Då vet vi!

Påskvänner!

Vår ateistiska statsminister - som inte ens är med i Svenska kyrkan - och hennes socialdemokratiska parti vill tydligen avkraga Efs-prästerna. Utom de som lyder henne och Partiet, så klart. De som i ord och handling tror, lär och bekänner att det inte finns någon särskild vits med förbundet mellan man och kvinna, att Gud inte skapat kombinationen man och kvinna särskilt underbart (som det stod i HB86 men inte längre står i HB17), inte mer än man och man i varje fall, och att det inte finns någon särskild vits för ett litet barn med att ha en mamma. (Ingen särskild vits med att ha en pappa heller, naturligtvis). Även pappor kan ju föda barn enligt den socialdemokratiska (och kristdemokratiska!) dogmatiken, så då är det väl ingen som är speciellt med just mammor.

Biskop Nygren i Lund skulle ha kallat allt detta typiska exempel på gnosticism. Lägg därtill det av biskopar och politiska partier accepterade hyllandet av ormen från urtiden (utom just vid Mikaeli, kanske?) samt dissandet av Guds Lamm som borttager världens synd (något som Socialdemokraterna och Centerpartiet aldrig drömt om att avkraga någon för), så framträder ju bilden av fullt utvecklad, av statsmakten understödd, gnosticism.

Går detta igenom börjar det bli rejält skämmigt att fortfarande få vara präst i Svenska kyrkan. En skamstämpel i pannan, ungefär som att vara barnmorska efter att samvetsfriheten tagits bort.

1. Bli inte rädd, när orätt rår 

och ingenting du själv förmår, 

men tänk istället ofta på 

att Jesus Herren är ändå. 

2. Bli kvar där Gud placerat dej 

och sagt: ”Här skall du tjäna mej.” 

Ja, övervinn allt ont med gott 

med kraften du av honom fått. 

3. Då kan du tåligt vänta på 

den dag han lovat dig att få, 

när Jesus allt ska reda ut 

och allt blir rätt och gott till slut. 

4. Den dagen sveket får sin lön, 

men härligt svar får löftets bön. 

Som skräp i stormen lögnen far, 

men allt det äkta stannar kvar. 

5. Det blir en stor och härlig stund, 

när ljuset från Guds nåds förbund 

som soluppgången sprider sej, 

och Fadern själv omfamnar dej. 

Text: Christian Braw efter Psalt. 37. Publ m tillstånd.

Musik: Folkmelodi ("Det finns en väg till himmelen")

Landet som glömde Gud (inte Landet Gud glömde)

Påskvänner! 

Vad i hela friden är nu detta?

Hade gärna hört n´Georg replikera på doktoranden Per Ewert här. Är hälften sant är det ju skandal. Medryckande är det i varje fall, särskilt avsnitten om Kenta och Bajen. Är det någon som har några synpunkter? Dela gärna med er av dem i så fall! Är karln ute och cyklar? Finns det fakta- och citatfel? Har han utelämnat viktig information om kyrkans och partiets utveckling? Vad betyder det här för Efs idag och vad är Efs roll i detta?

ETT NÄRMAST CHOCKARTAT CITAT FÖR OSS HÄLSINGAR, DÄR HASSELA SKOLA FORTFARANDE HETER ARTHUR ENGBERG-SKOLAN:
"[Med] statskyrkans bibehållande ges för staten en möjlighet att i stor stil främja en radikal teologis seger även i folkförkunnelsen. Med andra ord: man betraktar statskyrkan som ett användbart och möjligt instrument för en upplyst statsmakt att systematiskt genomsyra hela nationen med ett vetenskapligt betraktelsesätt i religiösa ting och dymedelst låta statskyrkoinstitutionen själv - som en god vän en gång sade till mig - träda i avkristningens tjänst." 

(Blivande ecklesiastikministern Arthur Engberg, cit efter Per Ewert i Youtube-föredraget "Landet som glömde Gud", min fetstil).

Biskopsbrev TILL tre biskopar (två i söndags, en sedan tidigare) - läran är också ett pund att förvalta

Påskvänner!

Ett brev från i söndags innan vi övergår till Nionde söndagen efter Trefaldighet med dess budskap om det goda förvaltarskapet. Dit hör dock, tänker jag, inte bara skapelsen och allt vi fått i den (även "kropp och själ och alla lemmar, förnuft och alla sinnen" M Luther), utan också och kanske framför allt "kyrkans sanna skatt" som är evangeliet och vår bekännelse, ordet och sakramenten, Kristi kropp och blod. 

Inför kyrkovalet måste vi fråga oss hur kyrkans centrum relaterar till den propaganda och de fokusområden som de politiska partierna driver. Allt behöver inte vara fel, men som elefanter i en porslinsbutik (eller bockar i örtagården) trampar de ofta rejält snett i sina prioriteringar och sina sätt att peka ut lämpliga och olämpliga präster och kyrkoledare, jfr hur statsminister Löfven gick på för fyra år sedan, under självaste reformationsjubileet (tänk så tydligt han samtidigt markerade att kyrkans präster inte heller får stå upp mot rashygienisk utrensning av foster med Downs syndrom - eller för barnmorskors samvetsfrihet!).

Hur skulle det se ut om Svenska kyrkan som organisation insisterade på att få vara med och bestämma kriterierna för socialdemokratiska kommunalråd och ministrar ("de ska vara kristna av evangeliskt-lutherskt snitt och de får inte vara för ideologiskt drivna eller förknippade med klassisk socialdemokrati och 1800-talets arbetarrörelse")?

Nu det öppna brevet:

8 söndagen efter trefaldighet AD 2021

Biskoparna Andreas Holmberg och Mikael Mogren tillhanda.

Sagan "Vargen kommer" är ovanligt tänkvärd. Den har udden riktad mot dem som i tid och otid ropar "Vargen kommer" - dess huvudsakligaste ärende - men är samtidigt ett memento för alla som tror att vargen inte finns eller inte kan anfalla, bara för att en ung slyngel till fårvaktare avgivit falskt alarm så många gånger. Visst har ropet "Vargen kommer" hörts väl många gånger under kyrkohistorien (även om Martin Luther visst kallades "vildsvin"), men Jesus ropar ju i dagens text själv "Vargen kommer" och alla verkar överens om att det faktiskt fortfarande finns villolärare. 

Men de politiska partier som nu åter är i full kyrkovalsaktion ser ju vanligen bara två sorters ulvar i fårakläder: a) de som inte vill viga annat än män till präster och b) de som inte vill viga annat än 1 man plus 1 kvinna till äktenskap. Typ biskop Andreas´ fader, alltså, han som på Laurentiistiftelsen länge kallades biskop electus eftersom han fick flest röster i Göteborgs biskopsval 1991 och alltså skulle ha utnämnts enligt den ordning som Inger Davidsson och den borgerliga regeringen strax därpå införde, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Holmberg_(teolog). Till min förskräckelse är det tydligen däremot okej att hissa ormen och syndafallet (har själv sett och hört) samt att dissa Agnus Dei och "offerteologin som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder" (se nedan)! För sånt bryr sej de politiska partierna och deras väljare inte det bittersta om. Evangeliet, alltså.

Detta som en ingress till ett brev jag skrev för fem månader sedan till min biskop Karin och till Hans Lindholm i Efs/Frimodig kyrka och som jag nu delger er. Jag skrev då att jag ville skicka det vidare till fler inför kyrkovalet, så det gör jag nu. Bara bristen på pigga journalister i sekulära och kyrkliga medier kan ha gjort att det som hände 1993-94 gick under den kyrkohistoriska radarn: Orm- och syndafallshissaren frikänns i Stockholms domkapitel, men de som anmälde drabbas året efter av totalt prästvigningsförbud! Även Sofiamässornas och Helene Egnells avståndstagande från offerteologin i O Guds Lamm är ju alldeles hårresande - men visst, nu har vi i nya handboken (HB17) fått en Agnus Dei-variant som de tål.

Upprörda men inte ovänliga hälsningar vid högmässotid 8 sönd e tref 

http://kyrkanssolvarv.blogspot.com/2021/07/infor-attonde-sondagen-efter.html

/  N Andreas Holmberg, Iggesund. musiker och konfirmandledare i Enånger-Njutångers församling 

(min fru jobbar och har bilen så vi far på kvällsgudstjänst kl 18 i Njutånger istället).

Här följer brevet från den 13 mars 2021:

FRÅGAN OM "ORMENS TEOLOGI" OCH PRÄSTVIGNINGSFÖRBUDET FÖR S K "KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE"

Vi hade utstädning av böcker i Iggesunds församlingsgård så här efter jul. Det var bra att få bättre ordning i hyllorna. Men vissa av "fynden" chockade mej faktiskt och bevisade att man kanske inte ska slänga alla gamla böcker, inte ens de dåliga. För dokumentationens skull måste nog somligt få vara kvar, även av det värsta.

Jag läste bl a prästen och psykoterapeuten Marianne Bloms utrensade bok "Utanför lustgården" (Verbum 1996), där hon återger den radiomorgonbön från hösten 1992 som oförblommerat hyllar ormen och syndafallet! Andakten slutade: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade."

Kyrkliga Förbundet reagerade enligt Blom själv omedelbart (inga fler?) och anmälde henne till Stockholms domkapitel, som dock 1993 friade henne!!! Efter att Krister Stendahl som i egenskap av sakkunnig intygat att syndafallsberättelsen kan tolkas lite hur som helst. (Men vad tyckte biskop Henrik egentligen?). Året därefter, 1994, togs däremot ett gemensamt biskopsbeslut, applåderat i nästan hela det kyrkopolitiska systemet, om att alla KYRKLIGA FÖRBUNDETS PRÄSTKANDIDATER - liksom den klassiska hög- och lågkyrklighetens (inom t ex aKF, Elm-bv och Fridsförbunden) - skulle portas från prästvigning. Medan såväl kvinnliga som manliga präster och prästkandidater i övrigt alltså utan avkragning eller portning, med de politiska partiernas goda minne, kunde fortsätta förkunna ormens teologi alltmer fräckt och ohöljt, även om alla lyckligtvis inte tagit den möjigheten. Faktiskt ytterst märkligt att inte fler protesterade vilt och högljutt mot prästvigningsförbudet, just med hänvisning till Marianne Bloms et consortes märkliga åsikts- och lärofrihet: Skulle nu hela den klassiska högkyrkligheten plötsligt stämplas som mer villfarande? Som farligare och mindre evangelisk-luthersk än Karl Gustav ("Kristus-är-en-tankekonstruktion" och "Vad-som-verkligen-hände-kan-vi-lämna-därhän") Hammar?

Bisarrt var ju bara förnamnet, men det påstods visst handla om omsorg om alla våra prästvigda kvinnor. Som därför i allmänhet inte heller protesterade mot det flagranta löftesbrottet, vilket, om det varit känt eller ens antytt 1958, ju skulle ha omöjliggjort varje tanke på en s k kvinnoprästreform. Tio år efter friandet av Marianne Blom i Stockholms domkapitel kunde vi tydligen i boken "Hon gör allting nytt - att arbeta med Sofia och feministisk gudstjänst" (som Nämnden för kyrkolivets utveckling i Svenska kyrkan gav ut på Verbum år 2003), läsa följande inte minst så här i fastetider alldeles OERHÖRDA deklaration som jag alltså inte sett förrän i år:

"Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Prästen Helene Egnell, fil dr i kyrkohistoria, stiftsadsjunkt för religionsdialog m m).

Lite märkligt då kanske att just prästen Ulla Karlsson ytterligare åtta år senare (under fastan, 10-årsjubileum i år!) blev så pass illa åtgången i media och i sitt stift när hon i sann feminististteologisk anda (?) skrev "Bort med talet om synd, skuld och slaktade lamm" https://www.kyrkanstidning.se/.../webbdebatt-plocka-bort...

År 2008 gav prästen i Segersta, Evan Lager (det är alltså inte bara kvinnor som förförs av ormen), i min egen närvaro följande av Svenska kyrkan tydligen nu sanktionerade undervisning, refererad i blogginlägget "Skandalen i Strandänge". Just den typ av undervisning som redan C S Lewis på sin tid reagerade på och kommenterade: "Bara för att 'mitt hjärta är krossat' är en bild, betyder det inte 'jag känner mej mycket glad." http://efsidag.blogspot.com/.../Skandalen%20i%20Strand%C3...

Och 2017, under själva reformationsjubileet, var det dags igen:

"Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." (Prästen och domkyrkolektorn Sabina Koij i Kyrkoalmanackan 2017, Verbum 2017, betraktelse för 1 söndagen i fastan).

Prästen Åke Nordström, kh i Gustav Vasa, slog väl dock alla rekord när han året därpå började promota nätverket "Kristen bortom Gud" och dess "icke-teism" (det där vi annars brukar kalla a-teism), och dessutom hade fräckheten att anföra Luther som bevis för att det är VI som gjort Jesus gudomlig: https://www.kyrkanstidning.se/.../kan-man-vara-kristen...

Blivande biskopen, dåvarande stiftsadjunkten Andreas Holmberg (biskop electus Bengt Holmbergs son!) - vars mejl jag får då och då, liksom han fått en konfalägeroffert jag skulle ha - tyckte visst i sin replik till mej i Kyrkans Tidning att det räckte med att ta Åke i örat enskilt. Men kräver inte offentlig förnekelse offentligt bemötande? För att nu inte säga avkragning? (Jfr fallet Marianne Blom, vars förkunnelse som alltså radierades landet runt). Biskop Åsa Nyström kunde ju inte nog kvickt bemöta och t o m försöka avkraga den kvinnliga Efs-präst i Lule stift som sagt något media framställde som förgripligt, nånting om att syndafallet faktiskt ägt rum och fått en del negativa konsekvenser (fast det i media framställdes som om hon stämplat homosexuella som genuint onda, jfr hur Uppdrag granskning framställde allas vår Bertil Murray för några år sen). https://www.kyrkanstidning.se/.../nar-kommer-hogkyrkliga...

Måste en inte ändå för en gångs skull få verka svära i kyrkan och fråga: Vad fan är nu detta? Eller faktiskt som en stackars fanatiker jag hört talas om börja ropa till somliga "övermåttan höga apostlar": Håll dig på din plats, satan - för dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar! (Det där om att Jesus inte var Guds Lamm som behövde offras för våra synder till exempel). Eller borde vår Frälsare faktiskt ha lyssnat till djävulen när han frestades i öknen, precis som Eva och Adam lyssnade till ormen i lustgården? Vad menar Svenska kyrkan om detta egentligen?

Det allvarliga är ju, förutom att människor vilseförs av andliga vägledare i vår kyrka, att hela ämbetsreformen 1958, inkl vår kyrkoherde Mia-Maries och vår biskop Karins tjänst och förkunnelse, på det mest sorgliga och orättvisa sätt misskrediteras ifall det verkar som om eller med stöd av vissa fakta framställs som om särskilt (vissa) kvinniiga präster återupprepar själva syndafallshistorien genom att framför andra präster bli språkrör för ormens teologi. Eller genom att reagera mindre skarpt på ormateologin än de ratade gammal- och högkyrkliga prästkandidaterna. Och genom att till slut få kvarvarande manliga präster med sig så att hela Svenska kyrkan faller i ormateologins grop. Nu tror jag visserligen att vi män inte behöver inledas i frestelse, "vi kan gå själva" som en känd kvinnlig artist sa. Men det verkar ju ändå fruktansvärt illa om alls några präster och kvinnor även idag - efter världskrig och koncentrationsläger och all död som bibeln, både GT och NT, framställer som syndafallets följder, bejakar ormens djävlateologi och medveten olydnad mot Guds bud i största allmänhet. Jag som är gift med en vet ju att alla kvinnliga präster och pastorer eller ens alla "feministteologer" inte resonerar så här, men vet alla andra det? Och även om jag inte kan tänka mig att Karin Johannesson någonsin som präst och biskop förkunnat slikt, återstår ju frågan: prästviger hon trots allt dem som gör det?.Eller avkragar hon dem? Och kan prästvigningsstoppet från 1994 alls försvaras i ljuset av vilka som istället släppts fram till både altare och predikstol? (En bra fråga även för oss i Efs, vars biskopskandidater på sistone lojalt ställt upp på kravet att inte viga "kvinnoprästmotståndare", vilket enligt Erik Johansson numera, i motsats till när Hans Lindholm, Anders Sjöberg och Agne Nordlander kandiderade, är ett krav för att alls få ställa upp som biskopskandidat!).

Är inte den som hyperevangelisk stämplade och som kättare avsatte och landsförvisade kh A C Rutström i Hedvig Eleonora, 300 år i år (hans konfirmander konfirmerades på Långfredagen!), idag att betrakta som ett UNDER av lutherskt allvar och renlärighet? (I o f s är väl de flesta trossamfund, t o m de muslimska, idag väldigt lutherska jämfört med djävlateologins representanter). Se http://rutstromspostilla.blogspot.com/.../tredje-sondagen...

Förlåt brevets längd. Jag vet att biskopar har mycket att göra. Men det här har ju verkligen bäring på själva biskopsuppdraget. När biskop Åsa Nyström i Lule i en utfrågning verkade förneka eller åtminstone tona ner biskopsämbetets rent exekutiva funktion, säger jag: det mest exekutiva med biskopsämbetet är att den som inte blir prästvigd av en biskop alls inte blir präst i vår kyrka (annat än i det allmänna prästadömet, som faktiskt inte det enda vi lutheraner tror på). Jag har hört av somliga Efs-are att gyllene regeln krävde prästvigningsförbudet: "De vill inte prästviga kvinnor, så det är rätt att de inte blir prästvigda." (Jfr: "hän vill inte viga två karlar till äktenskap, så det är rätt att hän själv inte får något kyrkbröllop"). Välan, men jag har tidigare tillropat de högkyrkliga om det ansvar de drar på sig genom att inte prästviga ens de mest dugliga kvinnor - vilken kvalitet måste de då inte kräva av de män de viger? Och nu blir det faktiskt något motsvarande åt andra hållet: När ni inte skulle prästviga ens Daniel Ringdahl, en av vår kyrkas mest kompetenta "lutheraner" och nu ordförande för Svenska evangeliska alliansen (se bara boken "Inte så bara"!), är det väl ganska barockt att prästviga folk som inte tror på "Guds Lamm som borttager världens synd." Eller på att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens." (Och då återstår väl inget offer alls för synderna?)

Emotser gärna så småningom ett principiellt grundat svar - jag kan ju inte kräva någon korrespondens med tanke på alla ämbetsplikter och borde väl kanske ändå ha tagit frågan muntligt idag? Men jag skulle önska att det ginge att sprida och så seriöst som möjligt återge eller ordagrant citera ett genomtänkt, skriftligt svar om hur du och ni biskopar ser på de återgivna "galenskaperna i Israel" i relation till Kyrkliga Förbundets, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses, Elm-BV:s, Luleå Fridsförbunds m fl totala utstängning från ämbetet, och därmed, i praktiken och för mångas del, även från vår kyrka.

Tacksam för svar trots att jag inte är från Svt eller Aftonbladet, eller något av de politiska partierna, som ju är HELT ointresserade av "slaktade Lamm" eller "ormar i lustgårdar" men däremot förstår sej väldigt väl på jämställdhet och könsneutrala äktenskap och därför i alla fall kan bedöma prästerna efter DET. Vi i Efs dissade de högkyrkliga i ämbetsfrågan (som Efs dock faktiskt inte tog ställning till 1958!), men nu märker man (av Efs-prästen i Lule stift att döma) att Efs-prästerna och även andra av oss konfirmandledare kan bli klara för rakning i nästa fas - fast på äktenskapsfrågan.

Jag vill alltså ifrågasätta hela rimligheten i ett prästvigningsförbud som tydligen inte gäller New Ageare och syndafallsromantiker med faiblesse för Ormen/Draken men aversion mot Agnus Dei/Lammet.

Mvh Andreas Holmberg, Iggesund

Rosenii dagbetraktelser på personalsamlingarna

Påskvänner!

Det här är lite roligt - på storsamlingen i prästgården för två veckor sedan lämnade jag husets dagbetraktelse i köksfönstret; jag hade tänkt läsa högt ur den alldeles särskilt utmärkta dagbetraktelsen för den 12 september. Nå, jag länkade till den i brev till vår nya kyrkoherde (Mia-Marie Kjellgren) och nu har hon två torsdagar i rad läst Rosenius-betraktelser under våra morgonböner. "Det låter kanske lite ålderdomligt ibland, men bibeln är ju också ålderdomlig" sa hon helt riktigt.

Även prästen Arne Selander läste en betraktelse av Rosenius en gång - som skriftermål i Njutångers kyrka! Och den unge komministern Zack Lindahl - ännu inte 30 år! - som nyligen flyttade härifrån fick Rosenius´ Romarbrevskommentar i avskedsgåva av oss i Efs. Så nog är Rosenius aktuell - på våra breddgrader åtminstone.

Och den "högkyrklige" Thomas Grunnesjö - son till den i gamla Efs-kretsar välkände Bertil Grunnesjö - som nyss gick i pension efter ett kvartssekel som kyrkoherde i Hudiksvall, hjälper nu Mia-Marie som plötsligt blev ensam präst när två gick i pension och en (Zack) flyttade till Ljungby. Eftersom de sköter var sina högmässor och står i samma väckelsetradition blir arbetssituationen inte så omöjlig (för någon av dem) som vår politiskt anfäktade kyrkoledning tycks förutsätta.

Sådana som Thomas och vår förre kyrkoherde Pär (och Bo Giertz) får ju - pga exempelvis Socialdemokraternas och Centerpartiets engagemang i frågan - inte längre prästvigas i vår kyrka (ska vi verkligen fira 25-årsjubileet av det beslutet?), medan det tydligen går bra att vara präst - och t o m kyrkoherde! - om man förnekar att Gud är ett "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmiskt väsen" (kh Åke Nordström i Gustav Vasa) samt ingår i det icke-teistiska nätverket "Kristen bortom Gud". Min namne Andreas Holmberg verkar inte mer än företrädaren Eva Brunne vilja ge Åke Nordström foten. För Socialdemokraterna och Centerpartiet - d v s den allmänna opinionen - bryr sig föga om huruvida prästen tror på Gud eller inte, bara om de kan reduceras till kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* eller ej.

F ö: idag klimatmanifesterar vi. Och imorgon blir det SeBeGe!

Katekesfråga 216: Vad är dopet?

Pinsamt, Georg!

Påskvänner!

Georg Andersson är ju en känd västerbottnisk EFS-are som gjort stora insatser i både EFS:s styrelse, landets regering och länets residens.

Att Georg också gärna vill göra en insats i kyrkomötet är inte alls konstigt eller ovälkommet. Jag tillhör inte dem som ser ner på 73-åringar och tycker att de har gjort sitt här i livet. (Tänk bara på Moses, Winston Churchill och Golda Meir!).

Men varför kandiderar människan för ett politiskt parti i ett kyrkoval? Det är ju inte okänt att Georg tillhör Socialdemokraterna - ett parti som för hundra år sedan ville skilja kyrkan från staten och nu säger sej vilja göra det igen (eller rent av ha gjort det!). Men på vilket sätt är kyrkan skild från staten om de politiska partierna bestämmer inte bara i riksdagen utan även i kyrkomötet?

Skulle inte Georg skämmas att driva kampanj på EFS:s årskonferenser för att få fler socialdemokrater i styrelsen? Eller att där ha ett så platt valprogram som att EFS "ska vara en lokal kraft som berör, som människor har behov av och vill vara delaktiga i" och "att verkligen vilja förverkliga värderingar som allas lika människovärde är stora utmaningar när vi ser att klyftorna växer i samhället" (Tidningen Spira, 7/8 2009). Ska kyrkans (och EFS?) målsättning vara samma som kommunpolitikens, eller vad menar han?

Man kan förstås glädjas åt förhoppningen att (S), (C) och (M), samt FiSK, ViSK och MiSK, alltmer vill sprida Guds ord till bättring och omvändelse, och låta budskapet om Jesus som världens Frälsare nå ut till alla svenskar. Men hur schysst är det mot deras ateistiska partimedlemmar - eller frikyrkliga - att gynna ett visst trossamfund och en viss teologi?

Och man kanske kan tvivla en smula på de politiska partiernas missionsiver. Den torde i varje fall knappast gälla budskapet om "det blod som utgjutits för många till syndernas förlåtelse" (cit Jesus). I en liten vikbroschyr från Hela världen - ni vet det där som slök Svenska Kyrkans Mission - anges de tre mest prioriterade områdena för kyrkans internationella arbete vara Landsbygdsutveckling, Klimat/Miljö och Ekonomisk rättvisa. (På åttonde och sista plats stod det visst nånting om samarbete med andra kyrkor).

Luktar det inte (C) och (S) lång väg? Jag menar, målen är fina i sej och visst sysslar även jag med landsbygdsutveckling (ska bl.a. försöka starta en barnkör på landet nu i höst), men inte skulle jag i första hand beskriva kyrkans arbete med utdrag ur Centerns och Socialdemokraternas partiprogram? Återigen, felet är inte vad som står utan vad som saknas.

Men om nu (C) och (S) inte vill göra alla till Jesus lärjungar, döpa dem och lära dem att hålla allt som Jesus befallt, vad har de då i kyrkans beslutande församlingar att göra?

Pinsamt är bara förnamnet. Georg måste ju nu uppfattas som ovalbar av alla som vill hålla isär stat och kyrka. Han kommer ju, vad han än säger och hur väl han än vill, att uppfattas som en av alla politruker som fått uppgiften att i kyrkomötet rösta igenom vad partierna bestämt i riksdagen.

De som tyckte det vore oacceptabelt med en EFS-lista till kyrkomötet - där Georg f.ö. skulle ha passat utmärkt - kan ju fundera på när och hur en (S)-lista blev så mycket mer OK. Det har ju banat väg för Sverigedemokraterna, som nu ser kyrkovalet som en språngbräda till riksdagen. Men (SD) är öppna med att de vill att kyrkan ska vara statskyrka. Hur övriga politiska partier och deras släpjollar motiverar sitt deltagande i kyrkovalet är mer än jag begriper.

Befria kyrkan från staten nu! Ligg inte på soffan utan samla dina vänner och rösta på helt partipolitiskt obundna alternativ som Öppen kyrka, Posk eller Frimodig kyrka! Var med och skriv kyrkohistoria den 20 september!

De politiska partierna förklarar jag härmed moraliskt obehöriga i detta val. Varje röst på dem i ett kyrkoval är en skam för Svenska kyrkan och därmed för EFS. Ja, en skam för Sverige - törs du själv berätta för människor utanför Norden hur vår kyrka styrs?

Sin enda grund har kyrkan
i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad,
den nya skapelsen.
I världen som han löste
från mörkret med sitt blod
blev hon den brud han krönte
med evangelii ord.

Se upp med Kungliga Salighetsverket!

Påskvänner!

Vid en föreläsning på stiftskansliet i Härnösand härförleden kom jag att sitta under ett fotografi av hälsingesonen Arthur Engberg (s), ecklesiastikminister, landshövding m.m. Minns jag rätt var det han som myntade uttrycket "Kungliga salighetsverket" om Svenska kyrkan. Inte utan fog, så insyltad i statsmaskineriet som kyrkan var då, inte minst uppenbart vid den s.k. ämbetsreformens införande 1958, när prästerna fortfarande betraktades som statstjänstemän och då givetvis skulle omfattas av samma regler som övriga.

Att inte båda sidor i ämbetsdebatten då - vars resultat i år firats med pukor och trumpeter - gemensamt la den frågan å sido för att först göra upp med statskyrkosystemet, har aldrig upphört att förvåna mej. Men mycket få, vare sej konservativa eller radikala, har tydligen haft modet att definitivt sätta sej upp mot statlig inblandning i kyrkans angelägenheter, så länge man själv haft hopp om statligt stöd och om statuspositioner i kyrka och samhälle.

Socialisten Engberg, som för 100 år sedan intog en principiellt avvisande hållning till allt vad statskyrka hette, svängde efterhand och insåg, liksom tidigare Gustav I och Gustav II (grattis på namnsdagen förresten!), fördelen av ett fortsatt statligt inflytande över en så viktig normsändare som Svenska kyrkan. Och så länge merparten av svenskarna, även gudsförnekare och s.k. nyandliga, är röstberättigade medlemmar i kyrkan, där de politiska partierna fortfarande har ett avgörande inflytande, så länge kan statskyrkan knappast anses ha avskaffats i någon rimlig mening.

Resultatet är att Svenska kyrkans osjälvständighet är lika stor som någonsin, om inte större.

* Den kan inte längre rekommendera ens de ungdomar som har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön.

* Den får inte längre varna någon för att gå evigt förlorad - extra tydligt så här i allhelgonatider - och har som en följd av detta svårt att rättframt predika verklig omvändelse till Herren och syndernas förlåtelse genom tro på hans namn (varför skulle det behövas egentligen?).

* Den kan uttala sej tydligt - och ofta bra - om flykting-, miljö- och biståndsfrågor, men är betydligt tystare i frågor där man inte kan räkna med stöd av en stor sekulär opinion. När kommer t.ex. kyrkans Rama-skri mot den nu närmast institutionaliserade avlivningen av foster med Downs syndrom, ofta verkställd först efter halva graviditeten när andra foster har fridlysts?

Vi fick den kyrka vi röstade fram - men är det verkligen en sådan kyrka vi behöver?

Vill vi ha andliga vägledare som bara säger det vi vill höra - och som lovar saker utan täckning i den urkund de åberopar? Som Sören Kierkegaard skrev är även en billig salighet för dyr om man till slut ingen salighet får.

Att ateistiska eller agnostiska socialdemokrater m.fl. lika lite som Gustav Vasa aktat för rov att styra och ställa i kyrkan är en pinsamhet av historiska mått. Det är ju som om övertygade icke-socialister skulle vara kvar som medlemmar i SAP bara för att partiet är stort, ofta statsbärande och därför viktigt att påverka i socialliberal riktning.

Vilket i och för sej kanske kanske är precis vad som har hänt. Hut går hem, Arthur Engberg ;o)

De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.

Giv att ditt ord oss lyser så
att vi i mörkret inte går,
men genom denna tåredal
till dej i himlens ljusa sal.

Lärande i Svenska kyrkan

Påskvänner!

Sitter här i Mellansel och läser en tidning som heter 24Tretton - om lärande i Svenska kyrkan.

Där skriver Anne-Louise Eriksson, chef för SvK:s enhet för forskning och kultur, om hur man (som bekant) kan bli och vara medlem i Svenska kyrkan utan att tro på Jesus. "...Men det är också ett uttryck för Svenska kyrakns självförståelse. Kyrkan ska gestalta Guds kärlek. Och Guds kärlek omfattar alla. Det är kyrkans tro."

OK - jag förstår. På ett sätt i alla fall. Även om jag inte kan tycka att allas medlemskap i Svenska kyrkan är en direkt självklar följd av Guds allomfattande kärlek.

Men låt oss i alla fall säga att Svenska kyrkan behåller nuvarande medlemsbegrepp, som kräver dop men inte evangelisk-luthersk eller ens kristen bekännelse av medlemmen. (Enligt den gällande definitionen är man kristen om man är döpt, oavsett hur ateistisk man blivit). Lite konstigt blir det dock att då läsa Anne-Louise Erikssons resonemang om medlemmarnas andliga auktoritet:

Till det evangelisk-lutherska hör nämligen vad man idag skulle kunna kalla en demokratisk tanke om att alla är myndiga inför Gud, med egen förmåga att tolka och ta emot Guds tilltal. Det är därför Svenska kyrkan, till skillnad från t.ex. den romersk-katolska, undviker att formulera en bestämd lära eller uppfattning i olika frågor.

Jaha. Har Svenska kyrkan ingen bestämd lära? Är det upp till varje medlem, också ateistiska sådana, att vara med och bestämma vad Svenska kyrkan ska tycka? För:

Men också när vi inte kommer fram till samma tolkning måste kyrkan till sist fatta ett beslut och välja vilken ordning som ska gälla. Då är det majoritetsbeslut som avgör, men vägen fram till beslutet är en lika viktig del av den demokratiska processen som själva omröstningen.

Men jag undrar: ÄR det verkligen en evangelisk-luthersk tanke att även icke-troende ska ha makt och myndighet i kyrkan? Kan verkligen människor som inte bekänner Jesus som sin Frälsare anses ha del i "det allmänna prästadömet"? Antingen får man väl ha en folklig kyrka, öppen för alla, men med ett tydligt läroämbete (präster och biskopar), eller också får man låta bli att ge medlemskap åt människor som verkligen inte delar den evangelisk-lutherska (eller åtminstone den kristna) tron.

För vi kan ju inte ha det så - INGEN ideell organisation kan ha det så - att vår egen ideologis motståndare ska ha lika stor rätt till både medlemskap och inflytande inom organisationen som ideologins vänner och bärare. Det är ju orimligt. Det bäddar ju för kupper, snabba eller smygande.

(Fast en smygande kupp är kanske vad som redan har skett under 1900-talet? Ungefär som när socialdemokraterna blev ett borgerligt parti och lämnade socialismen utan att en enda politisk redaktör eller ens löpsedelsredaktör reagerade).

Guds kyrkas liv är jordens största under,
när världens forntidsformer snabbt förgår
är Kristus i all evighet densamme
och fast som klippan hans församling står.
När världens riken sjunker ner och faller
går kyrkan mot fullkomlighetens vår.