Påskvänner!
Jag funderar mycket på Shane Claiborne och "Den oemotståndliga revolutionen" dessa dagar (en vecka efter hans medverkan vid Göteborgsmötet). Liksom på hans kommunitet "The Simple Way" - den enkla vägen.
Det är ingen tvekan om att vi här ser en återupprättelse av många av 1700-talspietismens och 1800-talsväckelserörelsernas ideal (ofta förhånade och övergivna under 1900-talet): ett frivilligt avstående från lyx och flärd för att kunna betjäna sina medmänniskor (inkl. de allra fattigaste) desto bättre och satsa tydligare på Gudsrikestanken.
Claiborne nämner också Amish-folket med stor respekt - visserligen lika mycket för deras ickevålds-ideal som för deras enkla livsstil. Vem kunde på 1900-talet tro att dessa extremt "nördiga" personer på 2000-talet skulle framstå som verkligt klar- och framsynta?
Intressant nog pekar de nya insikterna i miljö- och klimatproblemen lika mycket som insikterna i Nya Testamentets värderingar mot ett återupprättande av enklare livsformer. "Jag ärar Herren genom att leva enkelt", sa en mej närstående person i den äldre generationen. Ska vi sena tiders barn till slut behöva ge våra fäder och mödrar (eller kanske snarare farfarsfäder och mormorsmödrar) och bibeln rätt i att "har vi föda och kläder, så låt oss nöja med det". Eller förstå Guds röst genom profeten att vi har satsat så hårt på våra egna hus att hans hus - församlingens gemensamma - står mer eller mindre tomt?
Det svåra är ju att den här insikten behöver växa inifrån för att inte urarta till dömande och moralism. Shane Claiborne har fått välja "den enkla vägen" själv. Det är kanske svårare att växa upp som barn till en Franciskus-människa - där går ju revolten gärna åt andra hållet.
Ja, det finns mycket mer att säga om den här frågan. Återkommer. Nu ska vi ut och grilla i trädgården (frun har ledig dag och det är härligt att få vara tillsammans från morgon till kväll).
I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dej vid
den store Gudens gåvor.
Visar inlägg med etikett Göteborgsmötet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göteborgsmötet. Visa alla inlägg
måndag 16 juni 2008
söndag 15 juni 2008
Icke-domssöndagen: att döma eller inte, det är frågan
Påskvänner!
Dagens tema är verkligen utmanande för både radikala och konservativa. Både feministteologer och gammalkyrkliga (t.ex.) får någonting att bita i. Hur är vi sunt kritiska mot egna eller andras sammanhang - eller mot världens ondska - utan att hamna i det dömande som Jesus uttryckligen förbjuder.
Olof Edsinger gör i en krönika i Dagen ett försök att sätta in Jesus-orden om att inte döma i rätt sammanhang. Och han har flera goda poänger. Samtidigt är jag tveksam till om vi i det här fallet är kallade att efterlikna Jesus - han kan ju ha ett mandat att döma som inte vi har fått. Men vilket slags dömande har han faktiskt delegerat till oss, och vilket förbehåller han sej själv? Och finns det här en signifikant skillnad mellan döma och be-döma? (Jag tror det). Fundera också på skillnaden mellan att ge ett omdöme och att ha omdöme.
Det norrländska dialektordet "tyckmycken" (pitebondska "tyttjmytjeli") är också talande när det gäller frestelsen för bl.a. oss bloggare m.fl. att ständigt ha en åsikt om precis allt.
Hur tänker ni andra kring det här? Kommentera gärna! (260 bloggbesök den här veckan är ju jätteroligt - fler än hos Christer Sturmark - men både Bengt i Västerås och övriga läsare får gärna kommentera när andan faller på!).
Jag kan ju som en brandfackla kasta in Shane Claiborne på YouTube - han som skrev boken "Den oemotståndliga revolutionen", och var en av huvudtalarna på Göteborgsmötet. Han som knappt hittade en enda verklig kristen i hela USA som inte redan hade dött ;o) och for till Indien för att lära sej kristendom av moder Teresa istället. Snacka om dömande! Och ändå upplevde jag hans budskap (på Göteborgsmötet, YouTube-filmen och i boken) som humoristiskt, positivt utmanande och befriande! (Återkommer till det).
Ja, vad sägs?
Vi vill släppa våra stenar, räcka fram vår hand till stöd.
Kristus kan ge blicken ömhet av sin kärleks överflöd.
Vem av oss har inte fallit? Vem behöver ej en bror?
Han som älskar ber oss alla att ge värme till vår jord.
Dagens tema är verkligen utmanande för både radikala och konservativa. Både feministteologer och gammalkyrkliga (t.ex.) får någonting att bita i. Hur är vi sunt kritiska mot egna eller andras sammanhang - eller mot världens ondska - utan att hamna i det dömande som Jesus uttryckligen förbjuder.
Olof Edsinger gör i en krönika i Dagen ett försök att sätta in Jesus-orden om att inte döma i rätt sammanhang. Och han har flera goda poänger. Samtidigt är jag tveksam till om vi i det här fallet är kallade att efterlikna Jesus - han kan ju ha ett mandat att döma som inte vi har fått. Men vilket slags dömande har han faktiskt delegerat till oss, och vilket förbehåller han sej själv? Och finns det här en signifikant skillnad mellan döma och be-döma? (Jag tror det). Fundera också på skillnaden mellan att ge ett omdöme och att ha omdöme.
Det norrländska dialektordet "tyckmycken" (pitebondska "tyttjmytjeli") är också talande när det gäller frestelsen för bl.a. oss bloggare m.fl. att ständigt ha en åsikt om precis allt.
Hur tänker ni andra kring det här? Kommentera gärna! (260 bloggbesök den här veckan är ju jätteroligt - fler än hos Christer Sturmark - men både Bengt i Västerås och övriga läsare får gärna kommentera när andan faller på!).
Jag kan ju som en brandfackla kasta in Shane Claiborne på YouTube - han som skrev boken "Den oemotståndliga revolutionen", och var en av huvudtalarna på Göteborgsmötet. Han som knappt hittade en enda verklig kristen i hela USA som inte redan hade dött ;o) och for till Indien för att lära sej kristendom av moder Teresa istället. Snacka om dömande! Och ändå upplevde jag hans budskap (på Göteborgsmötet, YouTube-filmen och i boken) som humoristiskt, positivt utmanande och befriande! (Återkommer till det).
Ja, vad sägs?
Vi vill släppa våra stenar, räcka fram vår hand till stöd.
Kristus kan ge blicken ömhet av sin kärleks överflöd.
Vem av oss har inte fallit? Vem behöver ej en bror?
Han som älskar ber oss alla att ge värme till vår jord.
onsdag 11 juni 2008
Baptister och missionare närmar sej EFS
Påskvänner!
Vad innebär det egentligen att baptister och missionare och metodister (som det ser ut) bildar ett nytt, gemensamt samfund om kanske 4 år (2012 är det tänkt)?
Ja, en sak verkar tydlig av den dokumentation kring de teologiska samtalen som presenterades vid Göteborgsmötet: Baptisterna har börjat acceptera - om än kanske inte gilla - dop av även mycket små barn. I varje fall kan man numera vara medlem av en baptistförsamling och erkännas vara döpt även om man döptes som mycket liten. S.k. "omdop" undviks och dopbekräftelse erbjuds istället för den som på nytt vill lämna sitt liv åt Gud. Frågan är ju hur förenligt detta är med själva den baptistiska profilen, som ju redan från början starkt betonade vikten av att dopet skulle vara ett vuxet, medvetet val (annars ogiltigt). Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Missionskyrkan, vad har då den "offrat på enhetens altare"? Jo, den har blivit tydligare med att dop och församlingsmedlemskap hör ihop. Tidigare var dopet (som allt annat) lämnat åt den enskildes samvete, så ifall man hade en kväkaraktig inställning till sakramenten - som något man kan ha och mista, ungefär - kunde man ändå vara medlem i en missionsförsamling. (Tro på Jesus som Herre är ju det enda som krävts). Att nu faktiskt börja kräva att den som vill bli medlem också ska vara eller bli döpt, ja, det innebär ett avsteg från Missionskyrkans församlings- och frihetsprincip. Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Man kan fundera på om det inte byggs in ganska kraftiga teologiska spänningar i det nya samfundet. Gamla baptister får liksom inte längre ge uttryck för en strikt "baptistisk" övertygelse - måste de gå till pingst eller EFK? - och gamla missionare måste gå med på krav som skulle ha fått Waldenström att rysa av obehag. (Att ett förnekande av steg 2 i Waldenströms försoningslära (den från 1875) redan skrivits in i Missionskyrkans konstitution är ju också remarkabelt men ur lutherskt synvinkel positivt - det anges nämligen där att Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej själv!).
Metodisterna - ja, de kommer nog lindrigare undan rent teologiskt, trots att de är färst. Men hur som helst - hur det här ska lösas får väl sägas vara de berörda samfundens sak. Att förhandlingarna hittills snarast inneburit ett närmande till EFS´ och Svenska kyrkans syn på dopet tycker jag i alla fall står klart. Och bör noteras med viss tacksamhet.
Jag är döpt i Jesu namn! På min mästares befallning
jag i dopet lades ner med honom i hans grav.
Och med honom fick jag uppstå, han som döden övervann,
allt det gamla är förgånget - se, ett nytt liv växer fram!
Vad innebär det egentligen att baptister och missionare och metodister (som det ser ut) bildar ett nytt, gemensamt samfund om kanske 4 år (2012 är det tänkt)?
Ja, en sak verkar tydlig av den dokumentation kring de teologiska samtalen som presenterades vid Göteborgsmötet: Baptisterna har börjat acceptera - om än kanske inte gilla - dop av även mycket små barn. I varje fall kan man numera vara medlem av en baptistförsamling och erkännas vara döpt även om man döptes som mycket liten. S.k. "omdop" undviks och dopbekräftelse erbjuds istället för den som på nytt vill lämna sitt liv åt Gud. Frågan är ju hur förenligt detta är med själva den baptistiska profilen, som ju redan från början starkt betonade vikten av att dopet skulle vara ett vuxet, medvetet val (annars ogiltigt). Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Missionskyrkan, vad har då den "offrat på enhetens altare"? Jo, den har blivit tydligare med att dop och församlingsmedlemskap hör ihop. Tidigare var dopet (som allt annat) lämnat åt den enskildes samvete, så ifall man hade en kväkaraktig inställning till sakramenten - som något man kan ha och mista, ungefär - kunde man ändå vara medlem i en missionsförsamling. (Tro på Jesus som Herre är ju det enda som krävts). Att nu faktiskt börja kräva att den som vill bli medlem också ska vara eller bli döpt, ja, det innebär ett avsteg från Missionskyrkans församlings- och frihetsprincip. Men att det innebär ett närmande också till EFS och Svenska kyrkan, det är helt klart.
Man kan fundera på om det inte byggs in ganska kraftiga teologiska spänningar i det nya samfundet. Gamla baptister får liksom inte längre ge uttryck för en strikt "baptistisk" övertygelse - måste de gå till pingst eller EFK? - och gamla missionare måste gå med på krav som skulle ha fått Waldenström att rysa av obehag. (Att ett förnekande av steg 2 i Waldenströms försoningslära (den från 1875) redan skrivits in i Missionskyrkans konstitution är ju också remarkabelt men ur lutherskt synvinkel positivt - det anges nämligen där att Gud genom Jesus död och uppståndelse försonat världen med sej själv!).
Metodisterna - ja, de kommer nog lindrigare undan rent teologiskt, trots att de är färst. Men hur som helst - hur det här ska lösas får väl sägas vara de berörda samfundens sak. Att förhandlingarna hittills snarast inneburit ett närmande till EFS´ och Svenska kyrkans syn på dopet tycker jag i alla fall står klart. Och bör noteras med viss tacksamhet.
Jag är döpt i Jesu namn! På min mästares befallning
jag i dopet lades ner med honom i hans grav.
Och med honom fick jag uppstå, han som döden övervann,
allt det gamla är förgånget - se, ett nytt liv växer fram!
söndag 8 juni 2008
Hemma igen från Göteborgsmötet
Påskvänner!
Nu är glada helgen slut, slut, slut, och "Mellansvenska distriktsbussen" har återvänt till hemmahamnen. Men det var riktigt roligt att vara på "Sveriges framsida", eller "Bästkusten", som lokalpatriotiska göteborgare brukar kalla det.
Och en observerande EFS-ares intryck från gårdagskvällens ordinationsgudstjänst med 4000 deltagare på Svenska Mässan lär bestå länge. Särskilt frågorna till de vardande baptistpastorerna brände sej fast: "Tror du det, Kalle?" "Tror du det, Sara?" Och: "Vill du det, Kalle?" "Vill du det, Sara"? (Namnen är fingerade).
Nästa helg prästvigs lillasysters man för Svenska kyrkan i Göteborgs stift. Tyvärr kan vi inte närvara i Göteborg även den helgen. Men min fru och jag (och våra barn) hälsade i varje fall på biskop Carl-Axel, som i sann ekumenisk anda var närvarande på Svenska Mässan i går kväll, och bad honom ta väl hand om Per och de andra. Vilket han lovade.
I stormar och strider Guds kyrka består,
så vitt den sig sprider som jordkretsen når,
den för över världen den levandes bud
och vittnar bland svärden och bålen om Gud,
och vittnar om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
vår segrande herre. Halleluja!
Nu är glada helgen slut, slut, slut, och "Mellansvenska distriktsbussen" har återvänt till hemmahamnen. Men det var riktigt roligt att vara på "Sveriges framsida", eller "Bästkusten", som lokalpatriotiska göteborgare brukar kalla det.
Och en observerande EFS-ares intryck från gårdagskvällens ordinationsgudstjänst med 4000 deltagare på Svenska Mässan lär bestå länge. Särskilt frågorna till de vardande baptistpastorerna brände sej fast: "Tror du det, Kalle?" "Tror du det, Sara?" Och: "Vill du det, Kalle?" "Vill du det, Sara"? (Namnen är fingerade).
Nästa helg prästvigs lillasysters man för Svenska kyrkan i Göteborgs stift. Tyvärr kan vi inte närvara i Göteborg även den helgen. Men min fru och jag (och våra barn) hälsade i varje fall på biskop Carl-Axel, som i sann ekumenisk anda var närvarande på Svenska Mässan i går kväll, och bad honom ta väl hand om Per och de andra. Vilket han lovade.
I stormar och strider Guds kyrka består,
så vitt den sig sprider som jordkretsen når,
den för över världen den levandes bud
och vittnar bland svärden och bålen om Gud,
och vittnar om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
vår segrande herre. Halleluja!
tisdag 3 juni 2008
Ny årskonferens i Göteborg!
Påskvänner!
Nä, det är så klart inte EFS som har konferens till helgen - jo förresten, EFS i Västerbotten firar visst 100 år med distriktskonferens i Ume - men vår familj ska på "trepartskonferens" i Göteborg med missionare, bappar och metodister. Det s.k. Göteborgsmötet alltså.
Jag får väl återkomma med en rapport - ni kan ju se mej som "ekumenisk observatör" eller något liknande. Min hustru åker ner å tjänstens vägnar och är rent av ombud för församlingen; jag kommer mest att ta hand om barnen, hälsa på lillasyrran och göra reklam för EFS ;o)
Trevlig helg - och må nationaldagen flyttas till midsommarafton nästa år, så vi får tillbaka Annandag Pingst!
Världen som nu föds på nytt
pånyttföder glädjen.
Mitt ibland oss vandrar nu
den uppståndne Herren!
Nä, det är så klart inte EFS som har konferens till helgen - jo förresten, EFS i Västerbotten firar visst 100 år med distriktskonferens i Ume - men vår familj ska på "trepartskonferens" i Göteborg med missionare, bappar och metodister. Det s.k. Göteborgsmötet alltså.
Jag får väl återkomma med en rapport - ni kan ju se mej som "ekumenisk observatör" eller något liknande. Min hustru åker ner å tjänstens vägnar och är rent av ombud för församlingen; jag kommer mest att ta hand om barnen, hälsa på lillasyrran och göra reklam för EFS ;o)
Trevlig helg - och må nationaldagen flyttas till midsommarafton nästa år, så vi får tillbaka Annandag Pingst!
Världen som nu föds på nytt
pånyttföder glädjen.
Mitt ibland oss vandrar nu
den uppståndne Herren!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
