Bra evangeliebok med bild av överjordisk skönhet

Påskvänner!

Har glatts mycket åt textläsningarna de senaste söndagarna. Bibelns ord är förstås bra, men kombinationerna har varit ovanligt lyckade och perspektivrika. T.ex. förrförra söndagen på temat "Att inte döma" fanns Natans domsord mot David med, liksom Sakarjas ord (2 årg) om att fälla rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Och förra söndagen, Apostladagen, fanns en helt underbar text från Hesekiel, liksom både Paulus´ och Petrus´ i sammanhanget rent upplivande syndabekännelser.

Hesekiels text (kap. 1 och 2) är fulla av "föreföll", "tycktes ha", "såg ut som", "tedde sig". För han fick - faktiskt - se något av Herrens i grund och botten obeskrivliga härlighet (jfr Upp. 1). "Han var omstrålad av ljus. Och som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom." En regnvädersdag var det verkligen, och regnbågen såg jag! Så nog hade det passat att läsa texten just idag! Men det var svårt att höra vad prästen sa under eftermiddagens dop, eftersom skyfallet smattrade så starkt mot altantaket. Tänkte på bibelordet: "De blev alla döpta i molnskyn".

Kyrkvärden i söndags (jag säger inte var) vägrade faktiskt läsa Hesekieltexten, tyckte den var opassande p.g.a. sitt tal om "klagan, suckar och jämmer." På sätt och vis var reaktionen adekvat, särskilt jämfört med ingen reaktion alls (och kyrkvärden läste övriga texter med berömvärd kraft och kläm). Hesekiel tyckte nog inte heller att det var så roligt att äta en bokrulle som var fullskriven av klagan, suckar och jämmer. Och med jämmer slutade texten, och ska jag kritisera evangelieboken så är det för att Hesekieltexten är för "klippt och klistrad" (för att den inte ska bli så lång?). Men på Guds tydliga och upprepade uppmaning åt Hesekiel upp bokrullen (!). Och se, då var den i hans mun söt som honung.

Det är nog ett ord till oss också. Att inte vraka den själaföda vi får, hur frånstötande den än kan verka också för en kyrkvärd eller profet. Skriften kan verka full av domsord, klagan och jämmer, men intar vi den hel och ostympad ska vi upptäcka smaken av Evangelium, om syndernas förlåtelse och evigt liv för Jesu Kristi skull.

Sinais röst, domslut som skallar,
som ställer syndarn brottslig för Gud -
Skrifternas tröst milt honom kallar:
Allt är fullkomnat, ljuder dess bud.
Skrifternas tröst - o vilka flöden,
talet om korset kraften ej mist!
Ljus i vår natt, liv mitt i döden,
manna i öknen helt utan brist!

Pölsan och allt Guds rådslut

Påskvänner!

Torgny Lindgren har i sin spännande bok Pölsan visat en skamlig oförståelse för den sanna pölsans natur. Lindgren har för sej att riktig pölsa mest ska bestå av fint, finmalet kött, möjligen med lite lök. Medan riktig pölsa naturligtvis mest består av slakteriavfall och korngryn, alltså sånt som folk nuförtiden inte äter, men som det ju är mycket miljövänligt att ta vara på. När ett djur nu ändå fått ge sitt liv för vår skull. (Ni vet väl att det förr i världen knappt blev kvar nånting på ett slaktat djur som inte togs tillvara - det är därför vi har fått så konstiga rätter som pölsa och grisfötter, om nu någon mer än vi äter sånt idag).

Jag tänkte på pölsan när jag begrundade min hustrus svåra predikouppgift denna helg. Den är alltid svår, men kanske särskilt den här veckan när jag inte varit något vidare stöd utan suckat och jämrat över mina distansstudier och därpå följande dålig ekonomi. (Jodå, det är roligt att spela också!). Och stundtals burit mej riktigt uselt åt. (Förlåt!). Då kommer dessutom den där jämrans texten om den rike mannen och Lasarus som sten på börda!

Undrar just hur många präster/pastorer som kommer att bladdra bort den texten idag! (Eller välja en annan text). Fattigdom frälsar inte. Godhet frälsar inte - jo om den är absolut genomgående som hos Jesus förstås. Men däremot är det visst och sant att obarmhärtighet fördömer. Att ohörsamhet mot Guds ord, lagen och profeterna, fördömer. Och det kan bli för sent. Som det stod i ett amerikanskt predikoutkast - som f.ö. totalt missade den sociala dimensionen i texten - gjorde den rike mannen slutligen ALLTING rätt (minst fem punkter räknades upp: ånger, ödmjuk bön, omsorg om syskonen m.m.). Men FÖR SENT!

Och det där om att det FINNS en risk att gå förlorad och att det kan bli FÖR SENT, är ju något som ganska omsorgsfullt förtigs i våra kyrkor idag. (Har jag fel?). Från mina tre år i Ersmarks EFS minns jag tre tillfällen då det åtminstone antyddes att det inte är säkert att alla kommer till himlen. En allhelgonahelg då prästen i en bön läste bisatsen "så att vi inte går förlorade". En påskhelg då samme präst allvarligt frågade om "Jesus har gjort allt detta förgäves för dig och mig?" Och en tredje gång, antagligen för prick sex år sedan, när en lekman i församlingen predikade och nästan desperat frågade om det ändå inte kunde tänkas vara så att dagens text innebär att det finns en risk (kanske särskilt för oss "rika") att gå evigt förlorad?

Varför tar vi inte till oss - och förkunnar - bibelns svårsmälta delar? (Varför är inte den dubbla utgången ämne för några konferenser?). Varför är vi som Torgny Lindgren och har för oss att Guds ord bara ska vara "evangeliskt" och lättsmält? (Domedagen i form av klimatkatastrof verkar ju OK att prata om - kyrkornas globala vecka handlar ju om det i domsöndagstider också i år - och det är ju absolut bra och nyttigt att varnas för, men har inte kyrkan framför allt uppgiften att också i det sammanhanget tala om Herrens tillkommelse och räkenskapsdagen med både hopp och bävan?). Tänk på Hesekiel som skulle äta bokrullen som var full med "klagan, suckan och jämmer", bokrullen som slutligen visade sej vara "söt som honung". Läs gärna de tre första kapitlen i Hesekiels bok under bön! Tänk också på vår Frälsares sista ord när han gick synligt här på jorden: "...lär dem att hålla allt jag befallt er!" Läs gärna även 1 Johannesbrevets första kapitel (och fortsätt gärna vidare...).

En god och välsignad allvarshelg tillönskas er alla! Också denna söndag är en Kristi uppståndelses dag - en dag som förkunnar vårt enda hopp, det som gör att vi orkar resa oss upp igen, lyfta våra huvuden, fortsätta gå i Jesu fotspår och i ord och handling förbereda världen för hans återkomst:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet,
han avvände vårt elände för båd tid och evighet,
han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.