Brev till Stefan Holmström

Påskvänner!

Skickade följande brev som kommentar till missionsföreståndarens bloggtext "Minus fem och en halv miljon", så här inför 40-dagarsbönesatsningen. Men jag publicerar brevet/kommentaren även i detta forum - det är ju tänkt att vara helt "öppet". Det förbryllar mej nämligen inte lite att Missionskyrkans missionsföreståndare och styrelse kan säga åt min hustru och andra missionspastorer att inte viga karlar med karlar, åtminstone inte före 2012, medan EFS:s missionsföreståndare bara önskat att de EFS-präster som står i begrepp att viga karlar med karlar (eller damer med damer) ska tala med honom först. Betyder det att "lärofria" Missionskyrkan åtminstone några år framöver har en strängare linje i äktenskapsfrågan än evangelisk-lutherska EFS? Och beror detta på EFS-avtalet med Svenska kyrkan? I så fall måste det brytas omedelbart!

Nu till det öppna brevet:

Hej Stefan! Din företrädare Anders Sjöberg tillträdde i en period av liknande ekonomisk turbulens (med enorma börsförluster o.s.v.). Vad jag minns hade vi inte is i magen att "följa börsen upp" utan sålde av en massa till vrakpris, men klarade ändå att via ökat gåvogivande rädda budgeten ett antal år. Till stor del berodde det, tror jag, på det stora förtroende Anders Sjöberg personligen hade bland missionsvännerna.

Nu har jag en undran, Stefan. Du är mycket betrodd och omtyckt som person. Men hur agerar du nu som ledare och vad accepterar du bland dina och våra med-ledare? Jag tänker på EFS-präster, kanske särskilt i norr, som inte vill ta tydligt och offentligt avstånd från K-G Hammars eller Jonas Gardells teologi (du verkar ju också vara på linjen att man ska försöka hålla sej allmänt positiv till det mesta?) och på EFS-präster som även tycks acceptera ovannämndas äktenskapssyn och förklarar sej villiga att viga män med män till (nb!) ett kristet äktenskap ("de tu ska bli ett kött").

Missionskyrkans missionsföreståndare har (efter många turer visserligen och nödrop från evangelister som bl.a. Liselotte J Andersson, Carl-Olov Hultby och Brita Hermansson) sagt att missionskyrkans pastorer (min fru t.ex.) åtminstone fram till 2012 inte ska sammanviga män med män (eller kvinnor med kvinnor). Är det möjligt att EFS missionsföreståndare - som dock har en bekännelse, bl.a. en Stora katekes, som SMK inte har! - har MINDRE auktoritet och tillsynsansvar över "sina" förkunnare än Göran Zettergren har? Är det möjligt att Tanzanias evangelisk-lutherska kyrka inte ska kunna lita på att ens EFS:s utsända står för man+kvinna-förbundets särställning? Varför ska vi då ha en "egen" mission, om vi inte ens i denna fråga har en tydligare linje än Svenska kyrkan centralt?

Du säger kanske att du inte har makt att "avsätta" någon. Det stämmer säkert rent formellt, men jag tror du har en mycket stark informell ställning och förväntas agera som andlig ledare (vilket jag också tror att du skulle göra i frågor DU SJÄLV ansåg vara verkligt allvarliga). Och har EFS genom sitt avtal med kyrkan lämnat över allt tillsynsansvar gentemot sina "predikanter" till biskopar som Lennart Koskinen och Eva Brunne, då måste vi genast bryta det avtalet. Om vi inte vill lämna Svenska kyrkan (och överlämna den i liberalteologins händer), måste vi åtminstone återfå full frihet att se om vårt eget hus och ta teologiskt ansvar för att vår egen rörelse lever upp till sin portalparagraf. Annars har EFS snart inget som helst existensberättigande och kan stilla uppgå i Svenska Kyrkans Lekmannaförbund.

Hela stiftschefskollegiet bör avgå

Påskvänner!

Det var helt rätt att EFS var representerat vid Farsdagens (sic!) stiftschefsinvigning i Uppsala. Var vi representerade när K-G Hammar invigdes till ärkechef ska vi väl inte utebli nu. Vi är inga homofober eller fallosdyrkare.

Däremot bör HELA stiftschefskollegiet avgå vid årsskiftet, inte bara Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund. Jag har inte hört något av Hans S, men det ser ut som att han gör som åsiktsfränderna Esbjörn och Ragnar och manar till solidaritet och enhet samt ser till att deformen implementeras också i Lule stift. (Motbevisa mej gärna, Hans!). HELA stiftschefskollegiet har därmed skämt ut både sej själva och Svenska kyrkan inklusive EFS (ärligt: hur tror ni vi kommer att se på det här illa genomtänkta och föga legitima beslutet - kan en kristen kyrka alls rösta om sånt här? - om, säg, 5 eller 10 år?).

Men alldeles särskilt tankeväckande är det onekligen att Bylund och Brunne stiftschefsinvigdes just på Fars dag. Få teologer har gjort så mycket som de i ord och handling för att reducera det vårdnadshavande, närvarande faderskapet till något man både kan ha och mista. De har starkt bidragit till Svenska kyrkans lednings nuvarande absurda hållning, att det inte är någon som helst fördel för en 5- eller 15-årig pojke eller flicka med 2 föräldrar att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen pappa ha. (I jämställdhetens namn tycker de inte heller att det är någon som helst fördel för en 2- eller 12-årig pojke eller flicka att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen mamma ha). Men den Gud som vårdar sej om änkor och faderlösa ser också till de barn som nu med kyrkoledningens goda minne avlas fram till avsiktlig och planerad faderlöshet.

För övrigt vill jag bekräfta att jag i huvudsak delar kyrkoledningens syn på flykting- och miljöfrågor, samt instämmer i vädjan om hjälp till torkdrabbade i östra Afrika. Men Svenska kyrkan får gärna uppdatera informationen från september. Hur har läget förvärrats/förbättrats nu i november?

Tack för att jorden ger mat nog åt alla,

lär oss att ta av den i rimlig mån.

Hjälp oss att duka ett långbord i världen

som alla kan resa sej mätta från.

Ledare i Kyrka och folk om källan i Akaciedalen

Påskvänner!

Oavsett ämbetssyn - att 2009 års kyrkomötesbeslut allvarligt komprometterar 1958 års är dock ostridigt - bör vi kunna ta till oss allvars- och uppmuntransorden i Bengt Birgerssons ledarartikel i Kyrka och Folk. I analysen av hur vi i Svenska kyrkan och därmed EFS har kunnat hamna där vi hamnat har Bengt Birgersson absolut mycket att tillföra.

EFS:s missionsföreståndare Stefan Holmström hävdar glädjande nog fortfarande att äktenskapet är bara för man och kvinna, men vädjar till EFS:arna att fortsatt stå kvar i Svenska kyrkan. Det låter sej sägas och jag följer honom gärna ("förr hotade vi med att gå ur, nu hotar vi med att stå kvar"), men frågan är om vi får stå kvar som kyrkligt anställda eller anknutna utan att tiga med vad vi tycker. Det är ju märkligt, detta, att liberalteologer och queer-filosofer har fått arbeta kvar i kyrkan hur mycket de än angripit kyrkans äktenskapssyn, men i och med dagens kyrkomötesbeslut har vi inte bara fått en ny äktenskapssyn, utan också - om man får tro Anna-Karin Hammar, Eva Brunne och Barbro Westerholm - en ny syn på kyrkans äktenskapssyn: den ska fr.o.m. den 1 november skyddas från kritik av och från kyrkans anställda.

Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs,
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.

Queer-teologins och likhetsfeminismens totala seger

Påskvänner!

Det äktenskapsbeslut som med stor majoritet, om än långt ifrån konsensus, togs i kyrkomötet denna förmiddag innebär INTE, som så många välment enfaldiga kyrkomötesdeltagare tycks ha trott, en bekräftelse på redan tidigare möjligheter till pastorala undantag och medgivanden till en utsatt grupp. (De förändrade attityderna till hbt-personer är ju på många sätt en positiv utveckling). Nej, beslutet innebär queerteologins och likhetsfeminismens genombrott på bred front i Svenska kyrkan.

Ty beslutet innebär att Svenska kyrkan fr.o.m. 1 november inte officiellt (men ofta lokalt, lita på det!) längre står för att Gud har någon speciell tanke med just man+kvinna. Gud har enligt kyrkomötesmajoriteten inte instiftat det vi hittills menat med äktenskap, utan Gud har instiftat "parförhållandet" i största allmänhet. En allmänt kärleksfull persongemenskap som det väl, i princip, inte finns några teologiskt hållbara skäl att begränsa till två personer, åtminstone inte i en kyrka som säger sej tro på Treenigheten. Partnerskap för alla ska vi få, om än under namn av äktenskap. Vart det som tidigare kallades äktenskap tog vägen, vet jag inte riktigt. (Att det hade något med just man+kvinna att göra, vet jag dock alldeles bestämt).

Beslutet innebär att Jesus ord om äktenskapet i Matteus 19 rensas ut ur ordinarie vigselritual och blir ett tillval bland andra. Inte ens heterosexuella par behöver därmed längre lyssna till de hårda Frälsar-orden om att mannen ska "överge sin far och sin mor och hålla sej till sin hustru" och att "vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt." Det känns nog bättre att höra lite allmänna ord om kärleken, den som ju ändå är störtst, så att man känner att man har sin frihet kvar och kan överge inte bara far och mor utan även hustru, ifall "kärleken" faller på.

Beslutet innebär vidare att Svenska kyrkan i sitt barn- och ungdomsarbete åtar sej att rensa ut de sista resterna av heteronormativitet. Våra barn och ungdomar ska i alla Svenska kyrkans sammanhang få lära sej att de precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt, t.o.m. om de är fullt kapabla till äktenskap i traditionell mening.

Och Svenska kyrkan ska fr.o.m. 1 november officiellt stå för att det, allt annat lika, inte är någon som helst fördel för en treåring eller tonåring att ha en pappa jämfört med att ingen ha; huvudsaken är att barnet har två (eller varför inte tre eller fyra) snälla föräldrar. Svenska kyrkan ska fr.o.m. 1 november officiellt stå för att det, allt annat lika, inte är någon som helst fördel för en treåring eller tonåring att ha en mamma jämfört med att ingen ha; huvudsaken är att barnet har två (eller varför inte tre eller fyra) snälla föräldrar.

Lustigt nog kan man fortfarande stå för att det är en fördel med två föräldrar jämfört med bara en - utan att riskera sin anställning. Trots att ensamstående föräldrar kan uppleva sej kränkta av denna åsikt. (Eller de kanske faktiskt inte blir kränkta utan själva delar idealet?). Man kan fortfarande - som Charlotte Friberg och Hanne Kjöller - lägga sej i folks kärleksliv såtillvida som man rekommenderar tjejer att av jämställdhetsskäl bilda familj med yngre män. Men man kan tydligen inte rekommendera tjejer att bilda familj med män - för då är man sexfixerad homofob.

Eller nåt. Fast en sak är säker: Jag känner inte större lojalitet med kyrkans nya äktenskapssyn än kyrkomötets politiska majoritet gjorde med den nuvarande. Och jag tar för givet att jag lika tydligt ska kunna gå ut officiellt med min ambition att återställa den, som t.ex. diakon Rolf Forslin här i stan i flera år har kunnat gå ut med sin ambition att som det heter "utvidga" den.

Vad Barbro Westerholm, Anna-Karin Hammar och Eva Brunne än säger. De har själva inte respekterat kyrkans äktenskapssyn - så varför ska liberalteologerna nu få införa den kyrkotukt som de mer konservativa försummat att vidmakthålla?

Den helgedom all tid består
där man Guds ord förkunnar,
där hjärtat tröst och glädje får
ur nådens djupa brunnar.
Ty Herren själv därinne bor.
Sin frälsningsgärning på vår jord
han nu oss låter skåda.

Bravo, Eva Brunne!

Påskvänner!

Ibland känner jag mej lite förutsägbar. Så nu tänker jag överraska er lite och berömma Stockholms tillträdande stiftschef Eva Brunne. Hon har fört en hård och mångårig kamp mot den instormande seden att bruden marscherar in i kyrkan med in far istället för med sin blivande make. Eva Brunne, Annika Borg m.fl. har helt rätt i att det är patriarkalt i överkant att bruden "överlämnas" av fadern till brudgummen - dessutom strider det mot gammal god svensk och kyrklig sed. (Däremot är Annika Borgs rädsla för själva oskuldsidealet för mej helt obegripligt; det behöver faktiskt inte leda till hedersmord att man rekommenderar ungdomar att vänta med sex tills de är vuxna nog att bli föräldrar och har hittat någon att bli förälder tillsammans med, d.v.s. gifta sej med).

Om jag - som flitigt vigselspelande sommarkantor - får lägga fram en teori som runnit mej i hågen, så är det att den anglosaxiska seden speciellt tilltalar många som levat sambo en längre tid och kanske t.o.m. har barn ihop. Den signalerar ju nämligen lite av en återgång och nystart, en slags rituell reflorering (en del brudar sover tydligen t.o.m. över hos sina föräldrar natten före bröllopet)! Och jag hörde en stockholmspräst som annars inte var förtjust i bruket, men som medgivit det en gång när brudens far var svårt sjuk i cancer. Större prov på dotterkärlek än att gå brudmarsch med fadern istället för med brudgummen har jag personligen svårt att tänka mej...

Men som sagt, nånting lite läbbigt patriarkalt är det över seden. Och nånting i prydaste laget är det ju när prästen - också i enlighet med hollywoodritualen - säger You may kiss the bride (fast på svenska förstås). Inte ens de strängaste oskuldsregler jag hört talas om i Sverige förbjöd en kyss under förlovningen; och nu ska man alltså låtsas som om första kyssen äger rum i kyrkan - offentligt! (I varje fall som en del präster uttrycker sej: "nu får ni pussas" el. dyl.).

Slut på gnället - jag försökte ju berömma Eva Brunne!

Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans
när tillvaron föddes en gång,
vi står här i dag inför skapelsens Herre
i bön och sång.

Varning för sexism och homofobi - och för lättrogenhet

Påskvänner!

Apropå valet av Eva Brunne till stiftschef i Stockholm finner jag det befogat att utfärda en varning för sexism och homofobi. Som läsare av denna blogg vet, har jag under månader kampanjat mot Brunnes medtävlare Hans Ulfvebrand, men inte sagt många ord om Eva Brunne. Jag har berömt henne för hennes hållning i den aktuella vigselfråga som rör brudens "överlämnande" (av far till make) och kritiserat henne för hennes roll i den famösa Maria-utställning som bl.a. Ebba Witt-Brattström utdömde.

Som sagt, det är Ulfvebrand jag siktat in mej på. Men, som jag skrivit i en kommentar på annan blogg:

Vad Eva Brunne anser i Spong-frågan och om den grundläggande heteronormativiteten i Matteus 19 vet jag faktiskt inte. Men har hon samma åsikter som Ulfvebrand resp. Bonnier är jag givetvis lika kritisk mot henne som mot dem (något annat vore ju att förminska henne!). Det är dock svårare att skarpt kritisera henne än Bonnier och Ulfvebrand - på DET sättet var det synd att inte någon av dessa vann! - just för att det associerar en med den sexism och homofobi som utan tvivel grasserar i många kommentarer och som gör att många högkyrkliga verkar ha föredragit Ulfvebrand som biskop (bara för att han är man och hetero?).

Står Eva Brunne på samma linje som Ulfvebrand teologiskt, blir det också mycket bekymmersamt att min df Tin Mörk yttrar sej så positivt som hon gör i sin kommentar till valet. (Men jag inser som sagt att man knappast kan yttra sej kritiskt alls i det här läget utan att misstänkas för samma homofobi som många andra ger prov på i sina kommentarer).

Efter att ha studerat Spong & hans sympatisörer en tid inser jag att läget inom Svenska kyrkans ledning är så djupt allvarligt att man inte säkert kan säga om alla biskopar i Svenska kyrkan eller biskopskandidater i Stockholms stift alls är kristna i någon rimlig mening (Spong tror ju faktiskt inte ens på Gud Skaparen i någon igenkännlig mening och förnekar, liksom Jonas Gardell m.fl., öppet Jesus pre-existens och betydelse som "det offer som sonar världens synder"). Det handlar, menar jag, inte om andligt högmod att konstatera detta - fast visst lurar frestelsen på oss alla! - utan om sakliga bedömningar av vad människor står för, alldeles oavsett vad de behagar påstå sej vara. Skulle ni t.ex. säga att Dalai Lama är kristen bara för att han själv kallat sej kristen, "god kristen" t.o.m.? Eller att John Shelby Spong, www.johnshelbyspong.com, är kristen bara för att han kallar sej så, "biskop" t.o.m.?

Jag säger som Jonas Gardell: Vi får inte vara andligen lata!

Lär oss troget taga vara

på det ord, oss givet är.

Led oss i ditt ljus, det klara

på den väg som till dej bär.