Rappman och Jackelén

Påskvänner!

Jag har ju inget jättestort förtroende för Svenska kyrkans biskopar (även om det finns grader även där). Men enkel rättvisa kräver att jag så här på internationella Downs-dagen ger Rappman i Göteborg ett erkännande för att hon tydligare än andra biskopar talat om "en farlig utveckling" när det gäller avlivning av foster bl.a. med Downs syndrom.

Både hon och de andra kunde förvisso vara ännu tydligare. Men i alla fall.

Och Antje Jackelén och Sveriges Kristna Råd skrev en bra artikel om konfessionella skolor häromdagen. Det bör i dessa tider noteras med tacksamhet.

Katekesfråga 17: När fruktar vi Gud över allting?

Det blev ännu en Eckerdal

Påskvänner!

Lars Eckerdals lillebror Per blev idag vid lunchtid utnämnd till biskop i Göteborg. Huruvida han blir en biskop i kristen mening återstår sannerligen att se. Det är ju t.ex. inte ens säkert att han menar (eller vågar stå för) att det finns en gudomlig mening för ett barn med att ha en mor. Eller för den delen med att ha en far. (Statens och Svenska kyrkans lednings lära är ju just nu att det i alla avseenden är lika bra med en extrapappa resp. extramamma). Huruvida han i försoningsläran sakligt sett har en annan åsikt än Waldenström - eller för den delen Ulla Karlsson! - kan vi inte heller i dagsläget vara säkra på. Bara att han i vart fall uttrycker sej mer diplomatiskt. Just så illa är läget i Svenska kyrkan just nu. Det ska EFS aldrig försöka mörka för att försvara sin "inomkyrklighet". En självständig väckelserörelse behövs minst lika mycket nu som 1856.

Staffan Grenstedt gjorde nu en "Anders Sjöberg" och vann första omgången utan att kunna vinna över den samlade folkkyrkligheten i andra omgången. Enligt initierad källa avfärdades han av Socialdemokraterna (vad nu detta parti har med ett biskopsval att göra!) som mycket olämplig. Det är hedrande för Staffan. Och kanske han liksom Anders Sjöberg ska tacka Herren för att de inte blev stiftschefer. Med all respekt för de gåvor som EFS-arna Esbjörn Hagberg eller Tony Guldbrandzén (eller den EFS-vänlige Ragnar Persenius) förvaltat, kan jag inte säga att dessa uppträtt med den kraft och konsekvens man kan begära av en andlig ledare i Svenska kyrkans alltmer absurda läroläge (där politiska partier sitter och bestämmer i lärofrågor!!!).

Men eftersom vi ska be för kungar och all överhet, kan vi även be för Per Eckerdal. Vi måste dock inte erkänna honom som biskop. Eller för den delen avfärda honom direkt. Upp till bevis nu, Per, även om Wallins biskopsvigningspsalm knappast lär sjungas i Göteborgs domkyrka mer, i varje fall inte före den nya re-formation vi hoppas och ber om åtminstone till 500-årsminnet av den 31 oktober 1517. Vi kan dock sjunga även med västerfärneboprästen och musikern Mikael Nordin:

Guds kyrka, fri från världens makt,
består i alla tider.
Lik Herren, avklädd jordisk prakt,
hon segrar när hon lider.

Be för biskopsvalet i Göteborg

Påskvänner!

Låt oss be för biskopsvalet i Göteborg, som avgörs idag den 31 mars. Göteborgs stift har alltsedan Bo Giertz´ dagar haft stor betydelse för hela den svenska kristenheten. Inte bara genom sina biskopar. Och det är viktigt att det åtminstone inte blir en biskop som river ned, t.ex. den underbara, gammelhöglågkyrkliga S:t Pauli församling där jag firade gudstjänst med över 400 personer en vanlig söndag för halvannan vecka sedan. Det är inte svårt även för en EFS-are och icke-göteborgare att stämma in i bönen på stiftets hemsida.

Ledarskap har stor betydelse för en kyrka. Det bör även en lågkyrklig kunna inse. Men det innebär inte att vi behöver erkänna biskoparna som våra andliga ledare eller slentrianmässigt låta dem predika på EFS-konferenserna. Den bistra sanningen är att man åtminstone alltsedan K-G Hammars tid inte kan ta för givet att en stiftschef är kristen, långt mindre att en stiftschef är evangelisk-luthersk och förtjänt av hedersnamnet biskop.

Det vore därför orättvist att hänga ut en underordnad kvinnlig präst i Dalarna, se här och här, för att hon i klara verba säger samma sak som K-G Hammar (obs man!) et consortes länge uttryckt i mer diplomatiska ordalag. Formellt ledarskap kan man utnämnas till - reellt ledarskap och de troendes aktning får man allt lov att göra sej förtjänt av. (Genom Guds nåd, förstås). Skjut inte mot Ulla Karlsson i Aspeboda - kolla "biskoparna" och alla som kallas till EFS-sammanhangen istället. EFS-prästen Krister Berg i Piteå uttryckte för två år sedan sin sympati med K-G Hammar och sin antipati mot oss som sa ifrån. Jag kallade hans öppenhet för livsfarlig. Men inte heller Krister Berg ska i första hand ses som ansvarig (om än EFS sannerligen måste se om sitt eget hus) för en utveckling som högre ledningar (dock inte vår Herre) länge bäddat för.

Som sagt, låt oss be för biskopsvalet i Göteborg och att Staffan Grenstedt, om han väljs, inte får ryggraden utdragen under vigningen.

//: Varje gång Guds Ande rör mej,
rör mitt hjärta, vill jag be ://

På hans löfte är det lönt,
se, hur livet spirar skönt!

Döden och livet

Påskvänner!

Så har "lilla påsk" gått till ända - den här hösthelgen med sitt död-och-liv-tema har fäst sej särskilt i mitt minne alltsedan jag hade några gudstjänster tillsammans med diakonen Ulla-Britt Granlund från Vilhelmina i Stensele och Åskilje hösten 1996. Hon måste ha lyft fram temat på något särskilt minnesvärt sätt; i varje fall har jag sedan dess sett fram emot Sjuttonde söndagen efter pingst.

Men i Missionskyrkan i Bollnäs handlade det idag om Moses "bergsupplevelser" på Horeb/Sinai - och övergången av Röda havet däremellan. En vandring från död till liv, liksom lagens tavlor innebar/innebär ett val mellan död och liv. Inte opassande till dagens tema, alltså.

Och igår var jag och yngste sonen Staffan i Göteborg över dan (morgontåget 03.42 från Bollnäs station och hemma igen med kvällståget 23.56!) för att övervara minstkusinen Lydias dop i Romelanda kyrka. Där anknöt prästen också till övergången av Röda havet - som en stor förebild till vad som sker i dopet.

Då, i den sista förtvivlade stunden

brast för Guds vindar förskräckelsens hav.

Vägen låg öppen när vattnen vek undan.

Vi som var döda gick ut ur vår grav.

Se här din möjlighet, ljöd till oss ropet,

vägen från döden till livet i dopet.

Halleluja! Halleluja!