Påskvänner!
Olof Edsinger skrev bra och tänkvärt - och empatiskt - om Europride (och hela pride-rörelsen) i tidningen Till Liv i fjol somras. Mycket aktuellt fortfarande, så läs
här! (Även Daniel Ringdahl skriver
tänkvärt som underlag för fortsatt samtal i frågan).
Så här skrev jag själv på Fb till en vän som igår hyllade Marcus Birros "omtänk" vad gäller Pride:
"Ja, Pride ska inte sågas rakt av (Birro har alltid brett på tjockt i sina texter och låtit för 'nyfrälst' vad han än skrivit om). Bara bedömas och diskuteras på samma villkor som t ex Jesusmanifestationer och 1 maj-demonstrationer. Allas lika värde anses ju även kyrkans kors och arbetarrörelsens röda fanor stå för av respektive anhängare (inte sällan förenade i en person, jag har pratat med flera), och alla är de förstås - liksom Pride-rörelsen - legitima aktörer i värt öppna, demokratiska samhälle, och alla värda något slags stöd och sympati, inte minst i de länder och de sammanhang där de är särskilt utsatta och förföljda.
Nu har det ju alltid funnits folk som - med särskild hänsyn till sin egen rörelses martyrhistoria - undrat varför inte alla är kristna (eller ställer upp i Jesus-manifestationer), liksom andra, ibland dock precis desamma, undrat varför inte alla är socialister och tågar med dem 1 maj. Och nu verkar tydligen ungefär samma fråga ställas om hbtq(ip)-aktivism och Pride-tåget, och precis som i de andra fallen kan det finnas många skäl utöver hat och förakt. Det viktiga är att de, som inte går med, på annat sätt verkligen står upp för mänskliga fri- och rättigheter, medan de som går (oavsett manifestation) förmår markera distans till diverse kyrkliga och/eller socialistiska och/eller queerpolitiska tokigheter som man faktiskt inte vill promota eller ens verka gilla.
Att fylla offentligheten - alltså kommunhus, bussar och t o m kyrkor - med Pride-flaggor tycks mej dock påminna om bayerska kristdemokraters försök att fylla kommunala väggar med krucifix för att markera en viss påstått gemensam värdegrund. Men varken korset eller regnbågsflaggan (eller de röda fanorna) är faktiskt den okomplicerade symbol för 'allas lika värde' som vissa viĺl ha det till. Jag förstår absolut dem som också på detta sätt vill uttrycka sitt stöd för utsatta grupper (kanske även med #mittkors eller röda fanor). Men vi som med en ateists grad av övertygelse helt enkelt inte TROR på en del Pride-dogmer (t ex om barnafödande män - eller att det inte finns nån särskild vits med att ha en mamma) är så klart tveksamma till att delta i parader som - förutom allas lika värde - uppfattas hävda just sådant. Och som t o m, med tanke på Rfsl:s ökända ståndpunkt och Fuckförbundets deltagande i Sthlm Pride, riskerar uppfattas som manifestationer även mot sexköpslagen.
Men det är bra att Birro markerar mot hätska utfall var de än förekommer ('hacka Affe till oblat' hette det ju en gång på Sthlm Pride och t ex Olof Palme fick ju för mkt skit av många kristna). Och jag är glad varje gång Pride kan arrangeras i olika städer och länder utan att stoppas av hot och hat. Jag har själv i kyrkliga sammanhang deltagit i regnbågsgudstjänster och t o m en hel regnbågsdag. Och jag trivdes bara bra på Rosa caféet i Lund. Men jag tågar helst inte under vare sej priderörelsens flaggor (fast jag gillar regnbågar) eller arbetarrörelsens röda fanor (fast jag gillar rött). Trots Stonewall och homohatets Mellanöstern. Eller för den delen Utöya."
Så långt mitt Fb-inlägg till en Fb-vän i Equmeniakyrkan, som nog dock också kan ha sin relevans för Efs och många Efs-are, oavsett läggning.
För en månad sedan skrev jag nedanstående replik till EFK-pastorn Björn Cedersjö, anställd vid Sveriges kristna råd, som "tänkt om" i frågan - den togs aldrig in i Dagen så jag publicerar den här istället. Avgående biskopen Eva Brunne tycktes ta Cedersjös "omvändelse" till intäkt för att kampen för det könsneutrala äktenskapet i princip redan var vunnen, också i frikyrkligheten (och Efs?) trots viss beklaglig eftersläpning på sina håll, men jag vill å det skarpaste reagera mot den toökningen/historieskrivningen. Det är tvärtom så att det är Brunnes/Cedersjös (som det verkar) avvisande av all slags heteronormativitet, också i kyrkan, som, om än innerligt välment, är uppenbart orimlig. Eller helt enkelt queer, som som det så talande heter nuförtiden. Men den som vill lära våra ungdomar att även en del män kan föda barn (som i sin tur kan vara födda i "fel kropp"), eller att det inte finns någon särskild vits med att ha en mamma, kan gärna hålla sig borta från predikstolar och katedrar. Pridefestivaler tycks vara ett lämpligare forum för dem, liksom för poly- och sexköpsförsvarare. (Homofober och hatpredikanter bör förstås inte uppträda i någondera sammanhanget).
Här min replik till Cedersjö:
CEDERSJÖS TEOLOGI ÄR ALLTFÖR QUEER
Jag tror säkert att Björn Cedersjö (Dagen 21/6) brottats med både bibeltexter och aktuella erfarenheter. Men slutsatsen han tycks landa i menar jag blir orimlig: ett carte blanche-bejakande av sexuella relationer (trofasta och kärleksfulla, givetvis) mellan två karlar eller två damer, också i Evangeliska Frikyrkan (EFK).
Jag försökte själv på 90-talet argumentera för biskopsmötets beslut från 1994 att ett par där båda är av samma kön skulle kunna få någon sorts förbön och välsignelse på enskild pastors ansvar. Som ett pastoralt undantag men likväl som en möjlighet. Jag bejakade även, som politiskt liberal, partnerskapslagstiftningen som kom något år senare, och drog igång en namninsamling mot Ugandas drakoniska antihomolagar.
Det som sedan hände var ju att Svenska kyrkan (eller egentligen de politiska partier som fortfarande dominerar den) drev igenom att alla ingångna "partnerskap" också skulle kunna välsignas i alla Svenska kyrkans församlingar. Vi hade ju redan infört en välsignelse, sa man. Men detta var likväl något nytt: här avskaffades de facto Svenska kyrkans officiella heteronormativitet, och sexuella relationer mellan två av samma kön accepterades rakt av (om de var någorlunda trofasta och kärleksfulla, givetvis). Prästen Yngve Kalin och 865 undertecknare av hans "Prästdeklaration" insåg att detta var ett avgörande paradigmskifte och anmälde avvikande mening.
Steg tre kom 2009, då äktenskapet könsneutraliserades i både stat och kyrka. Med det dräpande argumentet att vi ju redan de facto accepterat förbundet mellan två karlar eller mellan två damer som likvärdigt med man-kvinna-förbundet, som nu alltså inte ens skulle få ha ett särskilt namn, ens i kyrkan. Och nu har även Svenska kyrkans handbok (HB17) kodifierat det könsneutrala äktenskapet. Vigselliturgins "Underbart har du skapat man och kvinna" är ett minne blott.
Jag vet inte hur Björn Cedersjö ställer sig till just äktenskap mellan två karlar (eller damer). Men eftersom EFK redan avsagt sig vigselrätten torde det ju i hans fall handla om att välsigna ett redan ingånget förhållande. Hade det nu handlat om ett tydligt uttryckt pastoralt undantag, vore det en sak för sej. (En del har ju t ex "bytt kön" och vägrats att få "byta tillbaka"). Hade "homosexuella" varit en väl avgränsad folkgrupp likaså. Men nu vet vi ju, både från grekisk forntid och nyare erfarenheter, att de flesta av oss, inte bara norska prinsessans Shaman, är kapabla till sexuella relationer med båda könen. Och att mina tonåringar i den kommunala skolan får lära sig att de lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt är en sak. Men att Svenska kyrkan och snart kanske även Evangeliska Frikyrkan lär dem det ter sig faktiskt absurt
ANDREAS HOLMBERG
trebarnspappa
Inlägg
