Så här inför Trettondedag Jul ropar biskop de facto Stefan Swärd till oss alla i Dagen. Särskilt Efs-are borde väl stämma in både högt och gemensamt? Eller är det Stefan skriver mer karaktäristiskt för honom och EFK än för oss i EFS idag? (Prenumerera gärna på Dagen för 2022 istället för att klaga över att artikeln är "låst"!).
Det här är min respons i kommentarsfältet så här på Trettondedagsafton:
Tack, Stefan. Vi är värre ute än vi anat - sånt här kunde en t o m bli stiftsadjunkt i Stockholm på utan att övriga samfund eller Dagen och Världen idag reagerat (fann det i vårstädningen i fjol). T o m Waldenström, ja kanske särskilt han, hade baxnat:
"Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Helene Egnell i boken Hon gör allting nytt, Verbum 2003).
I nya handboken (HB17) införde Svenska kyrkan helt följdriktigt ett alternativt Agnus Dei, som även "sofiorna" kunde använda. Där det inte som i 2000 år står att (Offer-)lammet bär världens synd, utan att det "möter oss i bröd och vin, helar oss och ger oss av sin frid."
Det är inte fult och inte osant heller. Men den som känner till bakgrunden "märker avsikten och blir förstämd", som tyskarna säger. Dagen sover, Dagen sover i sitt lugna bo? Någon nyhet har det iaf inte ansetts vara.
Tack än en gång, Stefan!
Stefan Swärd verkar vara tillbaka i gammal god form, som skribent åtminstone. Ett stort tacksägelseämne för oss som uppskattar honom och bl a hans analytiska förmåga. Han är visserligen EFK-are, men även många EFS-are läser honom gärna och med behållning (jo, det vet jag!). Hans böcker "Inte utan korset" och "Efter detta" adresserar ytterst angelägna frågor för alla våra samfund, och är i dessa stycken, såvitt jag kunnat finna, i god samklang med evangelisk-luthersk bekännelse.
Men även hans uppgörelse med "Trumpismen" har stort läsvärde. Inte minst för alla kristna i vårt land, oavsett politiska schatteringar. Rekommenderas!
Det här är intressant! Stefan Swärds utredning om de fem tjänstegåvorna är högaktuella, även för Svenska kyrkan och Efs. Det finns naturligtvis en unik apostolisk tjänst som är kopplad till "de tolv" och som gjort att vi ogärna använt den benämningen om kreti och pleti. Men vi har faktiskt också av gammalt talat om "Västmanlands apostel" (David), "Hälsinglands apostel" (Staffan) och "Grönlands apostel" (Hans Egede) när det gäller just pionjärmissionärer i vårt eget land och annorstädes.
Så, återigen, läs Stefan Swärd om skillnaden mellan pastorn och läraren (de gåvor vi ofta fokuserat på) å ena sidan och profeten, evangelisten och aposteln å andra sidan. Observera hur de alla de tre sistnämnda har sina unika motsvarigheter i de kategorier som fått förmedla Den Heliga Skrift till oss, (även om Matteus och Johannes var både evangelister och apostlar), men samtidigt också i sekundär mening alldeles uppenbart är tänkta att vara förblivande tjänstgåvor till den kristna församlingens utbredning och uppbyggelse (särskilda evangelister har ju också anställts här i Sverige, speciellt av dåvarande Missionsförbundet och Pingströrelsen). Mycket tänkvärt!
Det finns säkert (tyvärr) också Efs-are, kanske särskilt bland de mer "konservativa", som funderar på att rösta på Sverigedemokraterna i höst. Till dem och andra har Stefan Swärd ett varningens ord, som jag skriver under på till 100%. Har du redan röstat på SD, vädjar jag till dej att ändra dej på valdagen den 9 september. (Jo, man får!).
Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson är ju i grunden inte bättre nu än när de hade 3%. Men det är ju betydligt fler som fjäskar för dem nu. Storlek imponerar väl. Men inte 30-talsvibbarna.
Jag är engagerad i Liberalerna - stöd gärna Björklund! - men brukar säga till folk som tvekar att de gärna kan rösta på Socialdemokraterna. Ett vettigt gammalt parti, som alltsedan 1917 tagit tydligt avstånd från våld och revolution.
Det finns goda anledningar till att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ännu aldrig suttit i en svensk regering. Må det så förbli!
Den viktiga, bibliska Långfredagspredikan del 1 och del 2 som EFK-pastorn Stefan Swärd höll i tidningen Världen idag i helgen hoppas jag till sitt innehåll är vad både sökare och finnare får sej till livs av alla EFS-präster och -föreningar. Det var i varje fall inte länge sedan EFS helhjärtat sa Ja och Amen till en sådan förkunnelse, ja, nästan framställde sej som själva garanten för att den skulle fortsätta ljuda i Svenska kyrkan. Men kanske har både Svenska kyrkan och EFS på många håll blivit waldenströmskt "under täcket", d.v.s. utan ordentlig diskussion och debatt om ändrad försoningssyn?
Tack f.ö. även till EFS-aren Stefan Gustavsson som också kommit ut med en viktig bok: Skeptikerns guide till Jesus del 2 (om Jesu identitet och uppståndelse). Köp den gärna! Och lyssna till Stefans föredrag på samma tema! [Utgår från att båda författarna och förlagen uppskattar gratisreklamen och därför tillåter inklistringen av bokomslagen! Skulle jag ha fel lovar jag att ta bort dem].
Stefan Swärds ledarartikel i Världen idag är tänkvärd (men fördenskull inte på minsta sätt odiskutabel ;o). Citatet om EFS från 1850-talet är obetalbart:
"Kristus har instiftat kyrkan, men då djävulen ville göra kyrkan riktig skada har han också i vår tid instiftat en anstalt som kallar sig Evangeliska fosterlandsstiftelsen."
Saklig kritik är en sak. Huvudlösa och okristliga attacker en annan. Ett exempel från EFS´ eget håll (som Bernhard Wadström berättar om i sina memoarer "Ur minnet och dagboken") är följande exalterade utgjutelse: "Den som inte hatar P.W. (Waldenström, skr. anm.) kan inte vara en Kristi lärjunge."
Som sagt, läs Swärds artikel - och diskutera den gärna! I en tid då vi kanske mer än någonsin behöver avvisa falsk lära - t.o.m. inom vårt eget samfund - med tydlighet och skärpa, måste vi också försöka uttrycka oss på ett sätt som håller i längden och vi inte behöver skämmas för inför våra barn och barnbarn. (Jo, det gäller även Andreas Holmberg ;o)
Läs debatten mellan Greger Andersson och Anders Gerdmar / Stefan Swärd utifrån den viktiga bibelsynsdagen på Örebro missionsskola lördagen den 27 oktober. Det här är "hot stuff" för Svenska kyrkan och EFS/Johannelund också.
Så här skrev jag i kommentarsfältet på Kyrkans Tidning den 19 juni:
Bra initiativ av forskningschefen! Väl använda resurser. Ett mycket intressant forskningsområde - jag har också ett intryck av att präster i samband med exempelvis texter om demoner predikar så "öppet" som möjligt, så att alla ska kunna acceptera predikan, men också så att ingen människa kan begripa huruvida prästen egentligen tror att det finns onda andar eller ej (faktiskt en mycket viktig fråga!).
Fast egentligen borde väl undersökningen göras redan bland prästkandidaterna. Vilka tror att Jesus egentligen har ruttnat?
En sak är att bibeltolkning och bibelsyn inte alltid är någon enkel fråga. En annan sak att det kan bära iväg "någerst" om vi inte törs undersöka och stå för vad vi egentligen menar som enskilda och som kyrka. (Jämför diskussionerna om Barnens bibel - barn- och ungdomsledarna i kyrkan och EFS får ofta ta de största teologiska "stötarna"!).
Och EFS kommer inte undan. Hur man än ser på bibelsynsdebatten på 70-talet är det absolut nödvändigt att frågan hålls aktuell. Med tanke på hur snabbt självaste Calle Rosenius ifrågasattes efter sin död (av de unga "lärjungarna" Waldemar Rudin respektive Paul Peter Waldenström) måste man naturligtvis även kunna diskutera t.ex. Torsten Nilsson och Tony Guldbrandzén även om de inte längre kan delta i debatten. (Hur långt gick egentligen den förre för 40 år sedan i s.k. bibelkritik och vad fick en av hans lärjungar att offentligt karaktärisera Jonas Gardell som "en evangelist av Guds nåde"?).
Anders Sjöberg och Stefan Holmström upplevs nog av många ha en mer klassisk bibeltolkningsmodell än tidigare missionsföreståndare som t.ex. Birger Olsson (vars ledarartikel om aga i senaste Budis definitivt behöver diskuteras och problematiseras). Men särskilt Stefan Holmström har hållit en väldigt låg profil (skulle han t.ex. ha kunnat skriva som Gerdmar och Swärd ovan?). Vilket gör att det på både gräsrots- och höjdarnivå lätt blir oklart var EFS egentligen står i frågor kring bibelns historicitet.
Ett visst spelrum är kan vara rimligt - särskilt när det handlar om profetiska utblickar mot urtiden resp. ändens tid - men särskilt när författare som t.ex. Lukas gör otvetydiga anspråk på seriös forskning och historisk tillförlitlighet kring ett nyligen passerat skeende blir det i en kristen kyrka orimligt att som ärkebiskop Anders Wejryd och många med honom mena att vi måste tolka t.ex. jungfrufödelsen mer symboliskt. (Medan vi bör tro att somliga barn rent bokstavligt fötts av karlar?). Till slut handlar det ofta, som Stefan Swärd påpekar, rent av om själva gudstron. FINNS egentligen Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare? Hammar löste som bekant självaste teodicéproblemet genom att säga att Gud inte kunde stoppa tsunamin - frågan är ju bara då om Gud i så fall kan skapa nya himlar och en ny jord?
Jag föreslog på Stefans blogg att han äntligen skulle skriva en debattartikel i asylfrågan tillsammans med Rfsl. Han avvisade inte idén. Hoppas det blir av - vår missionsföreståndare Stefan Holmström får gärna haka på (hittar de en tredje Stefan hos Rfsl att skriva ihop nåt med vore det ju rätt kul ;o).
Genomslaget skulle bli stort (tror jag) till glädje för kristna och/eller homosexuella under avvisningshot. Det är inte rimligt att skicka utsatta grupper tillbaka till Ahmadinejads Iran, där vad som helst kan ske med dem. Och det är inte rimligt att begära att troende och/eller homosexuella bildligt talat ska leva i en garderob eller med förtejpad mun, när man inte begär detsamma av politiskt aktiva, som verkar respekteras på ett helt annat sätt. Regeringens småpartier måste agera mera i dessa frågor.
Tack gode Gud och Stefan Swärd m.fl. för att det verkar gå bra till slut för pastor Jean. Men hur många fler liknande fall finns det? Hoppingivande att myndigheterna faktiskt börjar fundera kring huruvida det är finns någon rimlighet i det byråkratiska kravet på att jobbansökan måste vara skriven i hemlandet...
Det är väl inte precis något nytt att det ligger något stötande i att vi skulle vara i behov av frälsning och att Jesus skulle behöva dö för att rädd oss. Vad som möjligen är nytt är att det blivit stötande t.o.m. inom många "kristna" kretsar.
Eller också är även det samma gamla fenomen som Dietrich Bonhoeffer påtalade på 30-talet i sin bok Liv i gemenskap: "Man kan knappast tänka sej förskräckelsen i vissa fromma kretsar om det skulle visa sej att en verklig syndare förirrat sej in i församlingen." ;o)
Hur som helst: läs Stefan Swärds artikel Frälsningen har blivit stötande från i fjol. Den minst lika aktuell i år. Även för mej själv och andra "frommisar".
Från Frälsaren på korsets stam ljus faller på min dräkt, då träder syndens fläckar fram, jag blir med rövarn släkt. Men han som var mot rövarn god, han tvår mej snövit i sitt blod. Så helt förlåter Gud. Så helt förlåter Gud.
Jag är mycket glad åt EFK-aren Stefan Swärds breda engagemang - idag gäller hans ledarsida i Världen idag klimat- och miljöfrågor. Det är bra att Stefan engagerar sej både i frågor kring livet efter detta och i frågor kring livet före döden. Det kallar jag "kronologisk bredd".
F.ö.: "Det eviga livet börjar här eller inte alls". Och bara för att "himmel och jord ska förgås" får vi ju inte medvetet kacka i eget bo (som Gud har skapat) och därmed sabotera tillvaron för oss själva och våra medmänniskor. Och bara för att vi personligen ska dö (förmodligen, men "vi skola icke alla dö") ska vi ju inte fördenskull leva medvetet ohälsosamt och förkorta våra ändå så begränsade tid här på jorden.
En gnistrande vacker vårvinterdag har nog maximala både skönhets- och friskvårdsvärden, även om jag just nu tyvärr är för snuvig och hostig för att bedriva något intensivare friluftsliv.
"I denna ljuva vintertid, gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor."
Vår Skapare, all världens Gud, oss bjöd på jorden råda. Med löftets ord och lagens bud han velat oss benåda, att vi må på hans vägar gå, hans vilja se, hans råd förstå, hans verk med glädje skåda.
Oss fröjdar blommans sköna skrud, oss gläder fågelns tunga, när de sitt lov till Herren Gud i färg och ton vill sjunga. Men när i vånda djurens hop från jorden höjer klagorop, då sörjer gamla, unga.
Konstigt - men ett visst ämne är visst på tapeten än fast det inte just precis är Domssöndag eller så.... Vilken ståndpunkt vi än intar: nog är ämnet viktigt. Även i adventstid.
Det är inte bara tänkvärda artiklar, jag vill mena att skribenterna har helt rätt och dessutom uttrycker sanningen om kyrkans kris i Sverige ovanligt väl.
Jag menar vidare att sådana här väktarrop behövs med jämna mellanrum och inte bara är "surgnäll". Jag hoppas att även EFS:s missionsföreståndare Stefan Holmström, känd för sitt positiva anslag och sin missionsiver, också skulle kunna skriva sådana här artiklar - eller i varje fall skriva under dem. Vi har för Jesus skull anledning att tänka positivt, men Jesus både saligprisade och grät över Jerusalem. (Utbringade både leve-rop och ve-rop om man så vill).
Bollnäs Missionsförsamling, där min fru är föreståndare, skrev under en lista till förmån för de fängslade systrarna som skickades till iranska ambassaden. Grannförsamlingen i Alfta gjorde likadant. Det känns underbart att systrarna blivit fria, även om många fortfarande lider jorden runt för sin tros skull.
Eller för sin homosexualitet. Jag tycker fortfarande, och har sagt det många gånger, att Stefan Holmström, Stefan Swärd m.fl. tillsammans med Rfsl:s ordförande borde göra ett upprop till förmån för kristna och/eller homosexuella i särskilt Mellanöstern och Afrika: vädja om mänskliga rättigheter för dem i deras hemländer och kraftfullt verka för att deras asylskäl ska väga lika tungt som politiska om de söker sej till Sverige.
Sen tänker jag förstås också på Dawit Isaak. "Släpp fångarna loss!" Första söndagen i advent handlar ju om ett nådens år från Herren, men redan den annalkande Domssöndagen belyser Jesus fångars situation speciellt. "Jag var i fängelse, och ni besökte mej."
Jag var hungrig och törstig, var du där, var du där, jag var frusen och naken, var du där?
Det märkliga är bara, Rolf Ericsson och övriga, att när man gentemot Gardell hävdar principen att HAN också bör återge andras ståndpunkter korrekt och respektfullt - ff.a. apostlarnas eller Jesus´egna men också konservativa teologers - så blir man lätt betraktad som självgod ;o). Jag tvivlar själv på jungfrufödelsen och Jesus kroppsliga uppståndelse ibland - men jag tvivlar inte ett ögonblick på att Nya Testamentet, liksom i dess efterföljd Svenska kyrkans bekännelseskrifter, hävdar att detta verkligen, rent fysiskt, har inträffat! (Vilket inte alls utesluter djupa symboliska betydelser).
Och när man, utan att på minsta vis förmena Gardell rätten att fundera, tala och skriva, upprörs över att just Svenska kyrkan, med sin evangelisk-lutherska bekännelse, tämligen okritiskt upplåter så mycket av lokaler och spaltutrymme till Jonas Gardells förkunnelse, för att inte tala om John Shelby Spongs!!!!!, så är det snudd på att man anses ifrågasätta yttrande-, tanke- och trosfriheten.
Men kära vänner (och ev. ovänner) - är det någon som på allvar tror att en kyrka med Gardells teologi skulle slå lika mycket på trumman för en Jesus-bok av Dag Sandahl ("Jesus motspänstig medmänniska"), Anders Sjöberg ("Vem är den mannen") eller Stefan Gustavsson ("Gör som Gud bli människa")? Visst, Gardell är en "kändis" och har naturligtvis större förutsättningar att dra fulla hus eller sälja sina böcker även utan Svenska kyrkans öppna stöd, men jag vill åt principen: INGEN öppnar sina lokaler för vad som helst, INGEN tidning erbjuder sina prenumeranter förmånliga priser på vilken bok som helst (som nu både Sändaren och Kyrkans tidning gör med Gardells bok). Och sanningen är nog tyvärr den, att Svenska kyrkans ledande teologer i långa stycken delar Gardells teologi (som i långa stycken går käpprätt på tvärs mot kyrkans bekännelse) och därför inte bara i någon sorts ödmjukhet "tolererar" Jonas Gardell utan rent av applåderar hans bibelsyn, kristologi m.m. Men jag hoppas att jag har fel! (DET var väl ödmjukt sagt ;o). Och att någon i Svenska kyrkans ledning snart bevisar det.
Jag är glad över att Jonas Gardell intresserar sej för Jesus. Jag ser honom som en sökare, och det är roligt att han läser bibeln så flitigt. Jag skulle gärna gå på en diskussionskväll med t.ex. Jonas Gardell och Stefan Gustavsson. Eller bjuda in honom till samtal i mitt församlingshem eller så. Det är Gardells möjligheter att faktiskt, utan tydligt kritiska bemötanden, "förkunna" för sökare och nykristna i Svenska kyrkans kyrkor, det är den kolportörsverksamhet Kyrkans tidning och Sändaren ägnar sej åt när de sprider "Om Jesus" som jag ifrågasätter. Varför såg man inte till att Stefan Gustavssons FANTASTISKT BRA böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud: bli människa" fick motsvarande spridning? Och om nu Gardells "Om Jesus" säljer sej själv mycket bättre, varför då slå på trumman för den så mycket? Är det så illa att Svenska kyrkan och frikyrkan vill vara med och tjäna pengar Gardells förnekelser (jo, när det gäller t.ex. jungfrufödelsen och, än viktigare, försoningen genom Jesus död på korset handlar det faktiskt om det)?
Missförstå mej inte. Vi bör ta vara på de samtalsmöjligheter som kommer tack vare Jonas Gardell. Vi bör inte bara kritisera utan också positivt presentera. Jag hävdar bara att våra möjligheter till det - som kristna inom Svenska kyrkan - försvårats av att den kyrka vi tillhör ger intryck av att officiellt acceptera Gardells teologi. Och jag anser, liksom jag gjorde beträffande Da Vinci-koden, att vi INTE bör springa iväg och köpa Om Jesus (det banar bara väg för nya upplagor av en bok jag INTE vill stödja). Däremot kan vi gärna läsa tidningsintervjuer med Gardell, gärna gå och lyssna på hans bokpresentation om tillfälle ges samt (vissa av oss i varje fall) gärna låna hans bok på bibliotek - de ören han får för det är honom väl unnade ;o).
Halleluja! Halleluja! Jubla nu på alla vis: sjung för Gud en glad ny visa, sjung en hymn till Herrens pris. Han som på ett kors som offer för all världens frälsning dog, Jesus Kristus, Ärans Konung, upp från dödens mörker stod!
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
