Gud välsigne konferensen!

Påskvänner!

Efter tisdagens kontraktskonvent med Psalmer i 2000-talet (köp den - jag får något öre per ex.!) och gårdagens begravning med Gammal fäbodpsalm är det nu dags för Kristi Himmelsfärdsdag. Ni sjunger väl "Halleluja! Sjung om Jesus!" som lovsång på gökottan?

Idag börjar EFS rikskonferens i Skellefteå. (Samt EFS Västerbottens distriktskonferens därsammastädes).

Och jag är fortfarande här i Bollnäs ;o). Nåja, jag ska styra kosan mot Mellansel i eftermiddag. Alltid något.

Gud välsigne konferensen! "Våga växa" är ett bra tema. Men apropå söndagens evangelietext - som jag hoppas kommer att läsas på söndag - är väl frågan om vi då också vågar lida? För Jesu skull?

Jesus sa: När Hjälparen kommer, som jag ska sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då ska han vittna om mej. Också ni ska vittna, för ni har varit med mej från början. Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall. De ska utesluta er ur synagogorna - ja, den tid kommer då den som dödar er tror sej bära fram ett offer åt Gud. Och detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mej. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, ska minnas att jag har sagt det.

"Martyrernas blod är kyrkans utsäde" var det någon som sa en gång apropå det här med att våga växa. "Flest martyrer vinner", sa någon annan. Vi ska alltså inte trakassera våra ideologiska motståndare, om vi vill nå framgång. Vi ska inte söka martyriet själva heller, vilket fornkyrkan ibland fick ingripa mot. Frågan är dock om särskilt många kristna i Sverige idag fallit för just den frestelsen? Är vi inte (inkl. mej själv) snarast lidandesskygga? Och blir då inte också vår växtkraft därefter?

Att lida är svårt.
Att lida utan att älska är svårt.
Att älska utan att lida är icke möjligt.
Att älska är svårt.

Jag får va hos dej,
jag får be till dej,
jag får lovprisa ditt namn.
Du har tid med mej,
när jag söker dej.
Min Herre, min Gud!

Kristi Himmelsfärds dag och första maj

Kära påskvänner!

Det var ju riktigt roligt att få fira gökotta på arbetarnas fridag, tillika folknykterhetens dag (som ju låg ovanligt lämpligt detta år). Kul att alla "de tre stora" folkrörelserna från 1800-talet hade viktiga arrangemang denna dag. Endast en gång tidigare har detta kunnat ske, nämligen 1913. Och enligt somliga uppgifter är denna påskcykel den tidigast möjliga - enligt andra uppgifter skulle den kunna inträffa en dag tidigare (det beror kanske på att vårdagjämningen är lite vacklande datummässigt). Hursomhelst lär ingen av oss nu levande få uppleva en så här tidig Kristi Himmelsfärdsdag igen - skojigt bara det!

Tyvärr blev det inomhusgökotta på Vevlingestrands sommargård i år. Annars är ju det här årets mest obligatoriska friluftsgudstjänst, tycker jag - med många härliga utflykts- och morgonfikaminnen från både lule- och umetrakten. Men det blåste och småregnade, så stranden kändes inte så inbjudande. (Vi brukar varva mellan Missionskyrkans gökotta på Vevlingestrand och Svenska kyrkans på Hänsjöberget). Missionspastorn (min fru) läste en fin betraktelse av Owe Wikström och vi sjöng "Morgon mellan fjällen" (nåja!) och "Till himlen Herren Jesus for".

Jag tycker att denna dag verkligen understryker påskens under. För om Jesus bara uppstod andligt blir ju himmelsfärdsdagen överflödig. Då hade ju Jesus redan fysiskt lämnat lärjungarna att vänta på pingstens under. Himmelsfärdsdagen är ju också missionsbefallningens dag och därmed av oerhörd betydelse för bl.a. Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Hur Jesus kropp transformerades till den himmelska världen? Det vet nog bara Gud Fader, Son och Ande. Men inkarnationens under är inte slut. Hans kropp har enligt bibeln förhärligats men är fortfarande en människas, möjlig att se när han återkommer. Till detta kommer att han genom sin Ande inkarneras, blir kropp, i oss, sin församling. Samt i nattvardens bröd och vin. Här får inte det ena utesluta det andra, utan allt måste hållas samman.