Påskvänner!
Säg mej den glädje som varar beständigt - ser nu att
Stefan Gustavsson på sin blogg grovt underskattar det problem Jonas Gardell tog upp i sitt tisdagsprogram. Det hjälper inte att jag påtalat det i över 10 års tid; envist håller Stefan precis som t.ex. Olof Edsinger fast vid att en sann kristen måste försvara vissa av historiens folkutrotningar - och uppenbart tvång mot överlevande flickor, direkt våldtäkt eller inte, se 4 Mos. 31 - trots att Moses själv vände sej emot saken när det var det egna folket som dömdes till utrotning (2 Mos. 32). Och trots den fundamentalt viktiga utsagan i Joh. 1:17, som förblir lika sann om än den ibland övertolkats av antinomisterna (som om lagen rakt upp och ner var Moses´ uppfinning och inget som Gud hade med att göra)..
"Syndens lön är döden", "utan blodutgjutelse ges ingen förlåtelse" o.s.v. - det bekräftas av Nya Testamentet och uppenbarelsen genom Moses är stor och viktig. Men ensidig. Moses skådade Gud "på ryggen", och det är inte så lite av "bunt ihop dom och slå ihjäl dom" över det. I Jesus får vi se Gud ansikte mot ansikte. Moses fick insikt i lagen (övervägande), men nåden - och Sanningen - kom genom Jesus Kristus. Jag vet att det bär emot - och ska bära emot! - för en som vill visa samma respekt som Jesus gentemot GT, men om både Abraham och Moses kunde visa förfäran och rent av gå i polemik mot lagens domar, ska väl inte vi i Nya förbundet behöva vara mer folkutrotningspositiva än de?
Jag vet att detta är riskabelt - de flesta har idag likt Gardell hamnat i det motsatta, antinomistiska diket. Det är viktigt att visa den respekt för GT, de judiska heliga skrifter som ingår även i vår kanon, som Jesus och apostlarna visade. Men om vi därmed hävdar att Jesus som Guds eviga ord bokstavligen och direkt givit befallning om svärdsavlivning av kvinnor och barn, ja, stening av äktenskapsbryterskor, så får vi absolut problem med kristologin (för VAR vår Frälsare då inte just så brutal och hemsk som vi menar att evangelierna, t.ex. Joh. 8, visar att han inte är?). Jag menar att antingen bibelsynen eller kristologin måste modifieras, och själv väljer jag en modifiering av den förra enligt en lag-evangelium-modell av den fortskridande uppenbarelse som Johannes antyder i Joh. 1:17.
Jag avvisar alltså samtidigt den antinomistiska tolkning som Jonas Gardell men även i viss mån Torbjörn Arvidsson gjort sej skyldiga till. Den senare jämförde i Bibeln idag-avsnittet om Josua för några år sedan äpplen och päron, alltså Josuas folkutrotningar med NT:s kärleksbudskap. Men domsbudskap ska med domsbudskap jämföras. Annars blir vi orättvisa mot Moses och mot judarna - och mot uppenbarelsen i dess helhet. "Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" och "Vår Gud är en förtärande eld". Det står absolut fast, även om vi som jag tror att Moses haft möjlighet att lägga sej ut för amalekiterna och för sin hustrus folk, midjaniterna (4 Mos. 31), likaväl som han hade möjlighet att be för - och därmed till största delen skona - sitt eget israelitiska folk.
Jag har sagt det förut: Olof Edsinger måste ge ut en ny upplaga av "Krigen i Gamla Testamentet", ta fasta på det bästa i boken, bilden av Jesus som Lamm och Lejon (jfr Stefan Holmströms konferenspredikan i Skellefteå i våras), och ta bort de förfärliga resonemangen om varför diverse folkutrotningar var såväl nödvändiga som rättvisa. "Lamm och lejon" kunde gott få bli bokens titel.
Vi ska inte skämma ut Jesus och kristen tro på vare sej det ena eller andra sättet. Gardell behöver bemötas, men hans invändningar får inte underskattas eller avfärdas som "såpa".
Inlägg
