Påskvänner!
Det har i vida kretsar spridits en syn, bl.a. av de i EFS "mellanlandade" karlshamnspastorn Mikael Karlendal och bjuråkersvännen Leo Holtter, som ibland även av icke-katoliker nästan erkänns som självklar, nämligen att en kristen som lider av "protestantisk oenighet och splittring" kommer till det oförvanskade "originalet" genom att gå till påvekyrkan.
Men det är ju just det som på mer eller mindre goda grunder bestridits av (mer eller mindre goda) re-formatorer. Ingen ifrågasätter Romersk-katolska kyrkans goda, urkyrkliga rötter (jfr f.ö. på den motsatta polen Sverigedemokraternas dokumenterat dåliga, brunhögerrasistiska rötter), men det som ifrågasatts är ju, precis som i fallet med Svenska kyrkan, hur väl hon förvaltat sitt arv och "den tro som en gång för alla överlämnats till de heliga". Den som verkligen kan kallas "originalet".
Jag sitter och bläddrar i "Katolska kyrkans i Sverige" psalmbok Cecilia från 1987 - jag älskar Thomas av Aquinos evangeliska nattvardspsalmer! - och kommer fram till psalmavdelningen "Maria" med 20 psalmer (nästan dubbelt så många som avdelningen "Helgonen"), alla riktade till Maria, flera, t.ex. "Du Nordens Drottning" av ren lovsångskaraktär, och väl bara en, nr 477 i Cecilia 1987 "Vi sjunger med Maria", möjlig att ta in i en verkligt krist-lig psalmbok. (Ja, jag skäms inte att frimodigt betrakta t.ex. Fria psalmboken - med åtskilliga psalmer av Ambrosius, Prudentius, Sedulius, Fortunatus m.fl., inkl. fina psalmer om Maria - som läromässigt mer allmänkyrklig, "katolsk", än Cecilia med hennes i ett bibliskt perspektiv alltför många alltför tillspetsade och direkt Maria-åkallande Maria-psalmer).
Och jag inser att jag inte tror ett smack på att det här är originalet eller ens något urkyrkan började med så fort den ödmjuka Maria lämnat "den stridande församlingen." Hon var förvisso inte "ödmjukare" än att hon delgav Lukas sitt möte med Gabriel, sin positivt självmedvetna lovsång ("härefter ska alla släkten prisa mej salig") eller Elisabets hälsning "Min Herres Moder". Men hon var för ärlig och ödmjuk för att inte också berätta om sitt försök att skylla borttappandet av 12-årige Jesus på honom själv eller försöket att hämta hem 30-årige Jesus "eftersom de menade att han var från sina sinnen" (fortsättningen läses i Sv kyrkan nu på söndag). Dogmen från 1854 (och en helt följdriktig psalmboks- för att inte säga lovsångsavdelning riktad till Maria) går inte att försvara - och därmed inte dogmen från 1870 heller - inför vare sej Guds eller människors dom: FÅR man skylla på en erkänt snäll 12-åring när man bara dragit iväg och lämnat honom ensam i storstan?
Men visst känns påvekyrkans ledning bättre än många andra kyrkors just nu. I all synnerhet bättre än Svenska kyrkans. Så jag återförenas gärna. Det är bara det lilla problemet att man som konvertit tvingas tro och bekänna en mariansk syndfrihet som uppenbarligen inte var någon syndfrihet (se även Rom. 3-5) - eller att världens frälsning hängde på en tonårings avgörande - och en påvlig ofelbarhet ex cathedra som bl.a. just av det skälet uppenbarligen inte är någon ofelbarhet. Anders Piltz har därför rätt på den punkten att den som tror, lär och bekänner allt som RKK gör ofördröjligen bör förenas med den. Och han har också rätt i att vi andra inte bör göra det - för våra samvetens skull.
Med Maria kyrkan prisar
Herren för den kärlek stor
som han varje dag bevisar
den som med Maria tror.
Lyft ditt hjärta upp i höjden,
jubla med i änglafröjden,
Herren till den ringa ser
och till jorden stiger ner.
Stora ting han låter ske
när han världen hopp vill ge.
Låt oss alla salig prisa
Jungfrun, Herrens egen mor.
Sjung Marias höga visa:
salig du som löftet tror!
Ifrån släkte och till släkte
genom seklerna sig sträckte
Skaparens barmhärtighet
in i evig härlighet
över dem som fruktat har
den som är och alltid var.
Visar inlägg med etikett Konversion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Konversion. Visa alla inlägg
tisdag 13 oktober 2015
söndag 11 oktober 2015
Till Ulf Ekman och Mikael Karlendal
Påskvänner!
Liksom bl.a. Ulf Ekman blir Berget-föreståndaren Peder Bergqvist och nu även EFS-pastorn Mikael Karlendal i Karlshamn romerska katoliker. Även om biskop Anders Arborelius med karaktäristisk ödmjukhet betonar att bara 150-200 personer per år konverterar till romersk-katolska kyrkan i Sverige, medan långt fler konverterar från romersk-katolska kyrkan till något protestantiskt samfund, är det naturligtvis anmärkningsvärt hur pass många andliga ledare (pastorer och präster) som nu förenas med den påve som ses som "enhetens apostel", som "Petrus".
Jag skrev häromdagen följande kommentar på Ulf Ekmans blogg, där han "puffar" för sin och Birgittas kommande bok "Den stora upptäckten" (som alltså inte handlar om upptäckten av Jesus som sin Frälsare utan om upptäckten av romersk-katolska kyrkan som kyrkan med stort K). Kommentaren har inte publicerats - kanske p.g.a. tidsbrist, kanske p.g.a. dess kritiska ton - men jag lägger ut den här istället som ett "öppet brev" till Ulf Ekman. Den har delvis sin tillämpning även på Mikael Karlendal.
Ja, vi är ju många som såg vart ni var på väg, tydligen innan ni själva gjorde det. I bloggposten "Till Peter Kreefts försvar" för några år sedan fanns ju t.ex. bara positiv kritik av Peter Kreefts fina bok "Till den kristna trons försvar" (som också jag läst och uppskattar), trots att de åtminstone i senaste upplagan bifogade avslutningskapitlen, om varför man inte bara bör bli kristen i allmänhet utan mer specifikt romersk katolik, inte alls är av samma stringens som det övriga materialet. D.v.s. inte är lika "katolska" i betydelsen allmänkyrkliga. Och det skulle en som inte själv var på väg att bli romersk katolik absolut ha påtalat.
Det är lite som när lutherska Missourisynodens president (ärkebiskop) Matthew Harrison skrev sin inspirerade och inspirerande "En liten bok om glädje" (Församlingsförlaget) med en fantastisk bilaga med bibeltexter och böner för "De 90 glädjerika dagarna" mellan Askonsdag och pingst - skaffa den gärna! - och så infogade ett kapitel om "Glädjen i bekännelsetrogen lutherdom"!!! (Min fru missionspastorn baxnade).
Nå, alla har ju rätt att göra reklam för sitt - ni med! Men det ironiska i fallet Peter Kreeft är ju att han (och många andra) anklagar "protestantismen" för att vara splittrad - vilket tyvärr är sant - och sedan ändå tror sej kunna göra generaliseringar av "protestantisk" syn på exempelvis sakramenten. Som lutheran kände jag ju inte alls igen mej. Och ironi nummer två är ju att Kreeft citerar "protestanten" eller mer precist anglikanen C S Lewis flitigare än nästan någon annan - och att just C S Lewis på frågan om varför han inte konverterade till RKK svarade: "P g a era två hädelser: den om påven och den om Jungfru Maria" (G S Sayer: Jack).
Och det är ju inget som säger att det här är "resans" slutstation. Just nu hävdar ni alltså att det kan vara syndfritt och rättfärdigt att lämna sin snälle 12-åring ensam i storstan tre dagar - och sedan skylla missödet på 12-åringen! Faller den tesen faller både 1854 och 1870 års dogmer. Och den håller inte, varken inför människors eller Guds dom.
På Mikaels blogg skrev jag:
Det hedrar dej Mikael att du är så öppen som du är och även tar konsekvenserna av din nya uppfattning. (Ja, visst var det rätt att informera församlingen först!). Redan din dissning av den lära om rättfärdiggörelsen som de lutherska reformatorerna och EFS uppfattat vara bibelns och urkyrkans - fast jag undrar verkligen om du och Henrik Engholm gör rättvisa åt Luther, jfr företalet till Romarbrevet, där ju Luther enligt somliga lutheraner inte är tillräckligt luthersk ;o) - gjorde dej ju ytterst olämplig som EFS-pastor, och dagens uppsägning är bara konsekvent. Tack ska du ha för den uppriktigheten! Länge har det ju märkts att du sökt finna vila i romerska kyrkans auktoritet och sedan utifrån det försvarat rubbet, även infogandet av GT:s apokryfer i kanon och den obefläckade avlelsen.
Sen vill även jag återförenas med alla kristna på vår jord, inte minst med romersk-katolska kyrkan som jag på många sätt uppskattar som en storasyster. Men jag FÅR ju inte eftersom jag inte övertygats om att alla reformatorernas invändningar är överspelade. Så här inför Alla helgons dag ljuder återigen påvens besynnerliga helgonutnämningar och alla böner om de hädangångnas förbön - förvisso "lever de inför Gud och ber för oss" men vad är det för fel på de ännu härlevande helgonen, som vi VET kan HÖRA oss i motsats till de hädangångna där vi inte har någon sådan säkerhet alls? (Att Gud i sin nåd och allvetenhet hört och besvarat även böner som vi försökt lämna fram via somliga helgon bevisar väl inte att något avlidet helgon verkligen hört och hjälpt oss?). Och lärorna om det upprepade fast oblodiga offret av Kristus i mässan och om möjlig lindring av skärselden tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" (hur kan man ens nämna dem i samma andetag?) står i all sin besynnerlighet kvar i KKK. Liksom [skulle vara: "och påven utfärdar"] besynnerliga ukaser om vem som får tillsäga vem syndernas förlåtelse - och när (t.ex. i ett visst fall en vanlig präst fr.o.m. 8 december 2015 men inte efter 8 december 2016 [skall nog vara: "inte efter 2016"]). Hur skönt det än vore att helt oreflekterat kunna lita på påven eller Martin Luther kan nog båda - men inte hela Kyrkan - hugga i sten!
Att Petrus skulle vara en herde också för de andra apostlarna är lite svårt att läsa utifrån Joh. 21 - där Petrus förefaller ödmjukt överraskad över att få vara apostel ö.h.t. - liksom att Petrus skulle få en särskild efterträdare som de andra apostlarna inte skulle få. Vad Petrus i sitt första brev skriver - och inte skriver - om "Petros", stenen i tempelbygget, och "herdar" och "Överherden" är också tänkvärt. Och att det är p.g.a. Petrusämbetet vi ska tro på Treenigheten bestrider jag. Det är p.g.a. Skriften - som dock onekligen inte är en fullständig dogmatik. Och jag menar att vissa av treenighetsdogmerna såsom härledda alltid bör vara fortsatt möjliga att diskutera med monofysiter (eller synfysiter?) eller ortodoxa (i vilken mening utgår Anden också från Sonen): hur uttrycker vi med våra mänskliga, begränsade, men dock av Gud givna språk det heliga Mysteriet på bästa sätt? Jag räknar mej som väldigt läromedveten, och är tacksam för Athanasios´ kamp, men det är trots allt rimligt att göra skillnad på arianer + unitarier (som förnekar Jesu verkliga gudom och väsensenhet med Fadern) och "Jesus only"-rörelsen som verkligen vill betona att i honom (Jesus) bor "HELA gudomens fullhet lekamligen". Treenigheten är ett svårfattligt mysterium och jag håller inte alls alla försök till dogmatiska begreppsutredningar - däremot Verkligheten bakom! - som lika sakrosankta och höjda över all diskussion som det nakna skriftordet. "Fadern och jag är ett." "Den Herren är Anden." "Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn."
Hur som helst: så klart din bloggpost gör mej mer ledsen än tacksam så här på Tacksägelsedagen. Det är en stor förlust för både Svenska kyrkan och EFS, även om vi knappt riktigt hunnit välkomna och omfamna dej! Gud välsigne dej och din fortsatta reflektion! (Man får ju faktiskt förhålla sej kritisk även till påven).
Själv måste jag ju konstatera att Mikael liknar en vän här i Hälsingland såtillvida som de bara "mellanlandade" i EFS ett eller ett par år. Och jag kan också konstatera att jag aldrig kunde känna mej så helt tillfreds som en del högkyrkliga vänner med att Mikael (liksom t.ex. Ulf Ekman) började erkänna även spädbarnsdopet, när skiftet i synsätt visade sej mer grundas på påvens än Skriftens auktoritet (som nu plötsligt ansågs vara mindre viktig eftersom den ansågs bevisa ungefär vadsomhelst). Men konversionerna är absolut en väckarklocka för oss som kallas "lutheraner" - vad återstår av reformationen så här 500 år efteråt? Vad kan vi förpassa till "skräpkammaren" och vad är omistligt? Vad har vi för skäl till att inte (åter-)förenas med påven i Rom? Har vi inga sådana skäl bör vi naturligtvis återförenas snarast möjligt.
Låt din församling vaken
bevara vad den fått.
Låt varje ljus i staken
bli kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma
så att var mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium!
O Gud, vår Fader käre,
håll över oss din hand,
och rika frukter bäre
ditt ord i stad och land!
Det ljus du återväckte
må alltid lysa här,
så släkte efter släkte
får se dej som du är.
Liksom bl.a. Ulf Ekman blir Berget-föreståndaren Peder Bergqvist och nu även EFS-pastorn Mikael Karlendal i Karlshamn romerska katoliker. Även om biskop Anders Arborelius med karaktäristisk ödmjukhet betonar att bara 150-200 personer per år konverterar till romersk-katolska kyrkan i Sverige, medan långt fler konverterar från romersk-katolska kyrkan till något protestantiskt samfund, är det naturligtvis anmärkningsvärt hur pass många andliga ledare (pastorer och präster) som nu förenas med den påve som ses som "enhetens apostel", som "Petrus".
Jag skrev häromdagen följande kommentar på Ulf Ekmans blogg, där han "puffar" för sin och Birgittas kommande bok "Den stora upptäckten" (som alltså inte handlar om upptäckten av Jesus som sin Frälsare utan om upptäckten av romersk-katolska kyrkan som kyrkan med stort K). Kommentaren har inte publicerats - kanske p.g.a. tidsbrist, kanske p.g.a. dess kritiska ton - men jag lägger ut den här istället som ett "öppet brev" till Ulf Ekman. Den har delvis sin tillämpning även på Mikael Karlendal.
Ja, vi är ju många som såg vart ni var på väg, tydligen innan ni själva gjorde det. I bloggposten "Till Peter Kreefts försvar" för några år sedan fanns ju t.ex. bara positiv kritik av Peter Kreefts fina bok "Till den kristna trons försvar" (som också jag läst och uppskattar), trots att de åtminstone i senaste upplagan bifogade avslutningskapitlen, om varför man inte bara bör bli kristen i allmänhet utan mer specifikt romersk katolik, inte alls är av samma stringens som det övriga materialet. D.v.s. inte är lika "katolska" i betydelsen allmänkyrkliga. Och det skulle en som inte själv var på väg att bli romersk katolik absolut ha påtalat.
Det är lite som när lutherska Missourisynodens president (ärkebiskop) Matthew Harrison skrev sin inspirerade och inspirerande "En liten bok om glädje" (Församlingsförlaget) med en fantastisk bilaga med bibeltexter och böner för "De 90 glädjerika dagarna" mellan Askonsdag och pingst - skaffa den gärna! - och så infogade ett kapitel om "Glädjen i bekännelsetrogen lutherdom"!!! (Min fru missionspastorn baxnade).
Nå, alla har ju rätt att göra reklam för sitt - ni med! Men det ironiska i fallet Peter Kreeft är ju att han (och många andra) anklagar "protestantismen" för att vara splittrad - vilket tyvärr är sant - och sedan ändå tror sej kunna göra generaliseringar av "protestantisk" syn på exempelvis sakramenten. Som lutheran kände jag ju inte alls igen mej. Och ironi nummer två är ju att Kreeft citerar "protestanten" eller mer precist anglikanen C S Lewis flitigare än nästan någon annan - och att just C S Lewis på frågan om varför han inte konverterade till RKK svarade: "P g a era två hädelser: den om påven och den om Jungfru Maria" (G S Sayer: Jack).
Och det är ju inget som säger att det här är "resans" slutstation. Just nu hävdar ni alltså att det kan vara syndfritt och rättfärdigt att lämna sin snälle 12-åring ensam i storstan tre dagar - och sedan skylla missödet på 12-åringen! Faller den tesen faller både 1854 och 1870 års dogmer. Och den håller inte, varken inför människors eller Guds dom.
På Mikaels blogg skrev jag:
Det hedrar dej Mikael att du är så öppen som du är och även tar konsekvenserna av din nya uppfattning. (Ja, visst var det rätt att informera församlingen först!). Redan din dissning av den lära om rättfärdiggörelsen som de lutherska reformatorerna och EFS uppfattat vara bibelns och urkyrkans - fast jag undrar verkligen om du och Henrik Engholm gör rättvisa åt Luther, jfr företalet till Romarbrevet, där ju Luther enligt somliga lutheraner inte är tillräckligt luthersk ;o) - gjorde dej ju ytterst olämplig som EFS-pastor, och dagens uppsägning är bara konsekvent. Tack ska du ha för den uppriktigheten! Länge har det ju märkts att du sökt finna vila i romerska kyrkans auktoritet och sedan utifrån det försvarat rubbet, även infogandet av GT:s apokryfer i kanon och den obefläckade avlelsen.
Sen vill även jag återförenas med alla kristna på vår jord, inte minst med romersk-katolska kyrkan som jag på många sätt uppskattar som en storasyster. Men jag FÅR ju inte eftersom jag inte övertygats om att alla reformatorernas invändningar är överspelade. Så här inför Alla helgons dag ljuder återigen påvens besynnerliga helgonutnämningar och alla böner om de hädangångnas förbön - förvisso "lever de inför Gud och ber för oss" men vad är det för fel på de ännu härlevande helgonen, som vi VET kan HÖRA oss i motsats till de hädangångna där vi inte har någon sådan säkerhet alls? (Att Gud i sin nåd och allvetenhet hört och besvarat även böner som vi försökt lämna fram via somliga helgon bevisar väl inte att något avlidet helgon verkligen hört och hjälpt oss?). Och lärorna om det upprepade fast oblodiga offret av Kristus i mässan och om möjlig lindring av skärselden tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" (hur kan man ens nämna dem i samma andetag?) står i all sin besynnerlighet kvar i KKK. Liksom [skulle vara: "och påven utfärdar"] besynnerliga ukaser om vem som får tillsäga vem syndernas förlåtelse - och när (t.ex. i ett visst fall en vanlig präst fr.o.m. 8 december 2015 men inte efter 8 december 2016 [skall nog vara: "inte efter 2016"]). Hur skönt det än vore att helt oreflekterat kunna lita på påven eller Martin Luther kan nog båda - men inte hela Kyrkan - hugga i sten!
Att Petrus skulle vara en herde också för de andra apostlarna är lite svårt att läsa utifrån Joh. 21 - där Petrus förefaller ödmjukt överraskad över att få vara apostel ö.h.t. - liksom att Petrus skulle få en särskild efterträdare som de andra apostlarna inte skulle få. Vad Petrus i sitt första brev skriver - och inte skriver - om "Petros", stenen i tempelbygget, och "herdar" och "Överherden" är också tänkvärt. Och att det är p.g.a. Petrusämbetet vi ska tro på Treenigheten bestrider jag. Det är p.g.a. Skriften - som dock onekligen inte är en fullständig dogmatik. Och jag menar att vissa av treenighetsdogmerna såsom härledda alltid bör vara fortsatt möjliga att diskutera med monofysiter (eller synfysiter?) eller ortodoxa (i vilken mening utgår Anden också från Sonen): hur uttrycker vi med våra mänskliga, begränsade, men dock av Gud givna språk det heliga Mysteriet på bästa sätt? Jag räknar mej som väldigt läromedveten, och är tacksam för Athanasios´ kamp, men det är trots allt rimligt att göra skillnad på arianer + unitarier (som förnekar Jesu verkliga gudom och väsensenhet med Fadern) och "Jesus only"-rörelsen som verkligen vill betona att i honom (Jesus) bor "HELA gudomens fullhet lekamligen". Treenigheten är ett svårfattligt mysterium och jag håller inte alls alla försök till dogmatiska begreppsutredningar - däremot Verkligheten bakom! - som lika sakrosankta och höjda över all diskussion som det nakna skriftordet. "Fadern och jag är ett." "Den Herren är Anden." "Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn."
Hur som helst: så klart din bloggpost gör mej mer ledsen än tacksam så här på Tacksägelsedagen. Det är en stor förlust för både Svenska kyrkan och EFS, även om vi knappt riktigt hunnit välkomna och omfamna dej! Gud välsigne dej och din fortsatta reflektion! (Man får ju faktiskt förhålla sej kritisk även till påven).
Själv måste jag ju konstatera att Mikael liknar en vän här i Hälsingland såtillvida som de bara "mellanlandade" i EFS ett eller ett par år. Och jag kan också konstatera att jag aldrig kunde känna mej så helt tillfreds som en del högkyrkliga vänner med att Mikael (liksom t.ex. Ulf Ekman) började erkänna även spädbarnsdopet, när skiftet i synsätt visade sej mer grundas på påvens än Skriftens auktoritet (som nu plötsligt ansågs vara mindre viktig eftersom den ansågs bevisa ungefär vadsomhelst). Men konversionerna är absolut en väckarklocka för oss som kallas "lutheraner" - vad återstår av reformationen så här 500 år efteråt? Vad kan vi förpassa till "skräpkammaren" och vad är omistligt? Vad har vi för skäl till att inte (åter-)förenas med påven i Rom? Har vi inga sådana skäl bör vi naturligtvis återförenas snarast möjligt.
Låt din församling vaken
bevara vad den fått.
Låt varje ljus i staken
bli kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma
så att var mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium!
O Gud, vår Fader käre,
håll över oss din hand,
och rika frukter bäre
ditt ord i stad och land!
Det ljus du återväckte
må alltid lysa här,
så släkte efter släkte
får se dej som du är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
