Vid Gennesaret en morgon

Påskvänner!

Den här "poplåten" tyckte t o m Thure Byström var så bra att han sjöng in den på en av sina skivor: "Vid Gennesaret på stranden" av Jan Arvid Hellström (1941-1994). En underbar psalm så här inför andra söndagen i påsktiden.

Höga Visan

Påskvänner!

Ni vet väl om att Höga Visan är påskens festrulle i judisk tradition? Det borde betyda något också för oss kristna, liksom det betydde något för Jesus och hans lärjungar. Passionshistorien är en kärlekshistoria.

Några kristna sånger som inspirerats av Höga Visan är dessa (tipsa mej gärna om nyare):

Nere i dalen (den s k Brunnsnässången)

Jag kom till hans lustgård allen

Kristus till bruden

Jesus Jesus suckar detta hjärta

Vid mina bröders hjordar

En underlig påsk i Gammalsvenskby den 16 april 1922 - för i år jämnt 100 år sedan

Påskvänner!

Jag tar mej friheten att så här precis 100 år efteråt citera några kapitel om påsken 1922 ur mångårige rektorn på Hagabergs folkhögskola Sigfrid Hoas´ bok "Banditer i byn". Boken om hans uppväxt i Ukraina i det svensktalande samhället Gammalsvenskby vid floden Dnjepr (Efs-förlaget 1959). Den är av ett mycket stort dokumentärt intresse (se även Hoas´ biografi över sin far Kristoffer Thomasson Hoas i Svenskt biografiskt lexikon och artikeln om Gammalsvenskby i Populär Historia). 

Tyvärr har det pågående kriget i Ukraina - och Rysslands erövring och ockupation av den sydöstra landsänden, inklusive staden Berislav och samhället Gammalsvenskby - gjort skildringen kusligt aktuell. Svårigheten att under brinnande krig få fram hjälp till behövande är också ständigt aktuell i vår oroliga värld, vare sej vi talar om Ukraina eller Tigray, Kongo eller Jemen. Men skildringen visar också betydelsen av nödhjälp - och att den hinner fram i tid. Kvällens "musikgala" till förmån för hela Ukraina är ett bra initiativ, men vi får nog vänta oss att uthålligt dela med oss genom både 1% av BNP och en fri procent av vår disponibla inkomst. 

Så här skriver Sofia Hoas på Gotland som talesperson för föreningen Svenskbyborna:

Vill du bli medlem eller hjälpa till med humanitärt arbete i Gammalsvenskby, sätt in pengar på föreningens plusgiro: 187879-2 eller Swish: 123 225 22 86.

www.svenskbyborna.se

Och här beskrevs alltså påsken 1922 av Sigfrid Hoas 1959, 30 år efter att ca 900 svenskbybor hämtades till Sverige med båt och tåg och kom hit som flyktingar från Stalins sovjetrepublik Ukraina. Nödåren 1866-68 var alltså inte sista gången en svensk by upplevde riktig, livshotande hungersnöd. Nog tycker man att den döende tiggarpojken vid grinden åtminstone kunde ha fått en riktig dödsbädd till låns - men jag är förstås inte den som ska döma; i det läget var ju byns egen befolkning i en desperat situation, och såväl pojken som byborna räddades ju till livet den där förunderliga påskdagen 1922:

Ingen bonde blev glad, när soldater eller andra befallde honom att spänna för och köra ut till fronten. Häst och vagn blev förr eller senare sönderskjutna där. Lyckades han komma tillbaka till byn med livet och piskan i behåll, fick han tacka Gud av hela sitt hjärta. Allt var kaos och upplösning. Ingen kunde planera något för framtiden. Ingen vågade över huvud taget hoppas på någon framtid. Mer än någonsin hade man anledning att sjunga: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder!"

Alla förråd var snart tömda. Jordbruket kunde inte skötas som förr. Det fanns ju inga hästar. Det lilla, som växte, trampades ner av soldaterna eller brändes bort av solen. Krig och missväxt följs ju ofta åt. Hungersnöden stod för dörren.

Sverige sände hjälp till ett visst område i Ryssland och lät oss få del av den hjälpen. Det var hösten 1921. Men snart var vi åter utan mat och fruktade det värsta. Våren 1922 blev katastrofal för oss och hela Ukraina. Hungersnöden skördade miljoner människor. En svensk i Ukraina, missionär Wilhelm Sarwe, såg med egna ögon hur stackars ryska mödrar lindade sina hungerdöda barn i säcktrasor och lade de utmärglade kropparna på trottoaren. Likvagnarna körde natt och dag och lade unga och gamla i massgravar. Folk låg och stönade på gatan: "Får jag se lite bröd, innan jag dör! Jag ska inte alls äta det. Jag vill bara se hur bröd ser ut innan jag d-ö-r."

Värst var det att komma in i barnhemmen och se de utsvultna barnen, som räckte sina armar mot den besökande och bönföll om hjälp: "Chleb, chleb, chleb!" (Bröd, bröd, bröd!) Men ingen hade något bröd att ge. Det hade gått så långt på vissa platser att man börjat sälja människokött på torget i sin yttersta förtvivlan. Hungrande människor kan drivas till vansinniga gärningar.

Aldrig ska jag glömma den lille judepojke som tagit sig ut till vår by för att tigga mat av oss, som själva var i största nöd. Kanske han ändå hade fått någon soppa, kokad på mjölsmulor eller syror, som växte på holmarna. Men hans redan fördärvade mage tålde inte längre någon föda. Nu låg han vid muren till kyrkparken, strax utanför vår grind. Hans kläder var bara trasor. Kroppen var uppsvälld och full med rinnande bölder. Han låg i sin avföring och luktade hemskt illa. Han hade slutat att hoppas på hjälp. På samma sätt var det med oss andra i byn.

Nog hade vi talat om vår nöd för både Gud och Sverige. O, vad vi bad till Gud om räddning och hjälp! I Sverige gjordes väldiga insamlingar för vår räkning. Men ingen visste om någon hjälp kunde komma fram och komma i rätt tid. Ryssland var då mera stängt än någonsin. Människorna där befann sig liksom i ett brinnande hus, där alla dörrar och fönster var igenbommade. 

Länge hade vi strängt ransonerat vårt bröd. Pappa var "hård" när det gällde "extratilldelning" åt barnen, men mamma smugglade till oss en brödbit ibland. Vi bakade kakor av gräsrötter. Många åt hundar och kattor eller klippte ogarvad hud i tunna strimlor, som kokades något så när mjuka. Nöden och förtvivlan blev större och större. Många låg redan hungersjuka och såg underliga syner. Någon tyckte sig se ett flygplan som kom med hjälp från Sverige.

Kyrkklockorna klämtade oftare än förr. Vi visste genast vad det betydde. Nu hade hungersnöden krävt ett nytt offer. När en kråka satt på kyrktornet och kraxade skulle någon dö, sade man. Så snart jag såg en kråka sätta sig på korset, tog jag en sten och körde bort den. Jag ville inte att någon skulle dö...

Men döden brydde sig inte om vad en 13 års pojke tänkte eller gjorde. Den var så upptagen med att "meja ned" allt "människogräs" och visa sin väldiga makt. Just när det började våras 1922, blev den som ivrigast att gräva den ena graven efter den andra. Snart hade vi alla bara en sak att tänka på: fira påsk och sedan dö.

Jag minns ännu så tydligt, hur vi på påskafton snyggade upp överallt, fastän vi alla redan var i dödens väntrum. Till och med gatan gjordes fin. I kvällningen vandrade en främling genom byn. Han talade om för oss, att han sett en större, utländsk båt i Berislav och att den kanske var på väg till oss. "Ni svenskar har ju förbindelse med utlandet", tillade han, innan han gick vidare.

Hans ord var som en elektrisk stöt. Vi vaknade upp ur vår dvala och började faktiskt hoppas igen. Några av byborna tog häst och vagn och for in till Berislav för att undersöka saken. De kom rätt sent dit och fick då veta, att den utländska båten redan lämnat staden och fortsatt uppför floden. Myndigheterna var själva intresserade av saken och behöll männens häst och vagn för att dagen därpå ta reda på båtens ärende och slutmål. Männen var så ivriga att få berätta vad de visste om båten, att de mitt i natten vandrade tillbaka till byn. De knackade på rutan hemma hos oss och gav sig inte tid att gå in genom dörren utan hoppade in genom fönstret. "Båten är på väg uppför floden! Det verkade som om den var på väg till Gammal-Svenskby", berättade männen med stor iver och fortsatte: "Ni ska se att det är den svenska hjälpen, som kommer till vår räddning!"

Min bror och jag lyssnade intensivt till rapporten och samtalet mellan männen och far. Vilket glädjebudskap mitt i natten! Men alldeles säker kunde man ju inte vara. "Tänk om det är räddningen som kommer!" sade vi till varandra. "Tänk om vi slipper dö!" Så småningom somnade vi igen men vaknade tidigt och skyndade ut i den vackra påskmorgonen. I kyrktornet spejade redan många bybor efter båten. De upptäckte den långt borta bland pilträden. Vårfloden hade redan börjat, och därför måste båten köra mycket långsamt, medan sjömännen lodade djupet undan för undan. Man visste ju inte var själva strömfåran gick, och förrädiska sandbankar var det gott om.

Enligt gammal sed samlades vi också denna påskmorgon, den 16 april 1922, till en tidig påskotta ute på kyrkogården. Många trodde nog att det var den sista påskottan vi firade i byn. Länge skulle det inte dröja förrän vi alla hungrat ihjäl. Därför hade de flesta tänkt gräva sina egna gravar efter ottans slut. Det var bäst att göra det, medan man ännu hade några krafter kvar.

Vi var kraftlösa, men solen hade visat sin kraft och lockat fram tusende påskliljor på gravkullarna. Hela naturen var en jublande lovsång till Skaparen, som börjat kläda jorden i högtidsskrud och lovat ha omsorg om oss. Liljorna på marken och den jublande fågelskaran under himmelen sökte på allt sätt vittna om vår himmelske Fader, som visste vad vi behövde.

Det blev en underlig gudstjänst för oss denna minnesrika påskmorgon. Vi sjöng våra psalmer och sånger, lyssnade till predikan om Jesu uppståndelse men var kanske mest av allt intresserade av den främmande båten, som vi delvis kunde följa från kyrkogården och som tänt vårt hopp i nödens natt. Var den på väg till oss eller skulle den vidare? Stannade den vid vår by, betydde det liv för oss. Gick den vidare, ja, då hade vi inget annat att göra än ta fram våra spadar, gräva våra gravar och vänta på den oundvikliga döden. Nog var det spänning i våra bröst! En kamp mellan liv och död, såsom lärjungarna måste ha känt den första påskmorgonen.

Gudstjänsten var slut. Prästen sade sitt sista Amen. Då hände det! En lång, ljuvligt lång signal från båten gjorde våra djärvaste drömmar till den underbaraste verklighet! Båten hade stannat vid vår by! Den kallade på oss! Den hade kommit för att rädda oss, när nöden var som störst! Bort med alla spadar! Nu ska vi inte dö! Nu ska vi leva! Nu blir det påsk också i våra liv!

På svaga ben skyndade vi oss ned till Dnjepr-sänkan. Båten hade lagt till vid själva flodstranden. För att komma dit måste vi ro över ett område av dalen, som redan stod under vårfloden. Just som vi hoppade i båten för att ro iväg, kom den kvarhållna svenskbyvagnen med några av myndigheterna i Berislav. De ville ha vår båt och ropade att vi skulle stanna. Men vem hade tid med sådant, när vi var kallade till livet? Räddningsbåten hade ju kommit till oss och inte till besvärliga ryska myndigheter. De hade tid att vänta till nästa båttur.

Ingen kan ana eller beskriva de känslor av jubel och tacksamhet som fyllde våra hjärtan, när vi bortom pilträden upptäckte den stora svartahavsbåten "Odessa", som dagen till ära var smyckad med ett flaggspel, Röda korsets fana och - bäst av allt! - den svenska flaggan.

Där vajar en fana, o broder, se där, / den blågula, svenska fanan det är. / Från fanan en susning i rymden man hör: / "Din hjälp är från GUD, som barmhärtighet gör."

Vid relingen på "Odessa" stod den gamle, beprövade rysslandsmissionären Wilhelm Sarwe, ledare för hjälpexpeditionen från Sverige. Han hade kämpat energiskt för att om möjligt hinna fram till påsken och hjälpa oss i den svåra nöden. När han nu stod ansikte mot ansikte med de hårt prövade byborna, upplevde han väl sitt livs största och mest gripande händelse. Min far tolkade våra känslor med dessa ord ur Bibeln: "Detta är den dag Herren har gjort; och är ett under för våra ögon."

Nu kunde vi gå upp till byn och hålla verklig påskgudstjänst. Båten var fullastad med livsmedel av alla slag, utsäde, redskap, kläder och skor - allt för att hjälpa oss att kunna fortsätta livet. Nu blev påskpsalmens ord mer levande än någonsin förr: "Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!" Kristus levde, och vi skulle få leva!

Båten måste avlastas så fort som möjligt för vårflodens skull. Dessutom måste ju människorna få ögonblicklig hjälp. Men det skedde under stränga förhållningsregler: "Ät inte för mycket första gången! Magarna är så svaga, att maten lätt kan skada istället för att rädda!" Det går inte att beskriva alla glädjescener, när de uthungrade människorna i Gammal-Svenskby och i grannbyarna samt utsvultna barn i flera ryska barnhem för första gången på länge fick se mat och smaka bröd, som var riktigt bröd och inte bakat av gräsrötter!

Jag ska aldrig glömma när jag på påskdagen satt och åt knäckebröd! Världens bästa bakelser kan aldrig smaka lika gott som det underbara brödet smakade! Vilken tacksamhet och glädje hos alla som fått del av den svenska hjälpen! Man var stolt att vara svensk då och erfara hur Sverige beundrades för sin hjälpsamhet. Oändligt många människoliv räddades genom de många gåvorna från Sverige. Till och med den lille judepojken med de många hungerbölderna, han som låg utanför vår grind, blev räddad från hungersdöden och glömde väl aldrig det barmhärtiga landet i norr.

Wilhelm Sarwe, Gösta Cedergren, Kvinnliga Missions Arbetare i Stockholm, Nathan Söderblom och tusende andra i Sverige och Finland har varit svenskbybornas välgörare genom tiderna. Gud löne dem alla för allt vad de gjort för oss!

Missionär Sarwe återvände så småningom till Sverige i sällskap med min far, som i september 1922 blev prästvigd för Gammal-Svenskby. En ny hjälpsändning utrustades i Sverige och kom till vår by strax före jul samma år. Det var roligt att få hem far och se honom i den fina prästdräkten i vår vackra kyrka. Vi hade förut begagnat finlandssvenskarnas psalmbok, men fick nu den rikssvenska psalmboken att sjunga ur. De gamla kyrkklockorna var spruckna och  byttes ut mot nya, som gjutits i Sverige. Två av dem hänger i svenskbystapeln på Roma kyrkogård och kallar samman svenskbyborna till tacksägelsegudstjänst varje år den 1 augusti till minne av deras ankomst till Sverige den 1 augusti 1929. Den tredje klockan har så småningom hamnat på en av Svenska kyrkans missionsstationer i Sydafrika.

(Sigfrid Hoas 1908-1984: Banditer i byn, Efs-förlaget 1959)

Fortsatt årsmöte i eftermiddag

Påskvänner! 

Stilla veckan fortsätter och idag har Njutångers Efs extra årsmöte kl 16. (Digitalt). 

Kan återigen rekommendera Siewert Öholms och Anders Sjöbergs små filmer om Påsk i Jerusalem, en för varje dag i stilla veckan. Samt Eva Norbergs fina psalm om Jesus liv från jul till påsk, här med rörelser:

Påskbilaga att glädjas åt

Påskvänner!

Vad roligt att tidningen Dagen har gjort en "påskbilaga" för utdelning! Julen i all ära, men vi påskvänner känner naturligtvis att detta sitter som smäck! En inledning och förklaring till kristenhetens största högtid (som i år infaller den 12 april) verkar mycket användbar.

Nu återstår förstås att se vilket innehåll den har - om någon präst från Västerås stift som tror att Jesus kan ha ruttnat medverkar blir det ju inte riktigt lika glädjefyllt. Men Dagens redaktion brukar ha bättre omdöme än så - kanske t o m Stefan Gustavsson (författaren till bl a "Kristen på goda grunder" och "Skeptikerns guide till Jesus") är anmodad att förklara varför Jesus´ uppståndelse är historisk verklighet - eller också knappast något att bry sej om.

Glad Påsk!

Påskvänner!

VIVIT!

Fåglarna sjunger påskens budskap: Han lever!

VIVIT! VIVIT!

Och pappan med barnen :oD:



Katekesfråga 181: Kommer inte Guds rike utan att vi ber om det?

Skärtorsdag med påskens festrulle

Påskvänner!

Enligt judisk tradition är Höga visan påskens festrulle, liksom Rut är pingstens. Ja, påsken ÄR en kärlekshistoria. "Min vän är min och jag är hans." "Brudgummen gav sitt liv för sin brud - tänk vilket nådesunder!" (A Nilsson)



Lyssna till inspelningen här ovan - en underbar, sensuell växelläsning mellan kvinnan, mannen och kören! Tyvärr saknas några verser i slutet av varje kapitel, men du kan ju ta fram din bibel och läsa dem själv. Vi borde läsa den här boken högt varje Stilla vecka. Vilken underbar kärleksskildring!

Katekesfråga 180: Vad menas med Guds rike?

Stilla Veckan på Laurentiistiftelsen

Påskvänner!

Ungefär så här kan ett kristet firande av Stilla veckan gärna se ut (tycker jag). F ö brukade ett hejdundrande påskkalas bryta ut på Stiftelsen efter påsknattsmässan på 90-talet. Antar att det är så nu med. Men om man nuförtiden även målar ägg hemma hos föreståndaren på påskaftonen vet jag inte. Påsknattsmässa, fest, några timmars sömn och så högmässa! Det är toppen på Stiftelsen, som det stod på bonaden i sällskapsrummet. (Även för lågkyrkliga).



Katekesfråga 172: Hur börjar Herrens bön?

Höstens påsk

Påskvänner!

Visst är det viktigt att rösta och i någon mån engagera sej politiskt även mellan valen. Men att gå i kyrkan är att "rösta på Jesus med fötterna" - en Jesus-manifestation varje vecka. Det kan han väl vara värd?

Imorgon är det "höstens påsk" med det underbara evangeliet om Marta, Maria och Lasaros. Läs gärna HELA Johannesevangeliets elfte kapitel, inklusive "Martas lovsång":




//: Ja, Herre, jag tror
att du är Messias,
att du är Guds Son,
han som skulle komma till världen ://

Text: Marta i Betania (Joh. 11:27)
Musik: Andreas Holmberg 2018

Katekesfråga 74: Av vilka olika slag är synden?

En akut aktuell diskussion

Påskvänner!

Nog är det här hyperaktuellt och viktigt för hela Svenska kyrkan, även för Efs-are? Det har inte gått att diskutera på Facebook-forumet om Efs:s profil och framtid [fast nu kanske det lossnat lite? anm. 11/4]; det anses väl bryta mot god ton att reagera häftigt mot präster som är uttalade icke-teister och mot präster som även så här i påsktider tror att Jesus har ruttnat. Men om inte vargen kommer nu, när kommer då vargen? Ska Svenska kyrkans predikstolar upplåtas för slikt medan vi - även från Efs - försvarar präst- och biskopsvigningsförbudet för högkyrkliga trossyskon (a la Bo Brander, han med "Ett år med Jesus", ni vet, eller a la Dag Sandahl, han med "Jesus, motspänstig medmänniska")? Är vi inte ganska "kokta grodor" om vi inte skriker högt nu? Vilket absolut inte är samma sak som att blåsa till strid mot stundtals tvivlande kristna i allmänhet - dit jag själv hör! - eller mot undrande sökare och "vanliga" ateister.

Det är själva bedrägeriet, försöket att skapa en "icke-teistisk" kristendom utan Gud och utan en verkligt uppstånden Jesus, som jag med all tänkbar skärpa och tonhöjd vänder mej emot. Och ett Efs, som på 80-talet kunde ge ut böcker som "Varför är trosförkunnelsen farlig?" måste väl i hela fridens dar kunna tala offentligt klarspråk om det här också. Vad jag vet förnekade aldrig Hagin och Ekman att Gud existerar och kan göra under, eller att Jesus "uppstått med sin kropp" (i vilket avseende han dog andligen, JDS-läran, var väl diskussionsämnet, inte den reella, totala uppståndelsen). Vi behöver naturligtvis inte ta uttryckligt avstånd från alla religioner och varianter av ateismen, men när den senare gör anspråk på Svenska kyrkans predikstolar under sken av kristendom borde vi väl ändå gå i taket?

Fast egentligen vet jag ju inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Det ligger ju samtidigt något obeskrivligt tragiskt och obeskrivligt löjligt i varje försök att lansera en "kristendom utan Gud". Jag vill återigen påminna om Ingemar Hedenius´ profetia. (Ni vet: "Det finns ingen Gud, och Hedenius är hans profet").

En liten rekapitulation:

Västerås stift - den rebelliske tonåringen (KT 9/2017)

Nätverket Kristen bortom Gud och kyrkoherde Åke Nordström ifrågasätter det övernaturliga och Guds existens som "en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt." (KT 15/3 2018)

John Sjögren reagerar stenhårt på "avmytologiseringsprogrammet". (SvD)

Kyrkvaktmästaren Anders Stenström reagerar. (KT 29/3 2018)

Maria Schottenius undrar.
Ärkebiskop Antje Jackelén svarar.
Maria Schottenius undrar vidare.

Biskop de facto Stefan Gustavsson (EFS) analyserar:
Tro på stadig grund.
Tro byggd på evidens.
Han utvecklar det på sin Facebook-sida.


Katekesfråga 30: Hur används Guds namn till lögn och bedrägeri även på annat sätt?

En sann påskvän

Påskvänner!

Så här skriver Josefine Arenius i påsktider.

Tänkvärt. Jag tror inte alls att hon är ute och cyklar (annat än i bokstavlig mening, möjligen ;o).

Katekesfråga 24: När används Guds namn till onda önskningar?

Siewert och Anders påminner oss om undret

Påskvänner!

För två år sedan kunde vi ta del av detta som fortfarande äger sin giltighet! Glad och god fortsättning på påsken!



(Jämför - eller helst inte - med en biskoplig påskhälsning som får mej att undra om inte Jesus ruttnat trots allt. "Urberättelsen" handlar ju om det vi alla erfar när vi går från sorg till glädje o.s.v.).

Han lever! O, min ande, känn
din Herre och din Gud igen!
Han lämnat har sitt vilorum
och rösten höres som var stum
och handen räckes som var kall!
Han lever och du leva skall!

Kristus är sannerligen uppstånden!

Påskvänner!

"Låt dem bara slå ihjäl oss på långfredagen - vi lurar dem på påskmorgonen!" (Den danske diktarprästen Kaj Munk, mördad av nazisterna).

GLAD PÅSK!

Påsk i Jerusalem

Påskvänner!

Den här TV2020-serien med Anders Sjöberg var/är inte dum. Påsk i Jerusalem! Tack! Se den gärna igen eller för första gången som meditation under Stilla veckan!

Och, som sagt: detta år 2017 är ett mycket märkvärdigt år, då kyrkor oavsett kalender firar Stilla veckan tillsammans!

(Hoppas att det inte blir mer bråk än vanligt kring heliga gravens kyrka - utan alldeles tvärtom!).

Glad påsk!

Påskvänner!

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är!

Rosenius gästbloggar om ett rätt påskfirande

Påskvänner!

S:t Rosenius´ betraktelse för den 5 mars hör till det skarpaste han skrivit. Få av oss kommer undan i denna hjärterannsakande text. Den mer än antyder en nådegåva att skilja mellan andar och är särskilt väl värd att läsas nu under påskfastan:

"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)

Bland de många föreskrifterna om påskalammets ätande i gamla förbundets tid fanns även den, att det helt skulle ätas upp, och att inget av det fick lämnas till morgondagen. Om något blev över, skulle detta brännas upp.

Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren därmed vill säga dej? Du får inte ta bara vad dej behagar av Kristus; du ska anamma honom hel och hållen, sådan han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.

Här hjälper inte att själv välja ut, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har bara att höra och hörsamma. Den som inte vill fira påsk slipper; men den som vill ska göra det så som det är skrivet — och lammet får inte styckas, det ska ätas helt.

Somliga styckar sönder Lammet så, att de tar Kristus bara till visdom, till profet, och njuter av hans dråpliga lärdomar, men — inget mer! De behöver honom inte själva till något egentligt gagn; de är varken i syndanöd, så att de behöver ta emot hans försoning till rättfärdighet — de behöver honom inte till överstepräst — inte heller får han bli deras konung och regera över dem, eller bli dem till helgelse och förlossning. Dessa är de som filosoferar över kristendomen och har allt bara i huvudet, i klara, väl ordnade  begrepp och insikter, men aldrig börjar att använda dem på sej själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, så förskräckligt de gäckas med den helige! Det är till sådana, enbart studerande förståndskristna, Herren en gång ska säga: "Vore ni blinda, då hade ni inte synd, men nu säger ni: 'vi ser', därför förblir er synd."

Andra tar Kristus bara till förebild och helgelse och menar att han därigenom ska bli vår rättfärdighet. Dessa vill ha Kristus bara till konung. De gör endast väsen av hans efterföljelse, av vad de själva ska göra och bli, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. sådant. och har därigenom det största sken, såsom om de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sej en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de också därför aldrig blir rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena får sitt liv och sin tröst, utan om de också efter förståndet regelrätt bekänner trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i vad de själva gör och ska göra, varför också detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — inte den sången, som sjungs av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår förebild och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består i det som är verkat hos dem, inte i det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad ska man säga därom? Det måste man säga: denna er allvarlighet och gudaktighet är väl goda och berömliga saker; men skada bara att de inte går lite djupare, nämligen därhän att ni blir till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lär, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.

För det tredje finns också några, som väl vill hava Kristus till försoning, men inte till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna håller till godo att höra detta ljuvliga, hur inga synder fördömer oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men inget vill höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorrar och klagar, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De tar", såsom Luther säger, "bara skummet av evangelium" och kan mycket tala om nåden och tron, men när de är ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då lever de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. Dessa är de grenar i Kristus, som inte bär frukt och inte rensas, böjs och kvistas, utan får växa fritt, i vad form de helst vill anta. Kristus är inget rättesnöre för dem. Vad ska man säga till dem? Jo: ert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älskar ni inte tuktan? Är inte även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; så att en Guds människa ska bli fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."

Hör, Lammet får inte styckas, det ska ätas helt. Men alla dessa felar däri, att de mer tänker än hör, att de inte väl ger akt på ordet. Märk därför: Lammet ska ätas helt.

Så skall oss Herren mer och mer framföra
till hemlighetens uppenbarelse:
Blott Kristus för oss - att rättfärdiggöra,
blott Kristus i oss - all vår helgelse.

Glad Påsk!

Påskvänner!

Glad Påsk!

Kristus är uppstånden - ja, sannerligen!







1. Han är här,
han är här,
han har uppstått från de döda,
han är här.
Varje knä ska böjas,
varje tunga bekänna
att Jesus Herre är.

2. Han är med,
han är med,
när vi går och när vi kommer
är han med.
Han vill ta oss alla
i sin tjänst för sitt rike
av frihet, frid och fred.

3. Han är kvar,
han är kvar
med sin Ande i sin kyrka
alla dar.
I sitt ord och i dopets vatten,
nattvardens gåvor
han är ibland oss kvar.

4. Och till slut,
och till slut
får vi se hur han
i härlighet ser ut.
Han som då dömer världen
vill i dag nå oss alla
med livet utan slut.

5. Nu vi ber,
nu vi ber,
att du, Herre Jesus,
oss det livet ger.
Låt din död och uppståndelse
ge tro, hopp och kärlek
tills vi en dag dej ser.

He is Lord,
he is Lord,
he is risen from the dead
and he is Lord.
Every knee shall bow,
every tongue confess
that Jesus Christ is Lord.

Härligt handfast påskpsalm

Påskvänner!

Här kommer en ruggigt handfast påskpsalm av Missourisynodens grundare C F W Walther (som även komponerat melodin!):




1. Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är,
nu gläd dej, du jord som han skapar och bär!
Nu jubla, ni himlar, åt allt han oss gav,
och hoppa, ni höjder, och brusa, ni hav!

2. På Golgata djävlarna tjöt av triumf,
ja, helvetet gladdes när himlen var stum,
för nu hade mörkret fått Ljuset på knä
och fäst Herren själv på förbannelsens trä.

3. Men ve dej, du helvete, vakna, du värld,
för frälsningens Furste blev inte förtärd!
Knappt var han i graven i dagarna tre,
så kunde man honom i vårsolen se!

4. Var är nu din udd, du förskräckliga död?
Var är nu din seger, du helvetesglöd?
Du synd, var är nu den ohyggliga kraft
som du genom lagen sen urtiden haft? 

5. Vår Herre har uppstått och graven är tom
och syndare frias från död och från dom.
Stå upp från de döda, ta vara på det
och prisa den heliga Treenighet! 

Mer uppståndelse!

Påskvänner!

N T (Thomas!) Wright vill ha mer uppståndelse i våra kyrkor! Själv har jag länge tänkt att VARJE söndagsgudstjänst borde inledas med en påskpsalm - för VARJE söndag (inte bara gårdagen som kallas "lilla påsk" eller "höstens påsk") firas ju till minne av Jesu uppståndelse!

Jag tror däremot inte att "korsets teologi" står i motsättning till ett glatt påskfirande - tvärtom! Påskens händelser är en helhet, från korset (eller örtagården) till den öppna graven. Nattvarden är ju ett slags påskfirande i varje högmässa, men påskens glädje kanske inte alltid bryter igenom så tydligt (den heter ju evcharisti=tacksägelse på grekiska).

Det är ganska gripande och talande, apropå gårdagens söndagstema, att förre ärkebiskopskandidaten Eskil Franck (som nämns i länken ovan) lämnade sin kristna tro just beroende på uppståndelsefrågan och känslan av att döden inte alls är besegrad (ens efter 2000 år). Jag känner liksom Stefan respekt inför Eskil, även om det är klart att jag sörjer misstron mot Nya testamentets vittnesbörd både från hans och från "omtolkarnas" sida (Eskil är dock ärligare i sitt uttryckssätt).

Lyssna gärna även på Stefan Gustavssons och Martin Helgessons podcast om debatter och debattens villkor.

Kom, Frälsare, in
och blås på oss Andens välsignande vind!
Lys frid i vårt hus med ditt levande ord,
så blir denna plats till en himmel på jord,
där vardagens liv står i helgvacker skrud
i möte med Gud.

Predika ditt ord,
som ger oss det bästa av allt på vår jord.
Bli kvar, så att tvivlaren erfara får,
att du mitt ibland oss livs levande står.
Ja, låt oss få känna, med hjärtan i brand,
din frälsande hand!

Glad påsk!

Påskvänner!

1. Vid gryende dag
Maria begav
sej bort till sin Mästares grav.
Men häpen hon hör
av änglarna där:
"Din Herre,
din Herre
han är inte här!"

2. Av talet förskräckt,
bedrövad och stum
hon vet varken tid eller rum.
Och utan all tröst
på jorden hon är,
ty Jesus,
ty Jesus
hon finner ej där.

3. Med suckar och gråt
i tankar hon står,
från hjärtat de tårarna går.
Ty stenen togs bort,
men den hon höll kär,
försvunnen,
försvunnen
ur graven han är!

4. Maria, skall du
väl kunna få tröst
av örtagårdsmästarens röst?
Du hörde ditt namn,
du vände dej om.
"Maria,
Maria!"
Vem var det som kom?

5. Sjung halleluja,
du himmel, du jord,
och jubla med Psalmernas ord:
"Förgängelsen ej
Guds helige tär!"
Uppstånden,
uppstånden
ur graven han är!