Tankar på Alla själars dag

Påskvänner!

Är det bara jag som denna kväll, när vi firat Alla själars (och inte bara Alla helgons) dag, känner ett nästan tvångsmässigt behov av att, liksom när allas lika värde ska prisas, särskilt få påminna om Hitler och hans nazister, Stalin och Mao och deras kommunister, alla vidriga krigsförbrytare tiderna igenom, alla pedofiler och våldtäktsmän, alla hustru- och barnmisshandlare, alla rasister och fascister, alla medlöpare, alla giriga utsugarkapitalister, alla mördare och terrorister, alla utpressare, alla hatare och hotare, alla bovar och hycklare, alla gängkriminella och knarklangare, alla sexköpare, alla slavhandlare, alla svin i mänskohamn. Och alla andra som får oss övriga att framstå som aningen mer rättfärdiga och helgonlika, trots våra ibland rent himmelsskriande underlåtenhetssynder (fråga Greta). 

Alla själar betyder väl alla själar och allas lika värde allas lika värde? (Eller också inte alls). Så då tänder vi väl ett ljus för dem alla, både förövare och offer. Vad som händer på domedagen är förstås en annan fråga. Kanske varken mitt lika stora människovärde eller andras ohyggligare försyndelser kan fria mej då. (Inte tål allt jag gjort dagsljuset heller). Gud, låt ditt eviga ljus lysa för oss redan här och nu. "Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." (Jesus).

Alla själar = alla helgon?

Påskvänner!

Kanske ställs Svenska kyrkans (och många andra samfunds) största teologiska utmaning i blixtbelysning denna storhelg. Är det någon skillnad på alla helgons dag och alla själars dag? Eller är alla själar helgon eller åtminstone "saligförklarade"? (Vi - eller Gud Fader själv - gör ju bevars inte skillnad på människor, och det måste väl innebära att alla kommer till himlen?).

Principen "aldrig mer än hopp för helgonet, och aldrig mindre än hopp för rövaren" känns sund och riktig. Men hur ofta förverkligas den? Särskilt i en kyrka som har svårt att "bita den hand som föder den" och antyda risken att gå förlorad. Det blir lätt mer än hopp, inte bara för helgonet utan också för gudsförnekaren. (Åtminstone ifall han var medlem av Svenska kyrkan).

Det är alldeles på sin plats med missionsföreståndarens varningar för Kungl. Salighetsverkets överbud. Finns det rentav en risk att Svenska kyrkan rent av söver mer än väcker - inte minst så här års? För, som t.o.m. Lars Collmar konstaterat: Det är inte säkert att en människa tar emot Guds kärlek ens när hon möter den ansikte mot ansikte.

Därför bör vi så mycket mer ta till oss vad vi hört,
så att inte vi går förlorade.
Satans välde och makt har Jesus med sin död förstört,
med sitt liv han Guds lag fullbordade.
Men om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan,
hur ska vi då komma undan,
undan?

Alla själars dag och vårt eviga öde

Höstens storhelg är passerad. Den traditionella saligförklaringen av åtminstone Svenska kyrkans medlemmar har ägt rum i våra kyrkor. Som jag förstår det lovar EFS inte att alla blir evigt saliga. Däremot tycks t.ex. Anders Sjöberg (liksom t.ex. Runar Eldebo i Missionskyrkan) vara inne på att det värsta som kan hända är ett utslockande (alltså just det som våra vänner naturalisterna/materialisterna ändå tror är vad som väntar dem). Med andra ord är EFS´ ledning inte alltför oroliga av Jesusorden om att "masken aldrig dör" eller "mörkret utanför, där man ska gråta och skära tänder".

Om jag förstått saken rätt, alltså. Man kan fortfarande varna för att gå "evigt förlorad", men det handlar då enbart om att gå miste om den eviga saligheten, inte om att längre uppleva några samvetskval eller en tillvaro utan Gud. "För sent skall syndarn vakna, där ingen morgon är, där han skall evigt sakna den nåd han spillde här. Att synden hopplöst minnas, o kval som ro ej ger - ack, kan väl hoppet finnas då ingen tid är mer" sjunger Franzén i den psalmbok även EFS använder. Men jag misstänker starkt att den psalmen inte sjungs längre - och nya psalmer i den stilen har väl inte författats på hela 1900-talet?

Men så bra då, är man ju frestad att utropa. Det är väl ingen som vill återinföra helvetet, inte ens det så praktiska "bondhelvetet" som ärkebiskop Anton Niklas Sundberg på sin tid ansåg nödvändigt att bevara. Det kan ju inte vara fel att önska alla, iinkl. släktingar, grannar och arbetskamrater, evig salighet eller åtminstone evig ro. Oavsett livshållning och konfession. Frågan är bara vad vi utifrån bibeln har mandat att förkunna och utlova.

Det här känns lite grann som när vi avvecklade försvaret med hänvisning till den eviga fred som nu tagit sin början. Man kan inte hoppas annat än att bedömningen stämmer, men den absoluta förvissningen behagar inte infinna sej...