Visar inlägg med etikett Marianne Blom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Marianne Blom. Visa alla inlägg

måndag 27 februari 2023

Syndafallet i repris - eller hundlort och ormaetter rakt i ansiktet

Påskvänner!

Ursäkta att jag nu liksom gnuggar in hundlort och droppar ormaetter rakt i era ansikten. Men förhoppningsvis får det någon att reagera - ifall nu inte någon Sigyn håller sin skyddande skål över er. 

I går lästes syndafallsberättelsen (ur Första Mosebok 3) som gammaltestamentlig text i Svenska kyrkans högmässor. Normalt har både den och evangeliet om Jesus i öknen tolkats som att man inte bör lyssna till frestarens röst. Som att det var dumt att Adam och Eva följde frestarens råd och att det var bra att Jesus inte gjorde det.

Men för 30 år sedan, hösten 1992, kunde svenska folket höra följande sägas av en "evangelisk-luthersk" präst i radions morgonandakt:

I Första Moseboken berättas att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna, till att vara lik sig själv. Och Gud satte människan i Edens lustgård med träd som var ljuvliga att se på och vars frukt var god att äta av. Ett av dem var kunskapens träd på gott och ont, men av det trädet fick människan inte äta. Hon kunde inte både njuta av kunskapens frukt och samtidigt leva kvar i lustgärden.

Så kommer det som kallas syndafallet. Ormen förklarar för kvinnan vad Gud egentligen har menat. Man dör inte av att äta frukten, men den ger förstånd. Detta lockar kvinnan och hon äter därför av frukten och bjuder sedan mannen. Och båda får en ny syn på sig själva. Som straff förvisas de så ur lustgården till det liv som är människans lott, det kroppsliga, mödosamma, med lidande och arbete, den långa kampen för att bli människa.

Syndafallet var människans första akt av olydnad mot Gud och många bär fortfarande på en sorts kollektiv skuld. Lydnad mot vad man trodde var Gud har varit självklar i kristendomen. Mer eller mindre underförstått har det varit, att vi inte borde ha smakat på frukten från kunskapens träd utan stannat kvar i det lyckliga, omedvetna tillståndet i lustgården. I en trygghet där vi aldrig behövt oroas av den ondska som det var Guds privilegium att ensam känna till.

Men det finns ett sätt att tolka myten om syndafallet som kan befria oss från skuld och som är aktuellare än någonsin. Mänsklighetens överlevnad kan faktiskt hänga på hur mycket olydnad och trots som hinner manifesteras, innan det är för sent. Den jungianske analytikern Edward Edinger ser människans trots mot Gud som ett led i hennes nödvändiga utveckling. Hon kommer bara vidare, om hon är medveten om sig själv, om hon får den kunskap som myten kallar att kunna skilja mellan gott och ont. Vad syndafallet handlar om är det mänskliga medvetandets födelse. Utan trots mot hämmande auktoriteter blir människan kvar i symbios med sitt upphov och utvecklingen avstannar.

Ormen kan ses som språkrör för en sida av Gud som representerar människans behov av självförståelse, en andlig och själslig motsvarighet till hennes instinkter, trygghetsbehovet t ex. En del av vårt inre längtar alltid tillbaka till tryggheten i lustgården och gör motstånd mot sanningen och ju djupare världen går in i sin överlevnadskris, desto oftare hörs ropen på mer trygghet. Och de som överväger att trotsa det bestående prövas, när ormen lockar med klarsyn. Det kan gälla ensamhet och otrygghet contra frestande gemenskap på underrgångens brant. Lustgård är stagnation, om man stannar i den. Och lydigheten "en katastrof" skrev Berit Gullberg i boken "Den mållösa människan". Vi läser in personliga auktoriteter i samhällssystem och kyrkor och till och med i Gud för att själva slippa förändras. Vi lever inte som vi vill leva.

Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade.

Marianne Blom berättar vidare (i sin bok Utanför lustgården, Verbum 1993, se 88f):

Det var Kyrkliga förbundet för evangelisk-luthersk tro som anmälde mig till Stockholms Domkapitel. Förbundets medlemmar menade, att jag uppmanat lyssnarna att "trotsa Gud, höra på frestaren och lyda djävulen" och att andakten var "ett klart och uppenbart exempel på vilseförande, falsk, ogudaktig och lögnaktig förkunnelse." Förbundet, som är en ideell förening, säger sig arbeta för "bevarande och främjande av biblisk kristendom" och "vill försvara kyrkan mot oberättigade inflytelser och övergrepp" (stadgarna §1). Förbundet företräder en fundamentalistisk hållning, vilket innebär att "bibelordet skall framställas och tillämpas såsom det står och Skrift skall tydas med Skrift" och beskrivningen av andakten som vilseförande, falsk et c är karaktäristisk.

Men naturligtvis fick Marianne behålla kragen. Expertvittnet Krister Stendahl, tidigare stockholmbiskopen, stöttade henne på varje punkt, och dåvarande stockholmsbiskopen Henrik Svenungsson lät därmed saken bero utan eget omdöme. Året efter att hon på Stendahls expertrekommendation frikändes av Stockholms domkapitel (1993) infördes däremot prästvigningsförbud mot dem som hade anmält henne, d v s Kyrkliga förbundet! Min granne i Lund, den gammalkyrklige Hans Martin Jönsson, numera Hanss Martins Jensens, kunde därigenom inte prästvigas för Svenska kyrkan, men blev så småningom biskop i Lettlands evangelisk-lutherska kyrka. (I Liepaja stift). 

Detta framstår ju som "syndafallet i repris". Ormens teologi vann insteg i vår kyrka, främst (om än inte enbart) genom lättlurade kvinnor (1 Tim 2:11-15?). Män med större läroansvar än de enskilda ormhissande damerna satte därefter sin godkändstämpel på det hela och både avsmakade och bjöd frukten vidare. Adam, var är du?

Naturligtvis kastar detta en lång skugga över ämbetsreformen 1958, som ju enligt biskop Anders Nygren i Lund profetia var ett steg in på "gnostikers och svärmeandars väg". Både lärorna om syndafallet och ormen (som hissas) och om Guds Lamm (som dissas), samt lärorna om äktenskapet och mödraskapet, är vad jag förstår exempel på just gnosticism. Liksom det faktum att Svenska kyrkans ledning inte längre klarar av att ta avstånd från detta, nej, bara från klassiskt högkyrkliga och de evangelisk-lutherska prästkandidater av båda könen som (sicket kätteri!) tror, lär och bekänner att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna!

Det betyder förstås att alla som gläds åt ämbetsreformen 1958 borde vara extra ivriga att undanröja allt som misskrediterar den. Socialdemokraterna och Centerpartiet ska vi dock inte räkna med - de är nog för dumma för att fatta att de nu med sitt okänsliga agerande är med om att ge både sin ämbets- och sin äktenskapsreform internationellt dåligt rykte. 

måndag 10 maj 2021

Vilken är Efs roll i detta?

Påskvänner!
Undrar vad Efs´ roll har varit i detta? Inkl n´Georg Anderssons. 
Det intressanta är ju att det inte är artikelförfattaren Rune Imberg eller någon likasinnad som "avslöjat" socialdemokraternas kyrkopolitik, utan Jesper Bengtsson - som gillar den - inifrån! 
Men, som sagt, vilken är Efs´ roll i detta? 
När prästen Marianne Blom - som 1992 i en morgonandakt i radions P1 hyllat ormens teologi och syndafallet som en frigörelse, jfr Sabina Koijs betraktelse i Kyrkoalmanackan 2017 på 1 söndagen i fastan - år 1993 blev friad av Stockholms domkapitel med biskop em Stendahl som expertvittne, reagerade Efs inte vad jag kan se. Inte heller när Kyrkliga Förbundet, som anmält henne till domkapitlet, fr o m 1994 fick alla sina prästkandidater avstängda från alla möjligheter till prästvigning i Svenska kyrkan (några har sedan dess prästvigts i Lettland och inom Missionsprovinsen).

Agne Nordlander och Anders Sjöberg lovade dock som biskopskandidater 1994 resp 2003 att prästviga såväl kvinnor som hög- och gammalkyrkliga. Men i socialdemokratisk kyrkopolitik har ingått att utmåla "kvinnoprästmotståndare" (även de i Elm-Bv, t ex dess verkligt evangelisk-lutherske missionsledare Daniel Ringdahl) som kyrkans värsta kättare. Och nu kräver även många inom S att alla prästkandidater ska vara villiga att viga två karlar till äktenskap, och därmed är det Efs´ tur att kallas till rakning. Vilket vi ju såg i Lule stift nyligen, där en biskop med Efs-bakgrund såg sej manad att av liknande skäl avkraga en (kvinnlig!) Efs-präst. Medan min namne stockholmsbiskopen vad jag sett ännu inte ens gjort något försök att avkraga kyrkoherden i Gustav Vasa som öppet promotade det icke-teistiska nätverket "Kristen bortom Gud". 
Att en präst tror att Jesus kan ha ruttnat (jfr artikeln i KT om Västerås stift som "den rebelliska tonåringen") eller att hän tar avstånd från Agnus Dei och offertanken bakom "Guds Lamm som borttager världens synd" (stiftsadjunkt Helene Egnell), ja, t o m ifrågasätter Guds existens som "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt" (kh Åke Nordström), räknas alltså inte som något prästvigningshinder eller något avkragningsskäl. 
Socialdemokraterna kanske inte ens förstår varför sådan teologi ens är uppseendeväckande? Är partiet en elefant i porslinsbutiken? Eller bock i örtagård, som Fritiof Nilsson Piraterns berömda roman heter? (Nä, Centerpartiet är föga bättre och dessutom betydligt inkonsekventare, eftersom Centerpartiet trots allt brukar sjunga det fria företagandets lov).

Hur i hela fridens dagar kom vi dithän? Hade varit intressant med någon respons från n´Georg. Eller att få höra vad martyren Gudina Tumsa i Mekane Yesus-kyrkan (1929-79) som avrättades under det kommunistiska styret i Etiopien skulle ha sagt. Han skulle ALDRIG som K-G Hammar och Jesper Bengtsson ha satt den himmelska saligheten och det jordiska sociala ansvaret i motsats till varandra. Inte apostlarna heller. Inte Efs heller - eller? 

lördag 13 mars 2021

Modern förkunnelse - eller urgammal?

Påskvänner! 

Lyssnar på Karin Johannesson och Järvsökonferensen just nu (via "Teams") - på temat som är hennes valspråk "Kristus förkunnar vi". Det är ett intressant och bra föredrag hittills. Kristus ska vi förkunna. Kristus som Frälsaren och Försonaren. Kristus i ett mångreligiöst och samtidigt i flera bemärkelser sekulariserat samhälle, där vi i varje fall inte längre har någon enhetskultur (vare sej kristen eller sekulär).
Jag ska dock även försöka ställa frågan vad detta innebär i relation till följande, av Svenska kyrkans biskopar hittills accepterade, förkunnelse från icke avkragade präster i Svenska kyrkan:

Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade. (Marianne Blom i "Utanför lustgården" Verbum 1996, ur en radioandakt i P1 1992 som anmäldes till Stockholms domkapitel men friades där efter expertutlåtande från biskop em Krister Stendahl!) 
Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån. (Helene Egnell "Hon gör allting nytt" Verbum 2003).
Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet. (Sabina Koij i Kyrkokalendern Verbum 2017)

lördag 25 februari 2012

Apostroferad av Hans Ulfvebrand och Marianne Blom

Påskvänner!

Jag är i Mellansel på kantorshelg och ska strax gå och lägga mej inför en intensiv orgeldag. Jag hinner därför inte nu särskilt grundligt kommentera den debattartikel i gårdagens Kyrkans tidning (rubr. "Står lära mot liv?") där jag apostroferas av kyrkoherden i Sofia Hans Ulfvebrand och dennes meningsfrände Marianne Blom. Rubrikens fråga är i varje fall bra, och den skickar jag gärna i retur att börja med.

Mina och KT:s värda läsare får själva reflektera kring texten - flera reflektioner är redan publicerade i kommentarsfältet (tack!). Jag kanske får tid att skriva ett ordentligt genmäle någon gång. Tack vare Ulfvebrands och Bloms trots allt vänliga (tack!) apostrofering ökar ju chansen att jag får en eventuella svarstext publicerad i KT.

Jag säger i alla fall redan nu som Ulfvebrand i ett personligt brev svarade på min kritik mot de tidigare inbjudningarna av "biskop" Spong till Sofia (om det ändå vore den himmelska vishetens) församling: "Vi ska inte förkasta personen för att vi förkastar hans åsikter." Aposteln ber oss ju tvärtom att be och tacka Gud för alla människor. Det hindrar inte att vissa åsikter faktiskt borde diskvalificera en person för uppgifter som just präst eller biskop.

Det tycker ju, handen på hjärtat, även t.ex. Helle Klein - och förmodligen Hans Ulfvebrand själv. Vilket å andra sidan inte betyder att vi, åtminstone inte jag, åter vill ta den världsliga makten till hjälp för att värna kyrkans bekännelse eller vår egen position. Och just nu är det sannerligen inte jag som representerar något slags maktposition. Men en kyrklig maktkamp är vi allesammans involverade i just nu, det stämmer.

Så, om ni ursäktar den inkvisitoriska tonen: Är det nygnosticism och förnekelse av evangeliets kärnord (om det blod som "utgjuts för många till syndernas förlåtelse") som ska diskvalificera för uppgiften som andlig ledare i Svenska kyrkan? Eller är det evangelisk-luthersk lära, liv och bekännelse?

Det handlar om ingenting mindre än vårt hopp för både tiden och evigheten. Är det detta blodlösa "evangelium" eller anti-evangelium våra barn och barnbarn ska få höra i kyrkor och bönhus? Eller ska Jesus fortfarande bli "målad för deras ögon" - härligt uttryck! - som korsfäst:

När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
När vånda trycker anden
i sista kampens nöd,
kom då och lossa banden,
o Jesus, för din död.


Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.
Dess drag jag då vill gömma
i djupet av min själ
och dödens smärta glömma.
Den så dör, han dör väl.


(SvPs1986 nr 144:5-6 som jag fick öva på "liturgisk orgel" igår. Dessa strofer bads i min barndom ofta från predikstolen efter tacksägelseringningen. En sed väl värd att återuppta. Memento mori. Memento XP).