Borde inte debattartikeln i Aftonbladet häromdagen
Vi stödjer rätten till samvetsfrihet ha varit minst lika självklar för kristna ledare att underteckna som det var självklart för de flesta tillfrågade frikyrkopastorer att skriva under förra årets
debattartikel till stöd för flyktingmottagandet? (Jfr även
Expressens Johannes Forssbergs och
Aftonbladets Daniel Swedins ganska väsensskilda perspektiv på frågan).
Den här gången gick Stefan Swärd ut bredare, mer ekumeniskt, även till Katolska kyrkan och en del präster inom Svenska kyrkan.
Nu visar det sej att Stefan Swärd fått väldigt dåligt med napp inom Equmeniakyrkan (däremot inte inom t.ex. Katolska kyrkan och Trosrörelsen) och inte ens tillfrågat Svenska kyrkans biskopar utan bara enskilda präster eftersom han (right or wrong)
räknar med att biskoparna inte stöder den rätt till samvetsfrihet för barnmorskor
som förarbetena till 1975 års abortlag räknade med! Biskop Eva Nordung Byström i Härnösand stöder den inte, det vet jag,
hon tycker att fosterfördrivningar helt enkelt hör till barnmorskeyrket och att den som har samvetsbetänkligheter bör söka sej till andra yrken. Min - inte hennes - slutsats av det är att troende kristna i så fall inte kan arbeta som barnmorskor i Sverige (däremot i Norge). Men håller övriga biskopar med om Nordung Byströms resonemang/kapitulation? Esbjörn Hagberg? Hans Stiglund?
Observera att debattartikeln inte ens handlar om krav på att avskaffa abortlagen eller den ovillkorliga rätten att få samhällets hjälp med att ha ihjäl sin avkomma innan det gått ett visst antal veckor. Utan uppropet handlade om rätten för barnmorskor att kunna arbeta som barnmorskor utan att tvingas hjälpa till med att ha ihjäl foster (med eller utan Downs syndrom)! Eller rätten att kunna hjälpa mänsklig avkomma till världen ena stunden utan att andra stunden måsta försöka få mänsklig avkomma - i regel fullt livsduglig om den får vara kvar i sin naturliga miljö - ur världen av vilka skäl som helst!
Svenska kyrkans biskopar är alltså i viss mån ursäktade för att de inte skrivit under debattartikeln, eftersom de inte ens blivit tillfrågade! (Vad det säger om hur deras hålling uppfattas av utomstående, t.ex. statsvetaren fil dr Stefan Swärd, lämnar jag åt läsaren att bedöma).
Nu vet jag faktiskt inte om Stefan Holmström i EFS blivit tillfrågad - men hade han blivit det kan man ju undra hur vår rörelse skulle ha uppfattat en underskrift. Skulle han få stöd eller massiv kritik? Säger det något om vår rörelse att så få EFS-are - inga utom Elisabeth och Roland Långström i EFS Bergsviken och Stefan Gustavsson - finns med eller säger det bara något om Stefan Swärds lite slumpartade tillfrågningar? (Om man nu inte ska räkna även Nils Lidskog, präst i Klara kyrka som ju i viss mening kan sägas vara en EFS-kyrka). Ungefär som det definitivt ser pinsamt ut för Equmeniakyrkan att inte en enda av dess pastorer finns med i uppropet - men jag vet flera som kunnat stå med om de tillfrågats.
Jag känner en EFS-are här i Hälsingland som varit barnmorska. Hon vittnar om att hon hela tiden fått respekt för sin vägran att medverka vid aborter. Men tar vi strid för andras samvetsfrihet idag? Den är ju dessutom bra för
alla barnmorskor, eftersom man då kan tänka att just den som förlöser i ens egen familj inte nödvändigtvis i andra sammanhang har avlivat en massa foster. Utan samvetsfrihet är det bara att inse att snart alla svenska barnmorskor också är "änglamakerskor". Jag har läst om kvinnliga Efs-missionärers uppriktiga berättelser om hur de i nödlägen skurit sönder foster i Etiopien för att rädda mammans liv. Det skämdes de inte för ens på 40-talet, och sådant kan absolut vara nödvändigt i undantagsfall. Samvetsfrihet är inte samma sak som totalt abortförbud. Men är det verkligen ett öde värre än döden att vänta ett barn med handikapp, t.ex. Downs syndrom? Är våra mer än 30 000 provocerade aborter per år ens ofta medicinskt motiverade? (De är ju "fria" som det heter).
Många barnläkare vädjar nu om samvetsfrihet beträffande gossomskärelser, som ju sällan heller är medicinskt motiverade. De godtar inte argumentet att "omskärelser utförs ju ändå, och gör inte läkare det utförs de sämre och kan leda till svåra komplikationer". Vad beträffar gossomskärelser tycker jag samvetsnöden är närmast patetisk i den mån den inte är direkt antijudisk och antimuslimsk, även om jag som kristen inte heller tycker att omskärelser är särskilt bra eller nödvändiga. Men vad beträffar flickomskärelser - eller mera rakt på sak könsstympning - är det ju uppenbart att väldigt få av oss accepterar argumentet "de kommer att utföras ändå, och då under vidriga förhållanden". De ses ju med all rätt som så vidriga i sej att de inte får utföras ens med all möjlig medicinsk expertis och all tillgänglig smärtstillning. Men är det då konstigt om en kristen barnmorska - eller en barnmorska i största allmänhet - ser fosterfördrivningar, som ju de facto innebär avsiktlig avlivning av en mänsklig individ, som minst lika vidriga?
Inlägg
