Bra att samtal förs

Påskvänner!

Jag är tacksam över att samtalet kring förrförra blogginlägget tagit fart; jag måste bara försöka lägga band på mej så att jag inte blockerar mina ärade gäster genom att göra 10 inlägg i rad (p.g.a. att det finns en teckenbegränsning på ca 4000 tecken per kommentar och p.g.a. att jag alltid haft så förtvivlat svårt att fatta mej kort).

Jonas Gardell och hans antinomistiska teologi - i den mån den alls förtjänar kallas teologi - måste absolut bemötas, och det skarpt ändå. Men jag bävar inför tanken att det på Sveriges skolor nu går omkring ivriga unga kristna som, faktiskt, inför klasskamrater och andra försvarar vissa av historiens folkutrotningar med argument som de lärt sej av bl.a. Salts generalsekreterare och ledaren för CredoAkademin.

Mycket mer förtroendeingivande tycker jag inte det är när rätt stadgade kristna drar in berättigade försvarskrig och de allierades invasion i Normandie i diskussionen - vilket nog tyder på att de läst 4 Mos. 31 och 1 Sam. 15 slarvigare och med mindre inlevelse än Jonas Gardell.

Vänner, vi kommer inte undan; nu måste såväl "konservativa" som "liberala" tänka igenom - och be igenom - sin ståndpunkt en gång till. För våra barns och efterkommandes skull, om inte för vår egen.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lammet och Lejonet

Det har väl inte undgått någon att jag är djupt bekymrad, ja, upprörd över Olof Edsingers senaste bok. Jag skulle helst önska att den drogs tillbaka från förlaget. Det är inte bara det att jag finner det upprörande att använda Jesus som försvar för vissa av historiens folkutrotningar, utan det är också det att jag är orolig för att många av Olofs viktiga huvudpoänger nu kommer att misstänkliggöras.

Som t.ex. detta att Jesus inte bara är Lammet utan också Lejonet, att han verkligen ska komma tillbaka för att hålla dom o.s.v. (Hur tydligt framhölls det där sista i DIN kyrka i söndags?). Boken hade gärna fått heta LAMMET OCH LEJONET (blir det en ny upplaga är namnet rätt givet, tycker jag) fokusera mer på Jesus och den slutliga domen - ständigt aktuell men särskilt så här vid kyrkoårets slut - och gärna ha med vissa jämförelser och trådar till GT utan hårddragningar och överbetoningar.

Folkutrotningarna och Jesus

Ur debattartikeln "Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar" i Dagen 19(?) april 2007

En sak som fler kristna borde reagera på är folkutrotningarna i Gamla Testamentet. Det kan inte vara rätt att man från nytestamentlig ståndpunkt måste försvara och förklara folkutrotningar, bara för att de ägde rum för några tusen år sedan och beskrivs som befallda av Gud. I Lee Strobels "Fria eller fälla" finns ett kapitel som på ett ganska läskigt sätt försöker försvara vissa av historiens folkutrotningar. Sådant tycker jag att både Birger Schlaug och vi andra borde reagera betydligt hårdare på. Står Jesus som Guds eviga Ord rakt och oförmedlat bakom orden i 1 Sam. 15:3? Då är han inte den jag trodde och fick lära känna. Sådan Jesus är, sådan är Gud.

Det kan å andra sidan inte heller vara rätt att jämföra GT:s folkutrotningar med Nya Testamentets (NT:s) kärleksbud. Det är att jämföra äpplen och saltsten, och blir orättvist mot judarna och den mosaiska tron. Kärleksbudet och även evangeliet fanns redan i GT, och NT, inte minst Jesu förkunnelse, är fullt av varningar för Guds vredesdomar. "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig", står det i GT. Men att "det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" står i NT, i Hebréerbrevet.

Det kan inte heller vara rätt att, som Jonas Gardell och många av Svenska kyrkans ledare gör idag, bara räkna evangeliet om Guds kärlek - i både GT och NT - som Guds ord men räkna lagens och domens ord - i både GT och NT - som något slags beklagliga missförstånd som egentligen borde rensas ut ur både bibel och förkunnelse.

Rätta vägen är att å ena sidan en gång för alla bejaka uppenbarelsen genom Lagen och dess bud och domar. ("Syndens lön är döden." "Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.") Men också, och framför allt, att bejaka Evangeliets budskap om att Jesus lidit syndens lön och utgjutit sitt blod "för många till syndernas förlåtelse." Vi gör inte lagen om intet genom tron på evangeliet - tvärtom, vi bekräftar lagen, som Paulus skriver.

Folkutrotningarna kan förklaras som hemska följder av människans synd och samtidigt en ny, viktig insikt om syndens förfärlighet, men de kan aldrig idag försvaras som Guds yttersta vilja med de aktuella folken. "Genom Moses blev lagen given - nåden och sanningen har kommit genom Jesus." (Joh. 1:17). Moses nås ju av tilltalet att inte heller hans eget folk (judarna) borde få leva vidare; möjligen han själv som dock försökt göra Guds vilja. Men ansikte mot ansikte med Gud vill Moses hellre att folket ska få leva inför Gud än att han själv ska få göra det. Där lyser Nya Testamentets evangelium fram, och Moses blir en förebild för Jesus som personligen, som den ende verkligt skuldfrie, går in under världens synd och lagens dom.

Jag saknar dock motsvarande förbön för de kananeiska folken, och kan inte se utrotningen av dessa (enligt 5 Mos. 7 och 20) som Guds egentliga och oföränderliga avsikt. Moses kunde och borde ha bett om nåd även för dem. Såg inte han det så borde åtminstone vi se det. Guds goda lag kan sorgligt nog inte annat än fördöma oss; vi förtjänar egentligen inte att släppas in i Guds himmelska rike. Men genom Jesus erbjuder Gud oss och alla andra sin livsförvandlande nåd och förlåtelse, sin Ande och sitt eviga liv.