Till Ulf Ekman och Mikael Karlendal

Påskvänner!

Liksom bl.a. Ulf Ekman blir Berget-föreståndaren Peder Bergqvist och nu även EFS-pastorn Mikael Karlendal i Karlshamn romerska katoliker. Även om biskop Anders Arborelius med karaktäristisk ödmjukhet betonar att bara 150-200 personer per år konverterar till romersk-katolska kyrkan i Sverige, medan långt fler konverterar från romersk-katolska kyrkan till något protestantiskt samfund, är det naturligtvis anmärkningsvärt hur pass många andliga ledare (pastorer och präster) som nu förenas med den påve som ses som "enhetens apostel", som "Petrus".

Jag skrev häromdagen följande kommentar på Ulf Ekmans blogg, där han "puffar" för sin och Birgittas kommande bok "Den stora upptäckten" (som alltså inte handlar om upptäckten av Jesus som sin Frälsare utan om upptäckten av romersk-katolska kyrkan som kyrkan med stort K). Kommentaren har inte publicerats - kanske p.g.a. tidsbrist, kanske p.g.a. dess kritiska ton - men jag lägger ut den här istället som ett "öppet brev" till Ulf Ekman. Den har delvis sin tillämpning även på Mikael Karlendal.

Ja, vi är ju många som såg vart ni var på väg, tydligen innan ni själva gjorde det. I bloggposten "Till Peter Kreefts försvar" för några år sedan fanns ju t.ex. bara positiv kritik av Peter Kreefts fina bok "Till den kristna trons försvar" (som också jag läst och uppskattar), trots att de åtminstone i senaste upplagan bifogade avslutningskapitlen, om varför man inte bara bör bli kristen i allmänhet utan mer specifikt romersk katolik, inte alls är av samma stringens som det övriga materialet. D.v.s. inte är lika "katolska" i betydelsen allmänkyrkliga. Och det skulle en som inte själv var på väg att bli romersk katolik absolut ha påtalat.

Det är lite som när lutherska Missourisynodens president (ärkebiskop) Matthew Harrison skrev sin inspirerade och inspirerande "En liten bok om glädje" (Församlingsförlaget) med en fantastisk bilaga med bibeltexter och böner för "De 90 glädjerika dagarna" mellan Askonsdag och pingst - skaffa den gärna! - och så infogade ett kapitel om "Glädjen i bekännelsetrogen lutherdom"!!! (Min fru missionspastorn baxnade).

Nå, alla har ju rätt att göra reklam för sitt - ni med! Men det ironiska i fallet Peter Kreeft är ju att han (och många andra) anklagar "protestantismen" för att vara splittrad - vilket tyvärr är sant - och sedan ändå tror sej kunna göra generaliseringar av "protestantisk" syn på exempelvis sakramenten. Som lutheran kände jag ju inte alls igen mej. Och ironi nummer två är ju att Kreeft citerar "protestanten" eller mer precist anglikanen C S Lewis flitigare än nästan någon annan - och att just C S Lewis på frågan om varför han inte konverterade till RKK svarade: "P g a era två hädelser: den om påven och den om Jungfru Maria" (G S Sayer: Jack).

Och det är ju inget som säger att det här är "resans" slutstation. Just nu hävdar ni alltså att det kan vara syndfritt och rättfärdigt att lämna sin snälle 12-åring ensam i storstan tre dagar - och sedan skylla missödet på 12-åringen! Faller den tesen faller både 1854 och 1870 års dogmer. Och den håller inte, varken inför människors eller Guds dom.

På Mikaels blogg skrev jag:

Det hedrar dej Mikael att du är så öppen som du är och även tar konsekvenserna av din nya uppfattning. (Ja, visst var det rätt att informera församlingen först!). Redan din dissning av den lära om rättfärdiggörelsen som de lutherska reformatorerna och EFS uppfattat vara bibelns och urkyrkans - fast jag undrar verkligen om du och Henrik Engholm gör rättvisa åt Luther, jfr företalet till Romarbrevet, där ju Luther enligt somliga lutheraner inte är tillräckligt luthersk ;o) - gjorde dej ju ytterst olämplig som EFS-pastor, och dagens uppsägning är bara konsekvent. Tack ska du ha för den uppriktigheten! Länge har det ju märkts att du sökt finna vila i romerska kyrkans auktoritet och sedan utifrån det försvarat rubbet, även infogandet av GT:s apokryfer i kanon och den obefläckade avlelsen.

Sen vill även jag återförenas med alla kristna på vår jord, inte minst med romersk-katolska kyrkan som jag på många sätt uppskattar som en storasyster. Men jag FÅR ju inte eftersom jag inte övertygats om att alla reformatorernas invändningar är överspelade. Så här inför Alla helgons dag ljuder återigen påvens besynnerliga helgonutnämningar och alla böner om de hädangångnas förbön - förvisso "lever de inför Gud och ber för oss" men vad är det för fel på de ännu härlevande helgonen, som vi VET kan HÖRA oss i motsats till de hädangångna där vi inte har någon sådan säkerhet alls? (Att Gud i sin nåd och allvetenhet hört och besvarat även böner som vi försökt lämna fram via somliga helgon bevisar väl inte att något avlidet helgon verkligen hört och hjälpt oss?). Och lärorna om det upprepade fast oblodiga offret av Kristus i mässan och om möjlig lindring av skärselden tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" (hur kan man ens nämna dem i samma andetag?) står i all sin besynnerlighet kvar i KKK. Liksom [skulle vara: "och påven utfärdar"] besynnerliga ukaser om vem som får tillsäga vem syndernas förlåtelse - och när (t.ex. i ett visst fall en vanlig präst fr.o.m. 8 december 2015 men inte efter 8 december 2016 [skall nog vara: "inte efter 2016"]). Hur skönt det än vore att helt oreflekterat kunna lita på påven eller Martin Luther kan nog båda - men inte hela Kyrkan - hugga i sten! 

Att Petrus skulle vara en herde också för de andra apostlarna är lite svårt att läsa utifrån Joh. 21 - där Petrus förefaller ödmjukt överraskad över att få vara apostel ö.h.t. - liksom att Petrus skulle få en särskild efterträdare som de andra apostlarna inte skulle få. Vad Petrus i sitt första brev skriver - och inte skriver - om "Petros", stenen i tempelbygget, och "herdar" och "Överherden" är också tänkvärt. Och att det är p.g.a. Petrusämbetet vi ska tro på Treenigheten bestrider jag. Det är p.g.a. Skriften - som dock onekligen inte är en fullständig dogmatik. Och jag menar att vissa av treenighetsdogmerna såsom härledda alltid bör vara fortsatt möjliga att diskutera med monofysiter (eller synfysiter?) eller ortodoxa (i vilken mening utgår Anden också från Sonen): hur uttrycker vi med våra mänskliga, begränsade, men dock av Gud givna språk det heliga Mysteriet på bästa sätt? Jag räknar mej som väldigt läromedveten, och är tacksam för Athanasios´ kamp, men det är trots allt rimligt att göra skillnad på arianer + unitarier (som förnekar Jesu verkliga gudom och väsensenhet med Fadern) och "Jesus only"-rörelsen som verkligen vill betona att i honom (Jesus) bor "HELA gudomens fullhet lekamligen". Treenigheten är ett svårfattligt mysterium och jag håller inte alls alla försök till dogmatiska begreppsutredningar - däremot Verkligheten bakom! - som lika sakrosankta och höjda över all diskussion som det nakna skriftordet. "Fadern och jag är ett." "Den Herren är Anden." "Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn."

Hur som helst: så klart din bloggpost gör mej mer ledsen än tacksam så här på Tacksägelsedagen. Det är en stor förlust för både Svenska kyrkan och EFS, även om vi knappt riktigt hunnit välkomna och omfamna dej! Gud välsigne dej och din fortsatta reflektion! (Man får ju faktiskt förhålla sej kritisk även till påven).

Själv måste jag ju konstatera att Mikael liknar en vän här i Hälsingland såtillvida som de bara "mellanlandade" i EFS ett eller ett par år. Och jag kan också konstatera att jag aldrig kunde känna mej så helt tillfreds som en del högkyrkliga vänner med att Mikael (liksom t.ex. Ulf Ekman) började erkänna även spädbarnsdopet, när skiftet i synsätt visade sej mer grundas på påvens än Skriftens auktoritet (som nu plötsligt ansågs vara mindre viktig eftersom den ansågs bevisa ungefär vadsomhelst). Men konversionerna är absolut en väckarklocka för oss som kallas "lutheraner" - vad återstår av reformationen så här 500 år efteråt? Vad kan vi förpassa till "skräpkammaren" och vad är omistligt? Vad har vi för skäl till att inte (åter-)förenas med påven i Rom? Har vi inga sådana skäl bör vi naturligtvis återförenas snarast möjligt.

Låt din församling vaken
bevara vad den fått.
Låt varje ljus i staken
bli kvar hos oss för gott!
När lagen oss fått döma
så att var mun blir stum,
låt nåd och frid få strömma
med evangelium!

O Gud, vår Fader käre,
håll över oss din hand,
och rika frukter bäre
ditt ord i stad och land!
Det ljus du återväckte
må alltid lysa här,
så släkte efter släkte
får se dej som du är.

Romersk-katolsk propaganda på Livets Ord igår

Påskvänner!

Något måste ha klickat i omdömet hos Joakim Lundqvist och andra ledare på Livets Ord, när de lät den romerske katoliken (in spe) Ulf Ekman använda en predikan till att göra propaganda för påven och den romerska kyrkan. En gudstjänst och en predikan i en evangelisk kyrka ska väl användas till andra saker?

Det där kunde Ekman och församlingen gott ha sparat till dagens församlingsmöte. Hur skulle det uppfattas om en romersk-katolsk präst agiterade för låt oss säga evangelisk-luthersk tro och lära i en söndagspredikan?

Återkommer till argumentationen i sak.

Lite pikant f.ö. att samtidigt som Livets Ord aviserar att de tänker lägga ner sitt Teologiska Seminarium  -LOTS - p.g.a. pengabrist; kärvar framgångsteologin? - så bygger de en sporthall för 6-7 miljoner! Det låter ju verkligen inte som någon kärnverksamhet för en kristen församling. Lycksele Missionsförsamling hade, liksom Hudiksvalls, ett litet innebandyrum, men sporthall? Finns det inga idrottsföreningar eller sporthallar i Uppsala med omnejd?

Nä, nu ska vi vara snälla.

[Stefan Gustavsson kommenterar artigt men inte menlöst: Ekmans väg är inte min väg. Även Carl-Henric Jaktlunds artikel Rimligt att Ekmans konvertering väcker reaktioner är tänkvärd. En grundligare genomgång av några läroskillnader ger Anders Gerdmar i bloggposten Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom].

Ulf Ekman och påven

Påskvänner!

Det känns lite som när påven Bengt meddelade sin avgång. Ulf Ekman avgår efter 30 år som pastor för församlingen Livets Ord, och precis som den 23 år äldre påven av hälsoskäl. (Några år i början av 2000-talet var han tjänstledig för studier m.m. i Jerusalem - då klev andrepastorn Robert Ekh fram i täten).

Efterträdaren är visst redan klar. Det blir ingen konklav och som det verkar inget församlingsmöte heller. Ny Generations ledare Joakim Lundqvist tar över ledningen i uppsalaförsamlingen.

Ulf Ekman har väl varit närmast en ärkefiende för EFS alltsedan 80-talet. Och visst har kritiken mot mycket i trosförkunnelsen ("framgångsteologin") varit fullt relevant ur evangelisk-luthersk synvinkel. Samtidigt har jag länge funderat på varför EFS inte på långt när markerat lika starkt mot andra villoläror i Uppsala - särskilt de som framförts av höga kyrkliga företrädare...

Här en bild från Ekmans skäggiga period:

Två utmaningar så här under "Reformationsdagsveckan"

Påskvänner!

Två utmaningar så här i "reformationsdagsveckan" når oss via tidningen Världen idag från Ulf Ekman och Stefan Gustavsson. Bibelläsningen och det äktenskapliga samlivet - hur är läget? En utmaning för alla oss gifta och särskilt för oss som har barn. En utmaning till re-formation.

Han väcker var morgon mitt öra
att lyssna på lärjungasätt.
Han väcker mej upp till att höra
det ord som ska leda mej rätt.

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman

Påskvänner!

Benny Hinn-mötena i somras sänkte i mina ögon mycket av det Ulf Ekman på senare år velat bygga upp. Som bl.a. Emanuel Karlsten påpekat är det ju inte vidare trovärdigt att vara engagerad för den rätta läran om t.ex. äktenskapet (vilket vi ska vara), om vi närmast struntar i folks kristologi (lära om Kristus) eller teologi i övrigt. Och Benny Hinn sa otroligt konstiga saker i somras (alldeles bortsett från frågan hur han hanterar pengar eller sjuka och döende människor).

Desto roligare att kunna konstatera att Ulf Ekman nu verkar predika sunt och bibliskt om "Lidandet i en kristens liv" (så långt jag läst på hans blogg i alla fall). Jag har varit och är skeptisk till mycket inom trosrörelsen - inte minst kring hur pass man gjort upp med sitt förflutna - men man bör kunna erkänna och behålla det som är gott sedan man prövat allt.

Och att Ulf Ekman nu citerar Lina Sandells sångtext om vår himmelske Far som ger varje dag "dess beskärda del av fröjd och smärta", det är faktiskt historiskt. Det hade varit stört omöjligt i den trosrörelsemiljö jag kom i kontakt med i slutet av 1980-talet, då man lika lite kunde sjunga sista strofen i Tryggare kan ingen vara, eftersom Herren bara ansågs ge och inte ta. Trots att Bibeln bekräftar Jobs utsaga om att "Herren gav och Herren tog" - vilket bl.a. Arild Edvardsen förnekade i boken Jobs Gud - genom att uttryckligen påpeka att "vid allt detta syndade Job inte och talade intet lasteligt mot Gud."

Sorgen och glädjen, de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.

Avgångne eller avgående missionsföreståndaren på Dagen debatt

Påskvänner!

Anders Sjöberg skriver tillsammans med en hoper andra Clapham-bröder på Dagen Debatt om det högaktuella ämnet statens resp. kyrkans inflytande över präst- och pastorsutbildningen. Principfrågan är så viktig att jag i det här fallet inte alls reagerar över att Anders Sjöberg skriver tillsammans med bl.a. Ulf Ekman; ekumenisk samverkan med Livets Ord är inte alltid av godo - där tror jag att även teologiskt liberalare EFS-are än jag håller med mej! - men det här är just en sådan fråga där man bör kunna skriva ihop sej med i stort sett vem som helst. Bra sakinnehåll tycker jag - vad tycker ni?

Funderar dock lite över att AS presenteras som "avgående missionsföreståndare i EFS". Är han inte "avgången" än? Kan tyckas som en petitess, men är han "f.d." efter årskonferensen så ska det skrivas ut i sådana här artiklar, även om jag tror att också Stefan Holmström skulle kunna stå bakom den. Vi har t.ex. nyss bytt kyrkoherde i församlingen här i stan, och det har känts viktigt att man tydligt ser att "bytt är bytt". Särskilt som personen satt 16 år, dubbelt så länge som Anders, och bor kvar här i stan.

Sanningens Ande, himmelskt ljus du tänder,

klarhet du sprider, tröst och hopp du sänder.

Kom att oss leda. Vi till dig oss vänder:

Helga vår kunskap.

Läs Bibeln på toa!

Påskvänner!

Med risk för att bli betraktad som värsta Ulf Ekman-läsaren (vilket jag INTE är) måste jag än en gång få hänvisa till hans blogg. Nu en text om andlig överlevnad. Det är mycket kärlek och humor i den texten, inte lagiskhet, men andlig realism. Ta in bibeln på toan - hur respektlöst det än kan verka - om det är det du behöver för att verkligen greppa den!

Den påminner mej om tf distriktsföreståndarens i Västerbotten, Per Bäckmans, själavårdande tips till mej om morgonbön på väg till jobbet: "Gud, jag vill göra den här dagen tillsammans med dej!" (Ungefär så, eller hur Per?). Istället för att smyga mej bort från Gud för att jag inte hann den där morgonbönen som jag (verkligen) borde ha avsatt tid åt - istället för att läsa morgontidningen en kvart - så går jag rakt till Gud i Jesu namn och bekänner mitt behov av honom.

Men, som Agne Nordlander sa i EFS-hemmet på Backen våren 2003, 5 minuter om dan borde vi faktiskt kunna ägna åt bibelläsning. Man kan hoppa över maten enstaka dagar, men mår inte bra av det i längden. (Det finns faktiskt risk att man dör!). Och man kan i ett äktenskap klara enstaka dagars samliv utan att lyssna till varandra, men varar det för länge överlever inte relationen. That´s fact! Bibeln och bönen är den kristnes in- och utandning.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl,
och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på det ordet jag ändå har frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

Ännu några bloggtips

Påskvänner!

Ulf Ekman betraktades på 80-talet av många EFS-are som värsta villoläraren. Och, vill jag nog säga, inte utan orsak. Jag är fortsatt kritisk till många inslag i Livets Ord-rörelsen, men det är intressant vad han idag skriver om kristen antropologi (människosyn), det område där han kanske fick mest kritik av lutheraner på 80-talet. Är det nu Ekman som driver "den sunda läran" och vi som behöver förmaningens och väckelsens ord?

En annan röst - av mer pålitligt evangelisk-lutherskt slag - kommer från Finland, där biskopskandidaten i Borgå stift, prosten Henrik Perret, skriver om Herr Skurkén i Kalle Anka och nomen (non) est omen.

O Guds Ande, gör klart vad som hindrar ditt verk,
visa synden så vi ser: den är vår!
Vår förtröstan på Frälsaren uppväck och stärk,
den rättfärdighet vi får, den består!
Herre, led du oss fram, låt oss bli till hjälp för dem
som vi möter på vandringen hem.
Ge oss ljus till att se, gör oss villiga att be:
fyll vårt liv med din Ande, o Gud!

Teologiska rummet intressant nyhet under året

Påskvänner!

Nog är det ett av flera intressanta tecken i tiden att Filosofiska rummet då och då byter plats med Teologiska rummet. På vägen hem från Mellansel senast lyssnade jag till ett högintressant program om Gud i Gamla Testamentet (med bl.a. Jesper Svartvik och Morton Narrow), och idag handlar Teologiska rummet om tvivel (och därmed också tro). Med Ove Wikström, Ulf Jonsson och Maria Kuchen.

Det jag kan tycka är att samtalsdeltagarna är lite för samstämmiga för att det ska bli riktigt spännande. Det är inte häftiga debatter jag är ute efter, den lågmälda samtalstonen vill jag inte vara utan, men det i sak skärpta, eggade. Det hade INTE varit fel med Stefan Gustavsson eller Olof Edsinger i förra Teologiska rummet (men hu! vad de kunde ha skämt ut sej i just den då aktuella frågan), och det hade absolut inte varit fel med Ulf Ekman i dagens program. De verkar samtliga vara intressantare och skärptare samtalspartners än många (med fördomar mot "fundisar") skulle vara beredda att tro.

Fast Owe Wikström är inte så dum han heller. Bra att han aktualiserar sanningsfrågan och behovet av "teologiska rum" ute i våra församlingar, rum för vuxen reflexion mellan både troende, tvivlare och förnekare. (Dessutom har jag positiva fördomar om norrlänningar - Wikströms lugna västerbottniska låter nästan lika förtroendeingivande som norrbottningen Anders Piltz lite torra idiom ;o).

Bra också att Maria Kuchen, själv relativt nykristen, aktualiserar ateistens tvivel - kanske Gud ändå finns? (Fast att "väckelsen" rakt av skulle kunna karaktäriserar som att tvivla på sitt förnuft bör förstås diskuteras; i vissa avseenden stämmer det kanske men långt ifrån i andra):

Då räcker du emot mig dina händer.
Min Herre och min Gud är här igen.
Och jag får röra dig med mina händer
och höra dig som då, för längesen.
I tvivlets mörker möter jag min vän.

Faller Pelle Hörnmark på abortfrågan?

Påskvänner!

Ju mer jag begrundar MRO:s (MänniskoRätt för Oföddas) öppna brev till pingstförsamlingen i Jönköping och föreståndaren Pelle Hörnmarks beskrivning av MRO:s undersökande och opinionsbildande arbete, desto mer undrar jag om Pelle Hörnmark någonsin kommer att kunna bli den ledare för pingströrelsen som många (däribland jag själv) hoppats och som han redan blivit nominerad till.

Nu hänger allt på sanningsfrågan: HAR de personer i Jönköpings pingstförsamling som MRO pekat ut sysslat med det som tillvitas dem - utan att konfronteras av församlingsledningen - eller inte? Pelle Hörnmark kan sägas ha satt sin heder som pingstledare i pant på att de är oskyldiga. Men det är nog inte bara Ulf Ekman som börjar tvivla på det. Och är inte MRO:s frågor till församlingsmedlemmarna relevanta, oavsett vad vi tycker om själva bildvisningen? Är det rimligt att uppleva och beskriva dessa svåra men relevanta frågor som "telefonterror"?

Relevanta också för EFS idag? Jag tror det. MRO har definitivt lyft en också i våra sammanhang klart nedtystad eller relativiserad fråga. Därmed inte sagt att vissa oftare belysta frågor - t.ex. många gravida kvinnors utsatta situation - inte också är mycket viktiga.

PS. Jodå, också en kristen läkare måste förstås kunna utföra en verklig nödfallsabort, t.ex. om moderns liv är i fara, såväl här hemma som i t.ex. Afrika. Men han/hon kan knappast delta i den rutinmässiga om-så-önskas-abortverksamheten som så påtagligt dominerar i vårt land. Eller i de selektiva "bort-med-barn-med-Downs-syndrom-aborter" som idag erbjuds även efter vecka 18. DS.

Barnet, blomman, vinden,
hand som smeker kinden,
lika nära finns du
fast vi dig ej ser.

Du ur nöd och plågor
ser på oss och frågar:
mänska, vill du vara
med mej också där?

Ja, jag vill! Där du är
finns det ljus och mening,
där är varje mänska
älskad och förstådd.

Regnbågsrörelsernas vecka

Påskvänner!

Så har vi gått in i augusti. Ännu någon dag består högsommarvärmen här i Bollnäs, men till helgen kommer nordliga vindar farande (de nådde bror i Kiruna redan igår).

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att två så olika och varandra ogillande regnbågsrörelser som HBTQI-rörelsen och Livets Ord har sin stora festival samma sommarvecka. Dessutom har båda festivalerna Europabeteckning.

Några Livets Ord-flaggor lär dock inte Uppsala kommuns bussar köra omkring med - de har faktiskt nobbat även RFSL-flaggorna - men även om LO:s syn på homosexualitet och en del annat absolut kan och bör diskuteras står de faktiskt lika mycket som RFSL (vars syn på promiskuitet absolut kan och bör diskuteras) för alla människors lika värde. Ulf Ekman skrev en ledarartikel i LO-tidningen (nej inte det LO ;o) Magazinet med rubriken "Stoppa våldet mot homosexuella". Det hade inte varit ur vägen med fler ledarartiklar i Världen idag och Dagen - eller EFS:s Missionstidning Budbäraren - på det temat.

Som pastor Matthew Barnett (eller var det Carl-Henric Jaktlund) på Europafestivalen säger: När man ser Jesus kors, måste man även se dem vid hans sida.

Men gör vi det? Bl.a. apropå den andra festivalen...

[OBS för övertydlighetens skull (och man kan inte vara nog tydlig i dessa känsliga frågor): vi är ALLA som rövarna vid Jesus sida och erbjuds räddning av bara nåd. Poängen var inte att peka ut vissa som mer rövare än andra, poängen var att den som i andakt betraktar Jesus kors också får (eller bör få) de övriga korsen i vår värld i blickfånget. "Mina älskade, om Gud har älskat oss så, då är också vi skyldiga att älska varandra" (1 Joh. 4:11) Tillagt 1/8 2008].

Med Noa räddad ur sin ark
från stormigt hav till vårlig mark,
med Moses, lyft ur floden opp,
vi firar fest med nyfött hopp.

Ulf Ekman undervisar om Nåden och lagen

Påskvänner!

Den också i EFS-sammanhang välkände - eller ökände - uppsalapastorn Ulf Ekman har på sin blogg lagt ut texten om Nåden och lagen. Det blev en hel liten predikan. Väl värd att läsas och begrundas, oavsett om man håller med om allt eller inte.

Ja, det är faktiskt högintressant att se hur "den nye" Ulf Ekman - eller ska vi säga den gamle Svenska kyrkan/Credo-prästen? - undervisar om detta grundläggande ämne. Bl.a. med goda ord om själavårdstraditionen från 1600- och 1700-talet med dess blick för "nådens ordning"!

Läs gärna själv! Vad tycker du? Har vi som "betonar nåden starkt" anledning att känna oss träffade av varningen för slöhet och världslighet? Eller att känna oss glada över att Ulf Ekman liksom vi och den lutherska bekännelsen vill lyfta fram också "lagens tredje bruk"?

Eller ska vi ställa oss helt avvisande eftersom Ekman är "framgångsteolog" och texten innehåller några lite underliga inslag (hur skulle t.ex. varje ord i Bibeln "i princip" kunna uppfattas som både lag och evangelium?).

Ja, vad tycker du? Kommentera gärna!

Därför skynden
att ur synden
uppstå och ur fängslet gå!
Ja, oss glädom
och nedträdom
den oss förr lad´ oket på!
Låt på stunden
från avgrunden,
köpte bröder, oss uppstå!

(Johan Kahl, 24 år, påskpsalm ur herrnhutiska Sions Sånger)