Nystedt får gästblogga också

Påskvänner!

Äsch, gamle Olle kan väl också få gästblogga medan jag filar på en redogörelse för Samverkanskonferensen i Uppsala igår? Så här skriver han på fredagen före Domssöndagen:

Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)

Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssången. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.

Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?

Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.

Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.

Däruppe är det ingen natt

och ingen gråt och smärta.

Där uppe är min högsta skatt,

där vare och mitt hjärta.

I himlen hos min Frälsare,

där vare min umgängelse.

Frågor till ärkebiskopen

Påskvänner!

FRÅGOR TILL ÄRKEBISKOPEN

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed ger? (Tipspromenadfråga eller en fråga om liv och död för miljarder människor?). Jag kommer ihåg att alla ärkebiskopskandidater i Gottsunda 2013 svävade betänkligt på målet här (t o m Ragnar Persenius som först sa ja men sedan även nej). Vad säger du?

Muhammed trodde i alla fall på jungfrufödelsen och på att Jesus verkligen ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Inget av detta tror din föregångare K G Hammar på – jungfrufödelse är ett rent teologiskt begrepp för honom (”vad är en teologisk jungfru?” undrade då Anders Piltz) och Jesus kommer tillbaka ”i våra hjärtan”, trots att han kan sägas ha dömts till döden, iaf ur Stora rådets synvinkel, just för sin förkunnelse om en synlig återkomst i makt och härlighet. Vad säger du?

Har Jesus i verkligheten ruttnat precis som kung David men uppstått i mer eterisk bemärkelse (som Söderblom trodde), i en rent andlig tillvaro, i lärjungarnas hjärtan eller i Kyrkan, hans kropp? Jfr Emanuel Linderholms pompösa uttalande om hur kyrkans tro står och faller med ”Jesu försoningsdöd och hans uppståndelse” (sedan märker man att han egentligen inte tror på någondera i klassisk mening). Vad säger du? (Här kommer du inte undan med "Det vet väl inte jag?").

Finns det någon som helst risk att gå förlorad eller kan vi lika frimodigt som Sven Hillert förkunna allas slutliga frälsning utan att därmed öka risken för att folk faktiskt går förlorade? (Apropå missionens 150-årsjubileum). Har för mej att Ragnar Persenius betvivlade Hitlers eviga salighet, men i övrigt verkade det ha gått väl för alla. Är våra begravningsgudstjänster, våra konfirmationer och det som återstår av vår mission numera bara en bekräftelse av att det numera inte är så nödvändigt att tro på Herren Jesus för att bli frälst? Vad säger du?

Är förbundet mellan man och kvinna inte särskilt välsignat eller väl-designat över huvud taget? Finns det någon vits med att, allt annat lika, ha en mamma? När nu även karlar och pappor kan föda barn enligt Svenska kyrkan som remissinstans iaf. Vad säger du?

Nystedt gästbloggar

Inför Samverkanskonferensen med ärkebiskopen i Lötenkyrkan på torsdag kan vi återigen låta gamle överhovpredikanten, pastor primarius Olle Nystedt vara vår "huspredikant". Han utgav sina dagbetraktelser under krigets 1942, men just därför har de ofta en inträngande aktualitet, inte bara under de kyrkoårsveckor som handlar om "den yttersta tiden". Det här tål att upprepas även i vår tid:

FREDAG

Där kadavret ligger, där samlas gamarna. (Matt. 24:28)

Slutet ska bli att Människosonen kommer, uppenbar för all världen såsom segraren som gör slut på den vanhelgande skändligheten och bringar frälsningen och segern.

Ja, så talade Jesus, och det ordet har hans kämpar tröstat på i nödens och hemsökelsens tider. Den väldigaste av dem alla efter Paulus sjöng ut sin tro i förtröstanspsalmen framför andra, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen har hållit på att bli ett slags kyrklig paradmarsch för festliga tillfällen. Men den är just inte född i något slags jubileumsstämning. Tvärtom kom den till i en tid då det inte var fras utan blodigt allvar att mörkrets furste rustade sig med våld och argan list. 

Hur mäktig den psalmen är, begriper man inte förrän man gör klart för sig, att den sprungit fram ur ett hjärta som stundom kämpade till det yttersta för att bevara tron och frimodigheten i en värld som var "så stor och full av mörkrets härar". Just därför att den psalmen är född av en tro som vågade "gods och ära, liv och allt", så har den i sig en gnista av samma eviga liv som Guds eget ord och löfte, som skall bestå. Vi känner nog ofta att vi inte har så värst mycket av inre rätt att sjunga den psalmen, inte sant, därför att vi så lite prövat vår oförskräckthet "i all nöd och sorg" och i striden mot mörkrets härar.

Vi har så lätt för att bli självsäkra. Men förr eller senare kommer den dag då vi kommer till korta och inte kan reda oss själva. Gud give, att vi då måtte känna vägen som leder upp till bergen, Guds berg och hus, och att vi måtte ha vårt hem där. För det är tryggheten.

Kom, Jesus, var i ve och väl,

i liv och död oss nära,

och gjut i var förkrossad själ

din Ande med din lära.

Oss styrka giv till helig strid

och samla oss i evig frid,

då du all världen dömer.