Påskvänner!
Jag har ju inget jättestort förtroende för Svenska kyrkans biskopar (även om det finns grader även där). Men enkel rättvisa kräver att jag så här på internationella Downs-dagen ger Rappman i Göteborg ett erkännande för att hon tydligare än andra biskopar talat om "en farlig utveckling" när det gäller avlivning av foster bl.a. med Downs syndrom.
Både hon och de andra kunde förvisso vara ännu tydligare. Men i alla fall.
Och Antje Jackelén och Sveriges Kristna Råd skrev en bra artikel om konfessionella skolor häromdagen. Det bör i dessa tider noteras med tacksamhet.
Katekesfråga 17: När fruktar vi Gud över allting?
Visar inlägg med etikett Downs syndrom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Downs syndrom. Visa alla inlägg
onsdag 21 mars 2018
söndag 13 december 2015
Julhelgerna är livets helger allihop - och Tredjedag Jul är särskilt just de samvetsstyrda och "arbetsvägrande" barnmorskornas helg
Påskvänner!
Den pastor och präst som inte tog tillfället i akt idag på Livets söndag kan under varje välbesökt julhelg framöver offentligt stödja Marte Wexelsen Goksöyr och alla individer med Downs syndrom liksom våra samvetsömma barnmorskor. Men särskilt på Tredjedag Jul, som är barnmorskornas helg, då Shifra och Pua lyfts fram i GT-texten - de som arbetsvägrade eller rättare sagt agerade i linje med yrkets raison d´etre och därför välsignades av Gud. Nog blir det väl ändå svårt - t.o.m. för helgmålsbönspratare och biskopar - att prata sej förbi det temat och den texten i år? När Svenska kyrkans julkampanj t.o.m. har som tema "Låt fler fylla 5!" (Borde väl gälla dom med Downs också?).
Vår tids Shifra och Pua heter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Nådens tid varar men domens dag närmar sej, inte minst för alla män som vägrar knäsätta ett handikappat barn (eller något barn alls, för den delen!) och därmed mer eller mindre tvingar fram en fosterfördrivning. (Detta inte sagt för att frånta kvinnorna allt ansvar). Jag är själv inte far till något barn med tydliga funktionsnedsättningar, men jag vet andra som är och som gör det bra. Liksom jag känner kvinnor som fött övergivna men stolta - med ett gott samvetes vittnesbörd. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mej."
Ovanstående ska inte uppfattas stå i motsättning till Svenska kyrkans och "Act-alliansens" arbete för redan födda barn och deras föräldrar. Det vill jag absolut stödja. Också. Bland annat vid julkonserten i Enångers kyrka nu på lördag kl 17.
Som sagt: Låt fler fylla 5!
Den pastor och präst som inte tog tillfället i akt idag på Livets söndag kan under varje välbesökt julhelg framöver offentligt stödja Marte Wexelsen Goksöyr och alla individer med Downs syndrom liksom våra samvetsömma barnmorskor. Men särskilt på Tredjedag Jul, som är barnmorskornas helg, då Shifra och Pua lyfts fram i GT-texten - de som arbetsvägrade eller rättare sagt agerade i linje med yrkets raison d´etre och därför välsignades av Gud. Nog blir det väl ändå svårt - t.o.m. för helgmålsbönspratare och biskopar - att prata sej förbi det temat och den texten i år? När Svenska kyrkans julkampanj t.o.m. har som tema "Låt fler fylla 5!" (Borde väl gälla dom med Downs också?).
Vår tids Shifra och Pua heter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Nådens tid varar men domens dag närmar sej, inte minst för alla män som vägrar knäsätta ett handikappat barn (eller något barn alls, för den delen!) och därmed mer eller mindre tvingar fram en fosterfördrivning. (Detta inte sagt för att frånta kvinnorna allt ansvar). Jag är själv inte far till något barn med tydliga funktionsnedsättningar, men jag vet andra som är och som gör det bra. Liksom jag känner kvinnor som fött övergivna men stolta - med ett gott samvetes vittnesbörd. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mej."
Ovanstående ska inte uppfattas stå i motsättning till Svenska kyrkans och "Act-alliansens" arbete för redan födda barn och deras föräldrar. Det vill jag absolut stödja. Också. Bland annat vid julkonserten i Enångers kyrka nu på lördag kl 17.
Som sagt: Låt fler fylla 5!
lördag 28 november 2015
Domedagen närmar sej fortfarande - men än varar nådens år
Påskvänner!
Den 14 november, dagen efter terrorattentaten i Paris, skrev vår stiftschef Ragnar på sin blogg under rubriken "En barmhärtig Gud ger livet" bl.a. följande:
Kristna, judar och muslimer förenas i tron på en nåderik och barmhärtig Gud. Vi delar helig skrift. Där berättas om att Gud skapade människan till sin avbild, oändligt värdefull. Det gudomliga skaparordet ger skapelsen liv, och detta liv är gott. Guds ande fyller människan med liv. Människan är Guds medarbetare i skapelsen.
I den aronitiska välsignelsen uttrycks Guds vilja. Gud bevarar oss, visar oss nåd och ger oss fred. Det som hände vid det fasansfulla blodbadet i Paris står helt i strid med Guds vilja. Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett.
Jag kommenterade en vecka senare (men kommentaren har fortfarande inte publicerats):
Instämmer. Men vänta nu förresten - delar vi helig skrift även med muslimer?
F.ö. får man i Frankrike låta avliva sin avkomma ända fram till födelsen. I varje fall om den visar sej ha Downs syndrom. Kanske bra att dom har samvetsfrihet där, åtminstone? Men vår utsortering är inte mycket roligare, och heder åt de barnmorskor som sjunger ut mot vår abortpraxis.
Har vi i smyg accepterat en fascistisk människosyn? I varje fall kan de uteblivna reaktionerna på onsdagens nyhet i P1, se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6299773 inte förklaras med terrorattentatet på fredagskvällen - vi hade två hela dagar på oss. Tycker vi inte längre att utsorteringarna av Downs-barn är "helt i strid med Guds vilja"?
Tänk om någon biskop även om detta kunde säga: "Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett."
Än är vi i nådens tid. T.o.m. på Domssöndagen.
Instämmer. Men vänta nu förresten - delar vi helig skrift även med muslimer?
F.ö. får man i Frankrike låta avliva sin avkomma ända fram till födelsen. I varje fall om den visar sej ha Downs syndrom. Kanske bra att dom har samvetsfrihet där, åtminstone? Men vår utsortering är inte mycket roligare, och heder åt de barnmorskor som sjunger ut mot vår abortpraxis.
Har vi i smyg accepterat en fascistisk människosyn? I varje fall kan de uteblivna reaktionerna på onsdagens nyhet i P1, se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6299773 inte förklaras med terrorattentatet på fredagskvällen - vi hade två hela dagar på oss. Tycker vi inte längre att utsorteringarna av Downs-barn är "helt i strid med Guds vilja"?
Tänk om någon biskop även om detta kunde säga: "Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett."
Än är vi i nådens tid. T.o.m. på Domssöndagen.
Nu idag, den 28 november, skriver biskop Ragnar bl.a. så här under rubriken "För dagar som ska komma":
Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.
Och jag svarade (men tror inte att heller detta publiceras, det anses kanske "off topic"?):
Klimatkonferens blir det nu i landet där man enligt Studio 1 (11/11) får avliva sin avkomma ända fram till dagen före (det som skulle ha varit) födelsen - ifall det visar sej ha Downs syndrom (eller ett antal andra handikapp). Nu har barnmorskorna i det landet visserligen den samvetsfrihet som inte ens Svenska kyrkan vill tillerkänna våra svenska barnmorskor (vilken biskop har stått upp för Ellinor Grimmark eller Linda Steen?), men själva förfaringssättet ser jag inte som ett skvatt mer etiskt högtstående än om man ströpe barnen en dag EFTER förlossningen (vilken skillnad gör två dagar?). Änglamakeri är det förskönande begreppet, knäsättning av önskade och utsättning av oönskade barn de klassiska, fornnordiska begreppen.
Det är på allvar även detta. Livet är hotat även i detta avseende. Vår reaktionsförmåga är tack och lov intakt när det gäller terroristskjutningar på gator i Frankrike eller vid en abortklinik i USA, men vår (även min) långvariga tystnad beträffande de franska och svenska Downs-uppspårningarna och -avlivningarna (i Sverige tillåtna över halva graviditeten, upp emot en månad efter att s.k. normala barn blivit fridlysta) avslöjar på ett skrämmande sätt vår egen alltmer fascistoida syn på barn med detta handikapp. Tror någon att det inte blivit ramaskri om ett liknande förfaringssätt tillämpats på foster med anlag för rödhårighet, vänsterhänthet eller homosexualitet? Så varför inte beträffande dem med en extra kromosom? Även kyrkans tystnad skickar en stark signal - en signal om "rashygienens" normalitet. Inget att bråka om och skriva i tidningarna om - ens när det går till som i Frankrike.
"Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom -
Jesus älskar alla barnen på vår jord?"
PS. Nej, det är förstås inte så smart eller juste att visa sin respekt för liv genom att skjuta ihjäl en polis och flera andra utanför en abortklinik. Om det nu verkligen var det den nu gripne mannen ville visa. DS.
Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.
Och jag svarade (men tror inte att heller detta publiceras, det anses kanske "off topic"?):
Klimatkonferens blir det nu i landet där man enligt Studio 1 (11/11) får avliva sin avkomma ända fram till dagen före (det som skulle ha varit) födelsen - ifall det visar sej ha Downs syndrom (eller ett antal andra handikapp). Nu har barnmorskorna i det landet visserligen den samvetsfrihet som inte ens Svenska kyrkan vill tillerkänna våra svenska barnmorskor (vilken biskop har stått upp för Ellinor Grimmark eller Linda Steen?), men själva förfaringssättet ser jag inte som ett skvatt mer etiskt högtstående än om man ströpe barnen en dag EFTER förlossningen (vilken skillnad gör två dagar?). Änglamakeri är det förskönande begreppet, knäsättning av önskade och utsättning av oönskade barn de klassiska, fornnordiska begreppen.
Det är på allvar även detta. Livet är hotat även i detta avseende. Vår reaktionsförmåga är tack och lov intakt när det gäller terroristskjutningar på gator i Frankrike eller vid en abortklinik i USA, men vår (även min) långvariga tystnad beträffande de franska och svenska Downs-uppspårningarna och -avlivningarna (i Sverige tillåtna över halva graviditeten, upp emot en månad efter att s.k. normala barn blivit fridlysta) avslöjar på ett skrämmande sätt vår egen alltmer fascistoida syn på barn med detta handikapp. Tror någon att det inte blivit ramaskri om ett liknande förfaringssätt tillämpats på foster med anlag för rödhårighet, vänsterhänthet eller homosexualitet? Så varför inte beträffande dem med en extra kromosom? Även kyrkans tystnad skickar en stark signal - en signal om "rashygienens" normalitet. Inget att bråka om och skriva i tidningarna om - ens när det går till som i Frankrike.
"Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom -
Jesus älskar alla barnen på vår jord?"
PS. Nej, det är förstås inte så smart eller juste att visa sin respekt för liv genom att skjuta ihjäl en polis och flera andra utanför en abortklinik. Om det nu verkligen var det den nu gripne mannen ville visa. DS.
torsdag 30 januari 2014
Kan en kristen bli barnmorska i Sverige idag?
Påskvänner!
En av mina favorit-EFS:are är en gammal barnmorska som vittnat om att hon alltid mötts av respekt när hon vägrat medverka vid fosterfördrivningar. Men tyvärr verkar det stå klart idag: Kristna män och kvinnor kan inte längre bli barnmorskor i Sverige, trots att själva vitsen med barnmorskeyrket är den goda, ja, helt fantastiska uppgiften att hjälpa barn till världen!
För genom att vi i god demokratisk ordning (?) har bakat ihop förlossningsyrket med abortörens, kan även den som är villig att förlösa hur många barn som helst anklagas för arbetsvägran när man t.ex. inte vill hjälpa föräldrar att avliva ett foster i 20:e veckan med Downs syndrom. (Eller gomspalt!). I vår tid är det ju svårt att komma undan lika elegant som Shifra och Pua.
Det är f.ö. väldigt märkligt att en samvetsfrihetsklausul som redan tycks fungera i Norge inte kan genomföras i Sverige utan att det ropas om högerextremism och antifeminism. Hur svårt kan det vara? Eller exakt hur hemskt är det i Norge?
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord,
även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom -
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
En av mina favorit-EFS:are är en gammal barnmorska som vittnat om att hon alltid mötts av respekt när hon vägrat medverka vid fosterfördrivningar. Men tyvärr verkar det stå klart idag: Kristna män och kvinnor kan inte längre bli barnmorskor i Sverige, trots att själva vitsen med barnmorskeyrket är den goda, ja, helt fantastiska uppgiften att hjälpa barn till världen!
För genom att vi i god demokratisk ordning (?) har bakat ihop förlossningsyrket med abortörens, kan även den som är villig att förlösa hur många barn som helst anklagas för arbetsvägran när man t.ex. inte vill hjälpa föräldrar att avliva ett foster i 20:e veckan med Downs syndrom. (Eller gomspalt!). I vår tid är det ju svårt att komma undan lika elegant som Shifra och Pua.
Det är f.ö. väldigt märkligt att en samvetsfrihetsklausul som redan tycks fungera i Norge inte kan genomföras i Sverige utan att det ropas om högerextremism och antifeminism. Hur svårt kan det vara? Eller exakt hur hemskt är det i Norge?
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord,
även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom -
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
fredag 23 mars 2012
Gud själv har navel
Påskvänner!
Läs Eivor A Oftestads äreminne över mannen som påminde oss om att vi alla har en navel. Mannen som la ner sitt ämbete i norska statskyrkan den 21 mars 1979, året då s.k. "fri abort" började erbjudas i vårt grannland, precis som hans far Rolf Knudsen la ner sitt ämbete när nazisterna började styra i Norge.
Idag är den 21 mars - en händelse som ser ut som en tanke - den internationella Downs syndrom-dagen, och Hanne Kjöller på Dagens Nyheter(!) skriver om "fosterdiagnostik i doktor Mengeles fotspår."
Ja, hva om den idag darrande och Parkinson-sjuke Knudsen hadde rett? Så här inför Jungfru Marie bebådelsedag kan det vara värt att påminna om att inte bara vi utan även vår Herre fick navel.
Som Lina Sandell skriver: "Då har vi jul i fastan och mitt i vintern vår." Både allvaret och glädjen, både synden och nåden behöver bli tydliga.
Han kom som ett barn,
han bodde bland oss
och dog för oss alla, men lever!
Vår Gud är så stor,
så stark och så mäktig,
det finns inget han inte förmår.
Läs Eivor A Oftestads äreminne över mannen som påminde oss om att vi alla har en navel. Mannen som la ner sitt ämbete i norska statskyrkan den 21 mars 1979, året då s.k. "fri abort" började erbjudas i vårt grannland, precis som hans far Rolf Knudsen la ner sitt ämbete när nazisterna började styra i Norge.
Idag är den 21 mars - en händelse som ser ut som en tanke - den internationella Downs syndrom-dagen, och Hanne Kjöller på Dagens Nyheter(!) skriver om "fosterdiagnostik i doktor Mengeles fotspår."
Ja, hva om den idag darrande och Parkinson-sjuke Knudsen hadde rett? Så här inför Jungfru Marie bebådelsedag kan det vara värt att påminna om att inte bara vi utan även vår Herre fick navel.
Som Lina Sandell skriver: "Då har vi jul i fastan och mitt i vintern vår." Både allvaret och glädjen, både synden och nåden behöver bli tydliga.
Han kom som ett barn,
han bodde bland oss
och dog för oss alla, men lever!
Vår Gud är så stor,
så stark och så mäktig,
det finns inget han inte förmår.
lördag 17 mars 2012
Det rätta barnet
Påskvänner!
Svenska kyrkans stiftschefer - och EFS? - har tigit för länge i fosterutrensningsfrågan, i motsats till de norska kollegerna, som därmed kanske fortfarande gör skäl för epitetet biskopar. Dock förtjänar Svenska kyrkan trots allt en eloge för att den i alla fall genom sitt kulturstipendium sponsrat filmen Det rätta barnet, som föranlett Hanne Kjöller att i DN(!) tala om Mengele-fasoner. Men hennes klarspråk hade stiftscheferna behövt använda. Vestigia terrent. (Spåren förskräcker).
Och det räcker inte att bara visa på den positiva vägen, tända ljus som det heter, även om det är absolut nödvändigt och prioritet nr 1. Kyrkan måste också ibland "förbanna mörkret" eller i varje fall "avslöja mörkrets gärningar" (inte bara - men också - när det gäller vapenexport till diktaturer). Ur vår Frälsares mun kom både saligprisningar och verop. "Den som tar emot ett sådant barn tar emot mej". "Vad ni inte har gjort mot dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort mot mej". (Nej, jag går inte fri bara för att just mina barn är fullt "normalutvecklade" - hittills).
Filmen ger ingen glättad bild av livet med barn som har Downs syndrom. Snarare tvärtom, tycker en del föräldrar till andra barn med Downs, föräldrar som luftat sin besvikelse på nätet. Men kanske blir den desto starkare just för det, att den inte bagatelliserar bekymren men ändå visar på en välkomnande attityd. (Förresten kan Downs syndrom få så olika uttryck att det är svårt att generalisera de situationer som uppstår; det finns både allvarligare och "lättsammare" former).Vem skulle om valet funnes välja en funktionsnedsättning eller en sjukdom åt sina barn? Men om det nu handlar om en individ som redan existerar och vars liv eller död ligger i våra händer - vem gav oss rätten att avliva vår avkomma för diverse oönskade defekters skull? Har vi faktiskt återinfört den hedniska knäsättningen - fast med modern i huvudrollen i stället för fadern - med kyrkans tysta samtycke?
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Svenska kyrkans stiftschefer - och EFS? - har tigit för länge i fosterutrensningsfrågan, i motsats till de norska kollegerna, som därmed kanske fortfarande gör skäl för epitetet biskopar. Dock förtjänar Svenska kyrkan trots allt en eloge för att den i alla fall genom sitt kulturstipendium sponsrat filmen Det rätta barnet, som föranlett Hanne Kjöller att i DN(!) tala om Mengele-fasoner. Men hennes klarspråk hade stiftscheferna behövt använda. Vestigia terrent. (Spåren förskräcker).
Och det räcker inte att bara visa på den positiva vägen, tända ljus som det heter, även om det är absolut nödvändigt och prioritet nr 1. Kyrkan måste också ibland "förbanna mörkret" eller i varje fall "avslöja mörkrets gärningar" (inte bara - men också - när det gäller vapenexport till diktaturer). Ur vår Frälsares mun kom både saligprisningar och verop. "Den som tar emot ett sådant barn tar emot mej". "Vad ni inte har gjort mot dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort mot mej". (Nej, jag går inte fri bara för att just mina barn är fullt "normalutvecklade" - hittills).
Filmen ger ingen glättad bild av livet med barn som har Downs syndrom. Snarare tvärtom, tycker en del föräldrar till andra barn med Downs, föräldrar som luftat sin besvikelse på nätet. Men kanske blir den desto starkare just för det, att den inte bagatelliserar bekymren men ändå visar på en välkomnande attityd. (Förresten kan Downs syndrom få så olika uttryck att det är svårt att generalisera de situationer som uppstår; det finns både allvarligare och "lättsammare" former).Vem skulle om valet funnes välja en funktionsnedsättning eller en sjukdom åt sina barn? Men om det nu handlar om en individ som redan existerar och vars liv eller död ligger i våra händer - vem gav oss rätten att avliva vår avkomma för diverse oönskade defekters skull? Har vi faktiskt återinfört den hedniska knäsättningen - fast med modern i huvudrollen i stället för fadern - med kyrkans tysta samtycke?
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
onsdag 22 februari 2012
I Norge finns tydligen fortfarande en del biskopar
Påskvänner!
Utvecklingen i Norge är inte mycket roligare än i Sverige - utom på en punkt. I Norge finns det biskopar som säger ifrån.
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord,
även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
Utvecklingen i Norge är inte mycket roligare än i Sverige - utom på en punkt. I Norge finns det biskopar som säger ifrån.
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord,
även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
tisdag 29 december 2009
Värnlösa barns dag
Påskvänner!
Så här på femtedag jul tänker jag både på sistlidna söndags GT-text om barnmorskorna Pua och Sifra (saliga i åminnelse), som vägrade utföra infanticid på barn med XY-kromosomer - och på gårdagens namn "Värnlösa barns dag" (helgdag till 1772). Vi tänker så här i juletid på alla världens barn (spelade på en julotta i Freluga missionshus där kollekten gick just till Världens barn), både födda och ofödda. Gatubarn i Brasilien, mattvävare i Pakistan, barn i flyktingläger, barn som utsätts för trafficking o.s.v. Det är rätt och riktigt, och inte minst miljöfrågan aktualiserar vårt ansvar för ofödda, ännu inte ens koncipierade barn. Men särskilt Söndagen efter jul med dess "barn-tema" borde, precis som den "Livets söndag" många församlingar firar Tredje Advent, också bli en särskild påminnelse om vår ohållbara och avskyvärda abortpraxis, där vi nu - rent ut sagt - är på moralisk nivå med den vikingatida utsättningen av lytta barn i skogen.
Att vår teknik gör det möjligt att avliva fostret före födelsen kan inte dölja att t.ex. utrensningen av foster med Downs syndrom är välfärdsstatens verkliga lågvattenmärke, hur många övriga brister den än kan ha. Vill vi motivera den straffrihet vi har för fosterfördrivningar under graviditetens första hälft (som regel inte under den andra), och den har sina skäl, måste vi kunna visa att friheten hanteras under ansvar. Och det gör den inte nu, varken från samhällets eller enskilda föräldrars sida, när.
De motioner till kyrkomötet som handlat om att Svenska kyrkan måste avvisa denna moraliskt ohållbara abortpraxis har vad jag förstår avvisats. De politiska partier som styr i kyrkan klarar inte av att erkänna och påtala den etiska urspårningen i en fråga som rör liv och död; de väljer att istället tillämpa principen om alla människors lika värde på äktenskapsfrågan, med känt resultat.
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart
gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart
gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
torsdag 6 november 2008
Se upp med Kungliga Salighetsverket!
Påskvänner!
Vid en föreläsning på stiftskansliet i Härnösand härförleden kom jag att sitta under ett fotografi av hälsingesonen Arthur Engberg (s), ecklesiastikminister, landshövding m.m. Minns jag rätt var det han som myntade uttrycket "Kungliga salighetsverket" om Svenska kyrkan. Inte utan fog, så insyltad i statsmaskineriet som kyrkan var då, inte minst uppenbart vid den s.k. ämbetsreformens införande 1958, när prästerna fortfarande betraktades som statstjänstemän och då givetvis skulle omfattas av samma regler som övriga.
Att inte båda sidor i ämbetsdebatten då - vars resultat i år firats med pukor och trumpeter - gemensamt la den frågan å sido för att först göra upp med statskyrkosystemet, har aldrig upphört att förvåna mej. Men mycket få, vare sej konservativa eller radikala, har tydligen haft modet att definitivt sätta sej upp mot statlig inblandning i kyrkans angelägenheter, så länge man själv haft hopp om statligt stöd och om statuspositioner i kyrka och samhälle.
Socialisten Engberg, som för 100 år sedan intog en principiellt avvisande hållning till allt vad statskyrka hette, svängde efterhand och insåg, liksom tidigare Gustav I och Gustav II (grattis på namnsdagen förresten!), fördelen av ett fortsatt statligt inflytande över en så viktig normsändare som Svenska kyrkan. Och så länge merparten av svenskarna, även gudsförnekare och s.k. nyandliga, är röstberättigade medlemmar i kyrkan, där de politiska partierna fortfarande har ett avgörande inflytande, så länge kan statskyrkan knappast anses ha avskaffats i någon rimlig mening.
Resultatet är att Svenska kyrkans osjälvständighet är lika stor som någonsin, om inte större.
* Den kan inte längre rekommendera ens de ungdomar som har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön.
* Den får inte längre varna någon för att gå evigt förlorad - extra tydligt så här i allhelgonatider - och har som en följd av detta svårt att rättframt predika verklig omvändelse till Herren och syndernas förlåtelse genom tro på hans namn (varför skulle det behövas egentligen?).
* Den kan uttala sej tydligt - och ofta bra - om flykting-, miljö- och biståndsfrågor, men är betydligt tystare i frågor där man inte kan räkna med stöd av en stor sekulär opinion. När kommer t.ex. kyrkans Rama-skri mot den nu närmast institutionaliserade avlivningen av foster med Downs syndrom, ofta verkställd först efter halva graviditeten när andra foster har fridlysts?
Vi fick den kyrka vi röstade fram - men är det verkligen en sådan kyrka vi behöver?
Vill vi ha andliga vägledare som bara säger det vi vill höra - och som lovar saker utan täckning i den urkund de åberopar? Som Sören Kierkegaard skrev är även en billig salighet för dyr om man till slut ingen salighet får.
Att ateistiska eller agnostiska socialdemokrater m.fl. lika lite som Gustav Vasa aktat för rov att styra och ställa i kyrkan är en pinsamhet av historiska mått. Det är ju som om övertygade icke-socialister skulle vara kvar som medlemmar i SAP bara för att partiet är stort, ofta statsbärande och därför viktigt att påverka i socialliberal riktning.
Vilket i och för sej kanske kanske är precis vad som har hänt. Hut går hem, Arthur Engberg ;o)
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Giv att ditt ord oss lyser så
att vi i mörkret inte går,
men genom denna tåredal
till dej i himlens ljusa sal.
Vid en föreläsning på stiftskansliet i Härnösand härförleden kom jag att sitta under ett fotografi av hälsingesonen Arthur Engberg (s), ecklesiastikminister, landshövding m.m. Minns jag rätt var det han som myntade uttrycket "Kungliga salighetsverket" om Svenska kyrkan. Inte utan fog, så insyltad i statsmaskineriet som kyrkan var då, inte minst uppenbart vid den s.k. ämbetsreformens införande 1958, när prästerna fortfarande betraktades som statstjänstemän och då givetvis skulle omfattas av samma regler som övriga.
Att inte båda sidor i ämbetsdebatten då - vars resultat i år firats med pukor och trumpeter - gemensamt la den frågan å sido för att först göra upp med statskyrkosystemet, har aldrig upphört att förvåna mej. Men mycket få, vare sej konservativa eller radikala, har tydligen haft modet att definitivt sätta sej upp mot statlig inblandning i kyrkans angelägenheter, så länge man själv haft hopp om statligt stöd och om statuspositioner i kyrka och samhälle.
Socialisten Engberg, som för 100 år sedan intog en principiellt avvisande hållning till allt vad statskyrka hette, svängde efterhand och insåg, liksom tidigare Gustav I och Gustav II (grattis på namnsdagen förresten!), fördelen av ett fortsatt statligt inflytande över en så viktig normsändare som Svenska kyrkan. Och så länge merparten av svenskarna, även gudsförnekare och s.k. nyandliga, är röstberättigade medlemmar i kyrkan, där de politiska partierna fortfarande har ett avgörande inflytande, så länge kan statskyrkan knappast anses ha avskaffats i någon rimlig mening.
Resultatet är att Svenska kyrkans osjälvständighet är lika stor som någonsin, om inte större.
* Den kan inte längre rekommendera ens de ungdomar som har ett val att bilda familj med någon av motsatt kön.
* Den får inte längre varna någon för att gå evigt förlorad - extra tydligt så här i allhelgonatider - och har som en följd av detta svårt att rättframt predika verklig omvändelse till Herren och syndernas förlåtelse genom tro på hans namn (varför skulle det behövas egentligen?).
* Den kan uttala sej tydligt - och ofta bra - om flykting-, miljö- och biståndsfrågor, men är betydligt tystare i frågor där man inte kan räkna med stöd av en stor sekulär opinion. När kommer t.ex. kyrkans Rama-skri mot den nu närmast institutionaliserade avlivningen av foster med Downs syndrom, ofta verkställd först efter halva graviditeten när andra foster har fridlysts?
Vi fick den kyrka vi röstade fram - men är det verkligen en sådan kyrka vi behöver?
Vill vi ha andliga vägledare som bara säger det vi vill höra - och som lovar saker utan täckning i den urkund de åberopar? Som Sören Kierkegaard skrev är även en billig salighet för dyr om man till slut ingen salighet får.
Att ateistiska eller agnostiska socialdemokrater m.fl. lika lite som Gustav Vasa aktat för rov att styra och ställa i kyrkan är en pinsamhet av historiska mått. Det är ju som om övertygade icke-socialister skulle vara kvar som medlemmar i SAP bara för att partiet är stort, ofta statsbärande och därför viktigt att påverka i socialliberal riktning.
Vilket i och för sej kanske kanske är precis vad som har hänt. Hut går hem, Arthur Engberg ;o)
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Giv att ditt ord oss lyser så
att vi i mörkret inte går,
men genom denna tåredal
till dej i himlens ljusa sal.
fredag 12 september 2008
Utsorteringens ideologer
Påskvänner!
Säga vad man vill - och det kan man även som kristen - om totalt abortförbud, eller vad nu Sarah Palin och/eller MRO syftar till politiskt. Men oavsett inställning till lämpligaste abortlagstiftning måste vi kunna enas om att den attityd som André Lalonde, exekutiv vice ordförande i den kanadensiska riksorganisationen för förlossningsläkare och gynekologer (SOGC), uppvisar är totalt väsensfrämmande för alla föreställningar om alla människors lika värde.
Lalonde inriktar sej inte alls på Palins politiska uppfattningar i frågan, utan kritiserar - enligt tidningen Dagen i varje fall - själva det faktum att Palin födde ett barn med Downs syndrom trots att hon visste att barnet hade detta! Han
menar att Palins beslut "ovarsamt" kan påverka andra kvinnor som inte har samma känslomässiga och ekonomiska understöd. Han säger att det viktigaste är kvinnors rätt att själva välja om de ska abortera eller inte. Därför kan, enligt doktorn, guvernören från Alaska och hennes ställningstagande skada kvinnor.
- Bekymret är att det här får konsekvenser för abortfrågan i Kanada, säger han till den engelskspråkiga kanadensiska tidningen Globe and Mail.
Lalondes organisation har rekommenderat att gravida kvinnor i alla åldrar ska kunna utföra tester för att eventuellt upptäcka avvikelser hos fostren.
Det här låter ju närmast bisarrt. (Påminner om oron vid prinsessan Madeleines födelse att kungaparet skulle påverka människor att skaffa för många barn, d.v.s. fler än de två friska som socialstyrelsen rekommenderar (?)). Det är klart att Krista Flint, ordf. i kanadensiska Downs-syndrom-sällskapet, har rätt i att Sarah Palin tvärtom här är ett gott föredöme som med medmänsklig självklarhet födde sin andra son - och sitt femte barn - oavsett kännedomen om hans särskilda behov.
Men se upp! Kanada och Sverige är inte alltför olika. När vi nu väl har infört fosterdiagnostik i stor skala (för mammor över 35 i varje fall) och tillåter abort på foster med Downs syndrom även efter vecka 18 (när s.k. normala barn blir fridlysta), så kommer det snart att anses ansvarslöst att föda ett barn med Downs syndrom. Särskilt om man inte har "samma känslomässiga och ekonomiska understöd" som Sarah Palin. (Att det skulle kunna vara samhällets plikt att garantera det ekonomiska understödet - hur ser konservativa Palin på det? - och åtminstone positivt bidra till det känslomässiga tycks inte ens föresväva Lalonde).
Kära EFS-are och andra: vad vi än tycker om Mats Selander och MRO, vad vi än tycker om vår s.k. "fria" abortlagstiftning (som dock förvägrar kvinnor rätten till abort under halva graviditeten, även om barnet skulle vara oönskat och trots att fostret även då kan verka vara "en del av kvinnans kropp"), hur vi än ställer oss till människovärde i livets början: nog borde vi väl ändå kunna tala med en röst mot den utsortering och avlivning av just barn med Downs syndrom som vi nu gör oss medskyldiga till genom vårt tigande? Föreställ er att det gällt utsortering och avlivning av flickfoster (som så ofta i Indien) eller utsortering och avlivning av foster med anlag för homosexualitet - vilket Rama-skri det då skulle ha blivit!
Varför är det då så tyst nu? Inför Världens barn-kampanjen kanske vi skulle behöva skriva en ny vers till den gamla sången om "röd och gul och vit och svart":
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
Säga vad man vill - och det kan man även som kristen - om totalt abortförbud, eller vad nu Sarah Palin och/eller MRO syftar till politiskt. Men oavsett inställning till lämpligaste abortlagstiftning måste vi kunna enas om att den attityd som André Lalonde, exekutiv vice ordförande i den kanadensiska riksorganisationen för förlossningsläkare och gynekologer (SOGC), uppvisar är totalt väsensfrämmande för alla föreställningar om alla människors lika värde.
Lalonde inriktar sej inte alls på Palins politiska uppfattningar i frågan, utan kritiserar - enligt tidningen Dagen i varje fall - själva det faktum att Palin födde ett barn med Downs syndrom trots att hon visste att barnet hade detta! Han
menar att Palins beslut "ovarsamt" kan påverka andra kvinnor som inte har samma känslomässiga och ekonomiska understöd. Han säger att det viktigaste är kvinnors rätt att själva välja om de ska abortera eller inte. Därför kan, enligt doktorn, guvernören från Alaska och hennes ställningstagande skada kvinnor.
- Bekymret är att det här får konsekvenser för abortfrågan i Kanada, säger han till den engelskspråkiga kanadensiska tidningen Globe and Mail.
Lalondes organisation har rekommenderat att gravida kvinnor i alla åldrar ska kunna utföra tester för att eventuellt upptäcka avvikelser hos fostren.
Det här låter ju närmast bisarrt. (Påminner om oron vid prinsessan Madeleines födelse att kungaparet skulle påverka människor att skaffa för många barn, d.v.s. fler än de två friska som socialstyrelsen rekommenderar (?)). Det är klart att Krista Flint, ordf. i kanadensiska Downs-syndrom-sällskapet, har rätt i att Sarah Palin tvärtom här är ett gott föredöme som med medmänsklig självklarhet födde sin andra son - och sitt femte barn - oavsett kännedomen om hans särskilda behov.
Men se upp! Kanada och Sverige är inte alltför olika. När vi nu väl har infört fosterdiagnostik i stor skala (för mammor över 35 i varje fall) och tillåter abort på foster med Downs syndrom även efter vecka 18 (när s.k. normala barn blir fridlysta), så kommer det snart att anses ansvarslöst att föda ett barn med Downs syndrom. Särskilt om man inte har "samma känslomässiga och ekonomiska understöd" som Sarah Palin. (Att det skulle kunna vara samhällets plikt att garantera det ekonomiska understödet - hur ser konservativa Palin på det? - och åtminstone positivt bidra till det känslomässiga tycks inte ens föresväva Lalonde).
Kära EFS-are och andra: vad vi än tycker om Mats Selander och MRO, vad vi än tycker om vår s.k. "fria" abortlagstiftning (som dock förvägrar kvinnor rätten till abort under halva graviditeten, även om barnet skulle vara oönskat och trots att fostret även då kan verka vara "en del av kvinnans kropp"), hur vi än ställer oss till människovärde i livets början: nog borde vi väl ändå kunna tala med en röst mot den utsortering och avlivning av just barn med Downs syndrom som vi nu gör oss medskyldiga till genom vårt tigande? Föreställ er att det gällt utsortering och avlivning av flickfoster (som så ofta i Indien) eller utsortering och avlivning av foster med anlag för homosexualitet - vilket Rama-skri det då skulle ha blivit!
Varför är det då så tyst nu? Inför Världens barn-kampanjen kanske vi skulle behöva skriva en ny vers till den gamla sången om "röd och gul och vit och svart":
Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord.
Även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
