Glad Tredjedag Påsk!

Påskvänner!

Idag är det Tredjedag Påsk. Annandagens Emmausberättelse fortsätter ju enligt denna tradition idag, oavsett om vi har den i Annandagens s k "andra årgång" (som i år 2025 eller inte). Läs den igen! Den är bara bäst! Och lyssna gärna till Timothy Kellers (1950-2023) omskakande predikan över detta evangelium, tredjedagens evangelium i över 700 år. Genom tron och den moderna tekniken talar han ju ännu, fastän han är död sen snart två år tillbaka. 

Påsken har ju bara börjat!

Enligt evangelieboken från 1697 ska följande texter läsas idag på Tredjedag Påsk (som de gjorde under dagens högmässa ända fram till 1772): Apg 13:26-41 och Luk. 24:36-49. I psalmvalslistan föreslås bl a Vänd nu om, ni sorgsna sinnen, Nu må väl alla glädja sej och Jesus Kristus Frälsaren.

Dessa läsningar och psalmer kan nog behövas årligen i vår kyrka idag. För att stärka oss i tron, när även somliga av kyrkans präster och biskopar (och ärkebiskopar) har börjat sväva så illa på målet beträffande det övernaturliga, fysiska mirakler öht och då även Kristi födelse av jungfru och kroppsliga uppståndelse! Båda visserligen först omvittnade av kvinnor men väl inte mindre trovärdiga bara fördenskull? 

Eller ska vi som så många professorer idag anta att både jungfrufödelsen och uppståndelsen nog bara var dåliga bortförklaringar av kvinnor som haft utomäktenskapligt sex eller på något sätt (själva eller i maskopi med andra lärjungar) smusslat undan en död, illa misshandlad manskropp? Jfr Lars Gunthers krönika i Dagen! (OBS att Nathan Söderblom själv erkände att han, som tänkte sej en mer "andlig" uppståndelse, har problem att få ihop sin teori med denna text och Jesusorden "En ande har inte kött och ben som ni kan se att jag har").

EPISTEL: Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts. Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat. Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, 31och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick 33har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag. Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David. Ty på ett annat ställe säger han: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen. David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen. Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse. Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in: Se, föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er.”

EVANGELIUM Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ”Frid över er!” De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.” Och han visade dem sina händer och fötter.  Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ”Finns det något att äta här?” De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.

Han sade till dem: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.” Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.”

Bön från 1697 (ngt bearb): Herre Jesus Kristus, vi ber dej att om någon bedrövelse, fruktan och rädsla kommer över oss, liksom dina lärjungar, att du då ville bistå oss och rikligen trösta oss, såsom du tröstade dem i deras bedrövelse och sa: Frid vare med er. Ja, ge då oss denna sanna Tröstaren: den helige Ande. Vi tror förvisso att du med samma kött och ben som du lades ner i graven med är uppstånden och nu sitter på Guds högra hand och ger oss ditt starka beskydd. Och vi ska slutligen komma till dej som är vårt kött och blod och bli lika din förklarade kropp. Ge oss detta, milde Herre Jesus, för din pinas, döds och uppståndelses skull. Amen!

Vårens präst

Påsk vänner!

En favorit i repris:

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 

Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 

Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Passionssöndagen

Procession "Vi ska vandra". Vindruvor, Lilla Bibeln 

Måne och sol

Spännande berättelse om Jesus lärjungar - det kan bli fängelse i vissa länder än idag för att man berättar om Jesus. Hoppas jag klarar mej.

"Jesus, tack för att du levde och dog för ALLA. Tack för att du levde och dog för OSS. Tack för att du lever NU är här IDAG och vill möta varenda en av oss. Amen." 

Jag tänkte berätta tre saker om Jesus med hjälp av korsen vi har här i kyrkan och lite mat på altaret här framme. Ser ni några kors? Ni vet, dom där som ser ut som plustecken, ibland plustecken på skaft. Hur många kors har vi? (Åtminstone tre stora). Bra!

Först PROCESSIONSKORSET. Det vi bar in alltså. De röda prickarna påminner om att Jesus fick fem stora sår för oss. Jag har ibland fått sår på våren när jag sprungit eller cyklat omkull. Då har det ofta varit på knäna och på händerna. Men Jesus fick fler och värre sår än så, både på händerna och fötterna och i hjärtat, fem stora sår (plus alla små). I dagens huvudtext berättar Jesus om en som odlade vindruvor (visa vindruvsklasar) med hjälp av några som skulle få en del av skörden och betala en del i arrende heter det. Men de ville ha alltihop, så när han som ägde vingården sände sin son för att hämta sina vindruvor slog dom ihjäl honom för att få alltihop! Det var ingen rolig berättelse. Men så gick det för Jesus själv. När Gud som äger hela jorden sände sin Son Jesus hit blev han dödad på ett kors - fast han hjälpte så många och delade med sej av allt. Det var ju hemskt sorgligt. "Vem är Jesus?" var det en kille som frågade på mina barns förskola i Bollnäs. "Vet du inte?" svarade en liten tjej förvånat. "Det är ju han med spikar i händerna!"

Men nu ska ni få höra nåt roligare! Vi pekar på STORA KORSET i mitten. En gång var det en tjej som ville komma in här och se en bild på Jesus. Det brukar ju finnas en sån i kyrkorna. Men här hittade hon ingen. Ser NI Jesus nånstans? Jag fick berätta för henne att Lammet föreställer Jesus. Hans släkting och vän Johannes Döparen pekade på honom en gång och sa: Se Guds Lamm som bär världens synd! För Jesus tog på sej allt dumt och fel som vi har gjort och liksom offrade sej för oss. Han blev inte bara dödad, han gav frivilligt sitt liv också för dem som gjorde honom illa. "Far, förlåt dom, för dom fattar inte vad som gör", sa han när han spikades fast på korset. Därför sjunger vi ofta "O Guds Lamm som borttager världens synder" i kyrkan. Det finns nåd och förlåtelse så att vi kan ångra oss på riktigt och vända oss till Gud. Vi orkar inte alltid förlåta varandra, men den som kommer till mej ska jag verkligen inte kasta ut, säger Jesus. För Jesus är inte död längre, det firar vi vid påsk, att han uppstod ur sin grav och lever för alltid. Därför har Lammet en flagga eller fana, en segerfana. Jesus har vunnit över ondskan. (KÖTTET - här har ett djur fått ge sitt liv för att jag ska få mat i påsk. Det är inte ett lamm, men Jesus, Guds Lamm, har gett sitt liv för att jag ska få leva,).

Och allra sist silverkorset på altaret. Det är en hälsning från de döda till de levande, står det på korset. Vad ni än är med om, vad andra än ställer till med, vad ni än ställer till med själva, så glöm aldrig det som står på silver korset, att Jesus har kommit för att söka upp och rädda det som var förlorat. Vad är det som var förlorat? Jo, det är nog vi. Kommer ni ihåg de taskiga vingårds arbetarna i början? De trodde att de skulle få ärva ägarens son som de slog ihjäl. Ni vet att när någon dör brukar det bli ett arv. Men har man dödat någon brukar man inte få del av arvet - och det är ju ganska rättvist, för man får ju inte döda nån, och allra minst för att tjäna pengar! Men med Jesus var det speciellt, han har ett arv som även dom som gjort fel får vara med och dela på om de ångrar sej och vill följa Jesus. Det här är en passionsfruktsdricka - passar bra på Passionssöndagen - passion betyder både stort lidande ("Passion of the Christ") och stark kärlek/(lidelse)! Sådan är Jesus kärlek! I vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskar som han!

Tack Jesus för den här dagen och alla som är här. Välsigna oss med ditt liv, din styrka, dina underbara ord och din förlåtelse. Välsigna våra liv, våra familjer, våra vänner och släktingar, och hela vårt påskfirande. Låt det bli en fin påsk tillsammans med dej. Amen.

Abela Gullbransson 250 år

Påskvänner!

Den 18 mars 1775 föddes S:ta Abela (eg Abela Maria Berglund Gullbransson) i Varberg. En högt benådad kvinna och en "moder i Israel" (kh Carl S Lindblads ord) för många både "låg- och högkyrkliga". Både en sångsamling och en dagbetraktelsebok finns utgivna sedan mer än 100 år. Av hennes "Uppbyggliga sånger" (som givits ut i minst 12 upplagor!) fanns några med även i Sionstoners första upplagor och en i Ahnfelts sånger, tonsatt och sjunger av Oscar Ahnfelt själv. 

Gullbransson var förstås inte någon Efs-are (Efs bildades ju först 34 år efter hennes död och har inte varit starkt på västkusten), men hon är ändå andligt mycket befryndad med Lina Sandell (som föddes 10 år efter Abelas död). En blandning av "herrnhutism" och "pietism", en viss lågkyrklighet med betoning av det allmänna prästadömet, parad med respekt för (men också förmaningsord till) de särskilda ämbetsbärarna präglar de båda kvinnornas livsgärning.

Även här på nätet finns några av Abela Gullbranssons sånger samlade och bara lätt språkligt bearbetade. Kopiera gärna och sjung dem tillsammans, idag och under hela återstoden av fastetiden! Även de som inte delar hennes tro kan fascineras av hur väl denna outbildade men visst inte obildade kvinna också i bunden form uttryckte den bibliska världsbilden. Och av hur hon likt Lina Sandell fann vägar att även som gift kvinna för bra länge sedan ta sej ton - rikt försedd med både "naturgåvor" och "nådegåvor". Den som dessutom delar hennes tro kan uppskatta både den kristocentriska innerligheten och en viss frejdighet i tilltalet som motverkar ren sentimentalitet. 

Följande sång skrev hon tydligen, enligt Lindblad, redan i 30-årsåldern. Troligen tänkt som en rolldiktning eller ett slags hälsning från något syskon i tron som just "gått över gränsen" (sången togs dock med som församlingssång i den äldsta upplagan av Sionstoner 1889). Vi kan i alla fall idag läsa eller sjunga den som en hälsning från den nu hädangångna trebarnsmamman själv - från en vän till en annan. Och vi kan som hon försöka förvalta både natur- och nådegåvor - och hedra det allmänna prästadömet så att även det särskilda kan komma till sin rätt igen.

1. Farväl, min vän, nu går jag över gränsen!
Tack för att du på vägen bistått mej!
Vi med varandra gråtit här i trängseln;
nu är jag fri - men Gud välsigne dej!

2. Låt bönens rökverk varje stund få stiga
från främlingslandet upp till Salems stad!
Bed jämt om något! Du får aldrig tiga,
så länge som det heter än "i dag"!

3. Var vaksam jämt! Ha Andens svärd i handen,
begagna villigt vad du fått till lån!
Så lossas slutligt alla, alla banden.
Ett band blir kvar: ditt hjärta och Guds Son.

4. Gå ofta fram i tron till nattvardsbordet,
din skröplighet dej aldrig hindra må.
Rannsaka skriften, bliv vid bibelordet,
begagna det så ofta du kan få!

5. I Jesus Kristus har jag funnits värdig
att bland keruber och serafer stå.
Så håll dej blott i honom prydd och färdig,
när nöd och död begynner klappa på.

6. Välkommen efter till det sälla möte,
vartill min håg med himmelsk längtan står,
och själen frälst nu vilar i hans sköte
och följer evigt Lammet, vart det går.

Ekumeniska böneveckan dag 3

Ekumeniska böneveckan dag 2

Ekumeniska böneveckan dag 1

Påskvänner!

Begrunda gärna de olika dagarnas teman och reflexioner utifrån Nicenska trosbekännelsen (1700 år i år).

Christina Gunnardo in memoriam

Påskvänner!

Idag den 17 januari var det 20 år sedan Christina Gunnardo lämnade oss och maken Torsten Åhman, endast 51 år gammal. Jag träffade henne under min tid i Storuman (1996-99) då hon tillsammans med Torsten höll i en gudstjänst i Missionskyrkan. Hon gick igenom det taffliga, ostämda pianot noga före gudstjänsten och identifierade alla spelbara tangenter (och ratade övriga). När hon sedan sjöng solo och ledde psalmsången kunde jag inte längre märka att pianot var ostämt!

Hon var en sångerska och pianist av Guds nåde, men den sång hon nog förknippas mest med är Dan Anderssons "Jag ska gå genom tysta skyar" (melodi av Gunde Johansson). Frid över hennes och Torstens ljusa minne!

Mer än tomtar och glögg

Påsk- och julvänner!

Så här på Tjugondedag Knut vill jag gärna rekommendera Daniel Röjås' bok "Mer än tomtar och glögg - om julens djupare innebörd" (Libris 2024). Jag är glad att den fanns på Iggesunds bibliotek, men jag ska återställa den idsg så att fler får ta del av den.

Hovlands koralbok

Påsk- och julvänner!

Egil Hovland var, liksom Carl-Bertil Agnestig, född 1924. Men hans koralbok är från 1985 och blir alltså 40 år under 2025. Fast egentligen blev den inte ens 30 år - redan 2013 kom nya "Salmeboka" med mängder av nya koraler och psalmer istället för lika många utrensande. 

1985 års norska psalm- (och koral-)bok uppfattades alltså snabbt som föråldrad. Men Hovland var ändå en stor förnyare av kyrkomusiken, och både hans melodier och hans sättningar är i många fall klassiska och lever vidare i 2013 års psalmbok. Bl a hans många tonsöttningarvav Britt G Hallqvists texter.

Hovland var en troende kristen, och hans minne är väl värt att vårda, både av oss inom kyrkan och av andra. På Blåslandslagets konsert i Stockholm i somras fick vi t ex lyssna till ett verk av Hovland, vilket motiverades just med 200 års-jubileet.