Det är inte de konservativa som lyft fram sambandet mellan ämbetsreformen 1958 (i Svenska kyrkan, i många frikyrkor både tidigare och senare) och äktenskapsreformen 2009 (i Svenska kyrkan och Norrmalmskyrkan (SB)). Det är de teologiskt liberala som ständigt påpekat att det ena leder till det andra, och har man accepterat det ena måste man acceptera det andra. Jag är inte övertygad om att argumentationen stämmer, men den drabbar präst- och pastorsvigda kvinnor hårt. Ämbetsreformen 1958 legitimerar INTE äktenskapsreformen 2009. Äktenskapsreformen 2009 - och särskilt argumentationen ovan - komprometterar istället ämbetsreformen 1958 svårt. Komminister Ellinor Tidholm i Delsbo (Frimodig Kyrka), som alltsedan 2005 deklarerat att hon inte välsignar/viger enkönade par, har fått sin könstillhörighet kastad i ansiktet ("du som kvinnlig präst ska väl inte hålla så hårt på bibelordet", heter det).
Det är också en större andel kvinnliga än manliga präster som talat för äktenskapsreformen 2009. Vänder man på det och ser vilka som offentligt talat EMOT den, blir den manliga dominansen helt överväldigande. Vare sej man nu anser att fler män är homofober eller pastoralt ovisa, eller att fler män står upp offentligt för sanningen, så är skillnaden iögonenfallande.
Men när nu Inga-Märtha Isacson, pastor för EFK i Norrköping, diskuterar kvinnliga församlingsföreståndare och konferenstalare, är det inte svårt att hålla med henne om att t.ex. Dagen bättre borde lyfta fram vad kvinnor säger. Det är illa om bara liberalteologiska kvinnor får ett andligt ledarskap och blir lyssnade till. Det är ju t.o.m. så att de som i första hand vill ha män som församlingsföreståndare kan glädjas åt Alina i Gammalsvenskby som blev byns präst när de manliga ledarna blivit skjutna (det är väl å andra sidan den finaste motiveringen till manligt ledarskap i församlingen - att det handlar om vem som först ska kastas till lejonen eller brännas på bål). Bollnäs missionsförsamling sökte förgäves i åratal innan min hustru kom så att även konservativa borde acceptera henne som pastor enligt nödfallskriteriet. Och kvinnor som teologer vill vi väl alla ha - och sjunger vi Lina Sandells sånger eller beundrar Birgittas påvekritik måste vi ju i all sin dar kunna låta även andra kvinnor uttrycka sej offentligt?
Något generellt tigande vill vi väl inte ha (hoppas jag)? Paulus förutsätter ju - dråpligt nog - att kvinnan INTE ska tiga i församlingen, utan kan fungera som profet eller böneledare (då hon ska ha nåt på huvet). Fler kvinnliga profeter är ALLAS plikt att bedja om och lyfta fram, oavsett var man står i ämbetsfrågan. Hanna i templet som berättade för alla om Frälsaren, Filippus fyra döttrar som ALLA var profeter - hur ofta tas de exemplen fram?
Profetissan i Storkåge, Maria Elisabeth (Maja-Lisa) Söderlund, 1791-1854, C O Rosenius´ och därmed rörelsens "andliga mor", har vi i EFS lyft fram för dåligt - kapellet vid Solviks folkhögskola i Frostkåge där hon föddes borde snarast byta namn till "Maria Elisabets kyrka". Joel talar om "era söner och DÖTTRAR" i sin pingstprofetia, och Mose säger de för en lekmannarörelse som EFS så viktiga orden "o att allt Herrens folk profeterade!"
Ja, ville varje tungaom det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så vunnes saken fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!
(Anders Carl Rutström, 1721-1772)
Inlägg
