Johan Runius´ psalmer är kanske lite väl långa (det är nog därför som de inte tagits in i någon papperspalmbok). Men jag tycker att de är både roliga och tänkvärda. Här en för Tredje söndagen efter Trefaldighet med temat "Förlorad och återfunnen" och texter ur Lukas 15:
1. Alla ni som er anfäktar
med den stora livets bok,
som i ångest snart försmäktar
under syndens tyngd och ok,
i Guds hand lägg nådavalet,
drunkna ej i samvetskvalet.
2. Låt nu all förtvivlan fara,
ty ni löfte fått om nåd:
Satan må förtvivlad vara,
som sej vet alls intet råd,
men ni mänskor kan er trösta,
ty ni är ju återlösta!
3. Ädla själ, du himlasmycke,
som din Gud så dyrt betalt;
du har inte kostat mycke,
utan kostat honom allt,
ty med Anden du ju döptes
och med ende Sonen köptes.
4. Skulle han då vilja mista
det han höll så dyrt och värt?
Skulle ej hans hjärta brista
för det barn som är så kärt,
att det mycket tyngre väger
än allt härligt som han äger.
5. Efter dej har Gud ju letat,
efter dej han letar än.
Gud har sej till döds arbetat,
att han dej skall få igen.
Och när du på nytt bortrymmer,
han dej söker med bekymmer.
6. Hör hur ljuvligt härom talar
allas vår Förmyndare,
märk hur sött han dej hugsvalar,
han som mottar syndare:
vill dej vid allt kärt förlikna,
att din tro skall kunna kvickna!
7. Gud nu först en herde lik är,
en som äger hundra får.
När så ett från hjorden viker
och i marken vilse går;
tänk, det enda som då fattas
mer än hela hjorden skattas!
8. Ty de nittinie fåren
lämnar han i öknen kvar,
och går strax på friska spåren
efter det han bortmist har,
gläds när han till sist det funnit,
så som den stort byte vunnit,
9. bär det hem, och dem han känner
skickar han ett bud åstad,
säger: kom nu, grannar, vänner,
hjälp mej nu att vara glad,
ty mitt får jag återfunnit,
det som hade helt försvunnit!
10. Samma sak, när en sej bättrar
blir en obeskrivlig fröjd:
fröjd att en slapp syndens fjättrar
blir det då i himlens höjd,
mer än över nittinie,
den från synden skenbart frie.
11. Vill dej denna tröst ej smaka,
ty du ej som fåret gjort,
trått och längtat strax tillbaka
till din Herde, hjord och ort,
utan varit lik en penning,
kall och livlös utan känning,
12. så vill Gud bli lik en kvinna,
som en peng av tio mist.
För att den nu återfinna
ingen flit hon spar förvisst,
ty hon tänder strax upp ljuset,
sopar och rannsakar huset.
13. Sina vänner och grannkvinnor,
när hon pengen funnit har,
hon med muntra fröjderinnor
bjuder hem och håller kvar.
Där blir sjunget, där blir klappat:
det är funnet som var tappat!
14. Sammalunda, när det händer
att en enda syndig själ
sig från synd till Gud omvänder
och besinnar så sitt väl,
skall det för Guds änglar bliva
fröjd som ingen kan beskriva.
15. Men du gör en ny invändning:
du är inget menlöst får
eller någon livlös penning;
de har inga samvetssår,
de har ingen nåd förskjutit,
men du har frivilligt brutit.
16. Ack! då är ju felen stora,
men förtvivla likväl ej:
i den son som var förlorad
har du då ditt konterfej.
Är du´n lik i syndavikten,
likna´n ock i tillförsikten!
17. Tänk hur han sej dock invävde,
tänk i vad för syndagarn,
pockad´ ut mens Fadern levde
allt sitt arv, det sorgebarn:
Fadern måste´n från sej skilja,
han drog bort mot Faderns vilja,
18. slöste bort i fjärran länder,
mitt i dagligt sus och dus,
allt det som han fått om händer
på galej och skökohus.
Efter de utvalda vinen
fick han ej ens drav med svinen.
19. Då begynte han besinna
hur i barndomshemmet var,
och sej drängarna påminna
som gick hemma hos hans far,
ej som han med tomma magar
men i ständigt goda dagar.
20. På en bön av några rader
han då strax betänker sej:
Jag har syndat, käre Fader
emot himlen och mot dej.
Barns rätt jag ej värd är längre,
låt mej gå som legodrängen.
21. Under! att han hemgå tordes,
under! att han där fick tröst,
ty ett sådant barn ju borde
med all rätt bli arvelöst,
ja, med hårda ord avspisas
och från Faderns ögon visas.
22. Men istället att förstöta´n,
fast han snöplig kom till byss,
ville likväl Fadern möta´n
båd´ med famntag och med kyss!
Gullring och de skönsta kläder
gav den frommaste bland fäder.
23. Han lät slakta och anställa
gästabud med dans och sång,
lät ej heller hos sej gälla
avundstal och dom så vrång;
det var nog: hans son var funnen,
som var död, ja, helt försvunnen!
24. Så är ock Guds hjärta sinnat
mot dem som omvänder sej.
Sådant skall du också finna´t,
det må du försäkra dej,
fast det när ditt samvet´ vaknar
tycks som Gud dej föga saknar.
25. Skulle han ej räkna fåren,
skulle han ej sakna dej,
han som räknar huvudhåren
och om dem bekymrar sej,
dina tårar noga gömmer,
ej ditt minsta steg förglömmer.
26. Lovad, prisad och välsignad
vare Gud i evighet,
att en själ som ligger dignad
sej en sådan tillflykt vet
i den öppna fadersfamnen,
den förunderliga hamnen!
27. Men vem tillhör denna trösten,
som så nådigt till oss kom?
Jo, de ångerfulla brösten,
ty man måste vända om
och ej obekymrat snava.
Bättring, bättring vill Gud hava!
Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011
Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran")
J Runius:
Katekesfråga 51: Vad förbjuder Gud i femte budet?
Inlägg
