Visar inlägg med etikett Anna-Karin Hammar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anna-Karin Hammar. Visa alla inlägg

torsdag 22 oktober 2009

Ledare i Kyrka och folk om källan i Akaciedalen

Påskvänner!

Oavsett ämbetssyn - att 2009 års kyrkomötesbeslut allvarligt komprometterar 1958 års är dock ostridigt - bör vi kunna ta till oss allvars- och uppmuntransorden i Bengt Birgerssons ledarartikel i Kyrka och Folk. I analysen av hur vi i Svenska kyrkan och därmed EFS har kunnat hamna där vi hamnat har Bengt Birgersson absolut mycket att tillföra.
EFS:s missionsföreståndare Stefan Holmström hävdar glädjande nog fortfarande att äktenskapet är bara för man och kvinna, men vädjar till EFS:arna att fortsatt stå kvar i Svenska kyrkan. Det låter sej sägas och jag följer honom gärna ("förr hotade vi med att gå ur, nu hotar vi med att stå kvar"), men frågan är om vi får stå kvar som kyrkligt anställda eller anknutna utan att tiga med vad vi tycker. Det är ju märkligt, detta, att liberalteologer och queer-filosofer har fått arbeta kvar i kyrkan hur mycket de än angripit kyrkans äktenskapssyn, men i och med dagens kyrkomötesbeslut har vi inte bara fått en ny äktenskapssyn, utan också - om man får tro Anna-Karin Hammar, Eva Brunne och Barbro Westerholm - en ny syn på kyrkans äktenskapssyn: den ska fr.o.m. den 1 november skyddas från kritik av och från kyrkans anställda.
Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs,
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.

Queer-teologins och likhetsfeminismens totala seger

Påskvänner!

Det äktenskapsbeslut som med stor majoritet, om än långt ifrån konsensus, togs i kyrkomötet denna förmiddag innebär INTE, som så många välment enfaldiga kyrkomötesdeltagare tycks ha trott, en bekräftelse på redan tidigare möjligheter till pastorala undantag och medgivanden till en utsatt grupp. (De förändrade attityderna till hbt-personer är ju på många sätt en positiv utveckling). Nej, beslutet innebär queerteologins och likhetsfeminismens genombrott på bred front i Svenska kyrkan.
Ty beslutet innebär att Svenska kyrkan fr.o.m. 1 november inte officiellt (men ofta lokalt, lita på det!) längre står för att Gud har någon speciell tanke med just man+kvinna. Gud har enligt kyrkomötesmajoriteten inte instiftat det vi hittills menat med äktenskap, utan Gud har instiftat "parförhållandet" i största allmänhet. En allmänt kärleksfull persongemenskap som det väl, i princip, inte finns några teologiskt hållbara skäl att begränsa till två personer, åtminstone inte i en kyrka som säger sej tro på Treenigheten. Partnerskap för alla ska vi få, om än under namn av äktenskap. Vart det som tidigare kallades äktenskap tog vägen, vet jag inte riktigt. (Att det hade något med just man+kvinna att göra, vet jag dock alldeles bestämt).
Beslutet innebär att Jesus ord om äktenskapet i Matteus 19 rensas ut ur ordinarie vigselritual och blir ett tillval bland andra. Inte ens heterosexuella par behöver därmed längre lyssna till de hårda Frälsar-orden om att mannen ska "överge sin far och sin mor och hålla sej till sin hustru" och att "vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt." Det känns nog bättre att höra lite allmänna ord om kärleken, den som ju ändå är störtst, så att man känner att man har sin frihet kvar och kan överge inte bara far och mor utan även hustru, ifall "kärleken" faller på.
Beslutet innebär vidare att Svenska kyrkan i sitt barn- och ungdomsarbete åtar sej att rensa ut de sista resterna av heteronormativitet. Våra barn och ungdomar ska i alla Svenska kyrkans sammanhang få lära sej att de precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt, t.o.m. om de är fullt kapabla till äktenskap i traditionell mening.
Och Svenska kyrkan ska fr.o.m. 1 november officiellt stå för att det, allt annat lika, inte är någon som helst fördel för en treåring eller tonåring att ha en pappa jämfört med att ingen ha; huvudsaken är att barnet har två (eller varför inte tre eller fyra) snälla föräldrar. Svenska kyrkan ska fr.o.m. 1 november officiellt stå för att det, allt annat lika, inte är någon som helst fördel för en treåring eller tonåring att ha en mamma jämfört med att ingen ha; huvudsaken är att barnet har två (eller varför inte tre eller fyra) snälla föräldrar.
Lustigt nog kan man fortfarande stå för att det är en fördel med två föräldrar jämfört med bara en - utan att riskera sin anställning. Trots att ensamstående föräldrar kan uppleva sej kränkta av denna åsikt. (Eller de kanske faktiskt inte blir kränkta utan själva delar idealet?). Man kan fortfarande - som Charlotte Friberg och Hanne Kjöller - lägga sej i folks kärleksliv såtillvida som man rekommenderar tjejer att av jämställdhetsskäl bilda familj med yngre män. Men man kan tydligen inte rekommendera tjejer att bilda familj med män - för då är man sexfixerad homofob.
Eller nåt. Fast en sak är säker: Jag känner inte större lojalitet med kyrkans nya äktenskapssyn än kyrkomötets politiska majoritet gjorde med den nuvarande. Och jag tar för givet att jag lika tydligt ska kunna gå ut officiellt med min ambition att återställa den, som t.ex. diakon Rolf Forslin här i stan i flera år har kunnat gå ut med sin ambition att som det heter "utvidga" den.
Vad Barbro Westerholm, Anna-Karin Hammar och Eva Brunne än säger. De har själva inte respekterat kyrkans äktenskapssyn - så varför ska liberalteologerna nu få införa den kyrkotukt som de mer konservativa försummat att vidmakthålla?

Den helgedom all tid består
där man Guds ord förkunnar,
där hjärtat tröst och glädje får
ur nådens djupa brunnar.
Ty Herren själv därinne bor.
Sin frälsningsgärning på vår jord
han nu oss låter skåda.

onsdag 21 oktober 2009

Historisk kyrkomötesdebatt i direktsändning

Påskvänner!

Jag rymde faktiskt från personalmötet och arbetsmiljöinformationen idag - för att se kyrkomötesdebatten på Svenska kyrkans hemsida. (260 tittare just nu on line - det borde ju vara betydligt fler!).
Intressant. Mycket intressant. Och det är inte sagt att jag håller med om alla argument som anförs mot det väntade kyrkomötesbeslutet. Det är ibland rent bedrövligt att höra hur låg inlevelse vissa konservativa verkar ha i rent homosexuellas eller fysiskt könsmissbildades situation. Och flera av dem som försvarar kyrkomötesbeslutet är helt klart lysande talare och får ur den synvinkeln välförtjänta applåder. Det är dessutom helt riktigt att man inte utan vidare kan beskylla dem som förändrar äktenskapet för feghet och följsamhet. Anna-Karin Hammar t.ex. har ju inte vikit sej för någon utan konsekvent - och förståeligt nog - drivit den nu inträdande linjen. Dessutom har de rätt i att det avgörande beslutet skedde 2005 och att vi inte kan skylla på ekumeniska komplikationer (lika dumt som när Lars Leijonborg motsatte sej adoptioner för hs med argumentet att barnen kunde bli mobbade). Man kan ju inte heller med statistik motsätta sej reformen - att den berör alltför få - om den är viktig och hållbar "Anders Wejryd, min vän. Jag tror att du kör en kraschad bil i mål imorgon. Kan det bli möjligt att laga den? Jag ber till Gud att det ska vara möjligt. Tack."
Men det är ändå rent bedrövligt att höra den teologiska expertis som t.ex. tidigare EFS-anknutne Tony Guldbrandzén. Ingen kan annat än beröras av hans vilja att möta homosexuella kamrater positivt. Men det är pinsamt att kärlek, vänlighet och välvilja kan föra en s.k. biskop så långt som till att av möjliga pastorala undantag göra en helt ny äktenskapsdefinition. Ord som: "När jag fick klart för mej att det var de konservativa kristna på 1800-talet som försvarade slaveriet" är dessutom en ren taskspark. Teologiskt konservativa kristna fanns ju lika mycket eller mer bland dem som kämpade emot slaveriet. (I en tid när de flesta tongivande var eller utgav sej för att vara traditionellt kristna var ju både snälla och elaka "konservativa kristna"). Tror avgående stiftschefen Tony verkligen att det bara var liberalteologer och ateister som tyckte illa om slaveriet? Eller att slavhandlarna bara var frommisar?
Marta Axner har alldeles rätt i att frågan rör så mycket mer än äktenskapet, utan även skapelseteologi, människosyn och bibelsyn. Det handlar om queerteologins införande i kyrkan. (Så sa inte hon, men så är det ju). Erik Jonsson (s) i Pites narrativa argumentation utifrån tant Judits "men hordu Erik, viktigast utå alltihopen är ändå att man ha Jesus" (tant Judit), "oändlig nåd", "gränslös kärlek", en inkluderande Gud med ett underifrånperspektiv, är gripande, men skulle ju kunna användas för vilka utvidgningar av äktenskapsbegreppet som helst. Johan Åkesson (s) jämför med ämbetsreformen 1958 på ett sätt som kraftigt misskrediterar den (om han har rätt), inte legitimerar äktenskapsreformen 2009. (Men det fattar han inte själv).
När biskop Martin Lind pratar om äktenskapet som två personers utgivande kärlek i största allmänhet, snackar han ju strunt - precis som en del konservativa som inte verkar inse att en homosexuell relation innehåller en massa okontroversiell utgivande kärlek och inte bara en massa njutningslystnad. Äktenskapet är ju en ram kring en sexuell relation - där utgivande kärlek förvisso också finner sin plats. En sexuell relation som enligt Skriften är ämnad för en man och en kvinna (läs Matt. 19).
Men stiftscheferna Thidevall, Nordin, Hagberg, Aurelius är mycket, mycket intressanta att lyssna till. Måtte dagens debatt ligga länge kvar på nätet.
Gud som allting skapade
sej till lov och pris,
skapade man och kvinna
och satte i paradis,
bjöd dem leva samman
som ett kött och blod,
ha sin Gud för ögonen
och leva i kärlek god.
Gudi vare lov.