lördag 31 juli 2021

Biskopsbrev TILL tre biskopar (två i söndags, en sedan tidigare) - läran är också ett pund att förvalta

Påskvänner!

Ett brev från i söndags innan vi övergår till Nionde söndagen efter Trefaldighet med dess budskap om det goda förvaltarskapet. Dit hör dock, tänker jag, inte bara skapelsen och allt vi fått i den (även "kropp och själ och alla lemmar, förnuft och alla sinnen" M Luther), utan också och kanske framför allt "kyrkans sanna skatt" som är evangeliet och vår bekännelse, ordet och sakramenten, Kristi kropp och blod. 

Inför kyrkovalet måste vi fråga oss hur kyrkans centrum relaterar till den propaganda och de fokusområden som de politiska partierna driver. Allt behöver inte vara fel, men som elefanter i en porslinsbutik (eller bockar i örtagården) trampar de ofta rejält snett i sina prioriteringar och sina sätt att peka ut lämpliga och olämpliga präster och kyrkoledare, jfr hur statsminister Löfven gick på för fyra år sedan, under självaste reformationsjubileet (tänk så tydligt han samtidigt markerade att kyrkans präster inte heller får stå upp mot rashygienisk utrensning av foster med Downs syndrom - eller för barnmorskors samvetsfrihet!).

Hur skulle det se ut om Svenska kyrkan som organisation insisterade på att få vara med och bestämma kriterierna för socialdemokratiska kommunalråd och ministrar ("de ska vara kristna av evangeliskt-lutherskt snitt och de får inte vara för ideologiskt drivna eller förknippade med klassisk socialdemokrati och 1800-talets arbetarrörelse")?

Nu det öppna brevet:


8 söndagen efter trefaldighet AD 2021

Biskoparna Andreas Holmberg och Mikael Mogren tillhanda.

Sagan "Vargen kommer" är ovanligt tänkvärd. Den har udden riktad mot dem som i tid och otid ropar "Vargen kommer" - dess huvudsakligaste ärende - men är samtidigt ett memento för alla som tror att vargen inte finns eller inte kan anfalla, bara för att en ung slyngel till fårvaktare avgivit falskt alarm så många gånger. Visst har ropet "Vargen kommer" hörts väl många gånger under kyrkohistorien (även om Martin Luther visst kallades "vildsvin"), men Jesus ropar ju i dagens text själv "Vargen kommer" och alla verkar överens om att det faktiskt fortfarande finns villolärare. 
Men de politiska partier som nu åter är i full kyrkovalsaktion ser ju vanligen bara två sorters ulvar i fårakläder: a) de som inte vill viga annat än män till präster och b) de som inte vill viga annat än 1 man plus 1 kvinna till äktenskap. Typ biskop Andreas´ fader, alltså, han som på Laurentiistiftelsen kallades länge biskop electus eftersom han fick flest röster i Göteborgs biskopsval 1991 och alltså skulle ha utnämnts enligt den ordning som Inger Davidsson och den borgerliga regeringen strax därpå införde, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Holmberg_(teolog). Till min förskräckelse är det tydligen däremot okej att hissa ormen och syndafallet (har själv sett och hört) samt att dissa Agnus Dei och "offerteologin som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder" (se nedan)! För sånt bryr sej de politiska partierna och deras väljare inte det bittersta om. Evangeliet, alltså.
Detta som en ingress till ett brev jag skrev för fem månader sedan till min biskop Karin och till Hans Lindholm i Efs/Frimodig kyrka och som jag nu delger er. Jag skrev då att jag ville skicka det vidare till fler inför kyrkovalet, så det gör jag nu. Bara bristen på pigga journalister i sekulära och kyrkliga medier kan ha gjort att det som hände 1993-94 gick under den kyrkohistoriska radarn: Orm- och syndafallshissaren frikänns i Stockholms domkapitel, men de som anmälde drabbas året efter av totalt prästvigningsförbud! Även Sofiamässornas och Helene Egnells avståndstagande från offerteologin i O Guds Lamm är ju alldeles hårresande - men visst, nu har vi i nya handboken (HB17) fått en Agnus Dei-variant som de tål.
Upprörda men inte ovänliga hälsningar vid högmässotid 8 sönd e tref 
/  N Andreas Holmberg, Iggesund. musiker och konfirmandledare i Enånger-Njutångers församling 
(min fru jobbar och har bilen så vi far på kvällsgudstjänst kl 18 i Njutånger istället).

Här följer brevet från den 13 mars 2021:
FRÅGAN OM "ORMENS TEOLOGI" OCH PRÄSTVIGNINGSFÖRBUDET FÖR S K "KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE"
Vi hade utstädning av böcker i Iggesunds församlingsgård så här efter jul. Det var bra att få bättre ordning i hyllorna. Men vissa av "fynden" chockade mej faktiskt och bevisade att man kanske inte ska slänga alla gamla böcker, inte ens de dåliga. För dokumentationens skull måste nog somligt få vara kvar, även av det värsta.
Jag läste bl a prästen och psykoterapeuten Marianne Bloms utrensade bok "Utanför lustgården" (Verbum 1996), där hon återger den radiomorgonbön från hösten 1992 som oförblommerat hyllar ormen och syndafallet! Andakten slutade: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade."
Kyrkliga Förbundet reagerade enligt Blom själv omedelbart (inga fler?) och anmälde henne till Stockholms domkapitel, som dock 1993 friade henne!!! Efter att Krister Stendahl som i egenskap av sakkunnig intygat att syndafallsberättelsen kan tolkas lite hur som helst. (Men vad tyckte biskop Henrik egentligen?). Året därefter, 1994, togs däremot ett gemensamt biskopsbeslut, applåderat i nästan hela det kyrkopolitiska systemet, om att alla KYRKLIGA FÖRBUNDETS PRÄSTKANDIDATER - liksom den klassiska hög- och lågkyrklighetens (inom t ex aKF, Elm-bv och Fridsförbunden) - skulle portas från prästvigning. Medan såväl kvinnliga som manliga präster och prästkandidater i övrigt alltså utan avkragning eller portning, med de politiska partiernas goda minne, kunde fortsätta förkunna ormens teologi alltmer fräckt och ohöljt, även om alla lyckligtvis inte tagit den möjigheten. Faktiskt ytterst märkligt att inte fler protesterade vilt och högljutt mot prästvigningsförbudet, just med hänvisning till Marianne Bloms et consortes märkliga åsikts- och lärofrihet: Skulle nu hela den klassiska högkyrkligheten plötsligt stämplas som mer villfarande? Som farligare och mindre evangelisk-luthersk än Karl Gustav ("Kristus-är-en-tankekonstruktion" och "Vad-som-verkligen-hände-kan-vi-lämna-därhän") Hammar?

Bisarrt var ju bara förnamnet, men det påstods visst handla om omsorg om alla våra prästvigda kvinnor. Som därför i allmänhet inte heller protesterade mot det flagranta löftesbrottet, vilket, om det varit känt eller ens antytt 1958, ju skulle ha omöjliggjort varje tanke på en s k kvinnoprästreform. Tio år efter friandet av Marianne Blom i Stockholms domkapitel kunde vi tydligen i boken "Hon gör allting nytt - att arbeta med Sofia och feministisk gudstjänst" (som Nämnden för kyrkolivets utveckling i Svenska kyrkan gav ut på Verbum år 2003), läsa följande inte minst så här i fastetider alldeles OERHÖRDA deklaration som jag alltså inte sett förrän i år:
"Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Prästen Helene Egnell, fil dr i kyrkohistoria, stiftsadsjunkt för religionsdialog m m).
Lite märkligt då kanske att just prästen Ulla Karlsson ytterligare åtta år senare (under fastan, 10-årsjubileum i år!) blev så pass illa åtgången i media och i sitt stift när hon i sann feminististteologisk anda (?) skrev "Bort med talet om synd, skuld och slaktade lamm" https://www.kyrkanstidning.se/.../webbdebatt-plocka-bort...
År 2008 gav prästen i Segersta, Evan Lager (det är alltså inte bara kvinnor som förförs av ormen), i min egen närvaro följande av Svenska kyrkan tydligen nu sanktionerade undervisning, refererad i blogginlägget "Skandalen i Strandänge". Just den typ av undervisning som redan C S Lewis på sin tid reagerade på och kommenterade: "Bara för att 'mitt hjärta är krossat' är en bild, betyder det inte 'jag känner mej mycket glad." http://efsidag.blogspot.com/.../Skandalen%20i%20Strand%C3...
Och 2017, under själva reformationsjubileet, var det dags igen:
"Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." (Prästen och domkyrkolektorn Sabina Koij i Kyrkoalmanackan 2017, Verbum 2017, betraktelse för 1 söndagen i fastan).
Prästen Åke Nordström, kh i Gustav Vasa, slog väl dock alla rekord när han året därpå började promota nätverket "Kristen bortom Gud" och dess "icke-teism" (det där vi annars brukar kalla a-teism), och dessutom hade fräckheten att anföra Luther som bevis för att det är VI som gjort Jesus gudomlig: https://www.kyrkanstidning.se/.../kan-man-vara-kristen...
Blivande biskopen, dåvarande stiftsadjunkten Andreas Holmberg (biskop electus Bengt Holmbergs son!) - vars mejl jag får då och då, liksom han fått en konfalägeroffert jag skulle ha - tyckte visst i sin replik till mej i Kyrkans Tidning att det räckte med att ta Åke i örat enskilt. Men kräver inte offentlig förnekelse offentligt bemötande? För att nu inte säga avkragning? (Jfr fallet Marianne Blom, vars förkunnelse som alltså radierades landet runt). Biskop Åsa Nyström kunde ju inte nog kvickt bemöta och t o m försöka avkraga den kvinnliga Efs-präst i Lule stift som sagt något media framställde som förgripligt, nånting om att syndafallet faktiskt ägt rum och fått en del negativa konsekvenser (fast det i media framställdes som om hon stämplat homosexuella som genuint onda, jfr hur Uppdrag granskning framställde allas vår Bertil Murray för några år sen). https://www.kyrkanstidning.se/.../nar-kommer-hogkyrkliga...
Måste en inte ändå för en gångs skull få verka svära i kyrkan och fråga: Vad fan är nu detta? Eller faktiskt som en stackars fanatiker jag hört talas om börja ropa till somliga "övermåttan höga apostlar": Håll dig på din plats, satan - för dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar! (Det där om att Jesus inte var Guds Lamm som behövde offras för våra synder till exempel). Eller borde vår Frälsare faktiskt ha lyssnat till djävulen när han frestades i öknen, precis som Eva och Adam lyssnade till ormen i lustgården? Vad menar Svenska kyrkan om detta egentligen?
Det allvarliga är ju, förutom att människor vilseförs av andliga vägledare i vår kyrka, att hela ämbetsreformen 1958, inkl vår kyrkoherde Mia-Maries och vår biskop Karins tjänst och förkunnelse, som vi alla är så tacksamma för, på det mest sorgliga och orättvisa sätt misskrediteras ifall det verkar som om eller med stöd av vissa fakta framställs som om särskilt (vissa) kvinniiga präster återupprepar själva syndafallshistorien genom att framför andra präster bli språkrör för ormens teologi. Eller reagera mindre skarpt på ormateologin än de ratade gammal- och högkyrkliga prästkandidaterna. Och genom att till slut få kvarvarande manliga präster med sig så att hela Svenska kyrkan faller i ormateologins grop. Nu tror jag visserligen att vi män inte behöver inledas i frestelse, "vi kan gå själva" som en känd kvinnlig artist sa. Men det verkar ju ändå fruktansvärt illa om alls några präster och kvinnor även idag - efter världskrig och koncentrationsläger och all död som bibeln, både GT och NT, framställer som syndafallets följder, bejakar ormens djävlateologi och medveten olydnad mot Guds bud i största allmänhet. Jag som är gift med en vet ju att alla kvinnliga präster och pastorer eller ens alla "feministteologer" inte resonerar så här, men vet alla andra det? Och även om jag inte kan tänka mig att Karin Johannesson någonsin som präst och biskop förkunnat slikt, återstår ju frågan: prästviger hon trots allt dem som gör det?.Eller avkragar hon dem? Och kan prästvigningsstoppet från 1994 alls försvaras i ljuset av vilka som istället släppts fram till både altare och predikstol? (En bra fråga även för oss i Efs, vars biskopskandidater på sistone lojalt ställt upp på kravet att inte viga "kvinnoprästmotståndare", vilket enligt Erik Johansson numera, i motsats till när Hans Lindholm, Anders Sjöberg och Agne Nordlander kandiderade, är ett krav för att alls få ställa upp som biskopskandidat!).
Är inte den som hyperevangelisk stämplade och som kättare avsatte och landsförvisade) Rutström, 300 år i år (hans konfirmander konfirmerades på Långfredagen!), idag att betrakta som ett UNDER av lutherskt allvar och renlärighet? I o f s är väl de flesta trossamfund, t o m de muslimska, idag väldigt lutherska jämfört med den där otroliga djävlateologins representanter. http://rutstromspostilla.blogspot.com/.../tredje-sondagen...
Förlåt brevets längd. Jag vet att biskopar har mycket att göra. Men det här har ju verkligen bäring på själva biskopsuppdraget. När biskop Åsa Nyström i Lule i en utfrågning verkade förneka eller åtminstone tona ner biskopsämbetets rent exekutiva funktion, säger jag: det mest exekutiva med biskopsämbetet är att den som inte blir prästvigd av en biskop alls inte blir präst i vår kyrka (annat än i det allmänna prästadömet, som faktiskt inte det enda vi lutheraner tror på). Jag har hört av somliga Efs-are att gyllene regeln krävde prästvigningsförbudet: "De vill inte prästviga kvinnor, så det är rätt att de inte blir prästvigda." (Jfr: "hän vill inte viga två karlar till äktenskap, så det är rätt att hän själv inte får något kyrkbröllop"). Välan, men jag har tidigare tillropat de högkyrkliga om det ansvar de drar på sig genom att inte prästviga ens de mest dugliga kvinnor - vilken kvalitet måste de då inte kräva av de män de viger? Och nu blir det faktiskt något motsvarande åt andra hållet: När ni inte prästviger ens Daniel Ringdahl, en av vår kyrkas mest kompetenta "lutheraner" och nu ordförande för Svenska evangeliska alliansen (se bara boken "Inte så bara"!), är det väl ganska barockt att prästviga folk som inte tror på "Guds Lamm som borttager världens synd." Eller på att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens." (Och då återstår väl inget offer alls för synderna?)
Emotser gärna så småningom ett principiellt grundat svar - jag kan ju inte kräva någon korrespondens med tanke på alla ämbetsplikter och borde väl kanske ändå ha tagit frågan muntligt idag? Men jag skulle önska att det ginge att sprida och så seriöst som möjligt återge eller ordagrant citera ett genomtänkt, skriftligt svar om hur du och ni biskopar ser på de återgivna "galenskaperna i Israel" i relation till Kyrkliga Förbundets, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses, Elm-BV:s, Luleå Fridsförbunds m fl totala utstängning från ämbetet, och därmed, i praktiken och för mångas del, även från vår kyrka.
Tacksam för svar trots att jag inte är från Svt eller Aftonbladet, eller något av de politiska partierna, som ju är HELT ointresserade av "slaktade Lamm" eller "ormar i lustgårdar" men däremot förstår sej väldigt väl på jämställdhet och könsneutrala äktenskap och därför i alla fall kan bedöma prästerna efter DET. Vi i Efs dissade de högkyrkliga i ämbetsfrågan (som Efs dock faktiskt inte tog ställning till 1958!), men nu märker man (av Efs-prästen i Lule stift att döma) att Efs-prästerna och även andra av oss konfirmandledare kan bli klara för rakning i nästa fas - fast på äktenskapsfrågan.
Jag vill alltså ifrågasätta hela rimligheten i ett prästvigningsförbud som tydligen inte gäller New Ageare och syndafallsromantiker med faiblesse för Ormen/Draken men aversion mot Agnus Dei/Lammet.
Mvh Andreas Holmberg, Iggesund

söndag 25 juli 2021

Vargen (Ormen) kommer! eller Äntligen stod djävulen i predikstolen?

Påskvänner!

Idag ropar Jesus i dagens evangelium: Vargen kommer! (Var så säkra). Och Fan går nu verkligen på torra land. Både socialdemokrater och liberaler lovar nu t ex kämpa i kyrkomötet för att alla präster ska måsta viga även två karlar till ett kyrkligt-kristet äktenskap. För dessa bockar i örtagården (eller elefanter i porslinsbutiken om en ska vara snäll) är de största villolärarna och största ulvarna i fårakläder 1) de som vill att bara män ska vigas till präster och 2) de som vill att bara 1 man plus 1 kvinna ska få vigas till äktenskap i kyrkan eller 3) de som låter andra göra hur de vill men själva gått ut med att de bara viger 1 man plus 1 kvinna till äktenskap.

Men i övrigt är det fritt fram. När det gäller det s k teologiska finliret, alltså. Hylla ormen och syndafallet. Dissa både Agnus Dei och hela offertanken bakom talet om Guds Lamm som borttager världens synder. Eller t o m - mirabile dictu! - dissa tron på Gud som en "från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt." (Det icke-teistiska nätverket Kristen bortom Gud). Det är fritt fram att både kalla "biskop" John Shelby Spong till församlingen (trots 2 Joh 9-11) och att själv förkunna dravel som hans. (Även om Ulla Karlsson visst slutade som präst, oklart om hon tvingades eller blev less på att så många fortfarande ville tala om synd, skuld och slaktade lamm). Den enda adekvata reaktion jag sett kommer från den Missionsprovins som Svenska kyrkans ledning stött ifrån sig. Och svaret på Kyrkliga förbundets anmälan (1993) mot en morgonandakt i P1 som hyllade ormen och syndafallet blev att fria prästen ifråga men däremot (1994) porta alla Kyrkliga förbundets egna prästkandidater från prästvigning! Så ofattbart sjukt!

There is something rotten in the Church of Sweden. Jag återkommer med det brev jag i våras skickade till Karin Johannesson, och nu inför kyrkovalet skickat även till min namne biskop Andreas. Men jag frågar mej varför ingen vaken journalist, i vare sej sekulära eller kyrkliga medier, har tyckt att detta är "hot stuff" eller med andra ord en sensation. Är det för att ingen bryr sej, varken bland väljare i allmänhet eller bland kyrkfolk? För att vi ändå tycker ungefär som Spong eller Agnus Dei-dissarna, att "synen på korset som offret för världens synder är en barbarisk idé baserad på primitiva koncept. Därför måste den synen förkastas." 

Men hur kunde det INTE bli en sensation att kyrkan överger trons fundamenta? Hur kunde det INTE bli en sensation att politiska partier lyckats vända upp och ner på prästrekryteringen och stoppa klassiskt kristna evangelisk-lutherska kandidater och ersätta dem med liberalteologiska modernister a la Västerås stifts rebelliska tonåring. Och hur kunde EFS ledning de senaste 30 åren nästan helt stillatigande åse detta?

Ja, det är mycket en kan undra just på Åttonde söndagen efter trefaldighet. Ska bli skönt att fara till Brogården på kvällsgudstjänst i afton kl 18. Hemma sjunger jag återigen gamle Landstads bönepsalm för denna söndag (sjunger gärna modernare psalmer än denna, men symptomatiskt nog tycks det inte ha skrivits några nyare över just denna dags heliga evangelium): Gud, låt ditt ord i nåd få lyckas!



lördag 24 juli 2021

Gamla stadsmuren i Jerusalem återfunnen

Påskvänner!

Verkar hyfsat seriöst, det här fyndet från första templets tid. Riktigt kul att läsa detta i The Jerusalem Post! Och när den här muren bröts ner kom Nehemja och killarna och byggde upp både tempel och mur. (Nåja, riktigt lika snyggt blev det ju inte, men i alla fall!). Vi får också vara med och bygga upp igen!

torsdag 22 juli 2021

Thomas Kingos psalm om läroämbetet

Påskvänner!

Ärligt talat, kära lågkyrkliga påskvänner: hur ofta har vi sjungit sånger och böner som denna i Efs eller i Svenska kyrkan öht? Nu har vi fått det som vi har det, men det är inte för sent att vända om i glädje och tacka för de utsatta teologer som likt trogna läkare talar sanning om vårt tillstånd. Även när det inte gör dem direkt omtyckta. Nådens tid är ju inte slut. Inte ens det s k kyrkovalåret 2021. Så sjung med danske Kingo:


1. Guds kyrka, öppna nu din mun
och låt din lovsång klinga,
så att ditt tack ur hjärtats grund
du till din Gud kan bringa
för livets underbara ord,
för dopets bad och nådens bord,
låt sångens klocka ringa!

2. För att vi Herrens nåd ska se,
han lärare oss sänder.
Guds ord och sakramenten de
har fått i mun och händer
och med förmaning till envar
de för vår själ nu ansvar har,
så vi vår synd bekänner.

3. Det ämbetet så härligt är,
må vi dess kraft besanna
och dem som så oss tjänar här
i bön och godhet famna
och leva som Guds menighet
i samvetsfrid och enighet
och sist i himlen hamna.

4. Må Jesu glädje i oss bo
och bön i hjärtat brinna
så vi i oro och i ro
kan skäl till lovsång finna.
Må vi ej stå hans Ande mot,
men av allt hjärta tro hans ord
och så vårt väl besinna.

5. Ge oss, o Gud, din Ande god
så att vi noga prövar
vart lärdomsväder och med mod
i kamp för tron oss övar.
Hjälp oss i kärlek säga nej,
så vi med osund lära ej
din Ande mer bedrövar.

6. Må fridens Gud i kärlek, hopp
och tro oss samman binda,
så vi tillsammans i vårt lopp
kan livets krona vinna,
så ande, själ och kropp en dag,
fullkomliga till Guds behag,
kan saligheten finna!

lördag 3 juli 2021

Mycket bra förslag av Frimodig kyrka och Leif Nordlander

Påskvänner!

Visst finns redan Efs som inomkyrklig, internationell missionsorganisation. Men att Efs på 1860-talet startade s k "yttre mission" var ju en sporre för hela Svenska kyrkan, och 1874 startade Svenska kyrkans mission. Även idag borde vi bara glädjas om fler missionärer sänds ut av Svenska kyrkan centralt.

Tyvärr innebar sammanslagningen av Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission (varför?) att Lutherhjälpens viktiga inriktning på nödhjälp och annat bistånd kom att prägla hela den nya organisationen och dess insamlingar. Läs bara kollektcirkulären i samband med BÅDE julinsamlingen - som tidigare var inriktad på Svenska kyrkans mission och uppgiften att göra Jesus känd - och fasteinsamlingen - som tidigare hade visst fokus på Lutherhjälpen.

Möjligen är det bra att vi idag har en enda organisation - men den måste i så fall, som Leif Nordlander och Frimodig kyrka påpekar, präglas av hela missionsuppdraget. Annars är det faktiskt nödvändigt - om Act Svenska kyrkan i praktiken bara motsvarar Lutherhjälpen - att Svenska kyrkan drar igång något som skulle kunna kallas Svenska kyrkans mission.

I väntan på det, och även sedan, kan jag bara rekommendera Efs mission.

torsdag 1 juli 2021

Härligt midsommarfirande på EFS Brogården

Påskvänner!

Så har juli börjat. Vi minns ännu med glädje midsommaraftonens firande på Brogården, då inemot 80 personer fröjdades av hjärtans lust, om än med vissa coronarestriktioner. I fjol blev det ju inget midsommarfirande på Brogården alls, men vi kunde iaf fira Valborg ungefär som vanligt (med 50 pers). Detta år var det istället valborgsfirandet som blev inställt (max 8 personer kändes inte så inspirerande), medan vi åter kunde fira midsommar nästan som vanligt. 
Vår deltidsanställda "Kattis" ledde ringdansen med sedvanlig bravur och vår diakon Magdalena höll i andakten. Kaffe och festis med tilltugg satt fint sedan.
Nu i helgen blir det åter lite tryck på Brogården! För kl 18 på söndag, Apostladagen, kommer Annahita Parsan från Hammarbykyrkan och predikar i "aftonsången" (som man sa förr). Välkomna, ni som kan!

torsdag 24 juni 2021

Uppmuntrande visa på Johannes Döparens dag

Påskvänner!

Visst kan vi till viss del känna igen oss i den situationsbild gamle Grundtvig tecknar så här på Johannes Döparens dag (som vi firar i kyrkan nu på söndag). Men det är bara bra, för då kan vi också ta till oss av det hopp som Johannes Döparen fick vara bärare av:



1. I de andra templens dagar,
efter Serubbabels tid,
återstod ju bara minnet
av det förstas härlighet.

2. Och fast många, många hjärtan
längtade i hemlighet,
inga fler profeter spådde
Mänskosonens ankomst nu.

3. Om än mångas aftonböner
steg som rökoffer i skyn,
aldrig tycktes dock Guds änglar
sänka sej till jorden mer.

4. Därför tänkte även fromma
att Gud tillstängt himlens port,
att hans stränga vredesdomar
nåden otillgänglig gjort.

5. Ännu dock till nådastolen
prästerna gick in och ut,
men en glimt av själva nåden
tycktes de så sällan se.

6. Då till prästen Sakarias
kom Guds ängel Gabriel,
kom och sa att för Messias
skulle nu beredas väg.

7. Av en son till Sakarias
och hans fru Elisabet,
röst i öknen som Elias,
frälsning skulle ropas ut.

8. Den som ängeln förutspådde
var Johannes Döparen,
Herrens förebud och släkting,
himlens röst i öknens land.


Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, sv övers A.H. 25/6 2017


måndag 21 juni 2021

Barbro Bjerle om förlorade år och förlorade får

Påskvänner! 

Kanske det kan vara dags att lyssna på en lite mer nutida utläggning av det eviga evangeliet? 
Barbro Bjerle här i friluftsgudstjänst från Helsingborg igår - om de förlorade fåren och den gode herden:

lördag 19 juni 2021

Om att höra Guds röst i skogen

Påskvänner!

Idag talar Rosenius ren och skär tröst på ett ganska dråpligt sätt. Om en som går i skogar, berg och dalar och till en början hör Guds röst som ett eko!

Ingen som läst Luther och Rosenius (eller Betty Ehrenborg-Posse) kan gärna påstå att Waldenström var först med att måla Guds faders- (och moders-) kärlek för svenska folkets hjärtan. Det som var bra hos Waldenström (och det är ganska mycket, se t ex hans skrift om dopet) var inte så nytt, och det som var nytt var inte så bra.

Men nu ska jag inte skriva för mycket om Waldenström. Jag ville bara rekommendera er som inte redan gjort det att läsa Rosenius!

Och, vill jag gärna tillägga: att sjunga Paul Gerhardt - som här så fint anknyter till dagens tema:

 

torsdag 17 juni 2021

Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

100 år efter Rutström verkade Rosenius i Stockholm. Han blev inte landsförvisad eller arresterad, men dog ändå i ungefär samma ålder som Rutström, bara drygt halvsekelgammal (som jag är nu). Hans förkunnelse har blivit ännu mer spridd än Rutströms, i hela Norden och långt utöver Europas gränser. 

Jag menar inte att Efs idag måste låta precis som Rosenius. Men hans förkunnelse är ett viktigt korrektiv till diverse "trender" i nutiden, och ett komplement till våra älsklingsämnen, samtidigt som vi naturligtvis måste kunna adressera företeelser och grupper som Rosenius inte ens hört talas om. 

Men nog tar den här gästbloggen eller betraktelsen för den 17 juni ganska djupt i hjärtat även i vår tid, med sin anknytning till förra söndagens evangelietext om dem som tackade nej till den himmelska bjudningen? Eller - är vi, som de Rosenius talar om här nedanför, redan alltför förhärdade för att längre reagera? För att ens bli arga, som Frank Mangs sa.

Jag är iaf helt övertygad om att texten - både den ur Psaltaren och Rosenius´ utläggning - är relevant även för Efs och för Sverige idag. Men frågan är om vi längre har några väckelsepredikanter som lika inträngande som Rosenius, för att nu inte säga som Frälsaren själv - den ojämförligt gode herden - talar "stundom varning, stundom tröst"? På vår tids språk, men fortfarande med det Uppenbarelseboken kallar "ett evigt evangelium"? Nu: visst är detta huvudsakligen varning och förmaning, men kan någon förneka att det är bibelns, även Nya testamentets, undervisning? Och inte kan Rosenius undgå att avsluta med det ljuvligaste budskap till en orolig syndare. Och med bönen: "Gud, Gud, ta inte din helige Ande ifrån mej!"

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.