EFS:are föreståndare i pingstförsamling?

Påskvänner!

Det märkliga förhållandet att tidigare prästen i Svenska kyrkan, EFS:aren K-G Larsson, föreslås till föreståndare i Örnsköldsviks pingstförsamling kommenterades för över en månad sedan i Dagen. Situationen beskrivs nu närmare på hemsidan hos den aktuella Pingstförsamlingen i Övik, som hela veckan har "bön för föreståndarfrågan" varje dag klockan 19.00.

En EFS:are kallad till föreståndare i en pingstförsamling? Märkligt. Men Sveriges första pingstförsamling kan ju sägas ha visat vägen genom att kalla missionaren Niklas Piensoho till föreståndare. Och i Jävre har EFS-föreningen och EFK-församlingen bildat en gemensam kyrka, "Kustkyrkan." Sveriges andliga geografi blir mer och mer svårorienterad - och spännande.

Det är svårt att glädjas över att en EFS-are (kanske) går till pingst. Men jag tror att vi samtidigt måste konstatera att K-G Hammar och en del andra av Svenska kyrkans biskopar - och av dem inbjudna celebriteter som Spong och Gardell - fått skillnaderna mellan EFS och pingströrelsen, eller t.o.m. romersk-katolska kyrkan, att framstå som löjligt små, ja rent av försumbara. Vid en jämförelse. (Och det vill inte säga lite).

Det är väl inte bara dumt att Hammars, Spongs och Gardells nya evangelium fått kristna i olika läger att på nytt upptäcka den klassiska tro de faktiskt har gemensamt. Men känns ändå svårt att prisa just den typen av ekumeniska insatser...

Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren.
Hon är hans egen byggnad, den nya skapelsen.
I världen som han löste från mörkret med sitt blod,
blev hon den brud han krönte med evangelii ord.
[---]
Må kyrkan bli som fordom, ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.

Fallet K-G Larsson i Alingsås

Med stort intresse har jag följt fallet K-G Larsson i Alingsås. Liksom fallet med den EFK-anslutna EFS-föreningen i Jävre, f´låt EFS-gruppen ska det nu heta, handlar det här om en situation av stor principiell betydelse. Ska man, i det här fallet, kunna fortsätta verka som EFS-pastor även efter att man trätt ut ur Svenska kyrkan och därför blivit fråntagen rätten att verka som ämbetsbärare inom sagda kyrka?

Personligen tycker jag absolut att man ska kunna vara EFS-förkunnare utan att vara prästvigd av Svenska kyrkans biskopar. Är vi en lekmannarörelse så är vi (en annan sak är att den som är anställd som förkunnare på heltid knappast längre är lekman i någon vettig betydelse av ordet). Och under längsta delen av vår historia var våra pstorer/predikanter inte vigda av någon biskop. Hade alltså K-G Larsson för sin goda, evangelisk-lutherska bekännelses skull blivit berövad kappa och krage av biskop Erik Aurelius, som trots sin lärdom är mycket dunkel i läran, så hade jag inte tvekat: behåll karln!

Men när nu den kommande avkragningen beror på att Larsson lämnat Svenska kyrkan, så hamnar saken som jag ser det i ett annat läge. Nu handlar det även om hela EFS-rörelsens ställning och identitet. Kan vi längre beskriva oss som en inomkyrklig rörelse om allt fler både vanliga medlemmar och även ledare skulle gå ur Svenska kyrkan? Utvecklas vi då inte gradvis till en vanlig frikyrka (vars medlemmar ju även i många andra fall fortfarande nominellt är medlemmar i SvK)? Och vad skulle denna utveckling innebära för vårt aktiva arbete i många av Svenska kyrkans församlingar?

Jag tycker det är klokt av missionsföreståndaren att inte uttala sej före nästkommande styrelsemöte. Det här är absolut en alltför viktig fråga för att avgöras utan ingående diskussioner och samvetsgrann konsekvensanalys.