Lukas Berggren om Bibeln eller partiprogrammet

Påskvänner!

Uppskattningsvis ungefär lika många som medlemmarna i Mekane Yesus-kyrkan har fortfarande inte röstat i kyrkovalet. Och frågan är om det vore så bra ifall ytterligare 5 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan röstade i morgon. Men du som röstar: tänk på det Lukas Berggren skriver om Bibeln eller partiprogrammet och fundera på de horribla svaren från fjolårets S- och SD-kandidater.

Det vore naturligtvis fräckt att likställa S och SD rakt av. Men med tanke på hur S och SSU målar ut KD som kvinnofientligt och FK som rena homofoba Putin-kopian, kanske det inte är ur vägen att påminna om att S och SD båda har en tendens att se Svenska kyrkan som ett folkhemsprojekt, som en gemensam stolthet som måste bevaras från det andra partiets inflytande men inte erkännas som en gentemot staten självständig kyrka. Och nog är det lite märkligt att även n´Georg går till val på kulturarvet. Hur skulle han egentligen svara på Svenska Evangeliska Alliansens frågor? (Märkligt att frågan alls behöver ställas när det gäller en EFS-are, men så illa är det). Socialdemokraterna tänker tydligen gå till val i kyrkan även reformationsåret 2017. Jag saxar ur Lukas Berggrens ledare:

En undersökning som Svenska evangeliska alliansen (SEA) gjorde med toppkandidater till kyrkomötet inför förra valet – 2009 – visar hur teologiskt vilse det kan bli när politiska partier tillåts styra Svenska kyrkan. I brännande politiska frågor – till exempel i frågan om samkönade vigslar – var kandidaterna inom de politiska nomineringsgrupperna rörande eniga, med varandra och med partiprogrammet. I frågor av teologisk art var svaren i bästa fall spretande, i sämsta fall enhetligt obibliska. Två exempel kommer här.

Påståendet "Jag tycker att kyrkans viktigaste uppdrag är att..." fullföljde 80 procent av Sverigedemokraterna med alternativet "...bevara det svenska kulturarvet". 20 procent valde alternativet "...erbjuda en plats för stillhet och eftertanke". 0 procent av Sverigedemokraternas kandidater, det vill säga ingen enda, valde alternativet "...hjälpa människor till tro på Jesus Kristus". Hur behjärtansvärd tanken på ett bevarat kulturarv än är, så ställd i relation till uppdraget att predika evangelium och leda människor till Jesus borde den vara sekundär. Eller vad tycker du att kyrkans viktigaste uppdrag är?

När påståendet "Jag tycker att relationen mellan kristen tro och andra religioner bäst beskrivs på följande sätt" skulle besvaras av de socialdemokratiska kandidaterna fördelades procenten enligt följande. 25 procent ansåg att "religionerna är likvärdiga vägar till Gud, eftersom ingen religion har hela sanningen". 50 procent av S-kandidaterna ansåg att "kyrkan ska vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige". 25 procent menade att "alla religioner har en gemensam kärna som handlar om att älska sin nästa". 0 procent av Socialdemokraternas kandidater, det vill säga ingen enda, valde alternativet "Jesus uppenbarar Gud på ett unikt sätt och är den enda vägen till en relation med Gud".  

Missionsföreståndaren om kyrkovalet

Påskvänner!

Ibland kommer bönesvaret snabbt! I går morse la jag in en kommentar på missionsföreståndarens blogg (som inte uppdaterats sedan i maj) med önskan om ett inlägg om kyrkovalet. Senare samma dag kom det ett sådant! Tack!

Nå, jag inbillar mej inte att Stefan skrev inlägget för min skull; det hade han förhoppningsvis tänkt göra ändå. Och huvudlinjen i Stefans inlägg verkar vara att vi EFS-are behöver stödja de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna, som han dock inte rangordnar eller tar ställning till inbördes (kända EFS-are kandiderar ju för både Posk och Frimodig kyrka).

Det håller jag med Stefan om. Däremot håller jag inte med honom om att det även kan vara OK att rösta på t.ex. en (S)- eller en (C)-lista för få in någon extra EFS-are i kyrkofullmäktige. "Att få in de rätta personerna är en viktig strategi." Där låter ju trots allt missionsföreståndaren  EFS-are som Georg Andersson - och andra - legitimera den fortsatta partipolitiska inblandningen i kyrkans inre angelägenheter. Och den som röstar på en partipolitiskt kopplad lista (nej, FISK är inte fria dom heller) gör sej skyldig till detsamma, hur bra kandidaterna än är som personer och som kristna.

Och just förre landshövdingen Georg Andersson profilerar sej i årets val ut med det otroligt oförargliga budskapet om kyrkan som kulturbärare, nästan som ett bönesvar på Ulrika Knutsons vädjan i Kyrkans Tidning. Nog är det lite klent det där, Georg - det känns faktiskt inte som om någon EFS-are har anledning att rösta (S) just för din skull. Eller? Muslimsk kultur är faktiskt också fin och bönerop och koranrecitationer en nog så intressant kulturupplevelse som prästens mässande och kantorns postludier.

PS. En annan Stefan (heter dom Stefan allihop nuförtiden? Nyss var det ju Anders!)  skriver förresten bra och allmänintressant om dagens debattvillkor och kommunikationsvägar. Kyrkovalsdebatten blir lätt lite avslagen - vi får inte vara så konflikträdda när det faktiskt gäller stora saker! DS.

Visst har biskop Kyrillos rätt

Påskvänner!

Nog har biskop Kyrillos rätt i att den s.k. biskopen Bengt för folk bakom ljuset när det gäller islam och det gemensamma "Gudshuset" i Nacka. Se även Stefan Gustavssons mycket hovsamma men i sak lika skarpa artikel i frågan. Fredlig samexistens är bra, men inte om respektive sida lägger ner sina missionerande ambitioner. Det handlar ju nu inte bara om att, som i Ålidhem i Umeå, lägga en moské och en kyrka i varandras omedelbara närhet - vilket inte behöver vara fel utan ganska väl uttrycker den tolerans vi är skyldiga varandra - utan om att "bygga ihop sej" och ge varandra ett mycket större erkännande än rimligt är ur både kristen och islamisk synvinkel.

Observera att även västerbottens-EFS:arna Valentin Bergqvist och Georg Andersson i ord eller praktisk gudstjänst gått väldigt långt i Wadensjös riktning. Överraskande öppna formuleringar beträffande somliga muslimers - eller för den delen djungelhedningars - eviga salighet eller fördömelse går att finna både hos Fjellstedt och Rosenius. Det är inget nytt. Men aldrig har de sistnämnda hävdat att vi kan ha bönegemenskap med muslimer eller se deras kristustro som frälsande.

Bengt Wadensjö är en väldigt sympatisk kille, precis som K-G Hammar. Men frågan är helt ärligt om någon av dem är kristna. Wadensjö verkar lika mycket muslim och Hammar lika mycket buddhist (jfr samtalet med Dalai Lama). Kanske ett adekvat och inte alltför fördömande uttryckssätt vore att kalla dem sökare (jfr titeln på Ami Lönnroths intervjubok med Hammar).

Men hur kunde de bli "biskopar"? Och hur kunde både lågkyrkliga EFS och högkyrkliga aKF erkänna dem som det? Bara för att de är snälla? Eller - i det senare fallet - för att de är män?

Låt mej få höra om korset,
kvalen och smärtan han led.
Visa mej graven i berget,
där man hans kropp lade ned.
O, vilket under av kärlek!
Det var för mej som han dog,
det var för mej som han uppstod.
Herre, min Gud, det är nog!
Låt mej få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord.
Sjung för mej sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord.

Status quo - och rena galenskaper i kyrkomötet

Påskvänner!

Hoppas att Anders Sjöberg kryssades in i kyrkomötet! Annars måste jag ju sammanfatta kyrkovalet med det latinska uttrycket Status quo - samma läge. Inget har förändrats. De politiska partiernas inblandning, ja, rent av dominans består och Sverigedemokraterna fortsätter utnyttja systemet.

Det hade behövts ett jordskred - ett rejält ras för de politiska partierna, inklusive deras släpjollar som FiSK, Kr o.s.v. För att kyrkans skiljande från staten skulle bli verklighet nu och inte först om 50 år (när den siste medlemmen lämnar kyrkan?).

Jag är rejält besviken på mitt eget parti, folkpartiet, och på kristdemokraterna som bidrog till att göra kyrka-stat-frågan oklar. Vad gäller moderater och sossar ser det ut som att de väntar på varann - ingen vill lämna kyrkovalet förrän dom andra gör det. Total hållnings- och principlöshet, alltså, från både kristna och ateister inom partierna. Sjukt.

Ska förresten bli väldigt intressant att se om Georg Andersson, EFS, tänker bidra till queerteologins frammarsch i Svenska kyrkan (ifall han nu kom in i kyrkomötet) genom att via ett förväntat bidrag till könsneutralt-äktenskaps-beslutet 1) göra klart att alla ungdomar, inte bara homosexuella, ur kyrkans synvinkel lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt och 2) göra klart att det ur kyrkans synvinkel inte är någon som helst fördel för ett barn på 5 eller 15 år med två föräldrar att ha en pappa jämfört med att ingen ha (eller att ha en mamma jämfört med att ingen ha).

Han skulle naturligtvis då rejält kompromettera arbetet för ökad förståelse för hs, men även ämbetsreformen 1958, reformationen på 1520-talet samt (i muslimers och andras ögon) hela kristendomen. Bra jobbat, Georg. (Obs ironi). Men än finns det chans att ändra sej.

Vi är många - bl. a. några biskopar - som satt vår heder i pant på att ökad hänsyn till en utsatt grupps situation INTE skulle leda till såna här galenskaper. Nu får de konservativa svartmålarna rätt. Det blev borti tok. De avgörande Jesusorden i Matteus 19 ryker snart ur ordinarie vigselritual och blir nån sorts tillval om vi inte skärper oss.

Frukta ej, du Guds församling.
Herrens Ande bor i dej.
Helig eld ska brinna,
du ska övervinna,
dödens portar hindrar inte dej.

Ödeskyrkoval pågår

Påskvänner!

Texten om Georgs pinsamma uppträdande som ombud för Socialdemokratiska Arbetarpartiet i en kristen, evangelisk kyrka ligger nu även ute på Budis´ debattforum, sedan Georg Andersson beretts möjlighet - och givits synnerligen gott om tid - att svara på mitt "personangrepp"(?), men avböjt.

Jag har inte så mycket att tillägga. Nu läll, som dom säger i Edsbyn. Nu gäller det. Nu har ödeskyrkovalet börjat. Nu får vi be och arbeta (i den ordningen).

Den politiska styrningen av Svenska kyrkan är en skam för 1) Sverige, 2) Svenska kyrkan och därmed EFS, 3) De politiska partierna själva.

Har du förtidsröstat på något politiskt parti (eller dito släpjolle) i ett kyrkoval (OBS!) i nådens år 2009 kan du fortfarande ändra dej. Men gör det då på söndag, människa! Så du slipper skämmas inför ditt samvete och inför oss andra och eftervärlden.

(Och du som ställt upp för ett politiskt parti även i årets kyrkoval: det finns förlåtelse! Men kom ihåg vad våra fäder och mödrar i Kristus sa: "aldrig göra så mer är bästa botgöringen").

Låt dina löften lysa.
Oss tro och vilja ge
att våga stort och vänta
på undren som skall ske.

Pinsamt, Georg!

Påskvänner!

Georg Andersson är ju en känd västerbottnisk EFS-are som gjort stora insatser i både EFS:s styrelse, landets regering och länets residens.

Att Georg också gärna vill göra en insats i kyrkomötet är inte alls konstigt eller ovälkommet. Jag tillhör inte dem som ser ner på 73-åringar och tycker att de har gjort sitt här i livet. (Tänk bara på Moses, Winston Churchill och Golda Meir!).

Men varför kandiderar människan för ett politiskt parti i ett kyrkoval? Det är ju inte okänt att Georg tillhör Socialdemokraterna - ett parti som för hundra år sedan ville skilja kyrkan från staten och nu säger sej vilja göra det igen (eller rent av ha gjort det!). Men på vilket sätt är kyrkan skild från staten om de politiska partierna bestämmer inte bara i riksdagen utan även i kyrkomötet?

Skulle inte Georg skämmas att driva kampanj på EFS:s årskonferenser för att få fler socialdemokrater i styrelsen? Eller att där ha ett så platt valprogram som att EFS "ska vara en lokal kraft som berör, som människor har behov av och vill vara delaktiga i" och "att verkligen vilja förverkliga värderingar som allas lika människovärde är stora utmaningar när vi ser att klyftorna växer i samhället" (Tidningen Spira, 7/8 2009). Ska kyrkans (och EFS?) målsättning vara samma som kommunpolitikens, eller vad menar han?

Man kan förstås glädjas åt förhoppningen att (S), (C) och (M), samt FiSK, ViSK och MiSK, alltmer vill sprida Guds ord till bättring och omvändelse, och låta budskapet om Jesus som världens Frälsare nå ut till alla svenskar. Men hur schysst är det mot deras ateistiska partimedlemmar - eller frikyrkliga - att gynna ett visst trossamfund och en viss teologi?

Och man kanske kan tvivla en smula på de politiska partiernas missionsiver. Den torde i varje fall knappast gälla budskapet om "det blod som utgjutits för många till syndernas förlåtelse" (cit Jesus). I en liten vikbroschyr från Hela världen - ni vet det där som slök Svenska Kyrkans Mission - anges de tre mest prioriterade områdena för kyrkans internationella arbete vara Landsbygdsutveckling, Klimat/Miljö och Ekonomisk rättvisa. (På åttonde och sista plats stod det visst nånting om samarbete med andra kyrkor).

Luktar det inte (C) och (S) lång väg? Jag menar, målen är fina i sej och visst sysslar även jag med landsbygdsutveckling (ska bl.a. försöka starta en barnkör på landet nu i höst), men inte skulle jag i första hand beskriva kyrkans arbete med utdrag ur Centerns och Socialdemokraternas partiprogram? Återigen, felet är inte vad som står utan vad som saknas.

Men om nu (C) och (S) inte vill göra alla till Jesus lärjungar, döpa dem och lära dem att hålla allt som Jesus befallt, vad har de då i kyrkans beslutande församlingar att göra?

Pinsamt är bara förnamnet. Georg måste ju nu uppfattas som ovalbar av alla som vill hålla isär stat och kyrka. Han kommer ju, vad han än säger och hur väl han än vill, att uppfattas som en av alla politruker som fått uppgiften att i kyrkomötet rösta igenom vad partierna bestämt i riksdagen.

De som tyckte det vore oacceptabelt med en EFS-lista till kyrkomötet - där Georg f.ö. skulle ha passat utmärkt - kan ju fundera på när och hur en (S)-lista blev så mycket mer OK. Det har ju banat väg för Sverigedemokraterna, som nu ser kyrkovalet som en språngbräda till riksdagen. Men (SD) är öppna med att de vill att kyrkan ska vara statskyrka. Hur övriga politiska partier och deras släpjollar motiverar sitt deltagande i kyrkovalet är mer än jag begriper.

Befria kyrkan från staten nu! Ligg inte på soffan utan samla dina vänner och rösta på helt partipolitiskt obundna alternativ som Öppen kyrka, Posk eller Frimodig kyrka! Var med och skriv kyrkohistoria den 20 september!

De politiska partierna förklarar jag härmed moraliskt obehöriga i detta val. Varje röst på dem i ett kyrkoval är en skam för Svenska kyrkan och därmed för EFS. Ja, en skam för Sverige - törs du själv berätta för människor utanför Norden hur vår kyrka styrs?

Sin enda grund har kyrkan
i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad,
den nya skapelsen.
I världen som han löste
från mörkret med sitt blod
blev hon den brud han krönte
med evangelii ord.

Jag är stolt över att Europride kan arrangeras i Stockholm

Påskvänner!

Jag är stolt över att ett arrangemang som Europride kan genomföras i Stockholm utan arresteringar eller grova trakasserier mot deltagarna. Hatbrott mot homosexuella och liknande har tyvärr inte upphört, men verklig homofobi är trots allt på tillbakagång i vårt land. Jag är stolt över alla släktingar och vänner till HBTQI-personer (jo det heter faktiskt så nu) som gjort sej av med gamla fördomar och fobier och bemöter sina släktingar och kamrater som av Gud älskade människor, inte som UFO:n. Jag är stolt över att Svenska kyrkan och EFS:are som Georg Andersson försöker göra bot för gångna försyndelser - inte minst från kristet håll - mot människor som brutit heteronormen på olika sätt. Och försvara dem mot den verkliga hotbild och den verkliga diskriminering som fortfarande finns på många håll.

Ja, det är jag stolt över. Men det finns också sådant jag inte är så stolt över. Jag är inte stolt över att Svenska kyrkan och Sensus (Svenska kyrkans studieförbund) deltar i Europride men inte i Jesusmanifestationen. Jag är inte stolt över den okritiska rapporteringen i riksmedia, som bl.a. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund med rätta påtalar. Jag är inte stolt över att Pridefestivalen inte bara förespråkar speciell hänsyn till och förståelse för en utsatt grupp med funktionshinder (de som inte kan tända på det motsatta könet), utan också den moraliska rätten - inte bara den juridiska - för alla, oavsett läggning och andra förutsättningar, att ha frivillig sex vuxna emellan på alla upptänkliga sätt.

Lägg märke till betydelseglidningen i tvåbarnsmamman, f.d. kärnfamiljsmedlemmen, Tiina Rosenbergs invigningstal, refererat i Åsa Petersens ledarkrönika den 26 juli:

"Vi måste försvara rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på. Som det är nu blir vi belönade av majoriteten när vi liknar dem. Vi får inte vika från vår sexradikalism och könsradikalism. Knip inte med könet, det har aldrig varit en del av vår rörelse!" säger Tiina Rosenberg. Jublet vet inga gränser.

Det är alltså så att I) kampen för straffrihet (den juridiska rätten) som nog de flesta av oss sympatiserar med (tänk på avrättningarna i Iran!) och som i Sverige ledde till en ur liberal synvinkel välkommen legalisering av homosexualitet på 1940-talet, och II) kampen mot sjukdomsstämpeln, som i Sverige ledde till en även ur liberal synvinkel mindre självklar friskförklaring på 1970-talet, nu sist och slutligen har lett till III) kravet på moralisk "carte blanche" från inte bara staten utan från allmänheten och, inte minst, kyrkorna! Ett carte blanche inte bara för homosexuella, beskrivet som pastoralt undantag för personer med ett sexuellt funktionshinder - så långt vore det ju sympatiskt och begripligt - utan ett sexualmoraliskt carte blanche för precis alla grupper, även bisexuella och queerpersoner av olika slag som i mina ögon fegt åker snålskjuts på de entydigt homosexuellas situation. Nu ska plötsligt även de som har ett val skyddas från synpunkter på det valet.

Liberala, sekulära journalister som Charlotta Friberg och Hanne Kjöller på DN får ostraffat be kvinnor att bli ihop med yngre män (i varje fall inte äldre) av jämställdhetsskäl. Här är kärleken tydligen inte alls blind eller kan åtminstone göras mer seende. Men ve den (särskilt den troende) som rekommenderar kvinnor att i görligaste mån bli ihop med män (och vice versa)! Man får utan att stigmatiseras socialt vara skeptisk till att någon gifter sej med sin faster eller att avsiktligt ensamstående föder/adopterar barn, men den som har samma typ av invändningar mot enkönade familjer, eller bara vill bevara den nuvarande äktenskapsdefinitionen, hängs ut i den samhälleliga kylan (kan man ens arbeta som lärare bland alla de många "bisexuella" och identitetsosäkra eleverna i den kommunala skolan då?). Betraktas närmast som nazist.

När RFSL dessutom lyckats med konststycket att få regnbågsflaggan ansedd som en allmän symbol för mänskliga rättigheter, "hissad" på alla Stockholms Lokaltrafiks bussar, så har ju förvirringen blivit total. Det är som sagt en sak att Europride-festivalen i sej är ett tydligt och positivt uttryck för hur Sverige (i stort sett) respekterar mänskliga rättigheter (också rätten att leva hej vilt sexuellt) - och en helt annan sak att RFSL och Pride sprider åtskilliga normer, eller onormer, som också ur vanlig folkhälsosynpunkt måste betraktas som ytterst betänkliga. Här är det accepterande av knapplösa knull och ligg utan kärlekskrav som hägrar - enkönade eller tvekönade eller varför inte både och - och ve den som moraliserar eller ifrågasätter om RFSL verkligen är en opolitisk festorganisation som förenar alla slags människor och därför bör få flagga gratis på SL:s bussar.

"För oss är den knutna näven både ett kamptecken och ett sexuellt redskap" avslutade Tiina Rosenberg sitt invigningstal enligt Stefan Ingvarsson (AB Kulturen 26/7). Har Svenska kyrkan och Sensus och EKHO - eller för den delen Sveriges gynekologer - några synpunkter ens på detta? Antagligen inte. När det gällde Jesusmanifestationen var Svenska kyrkans ledning noga med att att inte förknippas med några olutherska läror (annat än biskoparnas egna). Men på Europride förekommer förstås bara det rena evangeliet i dess allra nyaste form, känt från K-G Hammars, Jonas Gardells och Kay Pollaks masspridda förkunnelse.

Nog är det fler mammor och pappor inom Svenska kyrkan och EFS som reagerar som jag, eller hur? Men av (berättigad) omsorg mot utsatta minoriteter - och, ärligt talat, ibland om våra egna karriärer - vill vi (oberättigat) ligga lite lågt. Aldrig så modest israelkritik påstås ju ibland legitimera antijudiska hatbrott - och vägen är sannerligen smal - men där brukar vi ju ändå inse att ingen åsikt är så klok att inte också en del idioter delar den. Nu är det tid att visa samma ärlighet som modesta israelkritiker och RFSL:are och "komma ut" med våra ståndpunkter utan att bli aggressiva. I samhället men inte minst inom kyrkan. Jag tror att SEA, Stefan Gustavsson och Olof Edsinger gör fel som prioriterar staten. Att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt och övriga riksdagsledamöter tänker som de gör är inte någon större katastrof, anser jag (som liberal). Kanske tvärtom - jag föredrar generellt en alltför liberal lagstiftning framför en alltför teokratisk (det är bara att tänka på 1600-talets Sverige som tyvärr hade många påtagliga likheter med mullornas Iran idag). Men att Svenska kyrkans ledning inte tycks klara av att hitta och hävda sin normativa roll (mellan homofobins hotfulla lagiskhet och syndfrihetslärans falska evangelium) i ett fritt, öppet samhälle - det är verkligen för bedrövligt.

Blott i det öppna har du en möjlighet,
låser du om dig, kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Ge oss nåd att kunna lyda
sanningen som inget skyler.
Ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja, allas Gud.

Länksamling till debatten Edsinger vs Andersson

Påskvänner!

Till ledning för den som vill följa det offentliga, viktiga samtalet mellan Georg Andersson och Olof Edsinger lägger jag här in några länkar. Jag hade själv svårt att hitta Georg Anderssons texter på Dagens nätsida, för när jag sökte på sökordet "Georg Andersson" dök bara Olofs texter upp men inga texter av Georg Andersson. Men när jag sökte på "Olof Edsinger" hittade jag Georgs texter (bland många andra). Så kan det vara när man skriver om andra men inte om sej själv. (Eller när en tidnings sökmotor är lite trubbig).

[Först Olof Edsingers helgkrönika i Dagen (2 maj): "Fäst vid Jesus - om att inte låta sig upptas av allt elände. Rätt länk inlagd här den 25 juli - det blev fel krönika vid första försöket.]

Georg Anderssons replik (21 maj): "Beklämmande uttalande om förfall i Svenska kyrkan."

Olof Edsingers första replik (21 maj): "Svenska kyrkan tenderar att missa huvuduppdraget".

Georg Anderssons andra replik (4 juni): "Varning för andligt högmod som lätt leder till sekterism."

Olof Edsingers andra replik (25 juni): "Stämpla inte alla andra åsikter som sekterism."

Georg Anderssons tredje replik (16 juli): "Edsingers bokstavstro oroar".

Olof Edsingers tredje replik (22 juli): "Svenska kyrkan bör praktisera den mångfald man bekänner sig till."

Vi får nog anledning att återkomma till den här viktiga debatten. Jag vill bara just nu peka på det intressanta faktum att Dagen tydligen har ersatt Budbäraren som forum för den interna EFS-debatten. Och det tycker jag är bra - den här debatten är intressant för betydligt fler än bara EFS-arna och det är bara bra om den inte förs alltför internt. Fast Erik Johansson i Örebro har ju rätt i att det i grunden snarare är en bibelsynsdiskussion än en diskussion om äktenskap och homosexualitet.

Vishet, o Herre,
giv oss av höjden.

Edsinger vs Andersson

Påskvänner!

Igår kom Olof Edsingers tredje replik på Georg Anderssons tredje inlägg i Dagen. Jag tror snart jag måste skriva i Dagen själv. Jag är ju precis som Andersson kritisk till Edsingers bibelsyn, men av andra skäl än Andersson (för mej är det boken "Krigen i Gamla Testamentet" som är den stora stötestenen). I de konkreta frågor som Andersson berör står jag mera på Edsingers sida, men jag delar Anderssons insikt att mångfaldstanken har sina gränser. En kyrka kan inte rymma vad som helst, och jag ogillar att både Edsinger och Frimodig kyrka använder mångfaldsretoriken lika aningslöst (eller taktiskt utstuderat?) som deras motståndare gjort.

F.ö. stör det mej att Georg Anderssons senaste inlägg inte verkar gå att länka till. Är Olof Edsingers inlägg länkbara för att han är en av tidningens medarbetare? Orättvist tycker jag nog att det är i så fall. Man vill ju kunna följa båda sidors argumentation, inte bara ena sidans.

Det är morgon.
Åter strömmar ljuset ur din hand.
Det är morgon.
Varje morgon gör du världen ny.

Edsinger replikerar på Georg Andersson

Påskvänner!

I tidningen Dagen för den 26 juni replikerar Olof Edsinger på Georg Andersson insändare i samma tidning den 4 juni (som jag tyvärr inte kan återfinna i elektronisk form).

"Stämpla inte alla andra åsikter som sekterism", lyder Edsingers uppmaning. Jag gav efter Anderssons senaste insändare ett erkännande åt denne för att han insett problemen med att "både äta kakan och behålla den" och jag medgav att en kyrka kan behöva sätta ner foten i en lärofråga. Ömsesidigt accepterande är inte alltid en framkomlig väg. Ibland måste man gå skilda vägar. Det är bra att Georg Andersson är läromedveten.

Jag måste dock denna gång ge Edsinger ett erkännande: det BLIR ytterst märkligt att totalt distansera sej från t.ex. den dynamiska Oasrörelsen p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn. (Kritisera den kan man förstås göra, jfr Stefan Svenssons kritik för tre år sedan, men är rörelsen verkligen så urartad att man fördenskull inte kan vara med på dess sommarmöten?). Medan man åt andra hållet tycks kunna samarbeta med eller åtminstone stillatigande acceptera och dela gudstjänstgemenskap med nästan vilka teologer som helst, även på EFS-konferenser, särskilt när de har biskopliga förtecken. (Shelby Spong är ju det mest flagranta exemplet på "ett annat evangelium", men vår egen K-G Hammar eller Spongs promotor Ytterberg ligger sannerligen inte långt efter, och de kollegor som tigit är medskyldiga till de biskopliga uttalanden som de inte offentligt bemött). Det BLIR märkligt när Svenska kyrkan centralt inte aktivt understödjer Jesusmanifestationen men däremot är mycket aktiva inför Pridefestivalen. Det kan inte hjälpas. I det fallet är det Olof Edsinger som har en poäng.

Jag har själv många funderingar kring OAS-rörelsen, och kan numera dryfta dem med min nyblivne svåger (och nyvigde präst) Per Wallin som är mycket aktiv där. Men att behandla OAS - eller hög- och gammalkyrkliga - som snart sagt kyrkans (samt kvinnors och bögars) värsta fiender p.g.a. deras ämbets- och äktenskapssyn, det tycker jag är fullkomligt orimligt. Det rimmar dessutom illa med att man samtidigt försöker odla mer vänskapligt ekumeniska relationer med romersk-katolska kyrkan än på mången god dag. För vilken hållning den kyrkan intar i nämnda frågor vet ju alla...

Guds kyrka är gemenskap med Fadern och hans Son,
det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd.
Guds helgon och martyrer betygar det med blod,
omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor.

Georg Andersson i Dagen i onsdags

Påskvänner!

I Dagen i onsdags (4/6) går förre EFS-styrelseledamoten och landshövdingen Georg Andersson vidare i sin kritik av Olof Edsingers kyrkokritik. Tyvärr verkar man den här gången inte kunna länka till Anderssons text, men han vidhåller att Edsinger tecknar en alltför mörk bild av Svenska kyrkan och en alltför naiv bild av t.ex. möjligheten att prästviga motståndare till prästvigning av kvinnor utan att de prästvigda kvinnorna på sikt blir lidande.

I det sista har ju Andersson rätt. Man kan inte både äta kakan och behålla den. Det borde man visserligen ha insett redan för 50 år sedan (alltså att kyrkan inte skulle kunna leva med två varandra motsägande ämbetssyner), och till följd av det aldrig utfäst några löften eller infört någon samvetsklausul.

En berättigad fråga är visserligen om ämbetsreformen i så fall alls hade genomförts. Men att den klassiska småstegstaktiken "Accepteras/Likställas/Dominera/Eliminera" så framgångsrikt tillämpats åt ena hållet gör ju inte att den är mer sympatisk åt andra hållet. Man kan faktiskt inte begära att andra ska vara lika enfaldiga som man själv har varit och "ta fan i båten". Frimodig kyrka och andra grupper som vill prästviga dem som inte vill att kvinnor ska vara präster har absolut en del att förklara. Man kan inte både sk-ta och hålla igen.

Vad homosexuellas situation beträffar delar jag Anderssons empati men inte hans slutsatser. Pastorala undantag måste ibland kunna diskuteras, precis som i fråga om polygami på missionsfälten. Men Andersson tycks bejaka utvecklingen i Svenska kyrkan, där kyrkomöte och biskopsmöte avskaffat all heteronormativitet - också beträffande dem som kan välja. (Utom möjligen - än så länge - rent språkligt i fråga om själva äktenskapsbegreppet).

Eller har jag fel? Menar Andersson trots allt att bisexuella och identitetsosäkra ungdomar i första hand bör rekommenderas att söka sej en livspartner av motsatt kön? (Jämför Jesus empatiska undervisning i Matteus 19, gärna i 1917 års översättning). I så fall vore det bra om han offentligt uttryckte också den åsikten.

O natt som över mörkret vann
en oförgänglig seger.
O natt som mer än solen kan
i djupen tränga neder.
Gör oss till seende på nytt.
O Herre Krist, i mörkrets mitt
om ljus från Dig vi beder.

Georg Andersson och Olof Edsinger dryftar läget i Svenska kyrkan

Påskvänner!

I en insändare i Dagen igår (21/5) beklagar Georg Andersson att Olof Edsinger i en krönika talat om Svenska kyrkans "förfall". Edsinger svarar på Andersons kritik, och är öppen för att ordvalet kan ha varit olyckligt, men vidhåller att "Svenska kyrkan tenderar att missa sitt huvuduppdrag." Andreas Lind från Salts styrelse ger Edsinger sitt och styrelsens stöd.

Det känns lite grann som om många i EFS i Västerbotten driver sin kyrkolojalitet väldigt långt, längre än grundarna någonsin tänkte sej. Här ska det sittas still i båten, liksom. Men om man funderar på hur profeterna i GT läser lusen av sitt eget folk och prästerskap, eller hur EFS i Västerbotten kritiserar sin egen rörelses ledning, inser man nog den andliga och ofrånkomliga sanningen i uttrycket "den man älskar, den agar man". (En alltför fysisk tolkning bör vi dock se upp för, inte minst för våra barns och kvinnors skull). Samtidigt är ju alltså även Olof öppen för att hans ordval kan och behöver diskuteras.

Läs Olofs krönika som publicerades i Dagen den 2 maj. (Egentligen är det en textutläggning inför söndagen före pingst). Håller du med honom i hans lägesbeskrivning? Eller tycker du att Georg Andersson har rätt i sin kritik av den? Kommentera gärna!

Kanske går det att delvis hålla med bägge två. Poängen i Edsingers krönika är ju att vi inte ska låta oss upptas av allt elände utan se mer på Jesus. Något som jag hoppas och tror att också Georg Andersson var ute efter. Den svåra konsten är väl dock att kunna notera och motarbeta eländet, även inom sitt eget samfund och sitt eget hjärta, utan att förlora fokus på Frälsaren, den enda hjälpen i både den ena och den andra nöden.

Tro inte att Jesus är borta,
tro inte att Jesus är död,
han lever och ger oss att äta
av livets bröd.