Korset och försoningen i en postmodern kultur

Påskvänner!

Här ett aktuellt föredrag och korset och försoningen! Aktuellt inte minst för Efs idag!

Enligt Olof Edsinger stör oss korset med 

1) sin blodiga brutalitet  

2) vad det har att säga om Gud  

3) vad det har att säga om människan

PS Olof! Det heter "Der Übermensch"! DS.

Biskop de facto Stefan Swärd stöter i basun

Påsk- och julvänner!

Så här inför Trettondedag Jul ropar biskop de facto Stefan Swärd till oss alla i Dagen. Särskilt Efs-are borde väl stämma in både högt och gemensamt? Eller är det Stefan skriver mer karaktäristiskt för honom och EFK än för oss i EFS idag? (Prenumerera gärna på Dagen för 2022 istället för att klaga över att artikeln är "låst"!). 

Det här är min respons i kommentarsfältet så här på Trettondedagsafton:

Tack, Stefan. Vi är värre ute än vi anat - sånt här kunde en t o m bli stiftsadjunkt i Stockholm på utan att övriga samfund eller Dagen och Världen idag reagerat (fann det i vårstädningen i fjol). T o m Waldenström, ja kanske särskilt han, hade baxnat: "Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Helene Egnell i boken Hon gör allting nytt, Verbum 2003). I nya handboken (HB17) införde Svenska kyrkan helt följdriktigt ett alternativt Agnus Dei, som även "sofiorna" kunde använda. Där det inte som i 2000 år står att (Offer-)lammet bär världens synd, utan att det "möter oss i bröd och vin, helar oss och ger oss av sin frid." Det är inte fult och inte osant heller. Men den som känner till bakgrunden "märker avsikten och blir förstämd", som tyskarna säger. Dagen sover, Dagen sover i sitt lugna bo? Någon nyhet har det iaf inte ansetts vara. Tack än en gång, Stefan!

Hur lever vi med försoningen?

Påskvänner!

Bo Krister Ljungberg lyfter onekligen fram något viktigt i sin debattartikel i Dagen, där han bekänner sej till en "roseniansk" försoningslära men frågar sig hur vi gentemot våra medmänniskor "lever med försoningen".

Jag tycker visserligen inte att man kan kalla försoningsläran "farlig" mer än evangelium i allmänhet - "det evangelium som inte kan missbrukas är inget evangelium" - men om man använder de klassiska begreppen "coram Dei" (inför Gud) och "coram hominibus" (inför människor) blir det kanske klarare. Det ena måste få konsekvenser för det andra; försoningen med Gud måste få "levas ut" gentemot människor.

Och som Bo Krister, trots visst fokus på pensionsförmåner i en viss församling, påpekar: "Ingen ska peka finger åt Livets Ord. Problemet är allmänt"

Tokiga referat av "försoningsstriden"

Påskvänner!

Det var ju förskräckligt att väckelserörelsen kom i strid med sej själv om försoningen! Av alla ämnen. Men vi får skärpa oss så att vi inte på ömse håll far med falska vittnesbörd om vad saken gällde.

Lärosamtalen i frågan mellan EFS och Missionskyrkan har sannerligen inte varit många på senare år. Man kan få intrycket att stridsfrågan är bilagd - särskilt som det nu finns samarbetskyrkor som Kristofferkyrkan i Karlshamn.

Men läser man en del publikationer från resp. håll kan man verkligen undra. I exempelvis den ledande missionarteologen Lars Lindbergs på många sätt utmärkta bok Ny Skapelse beskrivs den "objektiva" försoningsläran som om den hävdar att Gud inte är det handlande subjektet i försoningen utan föremålet, objektet. Men inte ens den stridbaraste förkämpe för den objektiva försoningsläran har väl någonsin förnekat att "GUD var i Kristus, försonande världen med sig själv", att det var Gud som tog initiativet?

Som Arne Fritzson påpekat finns det en dubbel begreppsapparat här, där ordet "objektiv" används olika på de olika sidorna i debatten. Inom EFS brukar vi ju i detta sammanhang använda ordet "objektiv försoning" i ungefär samma mening som "fullbordad, färdigställd" före och oavsett vår respons på frälsningsverket. I den mening som nu även Missionskyrkan i sin konstitution talar om att "Gud genom Jesu död och uppståndelse försonat världen med sej själv."

Nåja, det är inte bara från missionskyrkligt håll man ger en konstig bild av andras teologiska position. Per Harling påstår i sin bok om Lina Sandell, Blott en dag, att hennes sång Jesus för världen skulle vara ett inlägg i "försoningsstriden", polemisk mot Waldenström på något vis. Det är ju snarare tvärtom! Den är synnerligen opolemisk och har redan från början sjungits gärna i alla läger. Som helt riktigt konstateras i nyss nämnda bok är Jesus för världen en parafras på Luthers förklaring till andra trosartikeln. Och varken Luthers förklaring eller Sandells sång innehåller en enda rad som Waldenström inte skulle ha kunnat instämma i! Det är grovt förtal att hävda något sådant!

Så sent som i jubileumsskriften I detta tecken (EFS läser 2006) påstår författaren att Waldenström i Pietisten 1872 hävdade att "ingen Guds vrede kan drabba syndaren". Det är egentligen helt otroligt att ett sådant grovt faktafel kan slinka igenom korrekturläsningen - det är bara att läsa Waldenströms predikningar, varav somliga är riktiga helvetespredikningar, för att se att påståendet inte är korrekt. (Det var missionsföreståndare Ekman, inte Waldenström, som kom att förneka de eviga straffen). Men motsvarande - felaktiga - tolkning har ju gjorts av EFS egen "lutherska" försoningslära: eftersom Gud sägs vara försonad kan väl ingen Guds vrede längre drabba syndaren, vare sej i tiden eller i evigheten? (Vilket ju både Missionskyrkan och Svenska kyrkan realiter verkar tro om man ska döma av nutida förkunnelse i allmänhet).

Nej, syskon, här får vi skärpa oss! Är vi inte fullt ense i teologin bör vi åtminstone kunna bli ense om var vi är oense. Och var vi faktiskt är ense.

Skulden utplåntes i blodskällans flöden,
syndaregistret vid korset han slog.
Domaren led för dödsfångarna döden,
Gud är försonad och då har vi nog.