söndag 27 november 2022

Yla du Ängsliga hjärta!

Påsk- och adventsvänner!

Gott Nytt Kyrkoår! "He jer bara å gallhojt", sa tenoren Conny i Ersmarkskyrkan. "Yla på!" uppmuntrar Malin Wollin i Expressen inför det årliga kyrkbesöket. Men Ängsliga hjärta, som hon nämner, går väldigt lågt på slutet (näst sista tonen är psalmbokens näst lägsta) så man MÅSTE börja högt! Och du har helt rätt, Malin, det är en av lärjungarna som skrivit den! Lite udda som adventspsalm, kanske, men exemplet är bra och psalmen passar inte alls illa så här på kyrkoårets första dag:

lördag 26 november 2022

Psalmer vid kyrkoårets slut och vid dess början

Påsk- och adventsvänner!

Det finns ju en tanke med att kyrkoåret avslutas med Domssöndagen på temat "Kristi återkomst" - och börjar med Första söndagen i advent som har "Ett nådens år" som tema. Det är förstås meningen att vi bättre ska uppskatta den nådatid som (kanske) trots allt uppenbarar sej för oss.

Lite psalmtips så här i skarven mellan "gammalt och nytt":

Först Domedagspsalmer.

Sedan Adventspsalmer.

Gott slut på det gamla kyrkoåret! Och Gott Nytt Kyrkoår - Glad Advent!


torsdag 24 november 2022

Daniel Bäckström

(Från öppna Fb-forumet "Efs profil och framtid"): 

Är det kanske så att "homofoben" Bäckström (vid Gud, det är han inte!) oavsiktligt vållat Efs irreparabel publicitetsskada genom att alls ställa upp i ledarvalet för ett parti som just försökte se till att hans egen missionsföreståndare skulle kunna avkragas pga att hon inte viger två karlar till ett kristet äktenskap? 
Enda "lösningen" på den dåliga publiciteten - om Expressen och Centerpartiet och Rfsl och Socialdemokraterna ska bli nöjda med Efs - är ju att Efs och Kerstin (liksom Daniel?) genast gör avbön och rekommenderar alla rörelsens präster och vigselförrättande medlemmar att göra som ALLA biskopar nu uppmanar till och "med glädje" viga folk (även heterosexuella, alltså!) till s k könsneutrala äktenskap som gäller två vuxna personer i största allmänhet (där Jesus ord om äktenskapet inte längre är obligatorisk läsning för nån). Och på konfirmandläger o dyl betona att Gud verkligen INTE skapat man och kvinna särskilt underbart (som det fortfarande står i en del psalmböcker tryckta före nya handboken med den könsneutrala vigselordningen 2018) och att Jesus som var så inkluderande verkligen inte kan ha menat någit sådant. 
Detta bör naturligtvis även meddelas Mekane Yesus-kyrkan, när vi nu tydligen inte diskuterade frågan på medarbetardagarna i Addis Abeba för några år sen. 
Den största skandalen av alla är naturligtvis att Centerpartiet som parti fortfarande sitter i kyrkomötet och där ska bestämma vad ett kristet äktenskap är (polygamiidéerna i början av Lööfs partiledarskap hann väl dock aldrig till kyrkomötet?) och vilka som ska få vara präster. (Partiet kunde väl nöja sej med att få bestämma vilka som ska leda partiet?) Det är ju för galet men har aldrig blivit föremål för något "avslöjande" i Expressen - det ofoget är liksom så gammalt och invant. 
 

tisdag 22 november 2022

Kyrkomötet och avkragningsmotionen

Påskvänner!

Det är ju idag de ska rösta, kyrkomötesledamöterna. Men de har sovmorgon pga sen debatt om annat oxå. Kanske det vore bäst om den beryktade "motion 83" gick igenom? Så att linjerna klarnar och de sekulära politiska partiernas engagemang och inflytande i frågan vilka som ska få bli präster i Svenska kyrkan äntligen kan ifrågasättas på allvar, även i sekulära medier. 

Det här är ju rätt spännande även för oss Efs-are: Den engagerade Efs-aren och förre ledamoten i Efs styrelse, ordföranden i riksdagens kristna grupp Daniel Bäckström vill bli partiledare för ett parti som a) sitter i kyrkomötet och b) där försöker få möjlighet att avkraga Efs-präster - inkl hans egen missionsföreståndare! - som tror att äktenskapet per kristen definition är ett förbund mellan man och kvinna. Och för att bli det måste han lova att gå främst i Pride-paraden och (om det skulle bli aktuellt) med glädje och stolthet viga två karlar med varandra till (nb!) äktenskap - för att inte bli kallad homofob och putinist. 

Det hjälper alltså inte att försvara Rfsl:s och Priderörelsens ovedersägliga rätt att synas och bilda opinion för allt queerare idéer, det hjälper inte att med Rfsl stå upp för asylrätten och andra mänskliga rättigheter mot Putins och andras homofoba regimer. Det hjälper inte ens att ha stått bakom partnerskapslagstiftning och pastoral förbön/välsignelse. En måste också själv helhjärtat bekänna sej till läran att det inte finns något särskilt välsignat eller väldesignat med förbundet mellan man och kvinna. (Eller med att ha en mamma - pappor kan väl f ö också föda barn?). NB: INTE FÖR ATT BLI ORDFÖRANDE I RFSL UTAN FÖR ATT FÅ BLI CENTERLEDARE! Fälldin hade inte haft en chans, kritisk till fri abort som han också var. (Fast Daniel är nog ändå körd nu - eftersom han alls tvekade och därmed avslöjade sej som den "homofoba Efs-are" han innerst inne är ;) ).

En av de obehagliga konsekvenserna är att obehagliga SD riskerar få ökad good-will även bland mycket moderat heteronormativa demokrater bara för att de idag ger intryck att vara det enda parti som inte agerar transportkompani åt Rfsl. Eller det enda parti som även inte helt "könsneutraliserade" får beklä högre förtroendeuppdrag inom. 

söndag 20 november 2022

Domprost Olle Nystedt gästbloggar

NÄR DAGEN BÖRJAR -  ett ord för var dag i kyrkoåret.

(Olle Nystedt 1942, något bearb. Andakter i mångt och mycket präglade av det pågående kriget, särskilt tydligt i de avslutande 21 betraktelserna för de tre sista veckorna i kyrkoåret. Nystedt var när boken kom ut domprost i Göteborg, senare blev han pastor primarius i Stockholm. Även de väl valda psalmverserna något bearbetade/uppdaterade).

24 SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
Jesus sade: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. Och budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma."  (Matteus 24:12-14)
Laglösheten framhålls ofta i bibeln som utmärkande för de yttersta tiderna. Och här sägs att denna samhällsupplösande anarki ska ha till följd att kärleken hos de flesta ska kallna. Det är värt att besinna detta, vad det lagbundna samhället betyder som möjlighet till kärlekens gemenskap oss människor emellan. Den senare historien har givit mer än ett bevis på sanningen i detta. Men den har också gett exempel på sådana som ändå hållit ut i kärleken till Gud och nästan.
Laglösheten och kärlekslösheten ska aldrig bli allenarådande här i världen. Mitt i allt trångmål och all ondskans framfärd ska ändå budskapet om riket förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk.
Det är underligt att läsa om missionen i detta sammanhang. Den står här som ett vittnesbörd om hur Guds rike ska gå fram även under upplösningens tider, när hat och söndring regerar världen, när motståndet växer och kärleken kallnar hos de flesta. Även då ska det finnas en kristen kyrka, där Kristi kärlek lever i hjärtana och tvingar ut på erövringståg trots allt. Ut i hela världen, till alla folk ska budskapet om riket nå. Och sedan ska slutet komma, står det. Vilken djärv segervisshet mitt i alla hemska framtidssyner! Var inte rädd, du lilla hjord, er Fader har beslutat att ge er riket.
Att få missionen inställd i detta sammanhang är sannerligen aktuellt och välbehövligt nu. Laglösheten och upplösningen möter lite varstans i världen, både i kristenheten och i hedningarnas länder. Oerhörda svårigheter hopas i missionens väg, både härhemma och därute. Värst är när kärleken kallnar. Många frestas till misströstan. Men så mycket nödvändigare är missionen, kärlekens världspolitik. Av ren självbevarelsedrift borde vi vara ivriga i missionsverket, för det är ju den enda makt som förmår uträtta något i folkförsoningens och rasförsoningens tjänst. Men framför allt är missionen nödvändig, därför att Herren befallt den. Och Jesu ord är en borgen för att verket ska gå fram även i de mörkaste tider. Missionen är aldrig ett hopplöst företag, för Gud vill det. Vi har bara att lyda, även i denna tid.
Nu storma, o tider,
hans kyrka står fast,
som ljuset sig sprider
hans lära med hast.
Ut går i all världen
hans utsända bud
och vittnar bland svärden
och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. 
Halleluja!



MÅNDAG
Ni, bröder, lever inte i mörkret, och dagen kan inte överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn." (1 Tess. 5:4-5)
Gäller det även om oss att vi är ljusets barn och dagens barn, så att Herrens dag inte kan komma över oss som en tjuv om natten? Om vi visste att den stora dagen skulle komma för oss i nästa vecka, hur skulle de mellanliggande dagarna då bli för oss? Vi skulle säkert få en hel del att göra, för det är nog åtskilligt som vi skulle vilja ha annorlunda, när Herren kommer. Där finns kanske en del att gottgöra, något att bekänna och be om förlåtelse för, där är någon vi skulle sluta att vara ovän med, vi skulle bli annorlunda mot dem därhemma och mot kamrater och mot både överordnade och underordnade. Och vi skulle väl läsa vår bibel med en helt ny iver, och frågan om själens liv och hälsa skulle få ett nytt allvar. Och mycket som nu är så viktigt skulle då bli tämligen betydelselöst: vi skulle inte ha tid att syssla med det. Ja, livet skulle säkert bli mycket annorlunda för oss. Vilket är väl då det riktiga: livet sådant det nu är, eller livet sådant det då skulle vara?
Någon invänder: det vore väl inte sunt att gå och vänta Herrens dag eller vänta döden jämt. Bleve inte det något av den orätta inställning som även Paulus varnar för? Jo, säkert. Man kan inte leva i högspänning alltid. Både i fråga om arbete och annat kan man inte inrätta sig, som om den sista dagen vore inpå en; tvärtom måste man ju både arbeta och leva på lång sikt.
Men detta hindrar inte att där finns något som borde vara lika nu och då. Och det är för det första "värdenas rangordning", skatterna på jorden och skatterna i himmelen. Sök först Guds rike - det är oss sagt som en regel för hela vårt liv. Och vår inställning till Guds vilja och till synden, vårt samvetes allvar och renheten i vår gemenskap med våra medmänniskor och innerligheten i vårt samliv hemma - allt detta borde vara lika. Eljest är det fara värt, att Herrens dag ändå till sist kommer som en tjuv om natten.
Ja, låt mig så som ljusets barn
få se och undgå alla garn
som satan för mig ställer,
och låt mig aldrig glömma bort
att levnadstiden är så kort
och likväl mycket gäller!
Ge mig nit
att med flit
bruka dagen,
höra lagen
som kan lära
vad som blir dig, Gud, till ära!


TISDAG
När det gäller vår Herres Jesu Kristi ankomst, då vi ska samlas hos honom, ber vi er bröder att inte strax tappa fattningen och bli uppskrämda, om man hänvisar till Anden eller till något som vi skulle ha sagt eller skrivit och säger att Herrens dag är här. Låt inte lura er på något vis. (2 Tess 2:1-3)
I de stora nödtiderna läser människor gärna Uppenbarelseboken och Danielsboken och andra skrifter i bibeln som talar om de yttersta tiderna, och de finner där sin egen tid skildrad. De läser i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel om de tre ryttarna på den röda, den svarta och den blekgula hästen: kriget, hungern och pesten. Och de känner igen hovslagen som alltfort dånar fram över världen.
De har rätt. Uppenbarelseboken har ett livsviktigt budskap till dem som lever i de stora nödtiderna, liksom den var en tröste- och styrkebok till dem som levde under en liknande nödtid i Johannes´ dagar.
Men avvägen ligger nära. Då man i Uppenbarelseboken och de andra apokalyptiska skrifterna i bibeln vill läsa ut beskrivningar på politiska personer och händelser i vår egen tid, och därtill svaret på framtidens gåta, då har man råkat vilse. Varken Uppenbarelseboken eller någon annan av bibelns böcker ger oss besked om när ett krig ska sluta eller när Kristi tillkommelse ska äga rum. I alla tider har människor lockats av sådana fantasterier. Paulus varnar här för att låta sig bedragas av sådant. Även i vår tid finns det gott om sådana bibelutläggningar, som i skrifterna utläser beskrivning på vår nutid och framtid. Man kan utan vidare säga att alla sådan utläggningar är fullkomligt värdelösa, ja, skadliga, för de drar uppmärksamheten bort från det som är det väsentliga, nämligen lydnaden och kärleken. Om någon talar om för oss när Kristus ska komma åter, så vet vi att han har orätt, för Jeuss själv har sagt att han ska komma "när ni minst väntar det". Bibeln är ingen bok med hemlig visdom utan en bok med ett uppenbart budskap och en maning: Vaka och stå fasta!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.


ONSDAG
Allt ska brytas ner. - - - Men den som håller ut till slutet ska bli räddad. (Matt. 24:2,13)
Allt ska brytas ner. De orden låter mer sannolika och olycksbådande än någonsin. Otryggheten smyger sig över oss. Vi levde i en ganska trygg värld, i hägnet av lagbunden frihet och i ett samhälle som gjorde alltmer för att säkra vår trygghet. Nu syns allting bli mer och mer ovisst. Vad är det för en framtid vi går emot? Vart ska man vända sig för att känna någon trygghet? Pengar ger ingen trygghet. Vem vet vad de är värda nästa år? Inte ens vårt gamla svenska rättssamhälle kan ge oss någon riktig trygghet. Folk talar ju om nästa krig, ett krig med värre fasor än någonsin. Och hur går det då med Sverige? Vad finns det för garantier att vi inte råkar i samma slaveri som många andra fria folk råkat i?
Nej, detta är det nya i den närvarande situationen, som vi har så svårt att riktigt sätta oss in i och som vi inte gärna vill se i ögonen: det finns inte längre någon trygghet att få på jorden. Otryggheten, osäkerheten är vår lott.
Allt ska brytas ner, sa Jesus. Vi vill inte ge rum åt den tanken. Vi värjer oss mot den. Men vi kan inte längre undgå att se att den möjligheten inte alls är utesluten.
Det pågår en revolution i vårt liv. Vi har hittills tagit det trygga och tämligen säkra livet som något självklart. Nu finner vi oss utkastade i en värld, där det inte längre går att leva i trygghet, därför att allt är osäkert. Det tar tid att vänja sig vid det.
Jesus har emellertid sagt att livet är sådant och ska bli sådant. Och han har tillfogat: Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste komma.
Men vad ska man då ta sig till? Vi kan ju inte leva utan trygghet.
Jesus vet det. Därför säger han: Den som håller ut till slutet ska bli räddad.
Säll är den som sina händer
i Guds händer sluter in.
Vart hans värld och lycka vänder,
har han ro i själen sin.
Han är nöjd i sorg och nöd,
han har tröst i liv och död:
till hans bästa allt sig vänder,
han är alltid i Guds händer.


TORSDAG
Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. (Matt. 24:6)
Vi kan inte leva utan trygghet. Men vill vi ha någon trygghet, måste vi rikta in vår förtröstan åt annat håll än denna världen. Den måste riktas på Gud allena.
Vi har i all vår tid talat om det och sjungit om det: Gud är vår tillflykt och starkhet. Han är vårt vapen trygga. Och det har gått ganska lätt att säga så, därför att vi haft all möjlig yttre trygghet dessutom. Eller det är kanske mer sanning om vi säger att vi har haft all möjlig yttre trygghet att lita till, och så har vi dessutom haft Gud att lita på.
Nu håller all den yttre tryggheten på att försvinna. Marken hotar att sjunka bort under våra fötter. Allt ska brytas ner. Det finns inget mer kvar att lita på än Gud. Nu är det inte bara fromt tal och vacker sång, utan nu är det blodiga allvaret, enda resursen som är kvar, om vi kan våga lita på Gud och hans rike, bara på honom. Det tar tid att riktigt sätta sig in i det. Men sådan är situationen nu.
Det är underligt och ofta förödmjukande att träffa människor, flyktingar eller andra från krigets länder, som förlorat allt vad de äger, hus och hem och fosterland, och som kan ta det som en tämligen naturlig sak. Hur skulle vi själva orka med något sådant? Vi är ändå så fast knutna till allt detta som är oss kärt och dyrbart. Hur skulle vi kunna leva utan det? Vi har emellertid ingen garanti för att få ha vårt i fred. Det normala livet är inte längre det trygga jordelivet, utan det otrygga, osäkra livet. Gud hjälpe oss att flytta över vår förtröstan på det som håller. Han hjälpe oss att på ett nytt sätt lära oss barnapsalmen: Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.
Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi nu vill bygga.
Mörkrets furste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sig förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi mer ej fruktar.


FREDAG
Där kadavret ligger, där samlas gamarna. (Matt. 24:28)
Slutet ska bli att Människosonen kommer, uppenbar för all världen såsom segraren som gör slut på den vanhelgande skändligheten och bringar frälsningen och segern.
Ja, så talade Jesus, och det ordet har hans kämpar tröstat på i nödens och hemsökelsens tider. Den väldigaste av dem alla efter Paulus sjöng ut sin tro i förtröstanspsalmen framför andra, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen har hållit på att bli ett slags kyrklig paradmarsch för festliga tillfällen. Men den är just inte född i något slags jubileumsstämning. Tvärtom kom oden till i en tid då det inte var fras utan blodigt allvar att mörkrets furste rustade sig med våld och argan list. Hur mäktig den psalmen är, begriper man inte förrän man gör klart för sig, att den sprungit fram ur ett hjärta som stundom kämpade till det yttersta för att bevara tron och frimodigheten i en värld som var "så stor och full av mörkrets härar". Just därför att den psalmen är född av en tro som vågade "gods och ära, liv och allt", så har den i sig en gnista av samma eviga liv som Guds eget ord och löfte, som skall bestå. Vi känner nog ofta att vi inte har så värst mycket av inre rätt att sjunga den psalmen, inte sant, därför att vi så lite prövat vår oförskräckthet "i all nöd och sorg" och i striden mot mörkrets härar.
Vi har så lätt för att bli självsäkra. Men förr eller senare kommer den dag då vi kommer till korta och inte kan reda oss själva. Gud give, att vi då måtte känna vägen som leder upp till bergen, Guds berg och hus, och att vi måtte ha vårt hem där. För det är tryggheten.
Kom, Jesus, var i ve och väl,
i liv och död oss nära,
och gjut i var förkrossad själ
din Ande med din lära.
Oss styrka giv till helig strid
och samla oss i evig frid,
då du all världen dömer. 


LÖRDAG
På jorden ska hedningarna gripas av ångest och rådlöshet och havets och vågornas dån. (Luk. 21:25)
En min vän sa efter att ha varit i dödens port: Jag har känt att tron håller att dö på. Förstår du att det är något förunderligt, att själva dödsringningen kan låta som adventsklockor till vilka man kan sjunga Hosianna?
Det är inte överspändhet. Man är inte överspänd i döden. Den gör människor till realister. Då möter man verkligheten om man inte har gjort det förr. Har då Guds verklighet varit okänd förut så måste man bäva, men Herrens vänner får glädjas t o m i dödsskuggans dal, för de slipper att känna sig ensamma. När de kära inte längre kan följa så är de ändå inte ensamma, för livets Herre hämtar dem vid dödens port. Tror du att det är en rikedom att ha det så ställt? Det är den stora tryggheten.
Och den stora tryggheten behöver vi inte först i döden. Den behöver vi nu. Det är ju som vore det vår tid Jesus talar om i texten, när han säger att människor ska gripas av ångest och rådlöshet och att de ska förgås av skräck i väntan på vad som ska komma över världen. Vi går i förskräckelse och ångest inför allt det hemska som sker. Otryggheten vill stjäla kraften ifrån oss.
Men mitt i allt detta hemska som Jesus förutsäger, fortsätter han: himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Mitt igenom alla omstörtningar ska Guds ord stå orubbat. Vad Guds ord säger om synden och syndens lön, det står sig, och vad Guds ord säger om friden som är mera värd än allt vi tänker, och som bevarar och frälsar, det kan inga revolutioner göra om intet. Hur det ska gå med världen, det vet vi inte, men att Guds ord och löfte ska bestå, det är säkert. Gud vare tack för sådan trygghet. Måtte vi se till att vi inte ställer oss utanför den.
Sist, min Gud, jag dig nu beder:
tag min hand uti din hand
så att du mig alltid leder,
för mig till ditt fröjdeland.
Där försvinner allt besvär,
och när loppet slutat är
och jag dig min ande sänder,
tag då den i dina händer.


SÖNDAGEN FÖRE DOMSSÖNDAGEN
Jesus sa till sina lärjungar: "Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. - - - När brudgummen dröjde, blev alla dåsiga och föll i sömn." (Matt. 25:1,5)
Jesus levde i väntan på den sista dagens snara inbrott. Så gjorde också apostlarna och den urkristna församlingen. Detta ger åt hela Nya testamentet dess väldiga dramatiska spänning och allvarsamma kraft. Denna väntan skärpte blicken för det väsentliga. Den nödgade också till att se livet ur evighetens synvinkel.
Vi lever inte i samma väntan på Herrens snara ankomst som den urkristna församlingen gjorde. Vi tror inte att den yttersta tiden är nära. Snarare antar vi väl att mänskligheten ännu är i sin barndom, och att oöverskådliga tider ligger framför oss.
Ändå ligger det en djup och allvarsam sanning i ordet om de yttersta tiderna. För vi lever alltid på gränsen till evigheten. Nuet är ständigt gränslinjen mellan tiden och evigheten. Vi lever i den yttersta tiden. Och för var och en av oss gäller ju att vi inte vet när vår sista dag är inne. Därför gäller det att vara beredd.
Jesus tar en bild från bröllopshögtiden. Tio flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Så, menar han, ska hans folk vänta på honom. Är det så för oss? Är vi klara på det att vi hör honom till? Och är det en tanke som har blivit konkret och levande för oss, att vi en gång verkligen ska möta honom? Det är inte menat som en bild eller något slags symbol att vi ska möta Herren en gång, utan det är menat så bokstavligt som möjligt. Om vi vill höra honom till, måste vi alltså vara på väg till mötet med honom.
Brudgummen dröjde. Natten var mörk och väntan blev lång. Alla de tio flickorna som gått ut för att möta honom somnade. I liknelsen omtalas inte detta som något orätt eller klandervärt. Även de förståndigaste flickor behöver sova på natten. Men det farliga var att fem av dem inte i tid hade gjort sig i ordning, så att de var redo när de väcktes av ljudet att brudgummen nalkades.
Vi kan inte leva på helspänn jämt. Livet måste gå sin vanliga gång med arbete och vila i ständig växling, och tankarna måste syssla med mångahanda ting. Men vi måste ha vår sak klar med Gud så att vi är redo. Det är försent att tänka på det när "ropet" hörs.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst, när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.


MÅNDAG
Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig. (Hebr. 3:13)
Förhärdad blir man inte på en gång. Det går så småningom. Därför går det också omärkligt, utan att man vet om det. Och det sker genom att man "låter sig förledas av synden och förhärdar sig."
Synden förleder på två sätt. Den säger: det är inte så farligt, och den säger: det är inte så bråttom.
Synden är en utmärkt advokat. Den är aldrig försvarslös. Den hittar alltid förmildrande omständigheter. Den gör svart till vitt. Synden ser aldrig farlig ut. Även de grova synderna blir våra goda vänner som vill oss väl och ger oss njutning och lättnad. De börjar ju också så smått och växer så omärkligt. Däri ligger det bedrägliga. Det är det som så småningom kan göra oss förhärdade. Därtill kommer alla s k "småsynder", som vi kanske aldrig märker: snålhet, ovänlighet, bekvämlighet, feghet, högfärd, skvalleraktighet, ofördragsamhet, självgodhet o s v. Även i sådant kan man bli förhärdad och gå förlorad, utan att ens veta om att man är sådan. För det vill nog Guds Andes upplysning till för att man ska se sådant. Så stor och farlig är syndens makt att bedra.
Synden bedrar också genom att säga: bara i dag. En gång är ingen gång. I morgon eller åtminstone snart ska det bli annorlunda. Och så uppskjuter man till en oviss framtid den bättring som samvetet talar om. Och det uppskjutandet, som rent av kan kännas som ett allvarligt löfte om bättring, det är en säker väg till förhärdelse. Hebreerbrevets författare gör en helt annan användning av ordet "i dag". Han vill säga: passa på i dag, när du ännu har möjlighet till bättring. Du vet inte om du har någon möjlighet i morgon. Ty varje dag utan bättring för dig närmare förhärdelsen.
Medan du ännu kan synda,
övergiv 
syndens liv,
ur fördärvet skynda.
Bryt din vilja, slit din fjättra,
medan du
har ännu
tid att dig förbättra.


TISDAG
De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. - - - De oförståndiga sa till de kloka: "Ge oss av er olja, våra lampor slocknar." (Matt. 25:3,8)
Alla tio väntade att få bryta upp och följa med till bröllopsfesten. Men de fem blev utanför, för de var inte färdiga. I sin tanklöshet hade de glömt ta med olja för sina facklor, och de kunde inte få låna av sina medsystrar. De måste ha egen olja. Och dt tänkte de på först när det var för sent.
Här hjälper inget annat, ifall den levande lågan fattas. Och det går inte att leva på lån. Man kan ha facklan i handen, d v s leva i det kristna livets former, gudstjänstbesök, sång, bön och kristligt arbete av olika slag. Och ändå stiger ur allt detta ingen levande låga mot höjden. Det liv som bara Gud kan tända har aldrig blivit tänt. Allt finns - utom livet. Och det går inte att låna sig fram. Vi har så lätt att leva på lån och tro att det är vårt eget. Vi lånar andras ord och uttryck, andras känslor och stämningar, andras sätt att handla, och inbillar oss att vi äger det vi lånar och efterapar. Men det kommer utifrån. Och livet måste utgå från hjärtat och inte från våra vänner, inte ens från våra föräldrar. Lyckliga vi, om vi från fromma föräldrar fått ärva kristna vanor och livsformer. Men dessa måste fyllas av vårt eget liv. För andligt liv kan inte ärvas, det måste födas på nytt hos varje människa. Måtte vi inte bedra oss själva. Det lånade håller inte provet. I livets påfrestningar och i dödens stund visar det sig att vi aldrig ägde det lånade. Bara det som är vårt eget håller då. Vår eget - det är inte det vi själva tagit eller lånat, utan det är vad vi fått direkt från Gud.
Du säger: Inte har jag den där levande lågan. Jag är bara som en rykande veke. Kom då ihåg vad det står om den rykande veken. Herren släcker den inte, för där finns ändå i den något av elden han tänt. De som fått den lågan tänd i sina hjärtan, har också fått längtan som sin arvedel. De får inte belåtenhetens ro, men de hoppas på den dag då de trogna, inte för sin trohets men för Guds trofasthets skull, ska lysa som solen i sin faders rike.
Låt vår lampas olja brinna
när du dömer världen vid.
Låt oss rätta vägen finna
denna korta vandringstid,
att vi genom sorgens dal
till din ljusa fröjdesal
och vårt rätta hem kan föras.
Där ska evig lovsång höras.


ONSDAG
Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem från ett bröllop. - - - Om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. (Luk. 12:36,39)
Man kan vänta på olika sätt. De flesta väntar inte alls. De sover. Men liksom man ibland sover oroligt, så är det med mångas andliga sömn. De får ingen riktig ro. Den där oron kan också vara ett slags väntan. Det är som att vänta på tjuven, som man fruktar ska ta ifrån en det man äger. Man hade det så bra. Så kom en tjuv, han hette kanske sjukdom, och stal bort en del. Sedan är det inte lika lätt att vara sorglös. Den tanken ligger på lur: vem vet när jag blir av med resten? Den dagen ska ju komma en gång. Har du inget annat än denna världens ting, hur härliga de än må vara, så blir du bra fattig när den dagen kommer att du ska mista alltsammans. Det är inte underligt att människor är rädda för att vara ensamma för de oroliga tankarnas skull. De väntar på tjuven. Kanske väntar de också domaren, domaren över det liv som även deras nedtystade samvete dömer.
Då är det något helt annat att vänta sin herre. Det är att vänta såsom tjänare väntar, d v s under troget och träget arbete och i glad förbidan. Så ska väntan på Herren vara en tjänares väntan. Kallet ska skötas. Kärleken ska inte bara lovsjungas utan övas. Herren har inte satt oss här i världen för att vi bara skulle längta härifrån, utan för att vi skulle göra tjänst åt honom. Måtte vi ta vara på den korta tid som vi har. Ingen av oss vet hur lång arbetsdag som är utmätt åt oss. När vår herre betrott oss en tjänst, väntar han att vi ska ge oss helhjärtat åt den.
Men mitt under allt detta måste den vissheten vara levande, vårt hemland är i himlen. Målet är inte här på jorden utan där varifrån vi väntar Herren. Där hör vi hemma.
Och salig är och bliver
när Herren komma skall,
den tjänaren som giver
så akt uppå sitt kall.
Han dela skall den fröjden
som intet öga sett,
men Herren Gud i höjden
åt sina barn berett.


TORSDAG
Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte håller provet? (2 Kor. 13:5)
Prövar vi oss själva någon gång? Vi går kanske till läkare och låter undersöka vårt hjärta ibland för säkerhets skull. Men hur det står till med vårt andliga liv, det glömmer vi att undersöka. Som om det vore självklart att allt stod väl till därvidlag. Paulus anser det nödvändigt, att vi undersöker och prövar oss själva om vi "har tro" (1917: "är i tron"). Vad han menar med det uttrycket förstår vi av den prövande fråga han genast ger dem: "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?" (1917: "är i eder"). Att ha tro är inte bara att inte ha några tvivel att kämpa emot. Det är inte heller säkert att man har tro därför att man en gång kommit till tro. För man kan glida ur tron igen, och det går nog oftast utan att man märker det. Att ha tro betyder att Jesus Kristus finns i en.
Det är ett stort bävsamt ord. Vem vågar väl säga något sådant om sig själv. Men Paulus säger att i annat fall består man inte provet. Det räcker inte med att vara religiös i allmänhet, inte heller med att kunna se tillbaka på vissa andliga erfarenheter, en omvändelse, ett genombrott, än mindre med några som helst yttre tecken eller förhållanden, utan det som i sanning kan kallas för tro är att Jesus Kristus finns i en.
Där han är, där får synden inte vara i fred. Där blir den fruktad och bekämpad. Där blir det ingen ro förrän han borttagit och förlåtit den. Där han är, där är det han som råder och bestämmer över livet och sätter sin prägel på det. Där passar Luthers bekännelse in: Jesus Kristus är min Herre. Där han är, där är kärlek och barmhärtighet och osjälvisk omsorg om andras väl. Där han är, där är glädje, även om glädjen kan ha att kämpa med sorg och prövningar. Där han är, där är trygghet, förtröstan och frid, som besegrar oro och fruktan. Det är att ha Jesus Kristus boende i sig, det är att ha tro.
Har vi det så? Vad finner vi när vi prövar oss själva? Kanske vi tvingas sätta i fråga, om vi överhuvud har någon tro alls. I alla händelser behöver vi alltid be Herren att föröka vår tro. Det måste bli hjärtats angelägnaste bön för livet.
Utan Jesus jag fördärvas,
utan Jesu nådesken
är mig allt till ångst och men.
Trones liv kan ej förvärvas
om ej Jesus kraft beskär,
han som allt mitt goda är.


FREDAG
Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)
Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssånger. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.
Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?
Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.
Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.
Däruppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare och mitt hjärta.
I himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.


LÖRDAG
Var som tjänare som väntar på att deras herre ska komma hem." (Luk. 12:36)
Vad man än må säga om kyrkan i vår generation - arbetat har den. Den har försökt förverkliga Jesu maning: "var som tjänare".
Men hur är det? Har man inte ofta satt punkt för tidigt, så att man glömt de två sista orden: "som väntar"? "Var som tjänare som väntar."
Nog arbetade man, men hur blev det med väntan? Glömde man den? Man hade så mycket att göra, och man var så glad i arbetet, och det kändes som ett så stort evangelium att Guds rike redan var här, så att man glömde att det var något eller någon man skulle vänta. Man hade händerna så fulla, och man hade så mycket glädje i sitt arbete, att man just inte behövde något annat. Man visste sanningen att säga inte riktigt vad man skulle göra med det där ordet om väntan. Det var en effektiv denna-sidans kristendom, men det på andra sidan blev lite overkligt, kanske rent av obehövligt.
Sådant hämnar sig. Om evighetsperspektivet förbleknar, blir det hela alldeles för begränsat. Och kraften sinar, för kraftkällan är därovan. Tänk så många tröttkörda arbetare det finns i Guds rike! Världsligheten vill smyga sig in, och det hela grundas upp och blir ytligt.
Det är underligt hur det ordet bevisar sin sanning, att det är den som inte tillhör denna världen som rätt duger till att uträtta något ur evighetens synvinkel väsentligt här i världen. Man behöver en fast punkt utanför världen för att kunna rubba världen.
Det fanns en tid då man menade att väntan som Jesus talar om i vår text var något tidshistoriskt, som inte hörde med till det väsentliga i kristendomen. Nu har man nog börjat inse att det är tvärt om. Det Jesus här talar om hör med till "kristendomens väsen". Jesu lärjungar ska vara i världen men inte av världen.
Det är angeläget att vi både för oss själva och för hela vår kyrka ber att Herren måtte hjälpa oss att beakta båda sidorna av Jesu maning: "Var som tjänare som väntar."
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst, när du sist
vill hämta
ur tåredalen
från jordekvalen
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.


DOMSSÖNDAGEN
Jesus sa: "Den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda ska höra Guds Sons röst och de som hör den ska få liv." (Joh. 5:25)
Vi står vid slutet av ett kyrkoår. Tidens korthet gör sig påmind. Tanken på evigheten möter oss. Evigheten - när kommer den? Frågan är fåvitsk, om vi därmed menar: När skall denna tidsålder ta slut? Det visste inte ens Jesus. Och - med förlov sagt: Vad angår det oss? Allvarsammare är frågan: När tar denna tiden slut för mig? Inte heller om det vet vi tid och stund. Det är säkert mer än en som just nu tar det allvarsamma steget in i evigheten. Gud vare hans eller hennes själ nådig. Måtte Herren hålla oss beredda, när vår stund kommer. Han hjälpe oss, att vi måtte ha nått saligheten dessförinnan.
När kommer evigheten? Var går gränsen mellan tiden och evigheten?
Gränsen går här. Nu. Ögonblicket som nyss var inne, vart tog det vägen? Det gick in i evigheten. Ögonblicket som nu är, varför kan jag inte hålla fast det? Därför att det håller på att gå in i evigheten. Den yttersta tiden är ju den som gränsar intill evigheten. Det gör all tid. Det gör just detta ögonblick. Varje tid är den yttersta tiden och har den yttersta tidens allvar, för den gränsar intill evigheten. Stunden kommer, ja, den är redan inne.
Vi kan också ge ett annat svar på frågan: "När kommer evigheten?" I Jesus Kristus möter oss evigheten. I honom möter vi det som är över all tid, ja, den Evige själv. Den som hör hans ord står vid evighetens gräns, möter evigheten.
Det innebär två saker. Det betyder ett evigt krav. Evighetens röst säger: Du skall. Och samvetet svarar: Du är. Och så står vi mitt i domen. Den yttersta domen är där redan i mötet med Herrens: Du skall, och samvetets: Du är. Men det farligaste av allt är att inte se och inte känna detta ödesdigra möte, för det betyder att sova den sömn som leder till den andliga döden.
Mötet med Kristus betyder också ett evigt löfte. Den som hör mina ord, han har evigt liv, säger han. Den som öppnar sitt hjärta för Herren som dömer får i domen redan nu del av det eviga livet. Det är därför Jesus kan säga om en sådan: Han ska aldrig någonsin dö. Det eviga livet är redan närvarande, men det är på samma gång ett mål som ska efterjagas, tillkämpas, vinnas.
Mina levnadstimmar stupar
mot det stilla målet ner.
I det tysta, mörka, djupa
sjunker de allt mer och mer.
Dagen som i skymning skrider
går ej upp för mig igen.
Herre, bliv mig när, det lider
snart, ja, snart till aftonen.


MÅNDAG
För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig. (2 Petr. 3:8-9)
Våra tankar orkar inte med att begripa Guds vägar och handlingar. Och när de inte stämmer med våra tankar, så vill vi nog gärna mena att Gud har fel eller att han inte finns. Det är den ståndaktige teoretikerns position: Om inte verkligheten stämmer med min teori, då är det så mycket sämre för verkligheten. Vi skulle säkert komma sanningen närmare med en något ödmjukare uppskattning av vår egen förmåga att bemästra de stora gåtorna.
För Herren är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Det är en bild som borde kunna hjälpa oss med att reducera våra egna kategorier och tankemöjligheter till betydligt blygsammare mått. Vi kan just inte komma högre än till "grodperspektivet", och det ger ingen vidare överblick. Vi ville gärna trots allt se någon gudomlig mening i den historia som omger oss, men vi ser ingen. Det betyder ingalunda, att den inte finns, eller att han, som överblickar årtusendena och årsmillionerna, inte ser någon mening eller vill någon mening.
Vi tycker att han är sen att uppfylla sitt löfte. Vi möter hans dagar av årtusenden med vår livstids sekundvisare, och då tycker vi att Gud handlar alldeles för långsamt. Om vi ändå kunde lära oss att Gud är större än vi, att han är oändligt över vår förmåga att fatta, så att vi vågade lita på honom även när vi bara ser meningslöshet och hemskhet. Det är ju den enda trösten vi har i en värld så full av gräslighet, att den outgrundlige Guden ändå är över alla, och att han ändå ska genom alltsammans föra sin vilja till seger.
Och vad hans vilja är har Jesus inte lämnat oss i ovisshet om. I vårt textrod står det: Han vill inte att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig. Tvärt emot vad som syns i denna stridens och ondskans och dödens värld får vi tro att det innersta i tillvaron ändå är en god vilja, Guds kärleks vilja. Den som lämnar sig åt dess makt får erfara att den kan bära genom liv och död.
Tränger i dolda djupen ner
tanken som söker och spanar,
finner jag, var mitt öga ser,
spår av en vilja som danar.
Frågar jag vad den makten är,
som i sin famn all världen bär,
Fader, din kärlek jag anar.


TISDAG
När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk ska samlas inför honom, och han ska skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. (Matt. 25:31-32)
Liknelsen om yttersta domen, som inleds med de nu lästa orden, ger underligt besked om efter vilka grunder domaren en gång ska skilja. Han talar inte alls om några andliga ting utan om något så enkelt mänskligt som att ge vatten åt en törstig, besöka en sjuk o s v. Om någon av oss skrivit denna liknelse, hade vi säkert, med förlov sagt, gjort det bra mycket "andligare". Tänk om det är så att vår kristendom prövas mera i vardagens småting än i det vi brukar räkna för andliga ting.
Men vad blir det av tron, som ju är det avgörande? Ett är säkert: det beror inte på trosåskådningen, hur viktig den än är. Domaren är varken kyrklig eller frikyrklig, han bekänner sig varken till de gammaltroende eller de moderna, men han är nära dem som har en ödmjuk och förkrossad ande. Och det står faktiskt att det är efter dessa obetydliga gärningar som han dömer. Men det underliga är att de på vänstra sidan också visste att berätta att de gjort en hel del barmhärtiga och goda ting. Men Herren hade glömt det. Och de på högra sidan hade ingen aning om att de gjort något förtjänstfullt. Men Herren kom ihåg det. Vad var det som gjorde skillnaden? Jo, sinnelaget. De förra hade haft sig själva i tankarna hela tiden. De hade fört bok över sina förtjänster och tyckte sig ha rätt till himmelriket. Herren hade fört bok över vad de försummat, men det tyckte de var bara småsaker. De andra hade bara gjort småsaker som inget var att tala om, det hade ju bara varit en glädje att kunna hjälpa, men de skämdes över allt vad de försummat. Nu menar Domaren att de förra visar att de saknat det kärlekens sinne som han söker, därför passar de inte i Guds rike. Men de senare visar att de haft det sinne som liknar hans, han som så identifierar sig med sina små bröder att deras lidande och hugnad varit hans lidande och hugnad. De där små gärningarna de gjort, och som de själva glömt, de var nog helt enkelt vittnesbörd om den tacksamhet som fyllt deras hjärtan, när de fått motta Guds oförtjänta barmhärtighet. De var vittnesbörd om att de levat i gemenskap med förlåtelsens Gud. Inte var gärningarna något att komma med, och kärlekens sinnelag hade de inte tagit sig själva, det hade Gud gett dem. Men det kan han bara ge åt dem som lever i hans gemenskap. Och det är detta som är tron på Gud. Alltså var det tron som fick den oförtjänta gåvan till sist.
Så står alltsammans i Guds nåd,
att saliga vi bliva.
Men fast och evigt är hans råd,
de trogna det att giva.
Vi hava idel skröplighet,
i Gud är all vår salighet.
Gud vare pris och ära!


ONSDAG
Liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. (Joh. 5:26-27)
Hur ska det bli på den yttersta dagen? Människors tankar har gått i olika riktningar. En del har stannat inför orden om evigt straff och evig salighet. Andra har tagit fasta på Pauli ord om alltings återställelse och om den dag då Gud blir allt överallt. Åter andra har funnit skriftställen som tycks tyda på att de onda som står Gud emot till slut ska förintas, och att Gud på den vägen slutligen ska bli allt överallt. - Vi står inför en hemlighet som våra tankar inte kan genomtränga. Nyfikenheten blir besviken. Men hjärtat får det svar hjärtat behöver. Ordet härovan är alldeles tillräckligt. Fadern har gett Sonen makt att hålla dom. Det är han som ska döma.
Då vet vi något om hur domen ska bli, för hurdan Herren Jesus Kristus är, det är ingen hemlighet. Vi ser i evangelierna att han var strängare än någon annan. Han dömde hårdare än de strängaste lagivrarna, och hans krav trängde ner i hjärtats hemligaste djup. På samma gång var han barmhärtigare och mildare än någon annan, så barmhärtig att många fann det orimligt och anstötligt. Och det underliga var att han inte var det ena ibland och det andra ibland, utan bådadera på en gång, både den strängaste och den barmhärtigaste. Hur det kunde ske förstår vi inte. Det var hans gudomliga hemlighet. Men det var bara den som kände hans dom rakt in i hjärtat som fick känna hans kärlek.
Han är densamme i går, i dag och i evighet. Och det är han som ska döma. Då kan vi alltså veta något om hurdan domen ska bli. Vi kan vara vissa om att den blir oändligt mycket strängare än vi någonsin tänkt oss. Och vi kan vara vissa om att den blir oändligt mycket barmhärtigare än vi någonsin tänkt oss. Båda delarna på en gång. Hur det ska kunna förenas kan vi omöjligt föreställa oss, lika lite som någon skulle kunna räkna ut att Jesus här på jorden skulle förena de båda genom att stiga upp på ett kors. Det är segraren på korset som ska döma. Då ska den fulla konsekvensen av korset bli uppenbar.
Korset är domen över mitt liv. Och mitt enda hopp är att han som dog för mig på korset en gång ska döma förlåtelsens dom över mig på den yttersta dagen.
Döm mitt hjärta här i tiden.
innan världen döms av dig;
och när tiden är förliden,
i ditt domslut fria mig.


TORSDAG
Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, Fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft - - - Gud blir allt, överallt.
Aposteln målar en härlig framtidssyn; en dag ska Kristus ha besegrat det sista motståndet, och Gud ska bli allt överallt. Men hur går det ihop med evangeliets ord om att somliga ska gå bort till evigt straff och somliga till evigt liv? Inte kan Gud vara "allt" även i dem som går bort till evigt straff?
Vi får nog erkänna att vi aldrig kommer fram till en för tanken motsägelselös lära om dessa ting, lika lite som vi kan komma till en för tanken rimlig "försoningslära". Men i frågan om hur slutet ska bli får vi nog inte kasta bort någon av de båda tankar vi nyss nämnt, hur motsägande de än tycks vara, utan vi måste ta båda på allvar.
Inför Kristus ställs vi inför ett antingen - eller. Hur har vi valt? Klarar vi oss inför samvetets och Guds dom? Är det inte snarare en fruktansvärd sanning att jag är värd att förkastas från Guds ansikte, och är det inte också en fruktansvärd möjlighet? Gud kan inte tvinga sin kärlek på någon. Om jag framhärdar i att stå emot Guds kärlek, måste det inte sluta i förtappelse, i att Gud aldrig får ge mig sin kärleks gåva?
Om jag vågar tro på min frälsning, grundar jag det på min kvalitet eller min öppenhet för Gud? Nej, det är bara Guds nåds makt som övervunnit och behåller och bevarar mig. Men skulle Gud då inte kunna övervinna, behålla och bevara alla andra, eller gäller det bara mig? Är jag så mycket bättre och lättare för Gud att frälsa? Tror jag på Guds kärleks allmakt i mitt liv, skulle jag då inte tro att han kan rå med detsamma i alla andras liv också?
Spänningen mellan dessa båda tankar hör med till det kristna livet. Måtte vi framför allt akta oss att för egen del förtrösta på Guds utkorelse som frälsar, men för andra betona att människan är skyldig under domen på grund av sitt eget onda val. Måtte vi inte invagga vare sig oss själva eller andra i falsk säkerhet. Livets risk är fruktansvärd. Först då vi tar detta på allvar får vi ta emot trösten och tryggheten i ordet om Frälsarens makt, som till sist ska vinna seger i våra hjärtan och i världen.
Månne Gud förkastar
någon enda själ,
som till honom hastar?
Nej, jag vet det väl:
om än världen rämnar,
Herrens nåd står kvar.
Trygg är den som lämnar
sig i hans förvar.


FREDAG
Jesus sa: "Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga." (Matt. 13:47-48)
Vi människor är av alla slag. I alla möjliga avseenden är vi olika. I ett är vi alla lika. Himmelrikets not omsluter oss alla. Guds kärlek söker oss alla. Kallelsen till Guds rike gäller oss alla utan undantag. Kristus har dött för alla. Inför Guds kärleks sökande blick är vi alla lika.
Men Jesus har sagt att det en gång ska bli ett särskiljande. När noten blir full drar man upp den på stranden och sätter sig ner och samlar de goda i korgar, men de dåliga kastar man bort. Vi är alltså inte alla lika inför Gud. En gång ska det bli uppenbart. De många olikheter vi fäster så stort avseende vid betyder föga inför honom. Men det finns en skillnad som är avgörande och som en gång ska bli åtskiljande: de onda och de rättfärdiga, säger Jesus. De många fiskarna var lika däri att noten omslöt dem alla. Men när de dragits upp på land delades de upp efter skillnaden: god och dålig. Den skillnaden fanns förut, men först på land blev den uppenbar. Guds kärlek söker alla lika, men en gång ska det bli ett särskiljande. Det blir inte godtyckligt, det är bara så att den skillnad som redan fanns blir uppenbar.
De onda och de rättfärdiga, så var ju skillnaden. Vem är väl rättfärdig? Därom dömer Gud på sitt sätt. Då han ser ett hjärta som öppnats för Kristi kärlek, så att denna fått börja sitt fördolda verk med att göra om hjärtat till en, låt vara skröplig, men dock begynnande likhet med hans sinnelag, då öppnar Gud portarna till sin himmel för att Kristus ska fullborda det goda verk som han börjat, då kallar han den syndiga människan rättfärdig. Och det finns bara ett som är ont: den vilja som stänger för Gud. Där är skillnaden som ska bli uppenbar.
Ännu i detta kyrkoårs sista timma kallar Guds kärlek på oss alla. Det ska en gång dras konsekvenser av hur vi svarar på Guds kallelse.
En herrdag i höjden är vorden besluten
av Konungen uti det himmelska land,
att han skall hitkomma med mång sinom tusen
och kalla till doms både kvinna och man,
med änglarnas röst,
de trogna till tröst,
med svidande styng i de otrognas bröst.


LÖRDAG
Jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom. - - - Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. - - - Och från tronen hörde jag en stark röst som sa: "Se, Guds tält står bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sa: "Se, jag gör allting nytt." (Upp. 20:11, 21:1,3-5).
Väldiga syner skådar siaren. Världar försvinner och världar föds inför den Eviges ansikte. Vad är väl en människa i allt detta - som ett sandkorn vid havet; som en rök som försvinner. Men mitt i dessa syner av världarnas omvälvning talas ändå om människor som gråter och om människor som är törstiga. Den Gud som kastar bort världar och kallar fram nya, han ser också var ett stackars människobarn gråter och törstar.
Nu segrar alla trognas hopp. Nu kommer nya himlar och en ny jord, en jord som inte vattnas av blod och tårar. Och inte ska hans barn där längre hungra och törsta efter rättfärdighet. Då ska de dricka ur livets källa och äta av livets träd. Där ska inte längre vara smärta och sorg, allt sådant ska vara slut. För nu är de hemma hos Gud, barmhärtighetens, förlåtelsens och kärlekens Gud. Nu har de nått Guds barns härliga frihet. Allt det gamla är glömt och borta. Han som sitter på tronen säger: "Se, jag gör allting nytt." Hjärtat är nytt, glädjen är ny, kraften är ny, livet är nytt. Salighetens nya dag är inne.
Gud vare tack att vi får ett sådant löfte till sist, på kyrkoårets sista dag. Vi har sannerligen inte förtjänat det. Men Guds nåd är större än allt. Han har sänt sin Son hit till dig för att du ska få komma dit, till honom i det nya Jerusalem. Han har skrivit ditt namn i livets bok. Gud vare tack för att vi får gå in i ett nytt kyrkoår på hans barmhärtighet. Han låte oss också en gång få gå in i himmelen, där han gör allting nytt. Amen.
O Fader, Son och Ande, dig
ske evigt lov och pris.
Ack, öppna ock en gång för mig
din himmels paradis!
Ja, när jag fast i tron består,
jag av din hand min krona får,
o Herre Sebaot. 

Slutet

Påskvänner!

Dagens första gästbloggare skriver: 

«Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Saliga de som tvättar sina kläder rena. De ska få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.
Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.
Och Anden och bruden säger: Kom! Och den som hör det ska säga: Kom! Och den som törstar ska komma. Och den som vill ska fritt få dricka av livets vatten.
Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något ska Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok.«
Han som vittnar om detta säger: »Ja, jag kommer snart.« 
Amen, kom, Herre Jesus. 
Nåd från Herren Jesus åt alla.

- SLUT -

(Bibelns sista tio verser, ännu inte intagna i någon evangeliebok och därmed inte heller regelbundet lästa i Svenska kyrkans och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens gudstjänster. Men visst brukar man annars gärna vilja veta hur boken slutar?).

söndag 13 november 2022

Söndagen före Domssöndagen

Påskvänner!

Här en god predikan för denna Söndag före Domssöndagen. Varje söndag i nådens tid är ju en Söndag före Domedagen.

Predikanten vann f ö provvalet till biskopsvalet i Växjö på 90-talet, där Anders Wejryd tyvärr slutligen segrade. 

tisdag 1 november 2022

Halloween och Allhelgonadagen

 Allhelgonalov, höstlov - och läslov!

De 95 teserna

söndag 16 oktober 2022

En äktluthersk predikan och dito psalm på Artonde söndagen efter Trefaldighet

Påskvänner!

Efs sägs ju vara en luthersk rörelse. Då kan man kanske denna söndag förvänta sej en predikan i stil med kh Lars Engquists i Råneå? Han levde 1933-96 och var min barndoms präst; mina första 6-7 år hörde jag honom var och varannan söndag. Nu får han predika igen. God helg!

För Gud är allting möjligt

»När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv? Jesus sa till honom: Varför kallar du mig god? Endast en är god – och det är Gud. Buden känner du: Du skall inte mörda, du skall inte begå hor, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor! Mannen sade: Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung. Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig! Då blev mannen mörk i blicken och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket. Jesus såg sig omkring och sa till sina lärjungar: Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: Vem kan då bli frälst? Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allt möjligt.» Markus 10:17-27. 

När man läser vad Jesus säger och samtidigt ser nöden i världen och vet hur stort överflöd på ägodelar vi själva har, så måste man fråga sig hur det är möjligt för oss att komma in i Guds rike. »Jo, vi kan också komma in i Guds rike, därför att Gud är så god mot oss,» brukar vi kristna säga. Men tänker vi då på, att det var just så den rike mannen sa och tänkte. »Gode Mästare, hur kommer jag till himlen?» 

Då bad Jesus honom att tänka över vad han egentligen menade med att säga att Mästaren var god. Tydligen kan vi lägga in vitt skilda betydelser i ett sånt uttryck. Att Gud är snäll och hygglig, att han är kärleksfull och tyder och tolkar allt till det bästa och kanske gärna glömmer våra fel och brister och överser med våra synder. Det är som om Jesus ville säga: Lämna inte åt slumpen om du får ärva Guds rike eller inte. Tänk i stället noga igenom hur det är med den saken. Lämna inte din salighet åt känsla eller inbillning. Gör det helt klart för dig, hur det är möjligt för oss som har samlat så många ägodelar att bli så fria att vi kan komma in i himlen. 

Vad som skiljer den här ynglingen från så många rika i vår tid är, att han tydligen hade bekymmer för sin fattiga själ och sin eviga salighet. Många rika hinner inte att ägna den frågan någon omtanke. Rikedomen har en väldig förmåga att få makt över våra tankar och krafter. Rikedomen, de jordiska tillgångarna, ja också de jordiska behoven och bristen på tillgångar sköter sig ju inte själva. Att äga mycket kräver också mycket tid och kraft och engagemang, både att få det och att kunna behålla och kanske föröka det. Vilken befängd tanke att rikedomen skulle på något sätt befria från bekymren och problemen. Tvärt om. Rikedomen kräver allt, alla krafter och en människas hela tid och energi. Detta avser Han också med orden: »Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.» Och då kan det vara farligt att vara rik. Det skall vi som har mycket, och kanske drömmer om mer, tänka på. 

Men det behöver sägas, att det är lika oreflekterat att påstå att »vi har det för bra för att vi skall söka Gud och leva fromt.» Det sägs ganska ofta och slarvigt: »Vi har det för bra helt enkelt. Vi behöver pröva fattigdom och nöd för att vi skall börja tänka på själen och himlen.» Det är ju inte bara för den rike det är svårt att komma in i himlen. Jesus säger också: »Ja, mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike.» 

För själens skull är varken rikedomen eller fattigdomen något att stå efter. Båda är svåra att hantera. Båda för med sig så mycket bekymmer och blir lätt hinder. Vi borde därför be så som den vise kungen Salomo själv ber i Ordspråksboken 30:89: »Ge mig inte fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd jag skall ha. Jag kunde eljest, om jag bleve allt för mätt, förneka dig, så att jag frågade: Vem är Herren? Eller om jag bleve allt för fattig, kunde jag bli en tjuv, ja förgripa mig på Guds namn.» Att slarvigt säga att vi har det för bra, är att visa stor otacksamhet och att anklaga Gud, som är alla goda gåvors givare. »Herren är den som gör fattig. Han gör ock rik» (1 Sam 2:7). 

Ogudaktigheten och likgilitgheten inför de eviga tingen har en allvarligare orsak än de jordiska ägodelarna och fattigdomen. Herren säger det med orden: »Ingen är god utom Gud allena.» Det är den allvarliga sanningen. Ingen annan än Gud är god. Alla vi andra är onda. Det är därifrån ogudaktigheten och bekymmerslösheten om själen kommer. Det är syndafördärvets frukter att vi är obekymrade om saligheten och vårt gudsförhållande. Vårt djupa syndafördärv är orsaken till att vi varken kan hantera fattigdom eller rikedom och är så bekymmerslösa när det gäller himlen och saligheten. 

Lika vanlig som det är att tänka att jag kommer nog till himlen därför att Gud är så god och överseende, lika vanligt är det säkert att vi tänker att vi kommer in i Guds rike därför att vi är goda och har gjort mycket gott. »Vad skall jag göra för att ärva Guds rike?» De flesta svarar: »Håll buden! Lyd Gud! Gör så gott du kan! Bed! Var snäll och vänlig! Förlåt och var tolerant! Hjälp de fattiga! Gör rätt för dig! Var ren, anständig och moralisk! Hedra dina gamla föräldrar! Ljug inte och skvallra inte! Gud skall löna dig för allt det goda och osjälviska du gör.» Så litade uppenbarligen den rike ynglingen på att det är för de goda gärningarnas skull vi blir belönade med en plats i himmelriket. 

Detta är egentligen de verkliga fariseernas lära och tro. Att människan är god. Att det inte finns något som heter ett totalt syndafördärv som skulle kunna hindra oss att bli rättfärdiga genom goda gärningar. Att det hos alla människor finns kvar, åtminstone en gnista av det gudomliga och goda, ett litet himmelskt ljus, om än svagt och flämtande. Därför förmår vi att välja och göra det goda, att göra rätt för oss och leva så att vi får komma till himlen. Så blev den rike ynglingen djupt bedrövad och besviken när Jesus sa: »Ingen är god utom Gud allena.» En gång för alla gör vår Frälsare här upp med den okristliga och obibliska fariseiska tanken att människan är god. Vi är onda och fördärvade från födelsen. Detta är vårt bittra arv från Adam och Eva. Ett dåligt arv, arvsynden, som gör oss oförmögna till det som är gott och snara att i stället göra det som är ont. Vi kan inte göra rätt för oss inför Guds stränga krav på fullkomlighet. 

Visst måste vi hålla med om att det finns onda och goda människor. Ja, att t.o.m. hedningar och ogudaktiga kan göra mycket gott, ofta bättre än vad vi kristna gör. Men det är nu inte bara av människor vi skärskådas och bedöms. Inför människor kan vi i bästa fall leva så rättfärdigt att de säger att vi är goda och rättfärdiga. Det borde vi sträva efter. Men nu skall våra liv först och främst skärskådas och bedömas av den helige treenige Guden. Och inför Honom är vårt hjärtas fördärv uppenbart. »Människan ser till det som är för ögonen. Men Gud ser till hjärtat.» Han som sett och vet allt säger: »Ingen är god utom Gud allena.» 

Men det underbara och förunderliga är, att Han ändå älskar oss så mycket att Han förbarmade sig över oss och kom för att frälsa oss. »Då såg Jesus på den rike ynglingen och fick honom kär.» Här används det grekiska ordet agape, som anger den gudomliga kärleken, som är förmer och högre än vänskapen och den erotiska kärleken. Han såg på den rike, förvillade ynglingen med förbarmande, utgivande, förlåtande, gudomlig kärlek, som går i döden för syndare och ovärdiga. Så säger han det som måste sägas till alla som räknar med att det goda de gjort skall ge dem en plats i himlen: »Ett fattas dig.» Därför att lagen kräver allt och aldrig får nog av oss. Lagen kräver fullkomlighet av oss. »Var fullkomliga, så som er himmelske Fader är fullkomlig. Om någon felar i ett så är han skyldig till allt.» Det skall vi komma ihåg när vi blir riktigt nöjda med oss själva och vår godhet, d.v.s. självgoda: »Ett fattas dig.» Träder du fram för Gud med dina goda gärningar, dina offer och böner, dina tårar och dina lidanden och med din kärlek och begär att därför få vara med bland de saliga, så blir svaret: »Ett fattas dig. Du har fortfarande mycket kvar att göra för att du skall räknas till de fullkomliga.» 

För oss som är rika är det stötande att höra Jesu ord: »Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga!» Men kan vi rika kristna nonchalera detta ord när det finns så många fattiga? Kan vi avfärda det med att det är ett socialt evangelium och gärningslära att säga: »Sälj vad du äger och ge åt de fattiga!» När du förlitar dig på din godhet, så skall du inte glömma vad Herren här sagt. Ja, vad har du gjort för flyktingar och hemlösa, för dem som drabbats, för arbetslösa, obemedlade och missbrukare? Guds stränga lag, »Du skall älska din nästa så som dig själv», kräver allt. För den rike, självtillräcklige, som förlitar sig på sin rikedom, stängs himlens port med orden: »Ett fattas dig. Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga.» 

Men för alla Guds barn, som lever av nåden och älskar Gud och sin nästa med ett hjärta där Gud själv bor genom tron, och som vet att himlens port står öppen, blir detta ett ord som gör hjärtat brinnande och varmt av kärlek till fattiga, nödlidande och flyktingar. »Det är min Herres och Frälsares vilja att jag delar med mig av allt det goda jag fått. »Vi älskar därför att Han först har älskat oss.» »Vi ger för intet därför att vi själva har fått för intet.» »Var så till sinnes som Kristus Jesus var!» För den omvände är detta inte lagens tunga krav längre. Guds barn står inte under lagen. Den har Jesus uppfyllt åt oss. Guds barn säger: »Din lag är min lust o, Gud!» Vad jag har är Guds egendom, som jag satts att förvalta, så att det blir till nytta i Guds skapade värld. 

Är det då överhuvud taget möjligt för oss, med alla våra ägodelar, att komma in i Guds rike, när Jesus säger att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike? »För människor är det omöjligt.» »Men för Gud är allting möjligt.» När Han får föra den rike syndaren till besinning, måste den överbevisade utropa: »Nu finns det bara ett. Nu kan jag bara hoppas att Gud gör det jag inte kan, ett under och låter mig få komma igenom nålsögat och in i himlen. Att jag får tillräkna mig Jesu förtjänst och komma in genom Guds nåd. Jesu goda gärning är det som ger mig en plats i Guds rike. Mina gärningar räcker inte till. Gud, lär mig att leva med allt det jag äger som om jag inte ägde det. Gör mig fri och oförhindrad. Hjälp mig att först söka ditt rike och din rättfärdighet och att tro att du också skall ge mig allt det övriga. För Gud är inget omöjligt. Inte ens att ge mig ett nytt, gott hjärta där gudsfruktan och förnöjsamhet regerar. 

Lägg därför allt i Herrens hand! Dig själv och alla dina bekymmer. Dina pengar och allt vad du äger. Din familj och din salighet. Han är mycket stark och stor och god och nådig. För Gud är allt möjligt. Lovat vare Hans namn!     (Ur Biblicum 3/95)


PÅ DEN UNGE MAN HAN SÅG

1. På den unge man han såg
som invid hans fötter låg,
såg all längtan, allt begär,
fick den unge mannen kär,
den från barnsben fromme som
med sin stora saknad kom,
evigt liv vill fråga om.

2. Jesus har den unge kär,

ser vad han behöver här,
sätter Andens svärd så tungt
i hans hjärtas sjuka punkt:
"Ge de fattiga, min vän,
allt du har och äger än,
kom så hit och följ mej sen!"

3. Herre, du som känner allt

och i kärlek mej befallt
följa dej till evigt liv,
följa dej med rätt motiv,
säkert finner du hos mej
något ont som reser sej,
någon gud som trotsar dej,

4. säg då bara som det är,

fräls mej, du som har mej kär,
lyft din starka frälsarhand,
kapa varje träldomsband,
och om jag på denna färd
såras av ditt skarpa svärd
är din vänskap allting värd.

5. Låt mej bara inte då

bort från dej bedrövad gå,
hjälp mej lämna bakom mej
vad mej hindrar följa dej,
visa mej ditt offer stort,
som har allt iordninggjort,
för mej öppnat himlens port!

6. Visst, nog undrar jag ibland:

når jag salighetens land?
Men jag tror ditt glädjebud:
"Allt är möjligt för vår Gud!"
Ut ur satans garn mej riv,
nåd utöver nåd mej giv,
låt mej ärva evigt liv!


Text: Gustav Jensen, sv. övers. A.H.