Visar inlägg med etikett Biskopar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Biskopar. Visa alla inlägg

lördag 31 juli 2021

Biskopsbrev TILL tre biskopar (två i söndags, en sedan tidigare) - läran är också ett pund att förvalta

Påskvänner!

Ett brev från i söndags innan vi övergår till Nionde söndagen efter Trefaldighet med dess budskap om det goda förvaltarskapet. Dit hör dock, tänker jag, inte bara skapelsen och allt vi fått i den (även "kropp och själ och alla lemmar, förnuft och alla sinnen" M Luther), utan också och kanske framför allt "kyrkans sanna skatt" som är evangeliet och vår bekännelse, ordet och sakramenten, Kristi kropp och blod. 

Inför kyrkovalet måste vi fråga oss hur kyrkans centrum relaterar till den propaganda och de fokusområden som de politiska partierna driver. Allt behöver inte vara fel, men som elefanter i en porslinsbutik (eller bockar i örtagården) trampar de ofta rejält snett i sina prioriteringar och sina sätt att peka ut lämpliga och olämpliga präster och kyrkoledare, jfr hur statsminister Löfven gick på för fyra år sedan, under självaste reformationsjubileet (tänk så tydligt han samtidigt markerade att kyrkans präster inte heller får stå upp mot rashygienisk utrensning av foster med Downs syndrom - eller för barnmorskors samvetsfrihet!).

Hur skulle det se ut om Svenska kyrkan som organisation insisterade på att få vara med och bestämma kriterierna för socialdemokratiska kommunalråd och ministrar ("de ska vara kristna av evangeliskt-lutherskt snitt och de får inte vara för ideologiskt drivna eller förknippade med klassisk socialdemokrati och 1800-talets arbetarrörelse")?

Nu det öppna brevet:


8 söndagen efter trefaldighet AD 2021

Biskoparna Andreas Holmberg och Mikael Mogren tillhanda.

Sagan "Vargen kommer" är ovanligt tänkvärd. Den har udden riktad mot dem som i tid och otid ropar "Vargen kommer" - dess huvudsakligaste ärende - men är samtidigt ett memento för alla som tror att vargen inte finns eller inte kan anfalla, bara för att en ung slyngel till fårvaktare avgivit falskt alarm så många gånger. Visst har ropet "Vargen kommer" hörts väl många gånger under kyrkohistorien (även om Martin Luther visst kallades "vildsvin"), men Jesus ropar ju i dagens text själv "Vargen kommer" och alla verkar överens om att det faktiskt fortfarande finns villolärare. 
Men de politiska partier som nu åter är i full kyrkovalsaktion ser ju vanligen bara två sorters ulvar i fårakläder: a) de som inte vill viga annat än män till präster och b) de som inte vill viga annat än 1 man plus 1 kvinna till äktenskap. Typ biskop Andreas´ fader, alltså, han som på Laurentiistiftelsen länge kallades biskop electus eftersom han fick flest röster i Göteborgs biskopsval 1991 och alltså skulle ha utnämnts enligt den ordning som Inger Davidsson och den borgerliga regeringen strax därpå införde, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Holmberg_(teolog). Till min förskräckelse är det tydligen däremot okej att hissa ormen och syndafallet (har själv sett och hört) samt att dissa Agnus Dei och "offerteologin som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder" (se nedan)! För sånt bryr sej de politiska partierna och deras väljare inte det bittersta om. Evangeliet, alltså.
Detta som en ingress till ett brev jag skrev för fem månader sedan till min biskop Karin och till Hans Lindholm i Efs/Frimodig kyrka och som jag nu delger er. Jag skrev då att jag ville skicka det vidare till fler inför kyrkovalet, så det gör jag nu. Bara bristen på pigga journalister i sekulära och kyrkliga medier kan ha gjort att det som hände 1993-94 gick under den kyrkohistoriska radarn: Orm- och syndafallshissaren frikänns i Stockholms domkapitel, men de som anmälde drabbas året efter av totalt prästvigningsförbud! Även Sofiamässornas och Helene Egnells avståndstagande från offerteologin i O Guds Lamm är ju alldeles hårresande - men visst, nu har vi i nya handboken (HB17) fått en Agnus Dei-variant som de tål.
Upprörda men inte ovänliga hälsningar vid högmässotid 8 sönd e tref 
/  N Andreas Holmberg, Iggesund. musiker och konfirmandledare i Enånger-Njutångers församling 
(min fru jobbar och har bilen så vi far på kvällsgudstjänst kl 18 i Njutånger istället).

Här följer brevet från den 13 mars 2021:
FRÅGAN OM "ORMENS TEOLOGI" OCH PRÄSTVIGNINGSFÖRBUDET FÖR S K "KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE"
Vi hade utstädning av böcker i Iggesunds församlingsgård så här efter jul. Det var bra att få bättre ordning i hyllorna. Men vissa av "fynden" chockade mej faktiskt och bevisade att man kanske inte ska slänga alla gamla böcker, inte ens de dåliga. För dokumentationens skull måste nog somligt få vara kvar, även av det värsta.
Jag läste bl a prästen och psykoterapeuten Marianne Bloms utrensade bok "Utanför lustgården" (Verbum 1996), där hon återger den radiomorgonbön från hösten 1992 som oförblommerat hyllar ormen och syndafallet! Andakten slutade: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade."
Kyrkliga Förbundet reagerade enligt Blom själv omedelbart (inga fler?) och anmälde henne till Stockholms domkapitel, som dock 1993 friade henne!!! Efter att Krister Stendahl som i egenskap av sakkunnig intygat att syndafallsberättelsen kan tolkas lite hur som helst. (Men vad tyckte biskop Henrik egentligen?). Året därefter, 1994, togs däremot ett gemensamt biskopsbeslut, applåderat i nästan hela det kyrkopolitiska systemet, om att alla KYRKLIGA FÖRBUNDETS PRÄSTKANDIDATER - liksom den klassiska hög- och lågkyrklighetens (inom t ex aKF, Elm-bv och Fridsförbunden) - skulle portas från prästvigning. Medan såväl kvinnliga som manliga präster och prästkandidater i övrigt alltså utan avkragning eller portning, med de politiska partiernas goda minne, kunde fortsätta förkunna ormens teologi alltmer fräckt och ohöljt, även om alla lyckligtvis inte tagit den möjigheten. Faktiskt ytterst märkligt att inte fler protesterade vilt och högljutt mot prästvigningsförbudet, just med hänvisning till Marianne Bloms et consortes märkliga åsikts- och lärofrihet: Skulle nu hela den klassiska högkyrkligheten plötsligt stämplas som mer villfarande? Som farligare och mindre evangelisk-luthersk än Karl Gustav ("Kristus-är-en-tankekonstruktion" och "Vad-som-verkligen-hände-kan-vi-lämna-därhän") Hammar?

Bisarrt var ju bara förnamnet, men det påstods visst handla om omsorg om alla våra prästvigda kvinnor. Som därför i allmänhet inte heller protesterade mot det flagranta löftesbrottet, vilket, om det varit känt eller ens antytt 1958, ju skulle ha omöjliggjort varje tanke på en s k kvinnoprästreform. Tio år efter friandet av Marianne Blom i Stockholms domkapitel kunde vi tydligen i boken "Hon gör allting nytt - att arbeta med Sofia och feministisk gudstjänst" (som Nämnden för kyrkolivets utveckling i Svenska kyrkan gav ut på Verbum år 2003), läsa följande inte minst så här i fastetider alldeles OERHÖRDA deklaration som jag alltså inte sett förrän i år:
"Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Prästen Helene Egnell, fil dr i kyrkohistoria, stiftsadsjunkt för religionsdialog m m).
Lite märkligt då kanske att just prästen Ulla Karlsson ytterligare åtta år senare (under fastan, 10-årsjubileum i år!) blev så pass illa åtgången i media och i sitt stift när hon i sann feminististteologisk anda (?) skrev "Bort med talet om synd, skuld och slaktade lamm" https://www.kyrkanstidning.se/.../webbdebatt-plocka-bort...
År 2008 gav prästen i Segersta, Evan Lager (det är alltså inte bara kvinnor som förförs av ormen), i min egen närvaro följande av Svenska kyrkan tydligen nu sanktionerade undervisning, refererad i blogginlägget "Skandalen i Strandänge". Just den typ av undervisning som redan C S Lewis på sin tid reagerade på och kommenterade: "Bara för att 'mitt hjärta är krossat' är en bild, betyder det inte 'jag känner mej mycket glad." http://efsidag.blogspot.com/.../Skandalen%20i%20Strand%C3...
Och 2017, under själva reformationsjubileet, var det dags igen:
"Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." (Prästen och domkyrkolektorn Sabina Koij i Kyrkoalmanackan 2017, Verbum 2017, betraktelse för 1 söndagen i fastan).
Prästen Åke Nordström, kh i Gustav Vasa, slog väl dock alla rekord när han året därpå började promota nätverket "Kristen bortom Gud" och dess "icke-teism" (det där vi annars brukar kalla a-teism), och dessutom hade fräckheten att anföra Luther som bevis för att det är VI som gjort Jesus gudomlig: https://www.kyrkanstidning.se/.../kan-man-vara-kristen...
Blivande biskopen, dåvarande stiftsadjunkten Andreas Holmberg (biskop electus Bengt Holmbergs son!) - vars mejl jag får då och då, liksom han fått en konfalägeroffert jag skulle ha - tyckte visst i sin replik till mej i Kyrkans Tidning att det räckte med att ta Åke i örat enskilt. Men kräver inte offentlig förnekelse offentligt bemötande? För att nu inte säga avkragning? (Jfr fallet Marianne Blom, vars förkunnelse som alltså radierades landet runt). Biskop Åsa Nyström kunde ju inte nog kvickt bemöta och t o m försöka avkraga den kvinnliga Efs-präst i Lule stift som sagt något media framställde som förgripligt, nånting om att syndafallet faktiskt ägt rum och fått en del negativa konsekvenser (fast det i media framställdes som om hon stämplat homosexuella som genuint onda, jfr hur Uppdrag granskning framställde allas vår Bertil Murray för några år sen). https://www.kyrkanstidning.se/.../nar-kommer-hogkyrkliga...
Måste en inte ändå för en gångs skull få verka svära i kyrkan och fråga: Vad fan är nu detta? Eller faktiskt som en stackars fanatiker jag hört talas om börja ropa till somliga "övermåttan höga apostlar": Håll dig på din plats, satan - för dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar! (Det där om att Jesus inte var Guds Lamm som behövde offras för våra synder till exempel). Eller borde vår Frälsare faktiskt ha lyssnat till djävulen när han frestades i öknen, precis som Eva och Adam lyssnade till ormen i lustgården? Vad menar Svenska kyrkan om detta egentligen?
Det allvarliga är ju, förutom att människor vilseförs av andliga vägledare i vår kyrka, att hela ämbetsreformen 1958, inkl vår kyrkoherde Mia-Maries och vår biskop Karins tjänst och förkunnelse, på det mest sorgliga och orättvisa sätt misskrediteras ifall det verkar som om eller med stöd av vissa fakta framställs som om särskilt (vissa) kvinniiga präster återupprepar själva syndafallshistorien genom att framför andra präster bli språkrör för ormens teologi. Eller genom att reagera mindre skarpt på ormateologin än de ratade gammal- och högkyrkliga prästkandidaterna. Och genom att till slut få kvarvarande manliga präster med sig så att hela Svenska kyrkan faller i ormateologins grop. Nu tror jag visserligen att vi män inte behöver inledas i frestelse, "vi kan gå själva" som en känd kvinnlig artist sa. Men det verkar ju ändå fruktansvärt illa om alls några präster och kvinnor även idag - efter världskrig och koncentrationsläger och all död som bibeln, både GT och NT, framställer som syndafallets följder, bejakar ormens djävlateologi och medveten olydnad mot Guds bud i största allmänhet. Jag som är gift med en vet ju att alla kvinnliga präster och pastorer eller ens alla "feministteologer" inte resonerar så här, men vet alla andra det? Och även om jag inte kan tänka mig att Karin Johannesson någonsin som präst och biskop förkunnat slikt, återstår ju frågan: prästviger hon trots allt dem som gör det?.Eller avkragar hon dem? Och kan prästvigningsstoppet från 1994 alls försvaras i ljuset av vilka som istället släppts fram till både altare och predikstol? (En bra fråga även för oss i Efs, vars biskopskandidater på sistone lojalt ställt upp på kravet att inte viga "kvinnoprästmotståndare", vilket enligt Erik Johansson numera, i motsats till när Hans Lindholm, Anders Sjöberg och Agne Nordlander kandiderade, är ett krav för att alls få ställa upp som biskopskandidat!).
Är inte den som hyperevangelisk stämplade och som kättare avsatte och landsförvisade kh A C Rutström i Hedvig Eleonora, 300 år i år (hans konfirmander konfirmerades på Långfredagen!), idag att betrakta som ett UNDER av lutherskt allvar och renlärighet? (I o f s är väl de flesta trossamfund, t o m de muslimska, idag väldigt lutherska jämfört med djävlateologins representanter). Se http://rutstromspostilla.blogspot.com/.../tredje-sondagen...
Förlåt brevets längd. Jag vet att biskopar har mycket att göra. Men det här har ju verkligen bäring på själva biskopsuppdraget. När biskop Åsa Nyström i Lule i en utfrågning verkade förneka eller åtminstone tona ner biskopsämbetets rent exekutiva funktion, säger jag: det mest exekutiva med biskopsämbetet är att den som inte blir prästvigd av en biskop alls inte blir präst i vår kyrka (annat än i det allmänna prästadömet, som faktiskt inte det enda vi lutheraner tror på). Jag har hört av somliga Efs-are att gyllene regeln krävde prästvigningsförbudet: "De vill inte prästviga kvinnor, så det är rätt att de inte blir prästvigda." (Jfr: "hän vill inte viga två karlar till äktenskap, så det är rätt att hän själv inte får något kyrkbröllop"). Välan, men jag har tidigare tillropat de högkyrkliga om det ansvar de drar på sig genom att inte prästviga ens de mest dugliga kvinnor - vilken kvalitet måste de då inte kräva av de män de viger? Och nu blir det faktiskt något motsvarande åt andra hållet: När ni inte skulle prästviga ens Daniel Ringdahl, en av vår kyrkas mest kompetenta "lutheraner" och nu ordförande för Svenska evangeliska alliansen (se bara boken "Inte så bara"!), är det väl ganska barockt att prästviga folk som inte tror på "Guds Lamm som borttager världens synd." Eller på att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens." (Och då återstår väl inget offer alls för synderna?)
Emotser gärna så småningom ett principiellt grundat svar - jag kan ju inte kräva någon korrespondens med tanke på alla ämbetsplikter och borde väl kanske ändå ha tagit frågan muntligt idag? Men jag skulle önska att det ginge att sprida och så seriöst som möjligt återge eller ordagrant citera ett genomtänkt, skriftligt svar om hur du och ni biskopar ser på de återgivna "galenskaperna i Israel" i relation till Kyrkliga Förbundets, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses, Elm-BV:s, Luleå Fridsförbunds m fl totala utstängning från ämbetet, och därmed, i praktiken och för mångas del, även från vår kyrka.
Tacksam för svar trots att jag inte är från Svt eller Aftonbladet, eller något av de politiska partierna, som ju är HELT ointresserade av "slaktade Lamm" eller "ormar i lustgårdar" men däremot förstår sej väldigt väl på jämställdhet och könsneutrala äktenskap och därför i alla fall kan bedöma prästerna efter DET. Vi i Efs dissade de högkyrkliga i ämbetsfrågan (som Efs dock faktiskt inte tog ställning till 1958!), men nu märker man (av Efs-prästen i Lule stift att döma) att Efs-prästerna och även andra av oss konfirmandledare kan bli klara för rakning i nästa fas - fast på äktenskapsfrågan.
Jag vill alltså ifrågasätta hela rimligheten i ett prästvigningsförbud som tydligen inte gäller New Ageare och syndafallsromantiker med faiblesse för Ormen/Draken men aversion mot Agnus Dei/Lammet.
Mvh Andreas Holmberg, Iggesund

onsdag 14 februari 2018

Hihi haha hoho

Det finns något mycket tragikomiskt i detta - att den personligen mycket sympatiske stiftschefen Tyrberg i Lund ska föra samtal med pingstpastorn och Efs-prästen in spe Magnus Persson för att utröna om Magnus (och hans församling United) är tillräckligt "luthersk". Hihi haha hoho - jag kan inte hålla mej för skratt trots att det är Askonsdag och allt. Man borde väl egentligen gråta av både sorg och skratt en sån här gång.

För har Tyrberg fört liknande samtal med sina biskopskolleger? Med ärkebiskopen som - trots upprepade påstötningar - inte kan säga om Jesus ger en sannare bild av Gud än om Muhammed ger? Med dem som prästviger folk som tror att Jesus har ruttnat eller att det i varje fall inte skulle spela någon roll om vi hittade hens skelett? Med dem som prästviger folk som menar - eller kanske själva menar? - att syndafallet var nödvändigt och ett fall uppåt? (Jfr Skandalen i Strandänge och se domkyrkolektor Sabina Koij i Dagboken med kyrkoalmanacka 2017 för första söndagen i fastan -  vem var förresten ansvarig utgivare och hur många församlingar köpte in boken för de intressanta reformationsartiklarnas och luthercitatens skull?).

Eller har Tyrberg fört liknande samtal med alla biskopar och präster som i klar strid med vår lutherska bekännelse (se t.ex. Stora Katekesen, Tio Guds bud, särskilt § 206-207, 211, 219) har förklarat äktenskapet vara en könsneutral instiftelse och firat reformationsåret 2017 med att driva igenom en handbok där man tagit bort alla häntydningar på att det skulle finnas något särskilt välsignat och väldesignat med just man-kvinna-förbundet ("underbart har du skapat man och kvinna")?

Jämfört med många biskopar och präster i Svenska kyrkan är nog t.o.m. pingstledaren Daniel Alm betydligt mer "luthersk". (Tänk bara K-G Hammar och den bild av evangelierna han förmedlar - "vad som verkligen hände kan vi lämna därhän" och "Kristus är en tankekonstruktion"!). Det hänvisas till att Svenska kyrkan slår vakt om barndopet. Men hur luthersk dopundervisning tror ni dopfamiljerna får i Svenska kyrkan nuförtiden - med drop-in-dop och allt? HÄR finns en verkligt genuin luthersk doppsalm (HÄR också) men hur stor chans har dessa att komma in i en svenskkyrklig psalmbok jämfört med "Du vet väl om att du är värdefull" och "Tryggare kan ingen vara" (som visserligen är fin men knappast innehåller direkt dopundervisning)? Eller "När du ser en droppe glittra" och andra lättkyrkliga sånger som inte ger någon hicka.

Jag tycker att det är Magnus Persson, påläst på både Luther och Rosenius, som borde förhöra stiftscheferna om deras tro och lära. För att veta om han verkligen vill bli prästvigd av dylika kufar och medlöpare, som (män och kvinnor lika) knappast på decennier uppträtt som Väktare på Sions murar. Men det är ju bevars Efs:s missionssekreterare Erik Johansson som i massmedia utmålas som "kontroversiell" biskopskandidat - inte de som är beredda att prästviga folk som omfattar (och kanske själva omfattar?) den sataniska teologin att syndafallet var ett fall framåt och att vår Frälsare har ruttnat.

onsdag 31 januari 2018

Sista januari, kyndelsmäss och det här med biskopar

Påskvänner!

Nu är det sista januari. Och på söndag (egentligen fredag!) blir det Kyndelsmäss, julens sista utpost om en inte räknar fettisdagen förstås. Och jag har hela januari grunnat på det här med "Efs-biskopar", men inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Vem borde egentligen vara kontroversiellast, Erik Johansson eller Åsa Nyström. Varför är inte Åsa kontroversiell medan Erik beskrivs så? Vem har t.ex. den märkligaste äktenskapssynen?

Och vad gäller den "exekutiva" makt som Åsa närmast verkade vilja förneka att hon har: den som inte blir prästvigd av en biskop blir alls inte präst (åtminstone inte i Svenska kyrkan). Så både vad gäller Erik och Åsa (och alla andra) som biskopskandidater är ju den stora maktfrågan: vilka är de villiga att viga - och inte.

Vissa högkyrkliga (som inte skulle bli prästvigda av vare sej Åsa eller Erik) påstår att Efs-are generellt inte vet vad ett biskopsämbete är. Vet Åsa (som nu utsetts till en sådan) och vet Erik (som i varje fall kandiderat)? Jag ska fundera vidare kring den saken. I februari.

torsdag 25 februari 2016

Biskop de facto Joel Wadström tar till orda

Påskvänner!

Verkliga biskopsord i Dagen. Fast inte från en biskop de jure. Tack till teol. kand. Joel Wadström.

Detta gäller också EFS. Från gamla Sjömanskyrkan i Gävle berättas följande från den legendariske predikanten och bokbindaren Pehr Pehrssons tid (i EFS:s 75-årsskrift 1931, del II, s. 195):

Några år senare var en ung pastor S., känd för sin radikala teologi, förordnad i Gävle. Han begärde 1908 att få predika i Sjömanskyrkan men vägrades. Ett dittills utgående anslag från en stiftelse, "Sofia Magdalena kyrkoråd", sattes därmed på spel för den ekonomiskt långt ifrån välsituerade föreningen. Den skrev emellertid: "Då pastor S. genom sin obestämda och vacklande hållning till vår kyrkas bekännelse och lära och genom sin verksamhet även väckt oro och misstämning särskilt inom religiöst intresserade kretsar både i Gävle och i den församling, dit han förut varit missiverad, så hemställes, att S. ej måtte tilldelas några predikoturer i Sjömanskyrkan." Det beklagades om bandet skulle slitas, men "handlingssättet är ej förestavat av maktlystnad utan endast av vår innerliga önskan att i vår kyrka höra en förkunnelse, som, på samma gång den är positivt kristlig-evangelisk, även är bekännelsetrogen. I detta får nämligen efter vår åsikt ej den enskilde prästmannens egna funderingar och infall vara normerande."

Liksom inte heller den enskilde biskopens och ärkebiskopens. Ord och inga visor från Gävle lutherska missionsförening för 108 år sedan. Helt i överensstämmelse med väckelseledaren Ole Hallesbys linje sådan den uttrycks i Vort forhold til vranglaeren.

Men vilken EFS:s linje är idag, lokalt och centralt, kan man fundera på. Själv upplever jag att vi hyser större "vördnad för ämbetet" än t.o.m. de högkyrkliga och frejdigt bjuder in biskopar av de mest liberala kulörer till våra större möten. Ska det vara nödvändigt? ELM-BV gör det ju inte, men så är deras predikanter inte heller underställda biskoplig tillsyn. Lokalt är nog urskiljningsförmågan bättre, men...

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.
Låt den helga ljusastaken
inte stötas från sitt rum.
Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.

onsdag 22 februari 2012

I Norge finns tydligen fortfarande en del biskopar

Påskvänner!

Utvecklingen i Norge är inte mycket roligare än i Sverige - utom på en punkt. I Norge finns det biskopar som säger ifrån.

Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord,
även barn med Downs syndrom,
med en extra kromosom,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.

torsdag 22 oktober 2009

Erik Petrén 90 år

Påskvänner!

Som lekman och EFS-are i Svenska kyrkan vill jag gärna fira lekmannen och lektorn Erik Petrén i Gävle, som idag fyller 90 år. Grattis på födelsedagen! (Onekligen en märkesdag i svensk kyrkohistoria). Må vara att du Erik räknas som en s.k. högkyrkoman (bl.a. medredaktör för Svensk Pastoraltidskrift) men genom ditt mångåriga lekmannaengagemang i kyrkan är du en god förebild även för oss "lågkyrkliga" EFS-are.
Medsänder en länk till biskop Bo Giertz uppmuntrande predikan "Att bli gammal" (från 1 september 1979). Där talaren alldeles i inledningen slår fast: "Till att vara kristen hör också det att kunna dö ung med frimodighet, om det så är Herrens vilja."
(Också Svenska kyrkan har tydligen haft biskopar).
Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag,
de skymtar segerkransen
och Alla helgons dag.

tisdag 10 februari 2009

Upp- och nervända världen om lekmän ska behöva sköta biskopens väktarroll

Påskvänner!

Vi lekmän borde verkligen få ägna oss åt mer uppbyggliga saker. Det är ju en av biskoparnas främsta uppgifter att freda kyrkan från grova villoläror. Om de inte gör det, eller rent av uppmuntrar och själva företräder sådana villoläror, så är de väl inga biskopar ö.h.t.?

De sköter i varje fall inte jobbet.

Inte jag heller - som borde öva på mina kantorsläxor nu istället för att falla biskoparna i ämbetet!

Ska vi komma överens om en sak, Stiglund, Hagberg, Persenius m.fl.: om ni omvänder er och styrker era bröder, alltså om ni börjar "kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga" (Judas vers 3), så ska jag hålla mej till min läst, d.v.s. mina tangenter.

Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.
Låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.

Bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid.

torsdag 6 november 2008

Finns det någon risk att gå förlorad?

Följande insändare kom en aning förkortad (men i sak väl bibehållen) in i dagens nummer av Kyrkans Tidning. Här publiceras den fullständiga versionen i väntan på svar från en biskop:

FINNS DET NÅGON RISK ATT GÅ FÖRLORAD?

I våras fick jag aldrig några svar av våra biskopar på följande fråga i Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan fortfarande heteronormativ i den bemärkelsen att dess biskopar, präster och ungdomsledare i första hand rekommenderar en livskamrat av motsatt kön åtminstone för de ungdomar som har ett val? Både jag och rfsl var och är fortfarande mycket intresserade av ett tydligt svar, men det verkar aldrig komma.

Får se om någon biskop kan svara tydligare på följande ännu mycket viktigare fråga, alltid aktuell men särskilt så här mot kyrkoårets slut: Finns det någon som helst risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad?

Det är dags att ge svenska folket tydligt besked. Minsta tvekan innebär ju i praktiken ett jakande svar - d.v.s. besked om att det faktiskt skulle kunna finnas en risk.

Jag skulle dock tro att 2000-talets allhelgonafirande ofta uppfattas som ett besked om att alla, i varje fall alla döpta, eller åtminstone alla som betalar kyrkoavgift, blir evigt saliga. (I den mån Svenska kyrkan och dess biskopar nu fortfarande tror på ett liv efter detta). Eller i varje fall garanteras att få vila i frid. Nåt ska man väl få för kyrkoavgiften, även om Svenska kyrkan inte längre är "Kungl. salighetsverket"!

Men åtminstone jag är inte nöjd med antydningar om att det nog slutar väl till sist (är övriga kyrkomedlemmar det?). Jag skulle gärna en gång för alla höra biskoparna säga att alla blir evigt saliga! Eller se dem skriva på SvD Brännpunkt. Klart och tydligt, utan att sväva på målet: Alla blir evigt saliga! Det är väl demokratiskt och bra?

Och om det inte är så alldeles säkert att det blir så - hur tänker biskoparna förebygga detta i så fall fatala missförstånd och få fram tydligare info om vägen till den eviga saligheten? För min och mina barns skull. (Det är väl typ det ni har betalt för?).

ANDREAS HOLMBERG, Bollnäs

Vid vart flyktigt andedrag
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står,
klippa, du som brast för mig,
låt mej gömma mig i dig.

lördag 6 september 2008

Sann och falsk säkerhet i svampskogen och inför evigheten

Påskvänner!

Under fredagen deltog jag och barnen i ett arrangemang i "Svampveckan" som hålls här i Bollnäs (på Mobackes trädgårdscenter) just nu. Vi tillverkade svampar av korkar och papper samt lyssnade till massor av svampvisor på gitarr ("Kom med, nu ska vi gå ut på tramp", "Har ni sett herr kantarell", "Jag vill bo i en svamp" o.s.v.). Dessutom har faktiskt jag och smågrabbarna varit ute och plockat riktiga riskor, kremlor och soppar tidigare i veckan.

Med anledning av en replik på förrförrförra bloggposten om signalfel och evighetsallvar skrev jag följande svamprelaterade kommentarer:

Mitt "tvärsäkra" påstående grundar sej bara på enkel logik. Om man inte utan minsta tvekan kan svara "nej" på frågan om det i någon mening finns någon risk för någon att i något avseende gå evigt förlorad - ja, då är man tydligen inte riktigt säker och har i praktiken givit uttryck för en tro på att det i någon mening kan finnas en risk att i något avseende gå evigt förlorad. Eller hur? Om man inte trodde att det fanns någon risk skulle man väl inte tveka om svaret?

Det är som när jag varit ute och plockar svamp. Min fru och mina barn har rättighet att kräva ett entydigt nej-svar på sin fråga om det finns någon risk att den svamp jag plockat med mej hem kan vara av en giftig sort. Så fort jag börjar sväva på målet har jag i praktiken svarat ja på frågan. Men ÄR jag inte säker på att något är riskfritt är det ju bara bra om jag inte LÅTSAS vara säker på att det är riskfritt. Eller hur?

Vilket givetvis även har sin fulla tillämpning på frågan om vårt eviga öde. Och på frågan om vi har mandat att utfärda några som helst försäkringar och löften som inte är kopplade till Jesus Kristus och tron på honom.

Jag fick då följande svar från en läsare (tack för det värdefulla mothugget, hoppas det är OK att jag "lyfter upp" frågan så här i själva huvudbloggtexten):

... vi är nog för långt nergrävda i våra egna diken för att förstå varandra. Jag ser inte riktigt hur din logik är så enkel och svampanalogin är inte speciellt lätt att tillämpa. Den logiken förutsätter ju att du ska kunna urskilja exakt vem som går förlorad och inte ... vad som krävs för att du ska hamna "här eller där" ... du bör kunna definera "tro" med samma exakthet som svampsorter ... annars blir ditt tvärsäkra svar ett icke-svar.

På vilket jag svarade:

Nädå, inte tror jag att vi är för djupt nergrävda i svampskogens diken! (Än i varje fall ;o). Men logiken ÄR verkligen mycket enkel. Antingen är jag säker på att det är riskfritt att äta alla mina svampar (resp. att det inte finns någon risk att gå evigt förlorad). ELLER också är jag inte säker på det. (Got it?).

Om jag tillhör kategori nummer 2 behöver jag inte ALLS ge mej ut för att kunna särskilja alla svampsorter i min korg (eller vilken människa som går förlorad och vem som inte gör det). Det kan lika gärna vara tvärtom - just eftersom jag inte är tvärsäker känner jag mej skyldig att redovisa risken. Man måste däremot känna sej väldigt säker för att påstå att det inte finns någon risk för svampförgiftning (eller för att gå evigt förlorad).

Jag har länge velat offentligt fråga Sveriges biskopar om de verkligen är så säkra på att ingen kan gå evigt förlorad som man kan tro av deras förkunnelse och övriga agerande att döma (de kanske inte ens tror på ett verkligt liv efter detta, och då är ju saken förstås biff).

Eller om de bara låtsas.


Ja, det här är djupa saker, som tant Elma i Lule brukade säga på 70-talet. En sångvers av den rannsakande evangelisten Anders Nilsson (Västra Skånes missionsförening) dyker upp:

Du hoppas att du har det gott - men tänk om du har fel,
om du vet allt om Kristus, men ändå ej har del
i barnets sanna frihet - om du ej tror, blott vet
och inte själv står klädd i Guds Sons rättfärdighet?

Om några dagar eller år är du ej mera här.
Se, evigheten väntar, hur säker du än är.
Kom nu, ty allt är redo, så blir i himlen fröjd!
Du ska få se, du blir nog med barnaskapet nöjd!