Påskvänner!
Jag har sett Regnbågs-Jesus. Både igår hos profeten
Hesekiel på Apostladagshögmässan (och avslutningen på Oas-mötena) i Söderhamns Ulrika Eleonora - läs de 3 första kapitlen hos profeten in extenso, det är så starkt, så starkt! - och för några veckor sedan på Hudiksvalls museum, på en hälsingsk mässhake från 1400-talet, där regnbågen omger den Korsfästes huvud.
Jag har läst om
Johannestjänsten hos vår blivande missionsföreståndare in spe. Och jag har läst om en Johannes, nämligen Johannes (Jan) Hus - se bild ovan - som idag för 600 år sedan av sina medkristna brändes på bål i min egen ålder.
Peter Mladenowitz /eller Peter von Mladoniowitz, ca 1390-1451, berättar (aktindelningarna är mina):
(Första akten)
Den 6 juli blev Hus förd till den största kyrkan i Konstanz, där de förnäma andliga höll ett huvudmöte under ledning av konung Sigismund [---]. Där föreläste an av biskoparna de satser, vilka hade tagits ur hans böcker och hade framkommit under undersökningens fortsatta förlopp.
Då uppläsningen av domen med alla dess punkter var avslutad, föll Hus åter på knä och bad för alla sina fiender med hög röst. Han sade: "Herre Jesus Kristus, förlåt alla mina fiender; för din stora barmhärtighets skull anropar jag dig. Du vet att de falskt har anklagat mig, fört fram falska vittnen, uppdiktat falska läropunkter emot mig. Förlåt dem för din oändliga barmhärtighets skull." När han sagt detta, såg flera, i synnerhet de förnämsta bland prästerna, med förakt på honom och hånlog mot honom.
(Andra akten)
På befallning av de sju biskopar, som hade att verkställa hans degradering, påklädde man honom därefter altarskruden, som om han skulle till att förrätta mässa. När han påtog mässkjortan, sade han: "Min Herre Jesus Kristus blev på hån iklädd en vit klädnad, när han skulle föras från Herodes till Pilatus."
Då han nu redan var iklädd den prästerliga skruden och uppmanades av de nämnda biskoparna att återkalla och avsvärja, reste han sig upp och ställde sig på det bord, framför vilket påklädandet ägt rum. Vänd till mängden sade han med smärta och under tårar: "Se, dessa biskopar uppmanar mig att återkalla och avsvärja; men jag fruktar att göra det, att jag icke må befinnas vara en lögnare inför min Herres ögon, och på det jag icke må kränka både mitt samvete och Guds sanning. Ty jag har aldrig drivit de lärosatser, som de falskt anklagar mig för; fastmer har jag läst, skrivit och predikat raka motsatsen. Och även av den orsaken kan jag icke avsvärja, att jag icke må bli alla dem till anstöt, för vilka jag predikat, och även andra, som med trohet predikar Guds ord." Då han sagt detta, yttrade de påviska och andra deltagare i kyrkomötet, som satt däromkring: "Vi ser nu, hur förhärdad han är i sin ondska och halsstarrig i sitt kätteri."
(Tredje akten)
Då han därpå steg ned från bordet, började biskoparna strax förrätta hans degradering. Först tog de ifrån honom kalken, som han höll i handen, varvid de uttalade följande förbannelse: "Fördömde Judas, du som övergivit fridens rådslag och gjort gemensam sak med judarna [sic!], vi tar ifrån dig denna frälsningens kalk." Men han sade med hög röst: "Och jag sätter min tillit till Herren Gud, den allsmäktige, för vars namns skull jag tåligt lider denna smädelse, att han icke tar ifrån mig sin frälsnings kalk. Utan jag hoppas fast och visst, att jag i dag skall dricka den i hans rike." Och allteftersom de stycke för stycke avklädde honom hans mässkläder, stola, skrud och annat uttalade de därefter lämpade förbannelser. Han svarade, att han gärna och undergivet ville fördraga alla dessa smädelser för vår Herre Jesu Kristi namns skull. [---] Och de yttrade: "Nu har kyrkan tagit ifrån honom alla kyrkliga rättigheter och har ingenting vidare att göra; så må han då överlämnas åt den världsliga makten."
Men innan de satte på hans huvud den runda pappersmössan för att begabba honom, sade de bland annat till honom: "Vi överlämnar din själ åt djävulen." Men han slog ihop tänderna och sade med ögonen riktade mot himmelen: "Och jag förtror den åt min allra käraste Herre Jesus Kristus." [---].
Det var nämligen en rund pappersmössa, ungefär en aln hög, på vilken tre avskyvärda djävlar var målade, som om de med sina klor ville slitas om hans själ; orsaken till hans dom var därpå angiven med följande inskrift: "Denne är en ärkekättare."
(Fjärde akten)
Därpå sade konungen till hertig Ludvig
, där han stod i sin lysande rustning framför konungen och höll det gyllene äpplet jämte korset i sina händer: "Gå och mottag honom." Och Ludvig mottog Hus och överlämnade honom i rättstjänarnas händer och lät föra honom till döden.
När han nu, utstyrd med pappersmössan, fördes ut ur domkyrkan, höll man just på att bränna hans böcker på kyrkogården, såsom förut blivit sagt. [---]
Då han framkommit till tortyrplatsen, bad han andäktigt på sina knän med utbredda händer och mot himmelen riktade ögon några psalmer och i synnerhet "Gud, var mig nådig" (Psalt. 51) och "Till dig, Herre, tager jag min tillflykt" (Psalt. 31). Och då han upprepade "Fader, i dina händer" (Luk. 23:46) hörde honom hans vänner, som stod i närheten, bedja frimodigt och med glad uppsyn [---]
Under det han så bad, föll kättarmössan med de tre målade onda andarna av hans huvud; han såg på den och smålog. Och några rättstjänare, som stod omkring honom, sade: "Man kan gärna sätta på honom den bakfram, så att han blir bränd tillsammans med sina herrar, de onda andarna, som han har tjänat." Då han på bödelns tillsägelse uppstod från bönen, sade han med ljudlig och hörbar stämma, så att han väl kunde höras även av sina vänner: "Herre Jesus Kristus, jag vill tåligt och undergivet lida denna gruvliga, skymfliga och grymma död för ditt evangelium och för ditt ords förkunnelse." [---]
(Femte akten)
Han avkläddes sina egna kläder, och med händerna på ryggen blev han bunden vid en påle. Då han blivit vänd med ansiktet mot öster, sade några av de kringstående: "Inte må han vara vänd mot öster, då han är en kättare, utan vänd honom bort mot väster!" Så skedde också. Han blev bunden med en rostig kedja om halsen: han såg på den och sade småleende åt rättstjänarna: "Herren Jesus Kristus, min återlösare och frälsare, var bunden med en mycket tyngre och hårdare boja; jag arme blygs icke att bära denna, bunden för hans namns skull." [---] De lade risknippor med halm emellan runt honom, där han stod, så att det räckte upp ända till hakan; och av bränsle fanns det där två par lass.
Men innan bålet antändes kom riksmarskalken von Pappenheim
och med honom förut omnämnda hertig Ludvig
fram till Hus för att uppmana honom att skona sitt liv och därför avsvärja och återkalla, vad han förut förkunnat och lärt. Men han såg upp i himmelen och svarade med ljudlig stämma: "Gud är mitt vittne, att jag aldrig lärt eller förkunnat det, som falskt tillägges mig, mig påbördat av falska vittnen, utan huvudsyftet med min förkunnelse och med allt, vad jag i övrigt gjort och skrivit, har endast varit, att jag skulle kunna omvända människorna från deras synder, och i den evangelii sanning, som jag med skrifter och predikningar har lärt i enlighet med de heliga kyrkolärarnas utsagor och framställningar, vill jag i dag med glädje dö." Då de hörde detta, slog de båda, riksmarskalken och Ludvig, ihop händerna och avlägsnade sig.
Bödlarna antände strax därpå bålet, och Hus sjöng ljudligt, först: "Kristus, levande Guds Son, förbarma dig över oss", därefter "Kristus, levande Guds Son, förbarma dig över mig". Men då han för tredje gången börjat sjunga: "Du, som är född av jungfru Maria", drev en vindstöt elden honom i ansiktet, och så bad han för sig själv, under det han ännu rörde sina läppar och sitt huvud, och avsomnade så i Herren. Sedan han tystnat, gav han ännu ifrån sig livstecken, innan han uppgav andan, under så lång stund, som det åtgår att i hast läsa två eller högst tre "Fader vår". [---]
Och på de nämnda furstarnas befallning kastade bödlarna hans rock och skor på elden, på det att icke böhmarna skulle ta och dyrka dem som reliker. [---]
(Ur Palacky, Documenta mag J Hus, citerat efter Tergel, Från Jesus till Moder Teresa, 6 uppl. Verbum 1992, s. 224f).
Ändå hade Hus utlovats s.k. fri lejd inför sin resa till Konstanz 1414 (konciliet som varade 1414-18 höll till i dåvarande domkyrkan ovan). Man kan förstå Luthers bävan inför Worms drygt 100 senare. Det känns bra att fira 600-årsminnet av Hus´ martyrdöd som en förberedelse inför det stora reformationsjubileet om två år. Hus´ har ju också brukat räknats till de s.k. "förreformatorerna", som i mångt och mycket (dock inte allt!) inspirerade broder Martin.
Två anekdoter har jag redan i unga år hört kring Hus´ martyrdöd: dels att han skulle ha förutsett den och prövat om han kunde klara att hålla ett glödande kol ur den öppna spisen i sin hand mer än någon sekund. Det klarade han förstås inte och han kände sej inte precis styrkt av provet. Men när det bar till fick han alltså den hart när otroliga frimodighet som skildras i den som trovärdig bedömda redogörelsen ovan. (Om anekdoten räknas som trovärdig vet jag dock inte; saknar källredovisning).
Den andra, ännu mer spridda anekdoten, rör en liten gumma som skulle ha "hjälpt till" med att lägga ett litet risknippe på Hus´ bål, sedan han bundits vid pålen i mitten. Hus skulle då på latin ha utbrustit: "O sancta simplicitas!" (O heliga enfald!).
Slutligen. Det är klart att Hus´ martyrium ter sej extra ruskigt p.g.a. att han avrättades av medkristna. Man undrar vad den förste martyren Stefanus skulle ha sagt om han sett Hus´ bål. (Det kanske han förresten gjorde, vi har ju enligt Skriften "en sky av vittnen" omkring oss). Det är förstås ett memento för oss alla; poängen är inte att romerska katoliker är - eller var - extra ruskiga, utan att vilken inflytelserik kyrka som helst löper risken att hamna i hänsynslös maktfullkomlighet (jfr vår lutherskt ortodoxa i Sverige särskilt på 1600-talet men även senare!). Men det är klart att den risken är större ju större och mer monopolartat knuten till statsmakten man är. Tänk om Kristi kyrkas olycksaliga splittring fördenskull temporärt blev ett nödvändigt ont och om våra frikyrkor gjorde Svenska kyrkan samma ödmjukande tjänst som husiter och lutheraner gjorde Romersk-katolska kyrkan?
Herre, förena oss genom ditt ord. Och:
O Gud, vår Herre, vi dej ber
att du i nåd till alla ser
som lider marter, kval och hån
för tron på dej och på din Son.
Ja, stärk dem i den svåra strid
de kämpar i vår hårda tid.
Var nära dem med frid och tröst,
fyll mörkret med din Andes röst.
Den tåresådd de nu bär ut
låt bli en glädjeskörd till slut,
och dem förlös från nöd och tvång
till salig fröjd och segersång.
Inlägg
