söndag 24 april 2022

Vårmorgon på Hagaberg

Påskvänner!

Söndagsmorgon på Hagabergs folkhögskola. Snart frukost och Bibeläventyr, sedan gudstjänst i kapellet. En så fin plats - kommissionärerna Elin och Johannes' Rinmans s k bibelinstitut från 1910 - som jag aldrig tidigare besökt. 

Nu var det ju distriktsårsmöte och jag var här som föreningsombud. Blev på köpet invald i distriktsstyrelsen på 3 år, men vi får se hur det blir med det om ett år när distriktet ombildas. 

Nå, idag är det Andra söndagen i påsktiden. Eller själva Påskdagen för de ortodoxa kyrkorna. Christos voskres! heter det visst på ryska. Och vi får väl apropå "frommisarna" Kirill och Putin säga som Waldenström att om så själva djävulen (eller Waldenström själv i vissa Efs-ares ögon) säger att ett plus ett är två, behöver vi inte säga emot.

fredag 22 april 2022

Vid Gennesaret en morgon

Påskvänner!

Den här "poplåten" tyckte t o m Thure Byström var så bra att han sjöng in den på en av sina skivor: "Vid Gennesaret på stranden" av Jan Arvid Hellström (1941-1994). En underbar psalm så här inför andra söndagen i påsktiden.

torsdag 21 april 2022

Distriktsårsmöte på Hagaberg










Påskvänner!

Be gärna för Efs Mittsveriges distriktsårsmöte på Hagabergs folkhögskola i helgen. Jag har aldrig varit där förut, vare sej som ombud (vilket jag är nu) eller som vanlig Efs-medlem eller elev. Det ska bli spännande! Gud välsigne både folkhögskolan och distriktsårsmötet.

 

onsdag 20 april 2022

tisdag 19 april 2022

Broder Yun

Moses utbrast en gång - när folk trodde att andras nådegåvor gick hans ära förnär: "O att allt Herrens folk profeterade!" När man läser om broder Yun från Kina tänker man: "O att allt Herrens folk evangeliserade!" Vi ska väl inte behöva bli förtryckta - och sakna biblar - för att börja? 

Jo, jag tror nog att många av oss redan har börjat, kanske t o m utan att tänka på det som evangelisation. Gud välsigne varje litet vittnesbörd i ord och handling, både bland släkt och vänner och i en vidare krets.




1. Gud har många flera vänner
än du nu kan tänka dig;
många som du inte känner
skall han samla hem till sig.

2. Många som i otro strider
och står Kristi Kyrka mot
skall i andra, bättre tider
invid korset söka bot.

3. Många nu på dörren gläntar
in till Kyrkans liv och tro;
många flera än vi väntar
vill i Faderns kärlek bo.

4. Därför kan vi inte veta
om vår värste fiende
skall i morgon börja leta
Gud och honom äran ge.

5. Större skördar än vi hoppas
låter Gud i stillhet gro;
skönare än ros som knoppas
längtan skall slå ut i tro.


Text och copyright: Christian Braw, publicerad med tillstånd

Ännu en härlig påskpsalm!

Påskvänner!

Katarina Utas (1854-1931?) från Gammalsvenskby fick mej att återupptäcka den här gamla "påskspelspsalmen" från karolinska psalmboken (nr 167 i 1695 års psalmbok). Hon hade en egen melodi - troligen från Dagö varifrån hennes farfar Mats deporterades som liten pojke 1782 - men här använder jag en som också finns till flera texter i karolinska psalmboken och även i vår nuvarande psalmbok. 

Att sjunga till skiftes ("alternatim") var inte alls ovanligt på den karolinska psalmbokens tid och dessförinnan, men Wallin och 1800-talet senterade inte sådana barnsligheter. Vi kan ju ta upp seden igen, tycker jag. (Någon gång ska jag lägga ut Katarinas egen melodivariant).

 


1. Uppstånden är vår Herre Krist,
- halleluja, halleluja! -
vår Frälsare, så sant och visst
- halleluja, halleluja!

2. Om inte Jesus uppstått så
- halleluja, halleluja! -
vi vore ömkansvärda då
- halleluja, halleluja!

3. Men då han nu uppstånden är
- halleluja, halleluja! -
så prisar vi vår Herre kär
- halleluja, halleluja!

4. Vår påskdags morgon sej begav
- halleluja, halleluja! -
tre kvinnor ut till Kristi grav
- halleluja, halleluja!

5. De gick i tidig morgonstund
- halleluja, halleluja! -
med smörjelse, ja, flera pund
- halleluja, halleluja!

6. När de var framme alla tre
- halleluja, halleluja! -
två änglar fick de där då se
- halleluja, halleluja!

Ängeln:
7. Var inte rädda, kvinnor, här
- halleluja, halleluja! -
för Jesus nu uppstånden är
- halleluja, halleluja!

Maria:
8. O ängel kär, o ängel fin
- halleluja, halleluja! -
var finner jag då Herren min?
- halleluja, halleluja!

Ängeln:
9. Han är uppstånden, säger jag
- halleluja, halleluja! -
idag på ljusets första dag
- halleluja, halleluja!

Maria:
10. Låt oss då se vår Herre Krist
- halleluja, halleluja! -
om han nu har stått upp sen sist
- halleluja, halleluja!

Ängeln:
11. Kom in och se, ge noga akt
- halleluja, halleluja! -
på platsen där man honom lagt
- halleluja, halleluja!

Maria:
12. Ja, han är borta, finns ej här
- halleluja, halleluja! -
var har du honom, ängel kär?
- halleluja, halleluja!

Ängeln:
13. Här är den svepning där vi såg
- halleluja, halleluja! -
hur han till tredje dagen låg
- halleluja, halleluja!

Maria:
14. Nu ser vi, det är sant och visst:
- halleluja, halleluja! -
uppstånden är vår Herre Krist
- halleluja, halleluja!

Ängeln:
15. Ja, ni kan ses i Galileen
- halleluja, halleluja! -
han sa att han går dit igen
- halleluja, halleluja!

Maria:
16. Ha tack, ni änglar båda två
- halleluja, halleluja! -
med glädje går vi härifrån
- halleluja, halleluja!

Ängeln:
17. Ja, gå och säg till Petrus det
- halleluja, halleluja! -
de andra lärjungarna med
- halleluja, halleluja!

Maria:
18. Sjung med mej nu, sjung var och en
- halleluja, halleluja! -
att Kristus har stått upp igen
- halleluja, halleluja!

Gemene man:
19. Må var och en nu vara glad
- halleluja, halleluja! -
och prisa Gud i land och stad
- halleluja, halleluja!

En härlig tredjedagspsalm

Påskvänner!

Enligt en psalmvalslista från 1697 ska man sjunga "Vänd nu om, ni sorgsna sinnen" på Tredjedag Påsk. Så då gör vi väl det (med Mario Ouwens). Undrar om den sjungs någonstans i Efs idag - under någon del av påsken? Jag tror aldrig jag har sjungit den i någon kyrka eller bönhus - någonsin. Men visst är den fin? 

Dagens evangelietext från Lukas 24 lästes f ö redan igår Annandag Påsk som andra årgångens predikotext. Men fram till 1772 skulle den läsas varje påsk i alla Sveriges kyrkor! Den är nog min favoritpåsktext - Lukas´ missionsbefallning kallar jag den och den är passande inte minst för Efs mission: det är nämligen syndernas förlåtelse genom omvändelse som ska förkunnas i Jesu namn för alla folk, med början i Jerusalem. "Ni ska vittna om allt detta och jag ska sända er vad min Fader har lovat", säger Jesus, d v s den helige Ande.

Text: Paul Gerhardt 1656 (49 år), sv övers Anders Frostenson 1976

söndag 17 april 2022

En glad påsknyhet till!

Påskvänner!

Kristus är uppstånden! Det är förstås den riktigt stora nyheten, här underbart fint framförd av universitetsstuderande i Nairobi, Kenya: 

(Sången finns översatt till svenska här).

Den lilla men likväl intressanta påsknyheten är att skivbolaget Cantio återuppstår! I alla fall som 2-årigt projekt.

lördag 16 april 2022

En underlig påsk i Gammalsvenskby, Ukraina, den 16 april 1922 - för idag jämnt 100 år sedan

Påskvänner!

Jag tar mej friheten att så här precis 100 år efteråt citera några kapitel om påsken 1922 i Gammalsvenskby, några år efter världskriget och bolsjevikernas kommunistiska revolution som båda gått hårt åt utkomstmöjligheter och tillgången på hästar och utsäde. När det dessutom blev missväxt var marginalerna slut. Kapitlen är hämtade ur mångårige rektorn på Hagabergs folkhögskola Sigfrid Hoas´ bok "Banditer i byn", boken om hans uppväxt i Ukraina i det svensktalande samhället Gammalsvenskby vid floden Dnjepr (Efs-förlaget 1959). Den är av ett mycket stort dokumentärt intresse (se även Hoas´ biografi över sin far Kristoffer Thomasson Hoas i Svenskt biografiskt lexikon och artikeln om Gammalsvenskby i Populär Historia). Tyvärr har det pågående kriget i Ukraina - och Rysslands erövring och ockupation av den sydöstra landsänden, inklusive staden Berislav och samhället Gammalsvenskby - åter gjort skildringen kusligt aktuell. Svårigheten att under brinnande krig få fram hjälp till behövande är också ständigt aktuell i vår oroliga värld, vare sej vi talar om Ukraina eller Tigray, Kongo eller Jemen. Men skildringen visar också betydelsen av nödhjälp - och att den hinner fram i tid. "Musikgalan" till förmån för hela Ukraina var ett bra initiativ, men vi får nog vänta oss att som folk, församlingar/föreningar och enskilda uthålligt dela med oss till nödlidande genom både katastrofhjälpen som del av 1%-målet för BNP och genom en fri procent av vår disponibla inkomst. 
Så här skriver Sofia Hoas på Gotland som talesperson för föreningen Svenskbyborna:
Vill du bli medlem eller hjälpa till med humanitärt arbete i Gammalsvenskby, sätt in pengar på föreningens plusgiro: 187879-2 eller Swish: 123 225 22 86.

Och här nedan beskrivs alltså påsken 1922 (tydligen följde man som lutheraner gregoriansk kalender i socknen) av prästen och folkhögskolerektorn Sigfrid Hoas 1959, 30 år efter att ca 900 svenskbybor hämtades till Sverige med båt och tåg och kom hit som flyktingar från Stalins sovjetrepublik Ukraina. Nödåren 1866-68 var alltså inte sista gången en svensk by upplevde riktig, livshotande hungersnöd. Nog tycker man att den döende tiggarpojken vid grinden - den allra minste av Frälsarens föraktade bröder - åtminstone kunde ha fått en riktig dödsbädd till låns. Men jag är förstås inte den som ska döma; i det läget var ju byns egen befolkning i en desperat och sinnesförslöande svältsituation, och såväl pojken som byborna räddades ju till livet den där förunderliga påskdagen 1922:

Ingen bonde blev glad, när soldater eller andra befallde honom att spänna för och köra ut till fronten. Häst och vagn blev förr eller senare sönderskjutna där. Lyckades han komma tillbaka till byn med livet och piskan i behåll, fick han tacka Gud av hela sitt hjärta. Allt var kaos och upplösning. Ingen kunde planera något för framtiden. Ingen vågade över huvud taget hoppas på någon framtid. Mer än någonsin hade man anledning att sjunga: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder!"

Alla förråd var snart tömda. Jordbruket kunde inte skötas som förr. Det fanns ju inga hästar. Det lilla, som växte, trampades ner av soldaterna eller brändes bort av solen. Krig och missväxt följs ju ofta åt. Hungersnöden stod för dörren.

Sverige sände hjälp till ett visst område i Ryssland och lät oss få del av den hjälpen. Det var hösten 1921. Men snart var vi åter utan mat och fruktade det värsta. Våren 1922 blev katastrofal för oss och hela Ukraina. Hungersnöden skördade miljoner människor. En svensk i Ukraina, missionär Wilhelm Sarwe, såg med egna ögon hur stackars ryska mödrar lindade sina hungerdöda barn i säcktrasor och lade de utmärglade kropparna på trottoaren. Likvagnarna körde natt och dag och lade unga och gamla i massgravar. Folk låg och stönade på gatan: "Får jag se lite bröd, innan jag dör! Jag ska inte alls äta det. Jag vill bara se hur bröd ser ut innan jag d-ö-r."

Värst var det att komma in i barnhemmen och se de utsvultna barnen, som räckte sina armar mot den besökande och bönföll om hjälp: "Chleb, chleb, chleb!" (Bröd, bröd, bröd!) Men ingen hade något bröd att ge. Det hade gått så långt på vissa platser att man börjat sälja människokött på torget i sin yttersta förtvivlan. Hungrande människor kan drivas till vansinniga gärningar.

Aldrig ska jag glömma den lille judepojke som tagit sig ut till vår by för att tigga mat av oss, som själva var i största nöd. Kanske han ändå hade fått någon soppa, kokad på mjölsmulor eller syror, som växte på holmarna. Men hans redan fördärvade mage tålde inte längre någon föda. Nu låg han vid muren till kyrkparken, strax utanför vår grind. Hans kläder var bara trasor. Kroppen var uppsvälld och full med rinnande bölder. Han låg i sin avföring och luktade hemskt illa. Han hade slutat att hoppas på hjälp. På samma sätt var det med oss andra i byn.

Nog hade vi talat om vår nöd för både Gud och Sverige. O, vad vi bad till Gud om räddning och hjälp! I Sverige gjordes väldiga insamlingar för vår räkning. Men ingen visste om någon hjälp kunde komma fram och komma i rätt tid. Ryssland var då mera stängt än någonsin. Människorna där befann sig liksom i ett brinnande hus, där alla dörrar och fönster var igenbommade. 

Länge hade vi strängt ransonerat vårt bröd. Pappa var "hård" när det gällde "extratilldelning" åt barnen, men mamma smugglade till oss en brödbit ibland. Vi bakade kakor av gräsrötter. Många åt hundar och kattor eller klippte ogarvad hud i tunna strimlor, som kokades något så när mjuka. Nöden och förtvivlan blev större och större. Många låg redan hungersjuka och såg underliga syner. Någon tyckte sig se ett flygplan som kom med hjälp från Sverige.

Kyrkklockorna klämtade oftare än förr. Vi visste genast vad det betydde. Nu hade hungersnöden krävt ett nytt offer. När en kråka satt på kyrktornet och kraxade skulle någon dö, sade man. Så snart jag såg en kråka sätta sig på korset, tog jag en sten och körde bort den. Jag ville inte att någon skulle dö...

Men döden brydde sig inte om vad en 13 års pojke tänkte eller gjorde. Den var så upptagen med att "meja ned" allt "människogräs" och visa sin väldiga makt. Just när det började våras 1922, blev den som ivrigast att gräva den ena graven efter den andra. Snart hade vi alla bara en sak att tänka på: fira påsk och sedan dö.

Jag minns ännu så tydligt, hur vi på påskafton snyggade upp överallt, fastän vi alla redan var i dödens väntrum. Till och med gatan gjordes fin. I kvällningen vandrade en främling genom byn. Han talade om för oss, att han sett en större, utländsk båt i Berislav och att den kanske var på väg till oss. "Ni svenskar har ju förbindelse med utlandet", tillade han, innan han gick vidare.

Hans ord var som en elektrisk stöt. Vi vaknade upp ur vår dvala och började faktiskt hoppas igen. Några av byborna tog häst och vagn och for in till Berislav för att undersöka saken. De kom rätt sent dit och fick då veta, att den utländska båten redan lämnat staden och fortsatt uppför floden. Myndigheterna var själva intresserade av saken och behöll männens häst och vagn för att dagen därpå ta reda på båtens ärende och slutmål. Männen var så ivriga att få berätta vad de visste om båten, att de mitt i natten vandrade tillbaka till byn. De knackade på rutan hemma hos oss och gav sig inte tid att gå in genom dörren utan hoppade in genom fönstret. "Båten är på väg uppför floden! Det verkade som om den var på väg till Gammal-Svenskby", berättade männen med stor iver och fortsatte: "Ni ska se att det är den svenska hjälpen, som kommer till vår räddning!"

Min bror och jag lyssnade intensivt till rapporten och samtalet mellan männen och far. Vilket glädjebudskap mitt i natten! Men alldeles säker kunde man ju inte vara. "Tänk om det är räddningen som kommer!" sade vi till varandra. "Tänk om vi slipper dö!" Så småningom somnade vi igen men vaknade tidigt och skyndade ut i den vackra påskmorgonen. I kyrktornet spejade redan många bybor efter båten. De upptäckte den långt borta bland pilträden. Vårfloden hade redan börjat, och därför måste båten köra mycket långsamt, medan sjömännen lodade djupet undan för undan. Man visste ju inte var själva strömfåran gick, och förrädiska sandbankar var det gott om.

Enligt gammal sed samlades vi också denna påskmorgon, den 16 april 1922, till en tidig påskotta ute på kyrkogården. Många trodde nog att det var den sista påskottan vi firade i byn. Länge skulle det inte dröja förrän vi alla hungrat ihjäl. Därför hade de flesta tänkt gräva sina egna gravar efter ottans slut. Det var bäst att göra det, medan man ännu hade några krafter kvar.

Vi var kraftlösa, men solen hade visat sin kraft och lockat fram tusende påskliljor på gravkullarna. Hela naturen var en jublande lovsång till Skaparen, som börjat kläda jorden i högtidsskrud och lovat ha omsorg om oss. Liljorna på marken och den jublande fågelskaran under himmelen sökte på allt sätt vittna om vår himmelske Fader, som visste vad vi behövde.

Det blev en underlig gudstjänst för oss denna minnesrika påskmorgon. Vi sjöng våra psalmer och sånger, lyssnade till predikan om Jesu uppståndelse men var kanske mest av allt intresserade av den främmande båten, som vi delvis kunde följa från kyrkogården och som tänt vårt hopp i nödens natt. Var den på väg till oss eller skulle den vidare? Stannade den vid vår by, betydde det liv för oss. Gick den vidare, ja, då hade vi inget annat att göra än ta fram våra spadar, gräva våra gravar och vänta på den oundvikliga döden. Nog var det spänning i våra bröst! En kamp mellan liv och död, såsom lärjungarna måste ha känt den första påskmorgonen.

Gudstjänsten var slut. Prästen sade sitt sista Amen. Då hände det! En lång, ljuvligt lång signal från båten gjorde våra djärvaste drömmar till den underbaraste verklighet! Båten hade stannat vid vår by! Den kallade på oss! Den hade kommit för att rädda oss, när nöden var som störst! Bort med alla spadar! Nu ska vi inte dö! Nu ska vi leva! Nu blir det påsk också i våra liv!

På svaga ben skyndade vi oss ned till Dnjepr-sänkan. Båten hade lagt till vid själva flodstranden. För att komma dit måste vi ro över ett område av dalen, som redan stod under vårfloden. Just som vi hoppade i båten för att ro iväg, kom den kvarhållna svenskbyvagnen med några av myndigheterna i Berislav. De ville ha vår båt och ropade att vi skulle stanna. Men vem hade tid med sådant, när vi var kallade till livet? Räddningsbåten hade ju kommit till oss och inte till besvärliga ryska myndigheter. De hade tid att vänta till nästa båttur.

Ingen kan ana eller beskriva de känslor av jubel och tacksamhet som fyllde våra hjärtan, när vi bortom pilträden upptäckte den stora svartahavsbåten "Odessa", som dagen till ära var smyckad med ett flaggspel, Röda korsets fana och - bäst av allt! - den svenska flaggan.

Där vajar en fana, o broder, se där, / den blågula, svenska fanan det är. / Från fanan en susning i rymden man hör: / "Din hjälp är från GUD, som barmhärtighet gör."

Vid relingen på "Odessa" stod den gamle, beprövade rysslandsmissionären Wilhelm Sarwe, ledare för hjälpexpeditionen från Sverige. Han hade kämpat energiskt för att om möjligt hinna fram till påsken och hjälpa oss i den svåra nöden. När han nu stod ansikte mot ansikte med de hårt prövade byborna, upplevde han väl sitt livs största och mest gripande händelse. Min far tolkade våra känslor med dessa ord ur Bibeln: "Detta är den dag Herren har gjort; och är ett under för våra ögon."

Nu kunde vi gå upp till byn och hålla verklig påskgudstjänst. Båten var fullastad med livsmedel av alla slag, utsäde, redskap, kläder och skor - allt för att hjälpa oss att kunna fortsätta livet. Nu blev påskpsalmens ord mer levande än någonsin förr: "Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!" Kristus levde, och vi skulle få leva!

Båten måste avlastas så fort som möjligt för vårflodens skull. Dessutom måste ju människorna få ögonblicklig hjälp. Men det skedde under stränga förhållningsregler: "Ät inte för mycket första gången! Magarna är så svaga, att maten lätt kan skada istället för att rädda!" Det går inte att beskriva alla glädjescener, när de uthungrade människorna i Gammal-Svenskby och i grannbyarna samt utsvultna barn i flera ryska barnhem för första gången på länge fick se mat och smaka bröd, som var riktigt bröd och inte bakat av gräsrötter!

Jag ska aldrig glömma när jag på påskdagen satt och åt knäckebröd! Världens bästa bakelser kan aldrig smaka lika gott som det underbara brödet smakade! Vilken tacksamhet och glädje hos alla som fått del av den svenska hjälpen! Man var stolt att vara svensk då och erfara hur Sverige beundrades för sin hjälpsamhet. Oändligt många människoliv räddades genom de många gåvorna från Sverige. Till och med den lille judepojken med de många hungerbölderna, han som låg utanför vår grind, blev räddad från hungersdöden och glömde väl aldrig det barmhärtiga landet i norr.

Wilhelm Sarwe, Gösta Cedergren, Kvinnliga Missions Arbetare i Stockholm, Nathan Söderblom och tusende andra i Sverige och Finland har varit svenskbybornas välgörare genom tiderna. Gud löne dem alla för allt vad de gjort för oss!

Missionär Sarwe återvände så småningom till Sverige i sällskap med min far, som i september 1922 blev prästvigd för Gammal-Svenskby. En ny hjälpsändning utrustades i Sverige och kom till vår by strax före jul samma år. Det var roligt att få hem far och se honom i den fina prästdräkten i vår vackra kyrka. Vi hade förut begagnat finlandssvenskarnas psalmbok, men fick nu den rikssvenska psalmboken att sjunga ur. De gamla kyrkklockorna var spruckna och  byttes ut mot nya, som gjutits i Sverige. Två av dem hänger i svenskbystapeln på Roma kyrkogård och kallar samman svenskbyborna till tacksägelsegudstjänst varje år den 1 augusti till minne av deras ankomst till Sverige den 1 augusti 1929. Den tredje klockan har så småningom hamnat på en av Svenska kyrkans missionsstationer i Sydafrika.

(Sigfrid Hoas 1908-1984: Banditer i byn, Efs-förlaget 1959)

Vårens präst

Påskvänner!

Här kommer en favorit i repris: "Vårens präst" av den engelske journalisten Gilbert Keith Chesterton:

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennes favoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 


Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 


Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

torsdag 14 april 2022

Höga Visan

Påskvänner!

Ni vet väl om att Höga Visan är påskens festrulle i judisk tradition? Det borde betyda något också för oss kristna, liksom det betydde något för Jesus och hans lärjungar. Passionshistorien är en kärlekshistoria.

Några kristna sånger som inspirerats av Höga Visan är dessa (tipsa mej gärna om nyare):

Nere i dalen (den s k Brunnsnässången)

Jag kom till hans lustgård allen

Kristus till bruden

Jesus Jesus suckar detta hjärta

Vid mina bröders hjordar

tisdag 12 april 2022

Ett passionsspel

VÅR HERRES JESU KRISTI LIDANDES HISTORIA I SEX AKTER 

(fritt efter evangelisterna och kh Johann Bugenhagen i Wittenberg)


FÖRSTA AKTEN: Vad Kristus, kort före sin död, gör och lider i Jerusalem

Det osyrade brödets högtid som kallas påsk var nu nära. Då sade Jesus till sina lärjungar: Ni vet att det om två dagar är påsk. Då ska Människosonen bli utlämnad till att korsfästas. 

Översteprästerna och folkets äldste samlades nu i översteprästen Kajfas palats. De planerade att gripa Jesus med list och döda honom. Men de var rädda för folket och sade: Inte under högtiden så att det uppstår oro bland folket.

När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. 

Några blev upprörda och sade: Varför detta slöseri med oljan! Den hade man kunnat sälja för mer än tre hundra denarer och ge åt de fattiga. Och de grälade på henne. 

Men Jesus sade: Låt henne vara! Varför oroar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid. Hon har i förväg smort min kropp till begravningen. Överallt i världen, där evangeliet predikas, ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick och talade med översteprästerna och ledarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 

De blev glada och lovade att ge honom en summa pengar. De vägde upp trettio silvermynt åt honom. Och från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna Jesus åt dem utan att folket var med. 

På första dagen av det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalammet, frågade hans lärjungar Jesus: Vart vill du att vi ska gå och ställa i ordning, så att du kan äta påskalammet? 

Då sände han två av sina lärjungar och sa till dem: Gå in i staden. Där kommer en man som bär en kruka vatten att möta er. Följ honom. Och där han går in skall ni säga till husets ägare: Mästaren frågar: Var är rummet där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? Då ska han visa er ett stort rum i övre våningen. Det är iordningställt och färdigt. Red till åt oss där.

När stunden var inne, la han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom. Och han sa till dem: Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Jag säger er att jag inte kommer att äta det förrän det får sin fullbordan i Guds rike.

Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: Ta detta och dela mellan er. Jag säger er att jag från denna stund inte ska dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer. 

Medan de åt tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sa: Ta och ät. Detta är min kropp som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig. På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Jesus reste sig från bordet, la av sig manteln och tog en linneduk och band den om sig. Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linneduken som han hade bundit om sig. 

När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: Herre, ska du tvätta mina fötter? 

Jesus svarade: Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram ska du förstå det. 

Petrus sa: Aldrig någonsin ska du tvätta mina fötter.

Jesus svarade: Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig. 

Simon Petrus sa: Herre, tvätta i så fall inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!

Jesus svarade: Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna.  

När han nu hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sa han till dem: Förstår ni vad jag har gjort med er? Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.  

När Jesus hade sagt detta, upprördes han i sin ande och vittnade: En av er ska förråda mig.

Då blev de [lärjungarna] mycket bedrövade och började fråga honom, den ene efter den andre: Inte är det väl jag, Herre?

Han svarade: Det hade varit bättre för den personen att inte ha blivit född. 

Judas, han som skulle förråda honom, sade: Rabbi, inte är det väl jag?

Jesus svarade: Du har själv sagt det.

En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. 

Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: Herre, vem är det? 

Jesus svarade: Det är han som får brödstycket som jag doppar. 

Och han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. 

Jesus sade då till honom: Gör snart vad du tänker göra. 

Ingen av dem som låg till bords förstod, varför han sade detta till honom. Eftersom Judas hade hand om kassan, trodde några att Jesus hade sagt till honom, att han skulle köpa något som de behövde till högtiden, eller att han skulle ge något åt de fattiga. 

Då Judas tagit emot brödstycket, gick han genast ut. 


ANDRA AKTEN: Vad Kristus gör och lider under sin vandring till Olivberget och i Getsemane

Det uppstod också en tvist bland dem om vem som kunde anses vara störst. 

Då sade Jesus till dem: Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folkens välgörare. Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren. 

Jesus: Denna natt ska ni alla överge mig. Ty det står skrivet: Jag skall slå herden och fåren i hjorden ska skingras. Men när jag har uppstått, ska jag gå före er till Galileen. Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte ska bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder. 

Petrus svarade honom: Även om alla andra överger dig, så ska jag inte göra det. 

Jesus sade till honom: Denna natt, innan tuppen gal, ska du tre gånger förneka mig. 

Men Petrus försäkrade ännu ivrigare: Om jag än måste dö med dig ska jag aldrig förneka dig. 

Så sade även alla andra. 

Jesus sade vidare till dem: När jag sände er utan börs, utan lädersäck och sandaler, saknade ni då något?

De svarade: Nej, inget. 

Jesus: Men nu ska den som har en börs ta den med sig, och likaså den som har en lädersäck. Och den som inte har något svärd ska sälja sin mantel och köpa sig ett svärd.  

De sa: Herre, här är två svärd. 

Han svarade dem: Det räcker. 

När de hade sjungit lovsången, gick de ut till Olivberget, till en trädgård som heter Getsemane. Men Judas, han som skulle förråda honom, kände också till det stället, eftersom Jesus ofta hade varit där med sina lärjungar. 

Och han sade till lärjungarna: Sitt här, medan jag går dit bort och ber. 

Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner. Ängslan och ångest kom över honom, och han sade till dem: Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig. 

Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.

När han kom tillbaka till lärjungarna och fann att de sov, sade han till Petrus: Kunde ni då inte vaka en kort stund med mig? Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.

Sedan gick han bort för andra gången och bad: Min Fader, om denna bägare inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.

Han kom tillbaka och fann ännu en gång att de sov, så tunga av sömn var deras ögon. 

Då lämnade han dem och gick åter bort och bad för tredje gången med samma ord. Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft. Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden. 

Sedan gick han till lärjungarna och sade till dem: Ni sover nu och vilar er. Se, stunden har kommit, då Människosonen ska överlämnas i syndares händer. Stig upp, låt oss gå. Se, han som förråder mig är här nu!

Och se, medan Jesus ännu talade kom Judas, en av de tolv, och efter honom en folkhop med svärd och påkar, facklor, lyktor och vapen. De kom från översteprästerna och de skriftlärda och de äldste. Förrädaren hade avtalat med dem om ett tecken och sagt: Den som jag kysser, den är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning! 

Jesus, som visste om allt som skulle hända honom, gick ut och sade till dem: Vem söker ni? 

De svarade: Jesus från Nasaret.

Han sade till dem: Jag Är. Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus sade till dem: Jag Är, vek de tillbaka och föll till marken. 

Än en gång frågade han dem: Vem söker ni?

De sade: Jesus från Nasaret. 

Jesus svarade: Jag sa ju att det är jag. Om det alltså är mig ni söker, så låt de här gå! 

Då gick Judas genast fram till Jesus och sade: Var hälsad, rabbi! och kysste honom. 

Jesus sade till honom: Min vän, varför är du här? Judas, förråder du mig med en kyss? 

Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. När de som stod kring Jesus såg vad som skulle hända, frågade de: Herre, ska vi slå till med svärd? 

Simon Petrus, som hade ett svärd, drog det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat. Tjänaren hette Malkus. 

Men Jesus sade: Nu räcker det! 

Och han sade till Petrus: Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd ska dödas med svärd. Eller menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har gett mig? Hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske? Och han rörde vid tjänarens öra och helade honom.

Sedan sade Jesus till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten, de äldste och folkhopen, som hade kommit emot honom: Som mot en förbrytare har ni gått ut med svärd och påkar för att gripa mig. Fastän jag varje dag har varit hos er i templet och undervisat, har ni inte gripit mig. Men detta är er stund och nu råder mörkrets makt. 

Då övergav alla lärjungar honom och flydde. Och en ung man, klädd i en linneskjorta på bara kroppen, följde efter Jesus. Honom grep de tag i. Men han lämnade linneskjortan kvar och flydde undan naken. 


 

TREDJE AKTEN: Vad Jesus gör och lider inför översteprästerna och Stora rådet

De som hade gripit Jesus, förde honom till översteprästen Kajfas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats. 

Översteprästen frågade ut Jesus om hans lärjungar och om hans lära. 

Jesus svarade honom: Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört vad jag har förkunnat för dem. De vet vad jag har sagt. 

När Jesus sade detta, gav en av tjänarna, som stod där, honom ett slag i ansiktet och sa: Ska du svara översteprästen på det sättet? 

Jesus svarade: Har jag sagt något som var fel, så bevisa det. Men har jag talat sanning, varför slår du mig då? 

Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och kom med Jesus in på översteprästens gård.   

Eftersom det var kallt hade tjänarna och vakterna gjort upp en koleld, där de stod och värmde sig. Även Petrus stod och värmde sig tillsammans med dem. En tjänsteflicka, som fick se honom sitta vid elden, betraktade honom noga och sade: Den där mannen var också med Jesus. 

Men han nekade: Nej, kvinna, jag känner honom inte.

Strax därefter kom de som stod där fram till Petrus och sade: Visst är du också en av dem. Ditt uttal avslöjar dig. 

Han nekade igen och svor på det: Jag känner inte den mannen.

Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av: Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården? 

Men han förbannade och svor: Jag känner inte den där mannen som ni talar om. 

Och genast, medan han ännu talade, gol tuppen. Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg vad Herren hade sagt till honom: Innan tuppen gal i natt, skall du tre gånger förneka mig. Och han gick ut och grät bittert. 

Översteprästerna och hela Stora rådet försökte finna något vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men de fann inget. Många vittnade falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens. 

Då steg några fram och avlade detta falska vittnesmål mot honom: Vi har hört att han har sagt: Jag ska bryta ner detta tempel som är byggt med händer, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort med händer.  

Då reste sig översteprästen och steg fram och frågade Jesus: Svarar du inte på vad dessa vittnar mot dig? 

Men Jesus teg och svarade inte. 

Översteprästen frågade honom vidare: Är du Messias, den Välsignades son? Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son. 

Jesus sade till honom: Du själv sa det. Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln. 

Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen? Se, ni har nu hört hädelsen. Vad anser ni?

De svarade: Han är skyldig till döden.

Och de män som bevakade Jesus hånade honom och slog honom. De höljde över honom och sade: Profetera för oss, Messias! Vem var det som slog dig? 

Och de spottade honom i ansiktet och slog honom med knytnävarna. Också på många andra sätt hånade de honom. 



FJÄRDE AKTEN: Vad Kristus gör och lider inför Pilatus och Herodes

Alla de församlade bröt nu upp, de lät binda Jesus, förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus, landshövdingen. 

Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: Jag har syndat och förrått oskyldigt blod. 

De svarade: Vad rör det oss? Du vill se det så. 

Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. 

Översteprästerna tog mynten och sade: Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar. 

Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.  

Sedan förde de Jesus till pretoriet. Det var tidigt på morgonen. Själva gick de inte in i pretoriet, för att de inte skulle bli orena utan kunna fira påsken. 

Pilatus gick då ut till dem och frågade: Vad anklagar ni den här mannen för? 

De svarade: Om han inte vore en förbrytare, hade vi inte överlämnat honom åt dig. 

Pilatus sade till dem: Ta ni honom och döm honom efter er lag! 

Judarna sade: Vi har inte rätt att döma någon till döden. Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, förbjuder oss att betala skatt till kejsaren och säger att han är Messias, en kung. 

Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: Är du judarnas kung?

Jesus svarade: Säger du det här av dig själv, eller har andra sagt det om mig? 

Pilatus svarade: Jag är väl inte jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort? 

Jesus svarade: "Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." 

Pilatus sade: Du är alltså en kung?

Jesus svarade: Du säger själv att jag är en kung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.

Pilatus sade till honom: Vad är sanning?

Efter att ha sagt detta gick Pilatus ut till judarna igen och sade till dem: Jag finner honom inte skyldig till något brott. 

Och när översteprästerna och de äldste anklagade Jesus, svarade han inte. 

Då sade Pilatus till honom: Hör du inte hur mycket de anklagar dig? 

Men Jesus svarade honom inte med ett enda ord, så att Pilatus blev mycket förvånad. 

Men de var påstridiga och sade: Han uppviglar med sin lära folket över hela Judeen, från Galileen och ända hit. 

När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen. Och då han fick veta att Jesus kom från Herodes område, skickade han honom till Herodes, som också var i Jerusalem under de dagarna. 

När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, eftersom han hade hört talas om honom, och han hoppades nu få se honom göra något tecken. 

Herodes ställde rätt många frågor till honom, men Jesus svarade inte. 

Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom häftigt. Herodes och hans soldater bemötte honom med förakt och gjorde narr av honom, och sedan han låtit sätta på honom en praktfull dräkt, skickade han honom tillbaka till Pilatus. 

Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra. Förut hade det rått fiendskap mellan dem.

Pilatus kallade samman översteprästerna och rådsmedlemmarna och folket och sade till dem: Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han uppviglar folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det som ni anklagar honom för. Inte heller Herodes har funnit honom skyldig, och därför har han skickat honom tillbaka till oss. Ni ser att mannen inte har gjort något som förtjänar döden. Därför vill jag bestraffa honom och sedan frige honom.

Vid högtiden brukade Pilatus frige en fånge, en som de begärde. Där fanns nu en man som hette Barabbas. Han satt fängslad tillsammans med andra upprorsmän som hade begått mord under oroligheterna. 

När folket kom fram och begärde att få vad han brukade bevilja dem, svarade Pilatus: Nu är det sed att jag friger en fånge åt er vid påsken. Vill ni att jag skall frige judarnas konung åt er?  

Men översteprästerna hetsade folket till att begära att han i stället skulle frige Barabbas. 

Pilatus frågade dem än en gång: Vad ska jag då göra med honom som ni kallar judarnas konung? 

De skrek: Korsfäst honom! 

Pilatus frågade dem: Vad har han då gjort för ont? 

Men de skrek ännu högre: Korsfäst honom! 

De låg över honom med höga rop och krävde att Jesus skulle korsfästas, och deras rop blev allt starkare. 

Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom. Soldaterna förde nu in Jesus på gården, det vill säga residenset, och samlade hela vaktstyrkan kring honom. De tog av honom kläderna och klädde honom i en röd mantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de en käpp. Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. 

Sedan hälsade de honom: Leve judarnas konung! och de böjde knä och tillbad honom.

Pilatus gick ut igen och sade till dem: Se, jag för ut honom till er, för att ni ska förstå att jag inte finner något brottsligt hos honom.

Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln. 

Pilatus sade till dem: Se människan! 

När översteprästerna och deras tjänare fick se honom, skrek de: Korsfäst! Korsfäst! 

Pilatus sade då till dem: Ta ni och korsfäst honom! Jag finner honom inte skyldig. 

Judarna svarade: Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds Son.

När Pilatus hörde det, blev han ännu mer förskräckt, och han gick tillbaka in i pretoriet och sade till Jesus: Varifrån är du? 

Men Jesus gav honom inget svar. 

Pilatus sade till honom: Svarar du mig inte? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig? 

Jesus svarade: Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld. 

Från det ögonblicket försökte Pilatus frige honom, men judarna skrek: Friger du honom är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig själv till kung sätter sig upp mot kejsaren.

När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet, på den plats som kallas Lithostroton, på hebreiska Gabbata.

Det var påskens tillredelsedag, vid sextiden på morgonen.

Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom och lät säga: Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull. 

Pilatus sade till judarna: Här ser ni er konung!

De skrek: Bort med honom, bort! Korsfäst honom! 

Pilatus frågade: Ska jag korsfästa er konung? 

Översteprästerna svarade: Vi har ingen annan konung än kejsaren. 

Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det. 

Allt folket svarade: Hans blod må komma över oss och över våra barn. 

Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han gissla och utlämnade honom till att korsfästas, så att de fick som de ville.



FEMTE AKTEN: Vad Kristus gör och lider på Golgata och vad som sker i hans dödsstund

När de hade hånat honom, tog de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom till att korsfästas. 

Och han bar själv sitt kors. 

När de förde bort honom, grep de en man som kom från landet, Simon från Cyrene. På honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus. 

En stor folkmassa följde honom, bland dem många kvinnor som sörjde och grät över honom. 

Då vände Jesus sig om och sade till dem: Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn.  

Två andra brottslingar fördes också ut för att avrättas tillsammans med honom. 

Och de förde Jesus till Golgata, det betyder Huvudskalleplatsen. De gav honom vin att dricka blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. 

Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom de två andra, en på var sida och Jesus i mitten. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. 

Men Jesus sade: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. 

Pilatus hade också låtit göra ett anslag som sattes upp på korset. Där stod: JESUS FRÅN NASARET, JUDARNAS KONUNG.  

Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: Skriv inte judarnas konung, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung. 

Pilatus svarade: Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner. Därför sade de till varandra: Vi ska inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den.  

Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster Maria som var Klopas hustru och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: (Maria) se din son. 

Sedan sade han till lärjungen: (Johannes) se din mor. Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig. 

Folket stod där och såg på. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset! 

Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han får nu stiga ner från korset, så ska vi tro på honom. 

Även soldaterna gick fram och hånade honom. De räckte honom surt vin och sade: Om du är judarnas konung, så hjälp dig själv. 

En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss! 

Men den andre tillrättavisade honom och sa: Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.

Och han sa: Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike. 

Jesus svarade: I dag ska du vara med mig i paradiset. 

Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. 

Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabaktani? Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

Några av dem som stod där hörde det och sade: Han ropar på Elia. 

Jesus sa: Jag är törstig.  

En av dem sprang då och fyllde en svamp med ättikvin, fäste den runt ett spö och gav honom att dricka. 

Men de andra sade: Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom. 

När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: Det är fullbordat. 

Och Jesus ropade med hög röst: Fader, i dina händer överlämnar jag min ande. 

Och när han hade sagt detta gav han upp andan.

Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade. (Men mörkret upphörde!).

När officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: Denne var verkligen Guds Son. 

Allt folket hade samlats för att se på, och de slog sig för bröstet när de såg vad som skedde och vände hem igen. 

Men alla hans vänner, också de kvinnor som hade följt honom från Galileen, hade stått på avstånd och sett detta. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, samt Salome. De hade följt Jesus och tjänat honom, när han var i Galileen. Där var också många andra kvinnor som hade gått upp till Jerusalem tillsammans med honom. 

Eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle hänga kvar på korset över sabbaten - det var nämligen en stor sabbatsdag - bad de Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med honom, först på den ene och sedan på den andre. När de därefter kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, men en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten. 

Den som har sett detta har vittnat för att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning.  


SJÄTTE AKTEN: Kristi begravning

Det var redan kväll, och eftersom det var tillredelsedag, dagen före sabbaten, kom Josef från den judiska staden Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre, som också väntade på Guds rike och var en Jesu lärjunge i hemlighet, av rädsla för judarna, och som inte hade samtyckt till vad de hade beslutat och gjort. 

Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 

Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död och kallade till sig officeren och frågade honom, om Jesus redan hade dött. 

När han fick veta det av officeren, lät han Josef få den döda kroppen. 

Josef köpte då ett linnetyg. 

Även Nikodemus kom dit, han som första gången hade kommit till Jesus om natten. Han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring hundra pund. 

De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. 

Intill den plats där Jesus hade blivit korsfäst låg en trädgård, och i trädgården fanns en ny grav, som han [Josef] hade låtit hugga ut i klippan och där ännu ingen hade blivit lagd. 

I den lade de Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära. 

Sedan rullade de en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. 

De kvinnor, som hade kommit tillsammans med Jesus från Galileen, Maria från Magdala och Maria, Joses mor, följde efter och såg, där de satt mitt emot graven, hur hans kropp lades där. 

Sedan vände de hem och gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor.

Nästa dag, som var dagen efter tillredelsedagen, samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sa: Herre, vi har kommit att tänka på vad den där bedragaren sa, medan han ännu levde: "Efter tre dagar ska jag uppstå." Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första. 

Pilatus sade till dem: Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan. 

De gick och bevakade graven och förseglade stenen. 

söndag 10 april 2022

Johannelund AB

Påskvänner!

Johannelund AB? Är inte tillräckligt insatt för att förstå vad det innebär. En intressant nyhet i alla fall.

måndag 4 april 2022

Sörbölekyrkan går i graven - leve Söderkyrkan på Sunnanå!

Påskvänner!


Hann få flera fina minnen från Sörbölekyrkan under min korta tid i Skellefteå vårterminen 2000, då jag under våren, när jag jobbade på Anderstorpsgymnasiet, bodde i en 1:a alldeles nästgårds. Nu säljs kyrkan. Men Johan Holmgren från S:t Örjans församling blir ny präst i "Söderkyrkan" (som Sunnanåkyrkan tydligen ska heta framöver), och det hoppas vi blir bra. God bless ´em all!

Här en gudstjänst i Sörbölekyrkan från påsk- och pandemitider i fjol (på Herdesöndagen).

FLASH 15/4: Frälsis tar över Sörbölekyrkan!

Om judisk påskmåltid på min dopdag

Påskvänner!

Har firat min dopdag med att äta fisk och rädisor och höra om den judiska seder-måltiden. Inbjudarna Sylvia och Laila på EFS-kyrkan var mycket noga med att det inte VAR en judisk påskmåltid vi firade, men att vi fick en bild av hur det kunde gå till genom Lailas fina representation och ett urval av rätter, drycker och kryddor. Samt psaltarpsalmer - vi sjöng några tonsatta verser ur Psalm 87, 118 och 136.

SvPs 448 "Lyssna, hör, du höga himmel" borde vi väl också ha sjungit - den originella men här sällan sjungna danska psalm som bygger på bibelordet om att Jesus och hans lärjungar sjöng "lovsången" innan de gick ut till Oliv-/Oljeberget. (I de församlingar som införde 1937 års psalmbok till påsk var den dock, passande nog, ibland den första psalm som församlingen gemensamt sjöng ur sin nya psalmbok!).

Eftersom det är min dopdag kan ni också få en länk till Johann Jakob Rambachs (1693-1735) fina men i Sverige nästan okända doppsalmsom jag översatte 2018. Fin melodi från norska psalmboken.