En liten folklig (men alls icke vanvördig) visa inför Apostladagen ("Polare" av Ingemar Olsson):
Sista versen innehåller - precis som morgondagens evangelietext - en uppräkning av de tolv första apostlarna, som inte är så dum ifall vi faktiskt vill försöka lära oss deras namn! En sång för konfagruppen men kanske faktiskt även för oss äldre. Mycket pedagogiskt faktiskt! Tack Ingemar!
Idag handlar annandagsevangeliet (tredje årgången) inte om emmausvandrarna, utan om de tio instängda och rädda lärjungarna (också det på påskdagens kväll). Där satt de och visste inte vad de skulle tro. Tomas hade inte ens brytt sej om att komma dit. Och då:
År 2020 är f ö ett Beethoven-år (250 år sedan han föddes). Vissa skulle iofs säga att "Varje år är ett Beethoven-år". Jag säger istället: "Varje år är ett Herrens år - Anno Domini". Men jag tillägger:
År 2020 är ett Jenny Lind-år! (200 år sedan hon föddes). I samband med högmässan i Njutångers kyrka på Annandag Pingst kommer jag att hålla ett litet föredrag om Jenny Lind och hennes plats i 1800-talets folkväckelse. ("Jenny Lind med stadens lisor / sjunger andeliga visor"). Välkomna då!
Gott Nytt År 2020! Som Ingemar Olsson sjunger: "Jag tror och hoppas och förstår / att ett år med Jesus är ett Gott Nytt år". Rosenius hälsar också.
Det är en nästan hisnande skillnad i stilnivå mellan Hans Lindholms psalm om Lejonet och Lammet i förra inlägget och Ingemar Olssons musikalsång om Våran Storebror som också sjöngs i bönhuset idag och som jag lägger in här nedan (med tillägg av en strof i samma stil som jag skrev själv i morse). Jag tror att båda typerna av sånger kan ha en plats i gudstjänsten, där "unga sjunga med de gamla", så att unga kan sjunga också gamla psalmer och gamla kan sjunga också unga psalmer:
Se Ingemar Olssons text här! v. 4 (av A.H): När för våran skull på korset han dog, såg det ut som om allt var slut. Men från döden alla nycklar han tog, och ur graven gick han ut. Och var och en som tror på våran storebror och litar på hans ord blir pappas barn. Våran storebror är kärleken själv, han är pappa upp i dan. Katekesfråga 174: Varför behöver vi särskilt uppmuntras till tillförsikt och frimodighet i bönen?
"Först ska det vara ett svart kors på ett hjärta som har sin naturliga färg så att jag själv blir påmind om att tron på den korsfäste gör oss saliga. För man blir uppfylld av det man tror av hjärtat. Om det än är ett svart kors som plågar och ska göra ont, låter det hjärtat behålla sin färg och fördärvar inte naturen. Det betyder att det inte dödar utan håller vid liv. Men hjärtat ska sitta i en vit ros för att visa att tron ger glädje, tröst och frid, men inte sådan frid och glädje som världen ger. Därför ska rosen vara vit och inte röd, för vitt är andarnas och änglarnas färg. Rosen ska stå på ett himmelsblått fält, för denna glädje i anden och tron är början på den kommande himmelska glädjen som visserligen redan har börjat därinne och omfattas av tron men inte är uppenbar än. Runt detta fält ska det vara en gyllene ring som visar att en sådan sällhet i himlen varar för evigt och inte har något slut. Den är också dyrbarare än all glädje och egendom, precis som guld är den ädlaste och värdefullaste metallen. Detta är mitt compendium theologiae (sv. min sammanfattning av teologin). Jag ville visa den för dig i all vänskap och hoppas du uppskattar det. Må vår älskade Herre Kristus vara med din ande nu och i det kommande livet. Amen." (Martin Luther, 1483-1546)
Född 1970 i Umeå. Uppvuxen i Luleå, lumpen i Boden, studerande i Ludvika och Lund. Gymnasielärare (historia o svenska) i bl.a. Storuman, Ovanåker och Bollnäs. Numera (2022) deltidskyrkomusiker och -ungdomsledare. Kristen och socialliberal. Trebarnspappa, pastorsman, iggesundsbo, EFS-are m.m. Det ni!