkan (om EFS kan acceptera EFS-präster som delar den välmenta men galna äktenskapsreformen, dess queerteologi och "rättelser" av Jesusorden, det säger han dock inte). En anvisning från Kyrklig Samling på Yngve Kalins hemsida tycks mej verkligt genomtänkt och läsvärd, med sitt förslag till tydlig deklaration av vår inställning inför lokala arbetsledare och kyrkoråd, men många EFS-are tänker väl om de högkyrkliga: "kan något gott komma från Nasaret?". Ännu mer tänker de väl så om Dag Sandahl efter ett flitigt citerat uttalande i en foajé, men hans blogginlägg "Vad bör göras?" är däremot enligt min mening verkliga biskopsord, som visar pastoral insikt om både situationens allvar och de olika vägval människor kan känna sej manade till.

Detta sagt och trots allt: En välsignad Allhelgonahelg i trons gemenskap med dem som gått före! Och detta är definitivt INTE sista dagen för Kyrkans äktenskapsdefinition. Vad Svenska kyrkans kyrkomöte (läs S, C och M) än må ha hittat på fr.o.m. i morgon, är det inte något Gudsord, och kan rimligen inte behöva respekteras mer av oss kommande år än vad hittillsvarande äktenskapssyn respekterats av queer-teologerna föregående år.

Led, milda ljus,

i dunkel, dimfylld värld,
led du mig fram.

Snart är S:ta Clara i hamn?

Påskvänner!

Ja, S:ta Clara har nått det himmelska målet (får vi tro), men S:ta Clara kyrka är ännu inte riktigt i hamn. Fast nästan. Det vore ju fantastiskt spännande med ännu en "icke-territoriell församling" i Stockholms innerstad, denna gång med en EFS-förening som ansvarig huvudman.

Helt riktigt strategiskt tänkt, tycker jag. Något sånt här måste ju hända om inte Sahlbergs pensionering ska bli slutet för S:ta Claras diakonala och teologiska profil. (Varför inte låta de högkyrkliga och Dag Sandahl ta S:t Jakob, som Erika Cyrillus föreslog halvt på skämt, halvt på allvar? Så skulle också den kyrkan fyllas betydligt bättre).

Svenska kyrkan är en koloss på lerfötter, och den styrs till stor del av de politiska partierna. På ett närmast pinsamt övertydligt sätt. Men det händer alltså även saker som får en att hoppas på en framtid för åtminstone delar av Svenska kyrkan. Det sticker upp maskrosor genom asfalten.

Forma mej för ditt rike,
uppväck mej, ge mej liv.
Ta mej nu in i din lydnad.
Herre, förvandla mej.

"Gardell-väckelsen"

Påskvänner!

Jag ser att Dag Sandahl har skrivit några tänkvärda ord om "Gardell-väckelsen". Vad man än tycker om Sandahl, hans blogg och hans högkyrklighet i övrigt, så har han gjort positiva, konstruktiva insatser för evangelisation i Sverige genom sina alldeles utmärkta böcker "Sann myt" och "Jesus, motspänstig medmänniska". Just dessa ger honom en alldeles särskild rätt, tycker jag, att uttala sej om Svenska kyrkans Gardell-satsning.

Man kan förstås anklaga Sandahl för avundsjuka - Gardell drar fler. Men jag tror att det vore för billigt. Låt oss genast erkänna: vi avundas alla Gardell för hans publikdragande förmåga. (Så var det gjort ;o). Det utesluter inte att kritiken mot mycket (inte allt!) av det Gardell faktiskt står och säger kan vara både relevant, nödvändig och drabbande.

Vi får sannerligen inte som kyrka medvetet eller naivt omedvetet bana väg för förnekelse av evangeliets grundsanningar! Men vi ska å andra sidan be Herren att han vänder allt till det bästa och låta Jonas Gardell uppmuntra oss EFS-are och andra att själva läsa vårt Nya testamente med ännu större iver än förr. Kom ihåg att Göran Skyttes intresse för kristen tro väcktes av K-G Hammar!

Och kom ihåg Lennart Möller och Jesusmanifestationen den 3 maj i era förböner!

Kristus lever! Underbara ord
som förvandlar tungt och sorgset mod.
Väl är mörkret stort här på vår jord,
men se: Kristus lever!

Esbjörn Hagbergs och Dag Sandahls linje fullständigt ohållbar

Påskvänner!

En sådan här strålande vinterdag vill jag tacka Gud för att jag får leva och ha någorlunda hälsa. För att jag får bo i Sverige med alla detta lands rättigheter och skyldigheter. För att Herrens nåd är var morgon ny och för att han låter sin sol lysa över både onda och goda, också över mej som är en son av Adam, vilket ju enligt C S Lewis är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud OCH en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sej till jorden.

Det är också mycket positivt att stiftschef Esbjörn Hagberg i Karlstad tagit sej tid att bemöta Patrik Lindenfors i frågan om vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. Varje stiftschef som nedlåter sej att delta i det offentliga samtalet om kyrka och tro ska ha en eloge för det.

Men Hagbergs linje - i denna fråga identisk med Dag Sandahls mindre vänligt uttryckta linje - är givetvis fullständigt ohållbar. Ateisten Patrik Lindenfors har helt rätt. Det går inte att ha en ideell organisation där även de som öppet vill motarbeta organisationens grundläggande syfte får vara medlemmar och ha rösträtt på årsmötena.

Jag fattar inte hur Hagberg och Sandahl resonerar. Skulle det vara särskilt urkyrkligt eller evangeliskt att helt sakna s.k. kyrkotukt? Ser de inte - jag trodde annars bättre om Sandahl - att just den hejdlösa s.k. inklusiviteten - som verkar gälla alla utom dem som inte tror på den - lett till att de sekulariserade krafterna, som exempelvis de politiska partierna, fått makten i kyrkan? För, ärligt talat, de evangeliskt-lutherska Jesustroende är i klar minoritet i sin egen kyrka. (Eller menar någon på fullt allvar att en majoritet av Svenska kyrkans 7 miljoner medlemmar bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare? När och var gör dom det i så fall? Och varför känner sej då kristna elever nästan överallt utom i Kuttainen och Gnosjö som en liten utsatt minoritet?).

Antingen har man en kyrka där alla får vara med men bara biskopar och präster får bestämma. (den högkyrkliga linjen?). Eller också har man en kyrka där alla medlemmar får bestämma, men där bara den som stämmer in i kyrkans bekännelse får bli medlem (den klassiskt frikyrkliga linjen). En kyrka där ateister, agnostiker och nyhedningar har lika stort inflytande som kristustroende (den folkkyrkliga linjen?) kan rimligen inte bestå som kyrka.

Man kan förvisso göra som i nattvardsfrågan och hävda att det är den enskildes samvete som måste få avgöra var man kan vara med. Nåväl, men det kräver ju klara besked från kyrkans sida om vad nattvard resp. medlemskap är för något. Om man i skriftermålet klargör nattvardens innebörd, både förklarar dess underbara evangelium OCH liksom aposteln varnar för att "äta och dricka en dom över sig", så kan man ju med viss rätt tänka att den som går fram förstår vad saken gäller - "vems blod det gäller" som aposteln säger - och kan ta personligt ansvar för det. Och om man offentligt klargör att endast den som tror på Jesus eller åtminstone sympatiserar med kyrkans syfte och evangeliserande verksamhet bör vara medlem i Svenska kyrkan, så kan man ju också med viss rätt lämna ansvaret åt den enskilde - det blir då ateisten snarare än kyrkan som ska klandras för att han fortfarande är medlem.

Men om man till nattvard faktiskt bjuder in alla närvarande som till en allmän kärleksmåltid eller i värsta fall som till ett smakprov på Konsum ungefär, och om man öppet välkomnar bekännande men döpta ateister som medlemmar i Svenska kyrkan, så kan man ju inte längre klandra de enskilda aningslösa för att de är med. De har helt enkelt inte informerats om hela sanningen om vad Guds ord säger om nattvard och församlingsgemenskap. Och kyrkan, dess stiftschefer och övriga funktionärer ådrar sej därmed det fulla ansvaret.

Var står EFS? Vilken är "den lågkyrkliga linjen" i medlemskapsfrågan?

Du grundlagt själv din kyrka
ibland oss, Herre kär.
Allt gott du ville verka
i din församling här.
Låt oss då i ditt hus
i trohet mot dej vandra
och följa Ordets ljus.

Gardells Jesus en gång till

Påskvänner!

Måste nästan ge två bra länkar i anslutning till Jonas Gardells Jesus-funderingar. Läs Stefan Gustavssons gamla text om Jesus läskunnighet och möt Dag Sandahls entusiastiska beredskap att berätta om evangeliernas Jesus med anledning av Gardells boksläpp. I bloggtexten Jesus och Jonas eller tvärtom.

Som Sandahl skriver: Gardells bok om Jesus kommer snart. Är du redo?

Jesus från Nasaret går här fram,
än som i gången tid,
löser ur vanmakt, ur synd och skam,
skänker sin kraft och frid.
Himmelriket är nära.

Sandahl viger som vanligt

Påskvänner!

Den som länge saknat en gnutta humor på denna blogg kan förvisso ha en poäng. Humor är inte fel, och den som bara tar skoj på skoj och allvar på allvar har förstått bäggedera dåligt sa Piet Hein. (Samtidigt har alldeles för många viktiga och allvarliga saker skojats bort, och alltför många oviktiga saker tagits på för stort allvar - det anser jag helt gravallvarligt).

När nu det hög- och gammalkyrkliga vigselupproret tycks sprida sej, börjar även frilågkyrkliga jag känna att det här kan bli riktigt kul (förutsatt att vi inte går i någon homofob-fälla på vägen). Läs följande inlägg - och säg om inte du, liksom jag, faktiskt blir mer och mer upprymd:

Gudssyn och annat intressant.

Till Wejryds försvar

Wahlman viger som vanligt (bäst av dem alla!)

Jag har hört om så många feminist- och socialistteologer som på eget bevåg, i protest mot patriarkat och kyrkliga strukturer, varit civilt olydiga och fria från handboksslaveri et c. Så varför skulle de konservativa vara mer slaviskt lydiga?

Som Sandahl skriver (jag kan inte låta bli att citera direkt och hoppas att han ursäktar):

Det blir som i Kalmar. Där skulle dop i hemmen upphöra. Komminister Wahlman satte då in en annons i Barometern. "Wahlman döper som vanligt."

Nu viger vi som vanligt, Wahlman också om han varit i livet. Vi säger till brudparen: "Jag har som präst möjlighet att viga er kyrkligt men inte borgerligt. Ni får skriva på ett avtal som några dugliga jurister tagit fram och så kan det signeras i vigselgudstjänsten, jag förklarar er man och hustru och papperet skickar vi till tingsrätten." Allt blir frid och fröjd och politikerna svårartat dragna vid näsan. Brudparen kan vara glada.

Ju mer jag tänker på idén, desto mer lockande ter den sig. Återstår att några jurister jobbar ihop sig. Ska jag här helt enkelt mana hugade jurister att fråga om de inte tillsammans med advokaten Nils Gårder i Lund kunde göra något? Nu gäller ju att oberoende av riksdagsbeslutet värna den kyrkliga vigseln. Den andra vigseln - den kan formuleras som den vill med en äktenskapssyn som är fabrikation och inte vilar på någon uppenbarelse. Det angår mig inte längre. Jag viger som vanligt som Kyrkans präst, inte som utövare av en statsfunktion.

Vad ska jag säga när jag viger? Jag ska läsa den vanliga heteronormativa text som vigselritualet är. [- - -] Förresten ska jag avslöja en statshemlighet. Riksdagsledamöter är inte mer begåvade än vad vi är. Men sprid inte denna kunskap. Den får vara oss emellan. Medge dock att insikten är något skrämmande.

Guds ord och löfte skall bestå,
vi det i hjärtat bäre.
För himmel, ej för jord, vi gå
till strids och glade äre.

Två högintressanta kommentarer till stiftschefernas utspel

Påskvänner!

Läs hur Dag Sandahl och Hasse Boström kommenterar stiftschefernas utspel om vigselrätten! Som dock, nb!, inte ärkechefen eller stiftscheferna i Härnösand, Västerås, Linköping eller Skara ställde sej bakom. Det s.k. biskopsmötet är splittrat, om än en majoritet står bakom artikeln i DN debatt.

Om Herren inte bygga vill
är sten och trä förgäves,
för mer än världen tror ska till,
ett annat virke kräves:
det måste till ett gudomsord
från Herren själv, när på vår jord
en kyrka ska bli uppförd.