Barn inget hinder för andaktslivet

Påskvänner!

Vi har precis haft frukost med morgonbön och jag ska nu följa flickan till förskolan.

En av de största myter som finns kring att ha barn är att de sabbar inte bara sex- utan även andaktslivet. Nåväl, sexlivet kan förvisso bli lite si och så när man inte längre har morgnarna för sej själva och (ofta) är för trötta på kvällarna, men för ett gott och regelbundet andaktsliv är barnen absolut inget hinder utan tvärtom ofta dess starkaste stöd. När man väl kommit igång med en bibelberättelse och bön kväll och morgon - och vem hindrar det när barnen är små? - kommer barnen själva att hjälpa till att upprätta traditionen. Barn är små ritualister, och det gäller bara att få igång en god vana.

Nå, det där är kanske inte så "bara". Men i vår familj har vi haft god hjälp av andaktsboken Kring Guds ord som Torsten Nilsson översatte på 60-talet (med fria anpassningar till svenska förhållanden, en linje som jag fortsätter nu på 2000-talet) och Carsten Hjort Pedersens "Ta emot det eviga livet!" (dansk originaltitel "Grib!"). En bibelberättelse ELLER en berättelse vilken som helst som illustrerar ett visst bibelord är helt suveräna hjälpmedel för att ta till sej budskapet (varför berättade Jesus annars så många goda historier?). Och BÅDE barn OCH vuxna behöver Guds ord för sin andliga överlevnad. Kyrkans framtid hänger lika mycket på husandaktens fortlevnad - vid köksbord och/eller sängkant - som på ett reellt skiljande från staten och andra önskvärda reformer.

Världen har en väldig makt,
den vill slå ihjäl en,
låt oss hålla husandakt,
det är bra för själen.
---
Vårt arbete gör till ett redskap
för dej och din vilja med dem,
en god och en helig gemenskap
som hjäper oss alla nå hem.

Husandakt helt OK enligt konventikelplakatet

Kära påskvänner!

I år firar vi ju (?) att konventikelplakatet avskaffades 1858, vilket gjorde att man fritt kunde samlas till bön, sång och ordets predikan också utanför kyrkans hägn. Huruvida vi fortfarande utnyttjar denna frihet är en annan fråga. Jag tycker mej alltför ofta höra om inställda gudstjänster i händelse av prästs sjukdom o.s.v. Eller i händelse av prästbrist i största allmänhet.
Men vaddå - det går väl att samlas, sjunga och be i alla fall? Vart tog det myndiga lekfolket vägen? Finns det numera bara i kyrkopartipolitiken?

En sak som dock konventikelplakatet faktiskt uppmuntrade var husandakten! D.v.s. man fick inte kalla samman grannar och tillresande - då ansågs man falla prästen i ämbetet - men man fick, ja, t.o.m. anmodades, att hålla husandakt med barn och tjänstefolk.

Hur har vi det med husandakten? Är det inte med den, liksom med bordsbönen, att den tagit allvarlig skada av det nutida livstempot? Jäktade mornar där alla ska åt var sitt håll - och trötta kvällar där var och en lever sitt "virtuella liv" på nätet?

Vår familj har haft stor glädje av boken "Kring Guds ord" som Torsten Nilsson översatte från engelskan på 1960-talet. Namnskicket är väl lite inaktuellt (det är inte så många barn som heter Tore och Irene idag!) och omslagsfotot från 70-talet är nästan skrattretande. Men upplägget håller än. Ett bibelord, ett tema, en berättelse, en sammanfattning, en frågestund (otroligt vad barnen snappat upp! - de gillar faktiskt frågesporten på slutet) och en bön. Plus kanske en sång om man kommer på någon.