Äsch, gamle Olle kan väl också få gästblogga medan jag filar på en redogörelse för Samverkanskonferensen i Uppsala igår? Så här skriver han på fredagen före Domssöndagen:
Vårt hemland är himlen. (Fil. 3:20)
Där hör en Jesu lärjunge hemma. Där är målet, dit hans livs vandring syftar. Hans själ är inte bofast här i världen. Även i de fagra riken på jorden sjunger han pilgrimssången. Skulle den förstummas, betydde det att han glömt målet och "bara tänker på det jordiska", som Paulus säger i detta sammanhang. Jesu lärjungar ska vara pilgrimer i världen, för hemlandet är himlen.
Är det så för oss? Är vi pilgrimer? Är vi på resa? Är vi inte ganska säkert bofasta här på jorden? Inte för att det är särskilt kristligt att sucka och tala som om man helst ville dö. Men vandrar vi mot målet? Är det himmelska målet levande för oss? Är vårt hemland himmelen? Plågar oss denna världens synd, därför att den svär emot vårt medborgarskap eller gör det oss just ingenting? Är vi habila "denna världs kristna", som just inte behöver kämpa med synden och därför inte heller känner något främlingskap? Hur ofta tänker vi på Gud och på himmelen?
Är det onödiga frågor allt detta? VI behöver nog ta dem på allvar. Väckelsens folk sjöng gärna hemlandssånger. Många av oss minns dem hemifrån, från far och mor. Nog kan det hända att den kristendomen ibland löpte fara att bli världsfrånvänd på ett orätt sätt och bli trång också, men den var ändå äkta kristendom, och målet var levande för dem. De var på resa till himmelen. De var medvetna om sitt himmelska medborgarskap, och de levde därefter.
Faran för oss är nog att vi glömmer målet för de många angelägna uppgifter som möter oss under vägen, även angelägna uppgifter i Guds tjänst. För att inte tala om att de många ägodelarna lätt lägger beslag på alla våra tankar, så att sinnet blir vänt till det jorden tillhör. "Han har blivit andligt sinnad", brukade man i Norrland säga om den som blivit "väckt". Det är motsatsen till att vara världsligt sinnad. Det andliga är levande och verkligt. Man lever i det, och det riktar blicken uppåt, det håller tanken på målet levande. Det är att ha himlen som sitt hemland. Vi behöver nog be Gud att han förnyar och levandegör vårt himmelska medborgarskap för oss. Eljest är fara värt att vår kristendom blir overklig och kraftlös. Det är bara den världsfrånvända kristendomen som rår med något i denna världen.
Efter en intensiv vecka på Njutångers Efs, med gudstjänst Söndagen före Domssöndagen, med Missionsauktion fredagen därefter, och till sist Musikcafé med evangelisten och sångarpastorn Ingemar Helmner, kan det kanske vara dags att summera kyrkoåret - där vi nu läst också tredje årgången och fr o m advent ska börja om med första - med hjälp av Johannes och "Jesu Kristi uppenbarelse". Så här skrev jag på Fb igår:
Präster och pastorer i all ära, men ibland får en gå till källorna själv. Så jag återger här nedan slutet på världens mest spridda bok. Se det som lite allmänbildning under kyrkoårets sista vecka. Vare sej man mest vill håna eller hylla den som här sägs vara samme kung som julens krubbnedbäddade barn i Betlehem och som advents- och palmsöndagens åsneryttare i Jerusalem - eller om man likt Alf Henrikson ser allt som ren och skär skönlitteratur av en okänd men stor dramatiker - kan det ju vara både viktigt och intressant att veta vad det faktiskt står och hur det slutar. Texten - eller om vi ska kalla den "johannesepilogen"? - har ju milt sagt haft en viss påverkan på folk i snart 2000 år. Men nu är det väl (tyvärr eller tack och lov?) mer sällan som den i Sverige ens så här på Domssöndagen högt och frimodigt blir framförd i sin helhet, ens i kyrkor, kapell och bönhus, ens av präster, pastorer och predikanter, och då med allvar tas emot till både varning, dom och tröst. Eller har jag fel?
Alltså, håll i er nu, ni som vågar fortsätta läsa, för här kommer nu vid slutet av Domssöndagen slutet på hela Bibeln (spoilervarning eller har ni verkligen undanhållits upplösningen fram till nu?),
UPPENBARELSEBOKEN 22:12-21,
d v s Bibelns sista tio verser:
"Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Saliga de som tvättar sina kläder rena. De ska få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.
Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan. Och Anden och bruden säger: Kom! Och den som hör det skall säga: Kom! Och den som törstar ska komma. Och den som vill ska fritt få dricka av livets vatten.
Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något ska Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok."
Han som vittnar om detta säger: "Ja, jag kommer snart."
«Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Saliga de som tvättar sina kläder rena. De ska få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.
Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.
Och Anden och bruden säger: Kom! Och den som hör det ska säga: Kom! Och den som törstar ska komma. Och den som vill ska fritt få dricka av livets vatten.
Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något ska Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok.«
Han som vittnar om detta säger: »Ja, jag kommer snart.«
Amen, kom, Herre Jesus.
Nåd från Herren Jesus åt alla.
- SLUT -
(Bibelns sista tio verser, ännu inte intagna i någon evangeliebok och därmed inte heller regelbundet lästa i Svenska kyrkans och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens gudstjänster. Men visst brukar man annars gärna vilja veta hur boken slutar?).
Är det inte så att vi nuförtiden, inte minst i Domssöndagstider, både lägger till och drar ifrån lite efter behag? Så här slutar faktiskt vår bibel (för oss som glömt bort det, alternativt blivit sömniga och somnat) - och någon sa att ingen kristen församling borde få fira advent utan att högt och långsamt ha läst dessa verser:
22:12
Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar.
13
Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.
14
Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar.
15
Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den.
16
Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.
17
Och Anden och bruden säger: Kom! Och den som hör det skall säga: Kom! Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.
18
Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok.
19
Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok.
20
Han som vittnar om detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesus.
Sveriges kyrkoledare har visst utlyst en faste- och bönedag idag för alla som kan och vill. (Kardinalen har visst sagt att han inte kan helfasta, men var och en får hitta sin modell). Själv kör jag fasta halva dan, tror jag, (ungefär som när jag skulle på provtagning i torsdags 😮). Egentligen ska man, som pingstledaren Daniel Alm och Karin Wiborn från Sveriges Kristna Råd påpekade, inte gå omkring och berätta hur man fastar (det blir lätt lite religiöst skryt över det). Fast om ärkebiskop Sundberg om den föreslagna hutten ute i köket kunde ryta: "Nej tack, jag skåpsuper inte!" får jag kanske säga att jag inte smygfastar 😃.
På Efs blir det "Öppen kyrka" kl 11.00-12.30. Kom dit bara om du inte kan låta bli (ni vet hur många det maximalt får bli). Knäfall är anbefallt av kyrkoledarna, men liksom fastan handlar det om att både vilja och kunna. Man får ju som Manasse "böja sina hjärtans knän" också. Även hemmavid. Vi i Njutånger ber särskilt för en svårt covid19-sjuk vän. Och tackar för varje syrerikt andetag vi själva får ta. (Har ni förut lika ofta tänkt på att varje andetag med frisk luft är som ett glas friskt, kallt vatten?).
Glad Domssöndag på er alla hur som helst! Än varar nådens tid. Och som de säger i sportsammanhang: domaren dömer! (Inte vi). https://domedagspsalmer.blogspot.com/ Och pröva och begrunda gärna S:t Lars ungdomssekreterare Jim Lagerlöf, tidigare präst här i Hudiksvall - vilken förlust för vår kyrka och våra ungdomar att han gick till Rom. (Nog för att han lutade åt det hållet och vissa säkert VILLE bli av med honom - men med rätt, i stället för styvmoderlig, behandling av en politiskt styrd kyrka kunde han ha blivit en god evangelisk präst).
Några domedagsvänner vet jag inte om ni är, men här ska ni i varje fall få ett 50-tal domedagspsalmer att öva på inför det nya kyrkoåret och inför Herrens andra ankomst (vi vet ju inte om vi får ett nytt nådens år). De torde även kunna användas vid "andra advent". Och, väl att märka, som uppmuntran till att leva "värdigt", också på miljöområdet. Låt oss göra som Luther och "plantera träd" medan vi väntar vår Herre. Katekesfråga 231: Hur lovsjunger aposteln Paulus det heliga dopet som ett bad till ny födelse?
Så här en månad före julafton sitter jag och tänker. Idag på Domssöndagen har vi haft julmarknad med lussetåg i Iggesund. Anslagstavlorna har i en veckas tid varit fulla med affischer om JULMARKNAD och affischer om DOMSSÖNDAG på temat "Kristi återkomst". Helt klart föredrar vi Jesus när han kommer som ett litet barn framför när han kommer i makt och härlighet. Ändå är det ju samme person. Jag har ofta tvivlat på min egen tro. Jag har t o m tvivlat på kristendomen och på Jesus. Men jag har aldrig tvivlat ett ögonblick på att kristendomen - och Jesus! - ger oss en bild av två vägar och två livsslut, att det kort sagt finns en risk att gå evigt förlorad. Vill vi ge en rättvis bild av det Jesus säger, måste vi också varna för det Jesus varnar för. Utan att fabulera åt ena eller andra hållet. Vare sig sadism eller snällism hör hemma i en kristen domsförkunnelse. Klipper in några tankar och länkar från kyrkoårsbloggen Kyrkans solvarv - än varar nådens tid:
Av någon anledning brukar det i moderna handböcker betonas att vi inte längre, som våra mindre upplysta förfäder, firar Domssöndagen med fruktan och bävan, utan som en festdag för Kristus konungen (ungefär som första söndagen i Advent alltså). Det är väl bara Kristus själv som pajar partyt med sina fruktansvärda och i evangelieboken kvarstående ord om "den eviga elden, som är tillredd åt djävulen [ops!] och hans änglar" och "Gå bort ifrån mej, ni förbannade!" - vilket gör att folk, som ju inser vad det trots allt är fråga om, visligen stannar hemma och spar sitt eventuella årliga kyrkbesök till nästkommande söndag eller kanske någon julnattsmässa.
Nå, visst finns det plats för glädje också - för dem som känner Kristus konungen och som "lyfter sina huvuden" när de hör att han närmar sej. "Kom, ni min Faders välsignade!" Men nog är det även för dem en "fröjd med bävan", för, som profeten frågar sej, "vem uthärdar hans tillkommelses dag?" Vi får sjunga som Lasse Lucidor: "Domen fruktar jag väl stort, / eftersom jag illa gjort. / Men den trösten jag ej glömmer, / att min broder Jesus dömer."
Dock bör vi samtidigt helt konkret ta Domarens ord till en biktspegel och rannsaka oss inför hur vi handlar gentemot "Jesu minsta bröder." Inte för att pricka av punkter på en meritlista utan för vår nästas skull - och för att mer och mer se vårt beroende av vår store bror, både i rättfärdiggörelsen och helgelsen.
Man kan sjunga Litanian denna dag ("för den eviga döden / fräls oss, milde Herre Gud!") och, liksom föregående söndag, använda fastetidens botslila färg. (Långfredagssvart är kanske att ta i - vi ska ju ändå enligt Frälsaren lyfta våra huvuden). Och knyta samman kyrkoårets slut med dess början, adventsfastan.
TEXTER
PSALTARPSALM
Psaltaren 102:26-29 - om att jord och himmel ska slitas ut men Gud bestå
GAMMALTESTAMENTLIG LÄSNING
Daniel 7:9-10 - om hur den Uråldrige sätter sej på sin tron för att döma
EPISTEL
Uppenbarelseboken 20:11-21:5 - om hur de döda döms efter sina gärningar
EVANGELIUM
Johannesevangeliet 5:22-30 - om att den som hör och tror har: evigt liv
TANKAR OCH IDÈER INFÖR HELGFIRANDET
* Betona Domssöndagens centrala betydelse i kristen teologi (egentligen en kristen högtid av samma dignitet som juldagen-påskdagen-pingstdagen). Framhäv både doms- och befrielsemotivet, inte det ena på bekostnad av det andra. Jfr Olof Edsingers krönika!
* Läs till allmän begrundan Olle Holmbergs tänkvärda aforism Världsförsoningen: " 'Försoning, försonlighet, inte vrede, inte vedergällning. Och inte döma, framför allt inte döma.' Sa tjuven till domaren."
* Begrunda eller rent av högläs (om du vågar och orkar!) Bengt Lidners ståtliga dikt Yttersta domen!
* Björn Lindgrens dikt "Hygglighet" (tonsatt av Olle Widestrand) har också sin plats idag:
Ifall det blir en domedag som helst vi inte vill, så har vi många vackra drag som Gud för ta hänsyn till. Vi stöder hyfs och lag, förstås, vi avskyr bråk och kiv, vi jobbar och gör rätt för oss, vi lever ett hyggligt liv. Ja, allt det där är gott och väl, men kravet är så stort, att ingen nånsin frälst sin själ med gott som han själv har gjort. Nej, i domens ljus blir hygglighet ett skydd av spindeltråd, och den som riktigt fattat det kan bara be Gud om nåd.
* Man kan också prova "Dies irae" som växelsång kör/församling (SvPs 634) - om det finns någon kyrkokör som inte redan är helt uppslukad av första advent-sångerna...
SAMTALSFRÅGOR FÖRE OCH EFTER GUDSTJÄNSTEN
* Hur tänker vi kring Domens dag - och kring Domssöndagsfirandet? Vad tänker de evangeliskt-lutherskt konfessionella (?) kyrkomötespartierna Moderaterna, Centern och Socialdemokraterna om Jesus som världens Frälsare - och Domare? Vad lär islam för jämförelses skull?
* Hur lär vi oss känna igen och hjälpa "dessa mina minsta bröder"? Kan vi själva vara/hamna i deras situation (är det bra eller dumt att ställa sej just den frågan?)?
* Diskutera "rättfärdiggörelsen genom gärningar" utifrån dagens evangelium och Jakobs brev. I vilket samband står denna med "rättfärdiggörelsen genom tron"? Två nyckelord ur Nya testamentet är "allt som inte sker av tro är synd" och "tron utan gärningar är död".
* Hur hålla Domssöndagens budskap aktuellt och levande under övriga kyrkoåret och vid de tillfällen då något fler människor faktiskt kommer till kyrkan? (Jesus som barnet i krubban och som ryttaren på åsnan är ju rent av populär - det är bara Kristus Konungen i makt och härlighet som vi inte tål).
* Hur hanterar vi det faktum att ledande teologer i Svenska kyrkan idag, t.ex. Sven Hillert på pastoralinstitutet i Uppsala, domprost Johan Dahlman i Strängnäs och blivande ärkebiskopen mer eller mindre utfäster att alla blir evigt saliga och kommer till himlen bara de dör? (Inklusive Hitler då, förutsätter jag). Förutom att den förkunnelsen i mina öron låter närmast suicidal och gör kyrkan onödig, så är situationen för kyrkans lekmän väl närmast att jämföra med medlemmarnas i mykologiska föreningen, när styrelsen går ut med budskapet att alla svampar är ätliga och goda efter förvällning. Vem dementerar offentligt först?
Då kommer man å andra sidan i samma otacksamma situation som hovet när nystartade Expressen vid Per Albins död körde löpet KUNGEN I TÅRAR. Grät kungen verkligen vid dödsbudet? frågade någon den ansvarige journalisten? Det vet jag inte, svarade han, men tror du att hovet skulle dementera? (Källa Strömstedt: Löpsedeln och insidan).
Ännu mer pinsamt är det förstås att dementera det glada budskapet att alla som dör blir evigt saliga. Men varje seriös präst - och varje kyrklig medarbetare ö.h.t. - är nog så illa tvungen nu. BÖNER
* O Herre Gud, regera så våra hjärtan och tankar med din helige Ande, att vi alltid tänker på alltings slut och på din rättvisa dom, så att vi uppväcks till att leva med dej här i tiden för att sedan få vara hos dej i evigheten. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
* O Herre Jesus Kristus, du domare över alla, både levande och döda, du som ska komma på himmelens skyar med makt och härlighet för att var och en ska få igen sitt jordelivs gärningar, allt eftersom han handlat, vare sej han har gjort gott eller ont. Vi ber dej av allt hjärta: uppväck oss genom din helige Ande till att inte vara sorglösa utan alltid ha din tillkommelse i åtanke, så att vi vakar och beder, antingen vi äter eller dricker, stiger upp eller går till vila; och så att vi blir avskräckta ifrån synden, omvänder oss och lever i din efterföljd - och omsider ärver saligheten och det eviga livet. Du som lever och regerar med Fadern och den helige Ande, välsignad i evighet. Amen.
* O Herre Jesus Kristus, inför vars tron jordens folk skall stå församlade, i väntan på ditt domsord. Vi ber dej av allt hjärta: Hjälp oss att alla vårt jordelivs dagar ärligt böja oss för samvetets dom och i tro ta emot din oförskyllda nåd, och låt denna nåd omskapa oss till hjärta och levnadssätt, så att en gång på räkenskapens dag barmhärtigheten må berömma sej emot domen. Låt oss bida domens dag i ödmjuk och fast förtröstan, att den oförskyllda nåden även då skall vara ny, och att den som tror på dej inte ska förgås utan ha evigt liv. Du som lever och regerar med Fadern och den helige Ande, välsignad vare du i evighet. Amen.
* I samband med ev. tacksägelseringning: Herre, lär oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att när vi ska skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd.
När jag skall lämna världen, o, lämna du ej mig, och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig. När våndan trycker anden i sista kampens nöd, kom då och lossa banden, o Jesus, för din död. Träd i min sista timma själv för mitt öga fram, ack, låt mig då förnimma din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma i djupet av min själ och dödens smärta glömma. Den så dör, den dör väl.
LOVPRISNINGAR OCH SLUTÖNSKNINGAR Så till sist från denna plats (predikstolen): * O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något som han måste betala igen? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen. (Rom. 11:33-36, SFB)
* Må Herren låta er växa till och överflöda i kärleken till varandra och till alla människor, så att han styrker era hjärtan och gör er oförvitliga och heliga inför vår Gud och Fader, när vår Herre Jesus kommer med alla sina heliga. Amen. (1 Tess. 3:12 SFB)
* Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela, så att ni är utan fläck vid vår Herre Jesu Kristi ankomst. Trofast är han som har kallat er, han skall också utföra sitt verk. Amen. (1 Tess. 5:23-24 SFB)
* Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning. Amen. (2 Tess. 2:16-17 SFB)
* Jag uppmanar er inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen: håll ert uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst, som den salige och ende härskaren skall låta oss uppleva när tiden är inne, han som är alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten. Amen. (1 Tim. 6:13-16 B2000).
* All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er, sedan ni en kort tid har lidit. Hans är makten i evighet, amen. (1 Petr. 5:10, SFB)
* Må Gud hålla oss vakande, så att vi inte dras med i de laglösas villfarelse och förlorar vårt fäste, utan i stället växer till i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Hans är äran nu och till evighetens dag, amen. (Efter 2 Petr. 3:17-18, SFB).
* Han som förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande - den ende Guden, vår Frälsare, genom Jesus Kristus, vår Herre - honom tillhör ära och majestät, välde och makt före all tid, nu och i all evighet. Amen. (Jud. v. 24-25, SFB)
* Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt ord har tröstat, lärt, förmanat och varnat oss. Hans helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden - och så blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Den är visserligen tre år gammal nu. Men kh Pär-Magnus Möllers helgsmålsbön i Värnamo närradio är nog både allvarligare och uppbyggligare än det mesta man annars får höra i radio och annorstädes i dessa domssöndagstider. Tack Pär-Magnus (som jag återsåg i Lund den 1 november i år). Tack Jesus.
Det blev en del tal (och sång) om rövaren på korset idag. Han som frikändes av "högsta rätt" och tilldömdes paradiset. Så stor är nåden - och nådens tid varar än, t.o.m. på Domssöndagen. Samtidigt är ju just Jesus och rövarna på korset en avbildning i miniatyr av den yttersta domen. Med samme person i huvudrollen, även om han den gången inte kom för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom. "Som Frälsare han nu oss bjuder, / som Domare han kallar sist". Rövaren till höger lovades paradiset och bjuds in i sin Herres glädje. Rövaren till vänster fick inte samma löfte. I en finsk väckelsesång står det:
Mänskor vid korset likväl skiljas åt. Tungt är att skåda därpå. Rövarn till höger går himmelens stråt - rövarn till vänster ej så.
(Ändå har vi inte rätt att döma ens honom - vem vet vad kamratens vittnesbörd och Jesus-närvaron kan ha betytt till slut? Skillnaden är att kamraten blev offentligt helgonförklarad av Jesus, och det smäller onekligen högre än påvens "utnämningar").
Det talas ju om ny kyrkohandbok nu. Gustaf Adolf Danell (1908-2001) ville som tidigare nämnts ha en ändring i tackbönen efter syndabekännelsen. Han ville ändra "tack för att vägen till dig alltid är öppen" till "tack för att vägen till dig ännu är öppen." Och nog måste man säga att det vore ett förtydligande. Det ÄR aldrig försent så länge vi befinner oss i nådens tid. Men det kan enligt Jesus BLI försent.
Efter att ha hört Bo Brander på Håstakyrkan (och "Körven" i Iggesunds kyrka) denna fina kyrkhelg - Brander talade om vilken vila och återhämtning det skulle innebära för både "moder Jord" och våra fattigare medmänniskor om vi människobarn inte jagade så förtvivlat efter vind utan fann vår glädje och tillfredsställelse i Frälsaren - Augustinus: "sök det du söker men sök inte där du söker" - så vill jag påminna om ytterligare några viktiga verser att begrunda kyrkoårets sista vecka
Först Sydney Carters:
Och sedan Björn Lindgrens:
Ifall det blir en domedag som helst vi inte vill, så har vi många vackra drag som Gud bör ta hänsyn till. Vi stöder hyfs och lag, förstås, vi avskyr bråk och kiv, vi jobbar och gör rätt för oss, vi lever ett hyggligt liv, vi lever ett hyggligt liv. Ja, allt det där är gott och väl, men kravet är så stort, att ingen nånsin frälst sin själ med gott som han själv har gjort. Nej, i domens ljus blir hygglighet ett skydd av spindeltråd, och den som riktigt fattat det kan bara be Gud om nåd, kan bara be Gud om nåd, kan bara be Gud om nåd..
Påskvänner borde verkligen hålla Domssöndagen högt. Förutom Påskdagen är det ju ingen dag som likt Domssöndagen framhåller De Dödas Uppståndelse. Men det är i regel en ganska censurerad version av Domssöndagen som bjuds det fåtal som törs gå i kyrkan eller höra en radiogudstjänst den dagen. Och det är väl då snarare Sveriges Radios än Den Helige Andes censur som gäller - Den Helige Andes censur tvingar ju inte människor att tiga, utan, som Kaj Munk betonade, att tala!
Som Olof Edsinger framhåller i sin nya bok och i sin Dagen-krönika denna vecka är Domen evangeliets bortglömda dimension! Det är som jag ser det verkliga biskopsord han framför, särskilt med tanke på hur svårt det är att tänka sej någon av våra nominella biskopar skriva en text - eller en bok! - som denna. De längtar nog som vi andra andra till Första advent, när Jesus bara kommer på en åsna; det kan duga åt honom.
Sällan samlas folket och kyrkokörerna på Domssöndagen eller Kristus Konungens dag - trots att det verkligen finns maffiga körverk att sjunga den dagen! Men här tänker jag låta våra sånger och psalmer ge oss den ocensurerade versionen av Domssöndagen. Notera dock att det inte bara är av upphovsrättsliga skäl som det är svårt att hitta domssöndagspsalmer från nyare tid. De skrivs inte i massor, om man säger så (även om de finns!). Men här nedan finns både Domssöndagens varningar och Domssöndagens evangelium med:
"Der er et andet Omraade, hvor Kirken
uden at trættes maa holde Folket Kravet
for Øje. Vort danske Fædreland ser den
danske kristne Menighed paa som en
dyrebar Guds Gave. Ogsaa der gælder
det, at enhver Guds Gave tillige er en
Opgave; hans Naade er en Sæd, der
skal bære Frugt.
Vi kan ikke nøjes
med at elske vort Fædreland med en
Stemmeseddel, lidt Alsang og lidt
Ewald-Fester. Vi kalder os Demokrater,
men alt for mange gaar utvungne ind
med deres Arbejde og Evner for de
stikmodsatte Ideers Sejr. Halte kan ej
Kærligheden. Guds Forbandelse over
den, der vil tjene to Herrer og bære
Kappen paa begge Skuldre. Vi hører om
andre Nationer, der tager sig de tungeste
Ofre paa for deres Land, brænder selv
Byer og Afgrøder af, at ikke de skal
gøres til Bytte. Lad os ikke være saa
overfladisk og ukristeligt et Folk, at vi
ikke vil forstaa, at Kærlighed kræver
Offer.
Med Ærbødighed gaar vore
Tanker til Finland og til Norge med
deres kristne Heltemod, det, Gud vil
lønne, ihvorvel det altid er Løn nok i sig
selv at gøre det gode og rette.
Og der maa nævnes en tredie Ting.
Vort lille danske Samfund blev for
nogen Tid siden rystet ved den Skæbne,
som pludselig overgik en Del af vor
Befolkning — en Del, vi sætter lige saa
højt som enhver anden Del. Saa kristent
et Folk er vi dog, at det overalt vakte
Smerte og Harme. Men saa daarligt et
kristent Folk er vi, at vi dog lod det ske
uden at prøve med andre Midler end
Protester.
Jeg ved, at mange af mine
Præstebrødre har været saa kristeligt
forbitrede, at de har fablet om at
udelukke fra Kirken ethvert Element,
der støtter den Ubarmhjertighedens
Aand, som her gav sig til Kende. Vi ved,
Guds Ubarmhjertighed rammer den, der
træder hans Barmhjertighedsbud under
Fødder.Ja, det giver den aandelige Spænding
over vort Liv i disse Dage, da Danmark
er hængt op i Guds Bismer: bliver vi vejet
og fundet for let? Er vi overhovedet et
kristent Folk mere, eller vil Gud Herren
blankt kassere os?
Vi maa være forsigtige, lyder det. Hvor
staar der i Skriften om Forsigtighed?
Var Kristus forsigtig, da han gik til
Død og Grav?
En Folketingsmand kan
faa sig selv til at ytre, at det er Tegn
paa vor høje Kultur, at vi forstaar at
bære Maske. En anden Samfundsstøtte
oplyser, at det gør ikke noget, vi lyver,
naar blot vi ved, vi lyver. Vi kan have
det i Hjertet uden at vise det. Javisst,
Frederik VII udnævnte ogsaa en Mand
til Kammerherre paa Betingelse af, at
han ikke sagde det til nogen.
Men naar vi nu har talt med hinanden
om Guds Vrede, saa vover vi at gøre en
Kovending — i yderste Ydmyghed —
og atter ty ind til hans Barmhjertighed.
Vi ved, han er den, der kan tilgive
Synder; vi ved, at en ny Aand kan
komme fra ham. Og er det dog ikke et
Lyspunkt, at der er mange, der spejder
og beder og længes. —
Naar Publikum
i Det kgl. Teater klapper saa hjerteligt
efter Kong Christian i Fiskerne, saa
er det ikke blot en Hyldest for den
saltfriske Maade, Mogens Wieth synger
den paa, ikke blot en Tak til den store,
syge Digter fra de gamle Dage, der gav
os Verdens stolteste Sang — ikke blot
en ærbødig Hjertenstanke til vor kære
Kong Christian i hans Ensomhed, men
det er især en Tanke af stormende Tak
til den danske Flaades Karlfolk. De
har jo vist os Mod og Mandshjerte.
Og
der er en Ungdom, der viser os, og en
Ungdom, der brænder efter at vise os,
at de ved meget godt, at Kærlighed og
Offer hører sammen, og at de elsker
Danmark just saadan.Men det er ikke nok. Det er ikke
Danmark, vi skal sætte Livet ind for, det
er det kristne Danmark, d. v. s. det er det
Guds Rige paa Jorden, hvoraf det kristne
Danmark er en Provins — hvor Sproget
er Sandhed, Loven er Retfærdighed,
og Omgangsformen mellem Folkene
Barmhjertighed.
Der er en Læge etsteds i Jylland, der
engang ved en Fest udbragte en Skaal
for Hitler — ja, det er længe siden, det
var før 9. April. Nogle Missionsfolk
protesterede. Saa raabte Lægen: “Der er
Titusinder, der er rede til at give deres
Liv for Hitler; hvor mange af jer vil gøre
det for Kristus?”
Det var et Ord, der slog.
Fiskeren Simon Peter vilde det. Morten
Luther var rede til det. Ogsaa i vor Tid
er der Tilvæxt i de ofredes Tal. Frederik
Ramm, der nu døde af Tuberkulose her
i Danmark efter Koncentrationslejr, bar
en Martyrkrone. Tro mig, naar vi kaarer
Kristus til den Konge, der kan lede os
gennem alt, saa vil Ungdommen komme
under Korsfanen, enten den forstaar
lidt eller meget, rede til at stride for de
højeste Maal: Retfærdighedens Rige
paa Jorden.
Vi har glemt at bede i vor
Tid. Elektricitetens Kræfter har vi lært
at udnytte og haft saa travlt med, at vi
derover glemte Aandens. Nu er der faa
iblandt os, der har Ro og Enfold nok til
at forstaa at udnytte denne den vældigste
af alle Jordens Kraftkilder. Men maatte
de hænge i og holde ud, saa vi andre faar
lært det igen, og der ogsaa hos os bliver
en Menighed af Bøn og Tjenersind
og Offervilje og Kamplyst. Saa skal
Danmark faa sin Plads ikke blot med
Ære ved Fredsforhandlingsbordet, men
midt i Arbejdet den lyse Dag, vi beder Gud snart lade gry over verden."
Hvad var det dog, der skete? Mit vinterfrosne hjertes kvarts må smelte ved at se det den første dag i marts. Hvad gennembrød den sorte jord og gav den med sit sølvblå flor et stænk af himlens tone? Den lille anemone, jeg planted dér i fjor. På Lolland jeg den hented, et kærtegn fra min fødeø. Så gik jeg her og vented og tænkte: »Den må dø; den savner jo sit skovkvarter, sin lune luft, sit fede ler; i denne fjendske zone forgår min anemone; jeg ser den aldrig mer«. Nu står den der og nikker så sejersæl i Jyllands grus ukuelig og sikker trods ensomhed og gus, som om alverdens modgang her har givet den et større værd, en lille amazone og dog min anemone som søens bølge skær. Hvad var det dog, der skete? Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts det smelter ved at se det den første dag i marts. Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad min sjæl og glæden«. da jeg sad i vint'rens grumme done. Nu gør min anemone mit hjerte atter glad. For denne rene farve den er mig som en vårens dåb, den la'r mig nyfødt arve en evighed af håb. Så bøjer jeg mig da mod jord og stryger ømt dit silkeflor, en flig af nådens trone. Du lille anemone, hvor er din skaber stor!
Så här i kyrkoårets sista skälvande timmar vill jag gärna ge en ros till Öviks EFS som firade förra helgen med en bibelhelg om Jesus återkomst. Närmaste grannen, nuvarande pingstpastorn och gamle EFS:aren K-G Larsson var huvudtalare, och Viola Grafström ledde lovsången. Bra initiativ en helg som många även i kyrkorna "hoppar över", vad det nu säger om vår tro och vårt hopp. (Vem kan uthärda hans tillkommelses dag?).
En av vägröjarna för Carl Olof Rosenius och den nyevangeliska väckelse som EFS kommer från var den västkustske komministern i Göteborg och Tölö Lars Linderot (1761-1811), känd och läst i hela vårt land, men även i Norge där hans postilla översattes och spreds. Känd som domedagspredikant, men också som en folktalare av Guds nåde. En typ som ofta karikerats i efterhand, och som absolut gjorde sej skyldig till vissa verkliga övertramp i stridens hetta (återkommer till det och till "helvetspredikans" kris), men som vi kanske skulle ha lika stort behov av, i vår tids språkdräkt förstås, nu 200 år senare? I varje fall hörs ofta ett bultande herdehjärta bakom de stränga orden, och som norrbottning känner jag igen många av de angelägna tonfall som något senare hördes från väckelseledaren i norr, Lars Levi Laestadius (1800-1861).
Nu låter jag Lars Linderot predika för oss inför kyrkoårets sista helg. Jag frågar mej om vi i Svenska kyrkan och EFS idag, när man mest hör om "kyrkornas globala vecka" (ett i sej självt vällovligt arrangemang) fullt sanningsenligt kan säga som Linderot sa omkring år 1800, att I dag är den uppväckande Söndagen, då i alla våra Evangelisk-Lutherska församlingar predikas om den yttersta dagen. I dag är den uppväckande Söndagen, då syndare få höra i alla kyrkor hur Jesus, Guds Son, skall komma på domedag, och döma oss allesammans, döma levande och döda. I dag är den uppväckande Söndagen, då människornas hjärtan, om de voro ock hårda som stenen, borde låta draga sig till bättring. Ack! Den som icke bättrar sig, när han hör talas om den yttersta domen, han är så hård, att jag säger rent ut: Gud vet, om den själen någonsin gör bättring. Denna dagen är den sista Söndagen i kyrkoåret, och på samma denna Söndagen predika alla lärare om den stora sista dagen, då alla Nyår, och alla kyrkoår, och alla söckendagar hava en ända.
Linderot ropar till oss även i psalm 265 (den enda psalm från 1937 års psalmbok som behöll sitt nummer - Wallin tog inte in den i 1819 års):
Himlafaderns hand är utsträckt till din själ, Frälsarn klappar på, han ömmar för ditt väl. Nådens helge Ande vill störa din sömn: salig är du, om du vaknar.
Får ej i vårt hjärta bo kärleken till bröder, död och kraftlös är vår tro, ingen frukt den föder. Stängs för nödens barn vår famn, när de hjälp begära, svek det blir att Kristi namn våra läppar ära.
Att ge faderlösa stöd, änkors sorg ej glömma, att för vilsekomnas nöd av allt hjärta ömma, vara dem ett glädjebud vilkas fröjd är gäckad, det är inför Herren Gud gudstjänst obefläckad.
"Salig den barmhärtig är", så ditt löfte ljuder, du som våra sorger bär och din tröst oss bjuder. Hur vi fyllt din kärleks lag skall du utrannsaka, när du sist på domens dag kommer hit tillbaka.
(Mel. SvPs 554)
En annan bra Domssöndagspsalm är 792 i nya psalmbokstillägget, nummer 704 i Psalmer och sånger, av Arne H Lindgren:
Lär mej höra din röst på bussen en novembermörk morgon i stan, lär mej se dina ögon i vimlet en lördag på köpcentrums plan.
Lär mej höra ditt rop från cellen genom anstaltens hårda betong. Lär mej höra din gråt i kvällen genom kyrkrummets aftonsång.
Ikväll var det körövning inför advent - och jag kan inte riktigt släppa beröringspunkterna mellan Första söndagen i advent och Domssöndagen. Båda söndagarna möter vi ju Kristus Konungen, faast ena gången på en åsna och andra gången i makt och härlighet. Men det är samme Jesus. Och redan Andra söndagen i advent firar vi åter - eller bävar för - hans återkomst.
Ska vi komma överens om att inte släppa novembertemana död, dom och evighet - utan bära dem med oss in i det nya kyrkoåret? In i advents- och julfirandet. Inte för att knäckas utan för att i grunden uppleva och ta till oss julens Evangelium.
Ikväll har jag suttit en stund vid Peter Kreefts bok Starkare än döden - om dödens ansikten och kärlekens makt. Det är verkligen underbart att få meditera kring kärleken. Och kring Honom som är starkare än döden. "Den som hör mina ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom." (Jesus)
När första ljuset brinner, då rider Jesus in. Han kommer på en åsna, den kungen, han är min!
När andra ljuset brinner vi ser en mäktig syn: vi ser hur Jesus kommer i härlighet i skyn.
När tredje ljuset brinner, då går Johannes fram. Han visar oss på Jesus och säger: Se Guds Lamm!
När fjärde ljuset brinner, vi möter Herrens mor. Snart ska Maria föda och glädjen ska bli stor.
Vill önska er god helg och gott slut på kyrkoåret!
Fast frågan är om vi inte istället borde börja kyrkoåret med Domssöndagen och göra som de förkättrade handelsmännen: fira även Domssöndagen med ljus och lyktor, pukor och trumpeter. ("Håll era lampor brinnande"). Domssöndagen handlar ju lika mycket som adventstiden om att vara redo inför Konungens ankomst. Men få människor kommer till kyrkan denna viktiga dag. Och gör vi ett viktigt skapelsetema som de senaste åren går de å andra sidan ofta miste om den centrala sanningen att Jesus kommer tillbaka igen - till både dom och frälsning.
Hela november är ju egentligen som en "temamånad" kring det här med döden, domen och det eviga livet. Inte borde det få bli en parentes i våra kyrkor? Det borde ju istället vara en stor och viktig sak som vi satsar på med mötesserier och temakvällar. (Vi har väl inte lämnat över detta till adventister och lite "speciella" pingstförkunnare?).
Det är ju samme Jesus som föddes i ett stall och red in i Jerusalem på en åsna som enligt kristen tro kommer tillbaka en gång - om än då i makt och härlighet. Har det blivit något vi skäms för eller inte längre tror på? Varför bryr vi oss då ö.h.t. om att fira hans födelse och åsneritt?
När han kommer, när han kommer att samla de sina, sina kära, sina trogna en gång i sin famn, liksom morgonens stjärnor de då ska få lysa i hans krona för evigt och prisa hans namn.
En gång är löftets frösådd Guds mogna säd. Hungriga äter, de blinda ser färger. Trötta får vila, de döva hör toner. Folkslagen samlas med jublande tårar.
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!
Inlägg
