Men, Helle, om de tre stora inte längre är så stora efter kyrkovalet den 20 september?

Påskvänner!

Efter att moderaterna i helgen fastslagit sitt kyrkopolitiska program, där könsneutrala äktenskap står högt på dagordningen, är det väl hög tid att de sista kristna lämnar moderaterna som kyrklig nomineringsgrupp? Även de som är anhängare av "äktenskapsreformen" måste väl inse att den misskrediteras av att drivas igenom av de tre stora riksdags- och kyrkomötespartierna S, M och C, men framför allt de som INTE är anhängare av reformen måste väl inse att moderaterna inte längre är det värdekonservativa parti det en gång var.

Helle Klein triumferar på sin blogg och förutsätter nu att "de nio biskoparna" blir överkörda av de tre stora partierna M, S och C i höstens kyrkomöte i fråga om vigselrätten. Men, Helle Klein, tänk om de tre stora skulle bli betydligt mindre efter höstens kyrkoval? Tänk om väljarna, både troende och mindre troende, inser att det är dags att skilja kyrka och stat på riktigt? Kommer inte då höstens kyrkomöte, som fortfarande är (stats- och kommun-)politiskt styrt i enlighet med förra valresultatet, att mista en god del av sin legitimitet? Liksom eventuella beslut i äktenskapsfrågan?

Naturligtvis kan det bli så att de som är less på statskyrkan till största delen går till partipolitiskt obundna Öppen kyrka - som också är för könsneutrala äktenskap. Så inte är avgörandet i äktenskapsfrågan självklart för att de politiska partiernas inflytande minskar. Likafullt vore det välkommet - från alla synpunkter sett - med ett jordskredsras för de politiska partierna och dess släpjollar i kyrkomötet. Det vore också välkommet om ateister och agnostiker - uttalat icke-troende alltså - antingen lämnade kyrkan eller avstod från att rösta i dess val. Vilket beslut ett friare kyrkomöte än skulle ta i äktenskapsfrågan kunde det då i varje fall få någon sorts legitimitet som kyrkans eget beslut. Som läget är idag känns det ofta omöjligt att skilja på riksdags- och kyrkomötesbeslut. Helknasigt nog.

Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din kyrka.
Hjälp oss vårda det vi fått
så det växer till i styrka.
Var med oss när vi planerar,
tar beslut och diskuterar.

Spännande i kyrka/stat/äktenskapsfrågan

Påskvänner!

Det rör på sej fortfarande i äktenskapsfrågan, inte minst i den moderata riksdagsgruppen. Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Statskyrkoprästen Helle Klein går ut, öppet och ärligt, i Aftonbladet på Martin Luthers födelsedag och säger att det inte får skapas några nya samvetsklausuler. Kyrkan ska behålla vigselrätten och präster/pastorer ska viga, basta! Förre Kalmarprosten Dag Sandahl kommenterar här.

Från biskoparna hör vi inte mycket, annat än från poppisprästerna Koskinen och Lind som länge talat sej varma för både vigselrätt och könsneutrala äktenskap. Wejryd uttalar sej mest i klimatfrågan för närvarande (jodå, den är ännu viktigare, men det ena goda uttalandet behöver inte utesluta det andra goda). Och från Esbjörn Hagberg, Ragnar Persenius och Hans Stiglund (som många EFS-are haft någon slags förtroende för eller förhoppning om) hörs inte ett knyst. Eller har någon annan hört nåt?

En sak är säker: Kyrkovalet 2009 blir intressantare än på mången god dag! Frågan om att skilja kyrkan från staten är fortfarande aktuell (det har uppenbarligen ICKE skett på långa vägar än!!!) och 1 januari 2010 går avtalet om kyrkoavgift via skattsedeln ut. (Vad tror ni händer med medlemsavgifterna/medlemssiffrorna om de skulle måsta betalas via giro?).

En annan viktig sak i stridens hetta: De homo- och bisexuella (m.fl.) är icke våra fiender. Vi bör alla kunna förstå varför många så hett önskat könsneutrala äktenskap som den ultimata bekräftelsen av sina relationer. Vi bör också avstå från alla bittra eller elaka tankar om rfsl - det är inte rfsl utan de politiska partierna som saboterar kyrkans självständighet. Vi bör också fråga oss om inte utfall av Åke Greens typ snarare banat väg för könsneutrala äktenskap än förhindrat dem. Och fråga oss om inte en tydlig men sansad heteronormativitet, öppet artikulerad av fler präster och pastorer, hade kunnat förebygga utfall och utbrott av Åke Greens typ.

(Vad hjälpte det t.ex. att Niklas Piensoho för ett år sedan skrev en stor, välformulerad, sansat heteronormativ artikel i Dagen - när Åke Green redan fått allt medialt ljus på sej? Nån dag senare klagade samme Piensoho i samma tidning på att de enda pingstpastorer svenska folket kände till var Helge Fossmo och - Åke Green).

Vem ska vi gå till Herre,
vi som irrar i mörker?
Ge oss ditt ljus, låt det lysa klart.
Herre, förbarma dej.