Påskvänner!
Ju fler gånger jag läser Jonas Gardells kommentar till Mehmed Kaplans bordssällskap (och jämförelse med Jesus´), desto mindre begriper jag vart karln vill komma. Legitimerade Jesus syndares synder genom att äta med dem? Que? Men visst - många uppfattade det så. Då, och nu också, tydligen. Ska vi nu istället för den gamla frågan om man för sitt ryktes skull törs äta lunch med en homosexuell börja fråga oss om man törs äta med en homofob?
Jag kan visst tänka mej att käka lunch med en nazist. (Även om jag hellre skulle käka lunch med Jonas Gardell). Och även om det skulle anses göra mej omöjlig som företrädare för ett liberalt parti. Däremot skulle jag inte bjuda in henom att tala på liberalernas årsmöte - eller predika i kyrkan. Så länge hen är nazist, alltså. Men av en Saulus kan ju bli en Paulus.
Grå vargarna verkar vedervärdiga. Men bland det mest fascistoida jag kan tänka mej vore att nästa gång jag går på t.ex. ett julbord begära fullständig deltagarförteckning med info om allas förflutna. För att inte riskera hamna på bild tillsammans med någon "olämplig".
Det är ju så man kommer att tänka på ett ord av Bonhoeffer: "Man kan knappast tänka sej förskräckelsen i många fromma kretsar, om det skulle visa sej att en verklig syndare förirrat sej in i församlingen."
Visar inlägg med etikett Jonas Gardell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonas Gardell. Visa alla inlägg
torsdag 14 april 2016
fredag 31 december 2010
Var är Jesus?
Påskvänner!
Jag tror att vi alla, även alla EFS-are, innan året är slut bör läsa och begrunda Jonas Gardells julbetraktelse "Var är Jesus"? Jonas måste för allt i världen sluta betraktas som riksevangelist eller kyrklig exeget, däremot förtjänar han (som sagt) sitt hedersdoktorat för att han offentliggjort vad Svenska kyrkans präster utbildas till. Nämligen - låt oss tala klarspråk nu - till förnekare. Av både Jesu Kristi gudom, försoningen i hans blod och hans återkomst i härlighet till att döma levande och döda.
Jag tror att vi alla, även alla EFS-are, innan året är slut bör läsa och begrunda Jonas Gardells julbetraktelse "Var är Jesus"? Jonas måste för allt i världen sluta betraktas som riksevangelist eller kyrklig exeget, däremot förtjänar han (som sagt) sitt hedersdoktorat för att han offentliggjort vad Svenska kyrkans präster utbildas till. Nämligen - låt oss tala klarspråk nu - till förnekare. Av både Jesu Kristi gudom, försoningen i hans blod och hans återkomst i härlighet till att döma levande och döda.
Det är helt i sin ordning att Jonas Gardell och Christer Sturmark får utrymme för sina tankar i media (och vem har inte tvivlat - varför kommer han inte? - finns det evigt liv eller evig död?). Men varför bara den ene av dem ska kallas till församlingar och benämnas "en väckelsepredikant av Guds nåde" (cit. EFS-aren och biskopen Tony Guldbrandzén, 1942-2010) är för mej obegripligt. Christer Sturmark har ju t.o.m. bättre begrepp om vad som är kyrkans kallelse och "differentia specifika" än vad kyrkomötet och Jonas Gardell har.
Vi ska dock inte sluta "brottas med Gud" - Ann Charlotte Altstadt har helt rätt i att mycket svårt och svart "fuskas undan" av kyrkan [även om hon helt tycks ha missat Guds uttryckliga omsorg om både Kain och Esau - och även om hon minst sagt skruvar till det rejält när hon talar om "Guds gruppvåldtäkter", anm. kl 15.00]. Inte bara i barnbiblar, för övrigt, och inte bara inom vissa teologiska inriktningar. Hur förena GT och NT, hur vara trogna mot uppenbarelsen genom lagen och uppenbarelsen genom evangelium - och konklusionen i Joh. 1:17? Jag känner helt igen mej i Sofia från Piteå och hennes brottning (se hennes senaste bloggposter så förstår ni) och kan bara sörja att så få verkar ha förstått det ohyggliga allvaret i hennes invändningar. Är vi så avtrubbade bara för att vi inte följer Gardell i hans antinomism?
Men innan året är slut kan vi också - Gud ske lov - även ladda ner och lyssna till fil. mag. i datalingvistik och doktoranden i litteraturvetenskap Mattias Agnesunds (1973-2010) insjungning av Jag är främling. Vi får väl - med Mattias själv - erkänna att hans röst inte riktigt når upp till Einar Ekbergs vokala höjder. Men också att den berör våra hjärtan om möjligt ännu starkare.
torsdag 14 januari 2010
Men om man faktiskt anser att det är ett intellektuellt och teologiskt haveri?
Påskvänner!
Din kyrka ännu bräcklig
bland motståndsmakter står.
I dag går lätt förlorat
vad vunnet blev igår.
Kyrkoherde Gunnar Prytz Leland skrev på EFS nätdebatt ett försvar för den fyrkantiga cirkeln könsneutrala äktenskap. Erik Thors i Norrköping [rättelse 100119: Erik bor i Nyköping] skrev ett svar, skarpt i sak men vänligt i tonen. Det var bra, Erik. Tack. Men eftersom jag anser att "de könsneutrala" nu gått mycket längre än man kan tackla i vanlig samtalston, särskilt när det handlar om kyrkoherdar och biskopar, menar jag fullt uppriktigt att tonläget måste höjas, om folk ska fatta vad det är fråga om. Men mot rätt personer: mot ledarna i kyrkan och deras hart när otroliga advokatyr (med ärkechefen som föredöme), inte mot de utsatta grupper som kyrkomötesbeslutet i höstas i oförneklig välmenthet avsåg att värna.
Min replik togs dock inte in, eftersom den ansågs innehålla "personangrepp". Jag förstår redaktionens våndor och upplevda eller verkliga ansvar - men delar inte bedömningen. Det är ju, vilket är själva min poäng, inte någon ung sökare från Rfsl-kretsar jag far ut emot - det är ju välbetalda medelålders män i höga kyrkliga chefspositioner. Döm själva. (Jag förklarade mej villig att byta ut "milt vanvett" mot "intellektuellt och teologiskt haveri", men skillnaden i sak är ju inte stor).:
RÄTT VARA HÅRD MOT KYRKOHERDAR OCH BISKOPAR
Erik Thors skriver i slutet av sitt på många sätt utmärkta inlägg om äktenskapet: "Nu har jag varit hård mot en broder." Brodern i fråga är östersundsherden Gunnar Prytz Leland, som hör till den stora majoritet kyrkoherdar som lyckats anpassa sin teologi till riksdagsbeslutet från i vintras - som bekräftades av i stort sett samma partier på kyrkomötet i höstas. En teologi i flagrant strid mot både Jesus och Svenska kyrkans bekännelse. I strid mot biskop Ragnars och många andras utfästelser att pastorala undantag till förmån för hbt-personer inte skulle rubba själva "grundritningen": äktenskapet! Och i strid mot vad ett enigt Sveriges Kristna råd ansåg konstituera ett äktenskap så sent som - 2008!.
Inte var du särskilt hård, Erik. Du kunde gott ha varit mycket hårdare. (Men jag är tacksam att du skrev - det avlastade oss andra mentalt över julhelgerna). Jag är angelägen om att det milda vanvett kyrkomötet och de flesta kyrkoherdar nu ger uttryck för inte ska drabba hs-personer och hittills vunna insikter om deras situation alltför hårt. Men politiker - vad har politiska partier i ett kyrkomöte att göra? - och präster som Gunnar Prytz Leland ska sannerligen få veta att de lever hela 2010 och resten av sina liv i historiens domböcker, de likaväl som homofoberna. En backlash mot nytänket kommer, var så säkra, men måtte vi komma ihåg att bara vara hårda mot dom i toppen. Många utsatta människor, inte minst ungdomar, har nu råkat i kläm mellan homofobin och "queerologin", se DN:s förfärande men upplysande julartikelserie på
Jag vill vara alldeles ärlig: Gunnar Prytz Leland och många kyrkoherdar med honom skämmer nu ut sitt ämbete och sin kyrka, precis som verkligt homofoba präster på sin kant. Jag har precis som han velat öppna för samtal om pastorala förhållningssätt och pastorala undantag beträffande en utsatt grupp med sexuell funktionsnedsättning. Även om det knappast är 5-10 procent av oss (snarare promille!) som helt saknar förmåga att tända på någon av det motsatta könet (läs på bättre, Gunnar, se t.ex. Lars Bohman: Man och man emellan) eller som har en väldigt oklar könsidentitet (jfr Caster Semenya), så är det viktigt med pastoral medvetenhet om denna lilla utsatta grupps situation.
Men nu komprometterar Gunnar Prytz Leland mina och många andras försök att få konservativa kretsar att öppna sej lite i den här frågan. Genom att använda sin intelligens och bibelkunskap till att med advokatyrens yttersta medel legitimera rena galenskaper teologiskt (jfr DN-artiklarna)! Är det till s.k. könsneutrala äktenskap och dito konfirmandundervisning varje liten öppning för hs leder, ja, då får det vara! Resonerar man nog i såväl Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien som i Pingströrelsen i Sverige. Är det till s.k. könsneutrala äktenskap (denna fyrkantiga cirkel!) hårklippning och kvinnopräster leder, ja, då får vi noga akta oss för kortklippta kvinnor, särskilt de i krage och kaftan!
För, Gunnar Prytz Leland, vi släppte ju på hårkravet just för att vi sa oss att vi kunde skilja ordentligt på män och kvinnor ändå! (Blodmat et c. är så väl utrett i andra sammanhang att jag släpper det). Vi tillämpade Galaterbrevet 3:28 också i ämbetsfrågan trots tveksam relevans, utan att fördenskull börja hävda att könstillhörigheten var irrelevant i precis alla sammanhang. Och så visar det sej att vi några år senare blir queerteologer och tillämpar "icke man och kvinna" t.o.m. i köns- och föräldralivet! Istället för att, som du verkar tro, tidigare gränsbrytningar skulle legitimera också denna, visar det sej att denna närmast ultimata, självförhävande gränsöverskridning grovt komprometterar ämbetsreformen 1958 (särskilt som så ytterligt få kvinnor i ämbetet protesterar mot galenskapen) och även, paradoxalt nog, upplysningarbetet kring verkligt homosexuellas situation här i Sverige och i t.ex. Mellanöstern.
Som historielärare vet jag det du själv, Gunnar, erkänner: att man inte behöver vara specifikt homosexuell för att njuta av sex med en av samma kön. Låt vara att antikens relationer mellan två män oftast var ojämlika, ansågs de ju ändå vara på mycket mer jämbördig nivå än den dåtida man-kvinna-relationen och innehöll inte sällan varm tillgivenhet (jfr prästen Niklas Olaisons antydningar om att den romerske officeren hade en sexuell relation med den tjänare han så ivrigt bad till Jesus för). Och hur som helst bekräftar de som sagt vad vi nog ändå borde ha anat: våra ungdomar (t.ex. brudarna i Fucking Åmål) behöver inte vara speciellt hs för att vilja dela livet, inkl. sexet, med någon av samma kön. Den svårtbortresonerade heteronormativiteten i Rom. 1 och Matt. 19 (med tydligt angivna undantag) blir plötsligt fullt relevant.
Gunnar Prytz Lelands, de flesta övriga kyrkoherdars och det politiserade kyrkomötets milda vanvett består sammanfattningsvis av följande:
* Man tycks på fullt allvar mena att vi inte ens i kyrkan ska ha ens ett särskilt begrepp för förbundet mellan just man och kvinna.
* Man tycks på fullt allvar mena att det inte är någon som helst fördel för ett litet barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen ha (insemination till avsiktlig faderlöshet legitimeras).
* Man tycks på fullt allvar mena att det inte är någon som helst fördel för ett litet barn att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen ha (avsiktlig moderlöshet legitimeras).
* Man tycks på fullt allvar mena att kombinationen man-kvinna inte är vare sej särskilt väldesignad eller särskilt välsignad; man vågar alltså utåt inte ens inta ståndpunkten att en manslem är mer designad (av Gud eller naturen) för vaginan (och vice versa) än för t.ex. analen.
* Man tycks på fullt allvar mena att inte ens ungdomar och konfirmander som faktiskt är kapabla till äktenskap i traditionell mening ska få kyrkans rekommendation att åtminstone i första hand bilda familj med någon av motsatt kön.
* Man tycks på fullt allvar mena att man nu både kan ha och mista Jesusorden i Matteus 19 i Svenska kyrkans vigselritual. ("Kan utgå" som det står efter Jesusorden i den nya vigselordningen - de är vad jag förstår inte längre obligatoriska ens för heteropar).
* Man tycks på fullt allvar mena att "allas lika värde" innebär rätten för alla att få gifta sej. Rätten för foster med Downs syndrom att slippa avlivas efter halva graviditeten tycks dock varken kyrkoherdar eller kyrkomöte ta på allvar, trots att det i det fallet verkligen berör frågan om "alla människors lika värde".
Observera att det nu inte längre - som beträffande diverse tidigare förböns- och välsignelseakter - handlar om pastorala undantag. Det handlar om ren och skär queerteologi, könsneutralitet, "likaberättigande" både etiskt och språkligt. Det handlar inte bara om välsignelse av "kärlek". T.o.m. påven kan ju välsigna kärlek mellan två män, typ David och Jonatan. Det handlar i och med nyttjandet av äktenskapsbegreppet nu om offentlig välsignelse av en explicit sexuell relation - d.v.s. ett hävdande av att Jesusorden "de tu skola varda ett kött" lika väl kan syfta på analsex och avancerad petting (mellan två män resp. två kvinnor) som på föreningen av manligt och kvinnligt könsorgan (eller på det lilla fostrets kropp). Det handlar inte längre bara om en speciell utsatt minimal grupp med ett sexuellt funktionshinder - det handlar om ett carte blanche till alla våra ungdomar att lika gärna ha en sexuell relation med någon av samma som med någon av motsatt kön.
Det handlar, kort sagt, om rena - om än välmenta - vanvettet. När barn- och tonårsföräldrarna (och DN-läsarna) inser detta, vänder vinden. Det ska bli intressant att se hur många av kyrkoherdarna som då "upptäcker" att de hela tiden varit skeptiska mot kyrkomötesbeslutet. De som glider med opinionen åt ena hållet, glider nog lätt tillbaka. Men det är nu avvikande röster behöver höras, om vi ska vara värda folks förtroende. Och jag vill gärna redan nu veta hur många EFS-pastorer som på allvar anslutit sej till dumheterna. Det handlar inte om åsiktsregistrering, Begis, det handlar om ett legitimt informationsbehov (som säkert även vigselsökande par av samma kön känner)! Har missionsföreståndaren givit EFS-pastorerna lov att viga två av samma kön bäst de vill på enda villkor att de ringer honom först? Eller?
Nu har jag också varit hård, Erik. Men bara mot dom som ska tåla det: kyrkoherdar, biskopar och kyrkomötespolitiker med feta löner och arvoden. De, inte minst biskoparna, borde haft råd att tänka fritt - och rätt - även efter det famösa, illegitima kyrkomötesbeslutet. Vi kantorsstuderande och andra närmare kyrkgolvet riskerar vår försörjning och framtid på ett helt annat sätt genom att fortsätta ifrågasätta. Det vänder, det vänder, om än skutvändningen blir tuff. Kapten och styrmän måste tåla hård kritik, ja, att bytas ut, precis som Biörn Fjärstedt sa. Beträffande fotfolk som brottas med sin läggning säger jag: Rör inte min kompis! Det är kyrkoledningen som fått hjärnsläpp och först av alla måste ta konsekvenserna av sitt ofattbart dåliga omdöme.
Jag menar att när våra ungdomar, ifall de skulle anförtros Svenska kyrkan, riskerar få dylik "queerundervisning" till livs i konfirmandundervisningen, tillsammans med Jonas Gardell-kristologi i någon form (den är ju mainstream vid universiteten tydligen), så går det inte längre att föra broderliga samtal i största allmänhet - i alla fall inte med präster och biskopar som sannerligen borde veta bättre (och har betalt för det, dessutom). Har vi femtekolonnare inom kyrkan måste de avslöjas, ju förr och ju tydligare desto bättre. Svenska kyrkan blir ju farligare än Humanist-ateisterna och Christer Sturmark om den kontraevangeliserar - för den får ju folk att tro att något är kristendom ("det finns ingen död som ej bytes i glädje", typ) som inte är det!!!
Jag älskar Svenska kyrkan - men den behöver en ny regering. Fort.
Din kyrka ännu bräcklig
bland motståndsmakter står.
I dag går lätt förlorat
vad vunnet blev igår.
måndag 4 maj 2009
Jodå, man talar med dem och man ber för dem - först
Påskvänner!
Apropå förra blogginlägget: ja, jag förutsätter att man talat med stiftscheferna och bett för dem först - innan man i handling bryter med dem. Men det GÅR helt enkelt inte att acceptera Spong-lärjungar och Gardell-samtyckare som biskopar i en evangelisk-luthersk (eller ö.h.t. kristen) kyrka. Det GÅR bara inte! Är det inte rätt klart? Måste man inte tro på Gud som himmelens och jordens Skapare för att vara präst och biskop - eller tro att Jesus är Guds Son med makt att väcka och döma både levande och döda? (D.v.s. tro åtminstone aningen mer på Gud och Jesus än våra muslimska vänner gör?).
Det var troligen fel av både högkyrkliga och lågkyrkliga att under 90-talet erkänna K-G Hammar som vår ärkebiskop (de högkyrkliga var nöjda med att han är man och de lågkyrkliga var nöjda med att han är trevlig), eftersom jag för mitt liv inte har kunnat få klart för mej i vilket avseende hans teologi i realiteten skiljer sej från Spongs eller Gardells (att han uttrycker sej mer fromt är ju klart). Någon får gärna hjälpa mej. Jag blir bara glad om Hammar fronderat mot Spong eller Gardell i något avseende. Men den teologiska ut- (eller av-) vecklingen har troligen gått steg för steg, varför ingen biskop har verkat så hemskt mycket sämre än sin företrädare. Därför har det kunnat gå så här långt, även om tendensen skönjdes redan på Söderbloms tid.
Både inomkyrkliga organisationer som EFS och nomineringsgrupper inför kyrkovalet som Frimodig kyrka måste sätta ner foten nån gång. Vi talar inte om smärre avfall från den evangelisk-lutherska bekännelsen. Vi talar om fasansfulla och uppenbara avfall från kristen tro. Eller nästan lika fasansfull likgiltighet inför förnekelsen. Hur KAN ledande teologer inom Svenska kyrkan bjuda in John Shelby Spong (som biskop!) år efter år - och hur kan Spongs vän och inbjudare Hans Ulfvebrand ens bli påtänkt som biskopskandidat? Om någon inte visste det: det är inte specifikt kristet att beundra Jesus eller tro på kärleken i största allmänhet - och det är definitivt bortom all igenkännbar kristen tro att som Spong och Gardell förneka att Jesus dog för våra synders skull och "uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull", att förneka att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens", att hävda att det inte spelar någon roll om Jesus ruttnat eller inte. Långt bortom all monoteistisk common sense är dessutom att som Spong i praktiken förneka Guds existens som verkligt, självständigt och över-naturligt väsen - det är ju faktisk a-teism eller pan-teism han pysslar med.
Och - jag upprepar det - hur kan det komma sej att det anses hedervärt (vilket jag oxå tycker) att i ord och handling ta avstånd från SSPX-"biskopen" Richardson för att han förnekar Förintelsen (han har alltså inte genomfört den och vill inte kännas vid den), medan våra i tjänst varande "biskopar" inte ens tycks ha snuddat vid tanken att de borde ta avstånd i ord och handling från en "biskop" som öppet förnekar Försoningen genom Jesus och hans blod, ja, förnekar existensen av en personlig Gud?
Nu får det faktiskt räcka. Mina barn håller på att växa upp och riskerar, liksom många andra barn, att få höra ett nytt evangelium (Gal. 1) istället för ett evigt evangelium (Upp.) i Svenska kyrkan om vi inte säger stopp. När en prästkandidat skriver i senaste Tro och liv om hur farligt våldsförhärligande det är att förkunna frälsning genom Jesus lidande och död, så har det gått alldeles för långt. Det är inte samexistens och mångfald som gäller i det här läget. Det är - faktiskt - vinna eller försvinna.
Och kan inte EFS:s ledning och fotfolk ta den här nödvändiga konfrontationen - vad ska EFS då finnas till för? Är det verkligen EFS uppgift att kämpa för att Svenska kyrkan fortsätter vara ett andligt smörgåsbord, där Spong-giftet kan stå sida vid sida med Rosenius-limpan (och kanske av någon ung person råkar bredas på smörgåsen)?
Vid skrivbord och på lärorum
ett evigt evangelium
ger mödan glädjens vingar.
Härligt sången där ska brusa,
stark som dånet av en vattuflod:
Äran tillhör Gud och Lammet
som oss vunnit med sitt blod.
Apropå förra blogginlägget: ja, jag förutsätter att man talat med stiftscheferna och bett för dem först - innan man i handling bryter med dem. Men det GÅR helt enkelt inte att acceptera Spong-lärjungar och Gardell-samtyckare som biskopar i en evangelisk-luthersk (eller ö.h.t. kristen) kyrka. Det GÅR bara inte! Är det inte rätt klart? Måste man inte tro på Gud som himmelens och jordens Skapare för att vara präst och biskop - eller tro att Jesus är Guds Son med makt att väcka och döma både levande och döda? (D.v.s. tro åtminstone aningen mer på Gud och Jesus än våra muslimska vänner gör?).
Det var troligen fel av både högkyrkliga och lågkyrkliga att under 90-talet erkänna K-G Hammar som vår ärkebiskop (de högkyrkliga var nöjda med att han är man och de lågkyrkliga var nöjda med att han är trevlig), eftersom jag för mitt liv inte har kunnat få klart för mej i vilket avseende hans teologi i realiteten skiljer sej från Spongs eller Gardells (att han uttrycker sej mer fromt är ju klart). Någon får gärna hjälpa mej. Jag blir bara glad om Hammar fronderat mot Spong eller Gardell i något avseende. Men den teologiska ut- (eller av-) vecklingen har troligen gått steg för steg, varför ingen biskop har verkat så hemskt mycket sämre än sin företrädare. Därför har det kunnat gå så här långt, även om tendensen skönjdes redan på Söderbloms tid.
Både inomkyrkliga organisationer som EFS och nomineringsgrupper inför kyrkovalet som Frimodig kyrka måste sätta ner foten nån gång. Vi talar inte om smärre avfall från den evangelisk-lutherska bekännelsen. Vi talar om fasansfulla och uppenbara avfall från kristen tro. Eller nästan lika fasansfull likgiltighet inför förnekelsen. Hur KAN ledande teologer inom Svenska kyrkan bjuda in John Shelby Spong (som biskop!) år efter år - och hur kan Spongs vän och inbjudare Hans Ulfvebrand ens bli påtänkt som biskopskandidat? Om någon inte visste det: det är inte specifikt kristet att beundra Jesus eller tro på kärleken i största allmänhet - och det är definitivt bortom all igenkännbar kristen tro att som Spong och Gardell förneka att Jesus dog för våra synders skull och "uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull", att förneka att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens", att hävda att det inte spelar någon roll om Jesus ruttnat eller inte. Långt bortom all monoteistisk common sense är dessutom att som Spong i praktiken förneka Guds existens som verkligt, självständigt och över-naturligt väsen - det är ju faktisk a-teism eller pan-teism han pysslar med.
Och - jag upprepar det - hur kan det komma sej att det anses hedervärt (vilket jag oxå tycker) att i ord och handling ta avstånd från SSPX-"biskopen" Richardson för att han förnekar Förintelsen (han har alltså inte genomfört den och vill inte kännas vid den), medan våra i tjänst varande "biskopar" inte ens tycks ha snuddat vid tanken att de borde ta avstånd i ord och handling från en "biskop" som öppet förnekar Försoningen genom Jesus och hans blod, ja, förnekar existensen av en personlig Gud?
Nu får det faktiskt räcka. Mina barn håller på att växa upp och riskerar, liksom många andra barn, att få höra ett nytt evangelium (Gal. 1) istället för ett evigt evangelium (Upp.) i Svenska kyrkan om vi inte säger stopp. När en prästkandidat skriver i senaste Tro och liv om hur farligt våldsförhärligande det är att förkunna frälsning genom Jesus lidande och död, så har det gått alldeles för långt. Det är inte samexistens och mångfald som gäller i det här läget. Det är - faktiskt - vinna eller försvinna.
Och kan inte EFS:s ledning och fotfolk ta den här nödvändiga konfrontationen - vad ska EFS då finnas till för? Är det verkligen EFS uppgift att kämpa för att Svenska kyrkan fortsätter vara ett andligt smörgåsbord, där Spong-giftet kan stå sida vid sida med Rosenius-limpan (och kanske av någon ung person råkar bredas på smörgåsen)?
Vid skrivbord och på lärorum
ett evigt evangelium
ger mödan glädjens vingar.
Härligt sången där ska brusa,
stark som dånet av en vattuflod:
Äran tillhör Gud och Lammet
som oss vunnit med sitt blod.
lördag 25 april 2009
Karin Långström Vinge bekräftar det jag anade
Påskvänner!
Kan bara konstatera att skövdeprästen och kyrkomötesledamoten Karin Långström Vinge bekräftar det jag länge anat: att de talrika inbjudningarna till Jonas Gardell till Svenska kyrkans lokaler - och även en och annan frikyrkas - beror på att många präster i Svenska kyrkan delar Gardells teologi; de har ju undervisats i den under sin utbildning.
Men är inte Gardells kristologi sådan att den skulle ha fått Arius att blekna? (Hans flödande språk och bitvis viktiga påminnelser till trots?). Och vad har Svenska kyrkan en bekännelse till om den inte är i funktion? Är det så illa att det enda läronämnden reagerar på är högkyrklig ämbetssyn och baptistisk dopsyn och (misstänker jag) snart heteronormativ äktenskapssyn?
För inte nog med att Gardell bjuds in som förkunnare (det lär väl ändå vara mera tillfälligt): delar av Svenska kyrkans prästerskap och även biskop electus Koivunen Bylund tycks acceptera Gardells teologi som någon slags svenskkyrklig "mainstream"! Men den är ett nytt evangelium, av samma slag som Kay Pollaks och John Shelby Spongs. Ett evangelium där Jesus blodiga korsdöd och eventuella kroppsliga uppståndelse varken gör till eller från vad vår frälsning beträffar. Att Jesus är det offer, som sonar våra synder, och inte bara våra, utan hela världens - det får vi kanske inte höra om i Svenska kyrkan om 100 år?
Jesus för världen givit sitt liv
- öppnade ögon, Herre mig giv!
Mig att förlossa offrar han sig
då han på korset dör också för mig.
Kan bara konstatera att skövdeprästen och kyrkomötesledamoten Karin Långström Vinge bekräftar det jag länge anat: att de talrika inbjudningarna till Jonas Gardell till Svenska kyrkans lokaler - och även en och annan frikyrkas - beror på att många präster i Svenska kyrkan delar Gardells teologi; de har ju undervisats i den under sin utbildning.
Men är inte Gardells kristologi sådan att den skulle ha fått Arius att blekna? (Hans flödande språk och bitvis viktiga påminnelser till trots?). Och vad har Svenska kyrkan en bekännelse till om den inte är i funktion? Är det så illa att det enda läronämnden reagerar på är högkyrklig ämbetssyn och baptistisk dopsyn och (misstänker jag) snart heteronormativ äktenskapssyn?
För inte nog med att Gardell bjuds in som förkunnare (det lär väl ändå vara mera tillfälligt): delar av Svenska kyrkans prästerskap och även biskop electus Koivunen Bylund tycks acceptera Gardells teologi som någon slags svenskkyrklig "mainstream"! Men den är ett nytt evangelium, av samma slag som Kay Pollaks och John Shelby Spongs. Ett evangelium där Jesus blodiga korsdöd och eventuella kroppsliga uppståndelse varken gör till eller från vad vår frälsning beträffar. Att Jesus är det offer, som sonar våra synder, och inte bara våra, utan hela världens - det får vi kanske inte höra om i Svenska kyrkan om 100 år?
Jesus för världen givit sitt liv
- öppnade ögon, Herre mig giv!
Mig att förlossa offrar han sig
då han på korset dör också för mig.
Distriktskonferens i Edsbyn
Påskvänner!
Om en kvart börjar distriktskonferensens inledningsgudstjänst i Edsbyn med Ragnar Persenius m.fl. Mina grundkurskompisar är i jämtlandsfjällen - och här sitter jag i folkhögskolebiblioteket i väntan på lektion i "Liturgisk orgel". Jag upplever lite blandade känslor, för att uttrycka det milt. Det känns faktiskt jobbigt att vara 35 mil hemifrån, när distriktskonferensen för en gångs skull är 35 kilometer hemifrån.
Men, men men ;o)
Programmet i Edsbyn verkar faktiskt störtskönt. Hoppas att uppbyggelsen får dominera. Det är ju den gode Herdens söndag på söndag, och "Med Gud och hans vänskap" passar ju alldeles extra bra sjunga då! (Liksom t.ex. "Jag vill sjunga om min vän" och andra fina sånger).
Samtidigt undrar jag om någon vågar bryta decorum och ställa biskopen (jo, jag tror att i varje fall Ragnar faktiskt vill och försöker vara en verklig biskop) till svars för det som nu tillåts på olika håll inom Svenska kyrkan och är betydligt värre än någonsin Ecce Homo, trots att få ropar lika högt nu (reaktionerna mot EH präglades onekligen till viss del av homofobi). Jag tänker på John Shelby Spongs och Jonas Gardells "evangelisationskampanjer".
Är det så att människor inom EFS felaktigt ropat "vargen kommer" så länge att ingen tror att det stämmer när ett verkligt falskt evangelium (Gal. 1) på allvar och i stort sett oemotsagt börjar trumpetas ut i Sveriges kyrkor? Eller var de som ropade på 70-talet faktiskt bara ovanligt klarsynta, så att de såg vargen på längre håll än vi andra?
Jag vill sjunga om min vän,
Herden, han som själv är vägen.
Fåren känner han igen,
vet var källan är belägen.
Herre Jesus Krist, Guds Son,
dig jag får all kraft ifrån.
Om en kvart börjar distriktskonferensens inledningsgudstjänst i Edsbyn med Ragnar Persenius m.fl. Mina grundkurskompisar är i jämtlandsfjällen - och här sitter jag i folkhögskolebiblioteket i väntan på lektion i "Liturgisk orgel". Jag upplever lite blandade känslor, för att uttrycka det milt. Det känns faktiskt jobbigt att vara 35 mil hemifrån, när distriktskonferensen för en gångs skull är 35 kilometer hemifrån.
Men, men men ;o)
Programmet i Edsbyn verkar faktiskt störtskönt. Hoppas att uppbyggelsen får dominera. Det är ju den gode Herdens söndag på söndag, och "Med Gud och hans vänskap" passar ju alldeles extra bra sjunga då! (Liksom t.ex. "Jag vill sjunga om min vän" och andra fina sånger).
Samtidigt undrar jag om någon vågar bryta decorum och ställa biskopen (jo, jag tror att i varje fall Ragnar faktiskt vill och försöker vara en verklig biskop) till svars för det som nu tillåts på olika håll inom Svenska kyrkan och är betydligt värre än någonsin Ecce Homo, trots att få ropar lika högt nu (reaktionerna mot EH präglades onekligen till viss del av homofobi). Jag tänker på John Shelby Spongs och Jonas Gardells "evangelisationskampanjer".
Är det så att människor inom EFS felaktigt ropat "vargen kommer" så länge att ingen tror att det stämmer när ett verkligt falskt evangelium (Gal. 1) på allvar och i stort sett oemotsagt börjar trumpetas ut i Sveriges kyrkor? Eller var de som ropade på 70-talet faktiskt bara ovanligt klarsynta, så att de såg vargen på längre håll än vi andra?
Jag vill sjunga om min vän,
Herden, han som själv är vägen.
Fåren känner han igen,
vet var källan är belägen.
Herre Jesus Krist, Guds Son,
dig jag får all kraft ifrån.
torsdag 23 april 2009
Tips till Kyrkans Tidning och Sändaren
Påskvänner!
Det är ju roligt att Gardell stimulerar intresset för Jesus. Men jag skulle önska att Svenska kyrkan och Baptistsamfundet stimulerade Gardells bokförsäljning och inkomstförhållanden något mindre. Vet man inte om vilka fina Jesus-böcker som redan skrivits och ligger betydligt närmare Nya Testamentets framställning och kyrkans egen bekännselse?
Alltså vill jag ge några positiva boktips om Jesus. Läs under våren t.ex. gärna "Jesus - motspänstig medmänniska" (D. Sandahl), "Den Jesus jag aldrig känt" (P. Yancey) och "Vilken Jesus ska jag tro på?" (L. Strobel). Eller "Gör som Gud - bli människa" (S. Gustavsson). För att inte tala om de oförlikneliga böckerna av Matteus, Markus, Lukas och Johannes!
Det är lite knepigt i vår tid när ledande teologer (dit Gardell inte räknas men som han har inspirerats av) skriver saker så att man knappt tror sina öron. T.ex. att Sackaios kan vara en uppdiktad person, som man berättade om för att andra skulle förstå hur Jesus mötte människor (Hanna Stenström, que?). Eller att de enda autentiska jesusorden är de som verkar strida mot - den förfalskande - kyrkans tro och lära. (Que?). Och den stundtals direkt fåniga kritiken av Esters bok spelar ju bara de s.k. "fundamentalisterna" i händerna. Återkommer kanske om det i morgon.
I Nya Testamentet finns vatten för vår törst,
Matteus, Markus, Lukas, Johannes kommer först.
Det är ju roligt att Gardell stimulerar intresset för Jesus. Men jag skulle önska att Svenska kyrkan och Baptistsamfundet stimulerade Gardells bokförsäljning och inkomstförhållanden något mindre. Vet man inte om vilka fina Jesus-böcker som redan skrivits och ligger betydligt närmare Nya Testamentets framställning och kyrkans egen bekännselse?
Alltså vill jag ge några positiva boktips om Jesus. Läs under våren t.ex. gärna "Jesus - motspänstig medmänniska" (D. Sandahl), "Den Jesus jag aldrig känt" (P. Yancey) och "Vilken Jesus ska jag tro på?" (L. Strobel). Eller "Gör som Gud - bli människa" (S. Gustavsson). För att inte tala om de oförlikneliga böckerna av Matteus, Markus, Lukas och Johannes!
Det är lite knepigt i vår tid när ledande teologer (dit Gardell inte räknas men som han har inspirerats av) skriver saker så att man knappt tror sina öron. T.ex. att Sackaios kan vara en uppdiktad person, som man berättade om för att andra skulle förstå hur Jesus mötte människor (Hanna Stenström, que?). Eller att de enda autentiska jesusorden är de som verkar strida mot - den förfalskande - kyrkans tro och lära. (Que?). Och den stundtals direkt fåniga kritiken av Esters bok spelar ju bara de s.k. "fundamentalisterna" i händerna. Återkommer kanske om det i morgon.
I Nya Testamentet finns vatten för vår törst,
Matteus, Markus, Lukas, Johannes kommer först.
onsdag 15 april 2009
"Gardell-väckelsen"
Påskvänner!
Jag ser att Dag Sandahl har skrivit några tänkvärda ord om "Gardell-väckelsen". Vad man än tycker om Sandahl, hans blogg och hans högkyrklighet i övrigt, så har han gjort positiva, konstruktiva insatser för evangelisation i Sverige genom sina alldeles utmärkta böcker "Sann myt" och "Jesus, motspänstig medmänniska". Just dessa ger honom en alldeles särskild rätt, tycker jag, att uttala sej om Svenska kyrkans Gardell-satsning.
Man kan förstås anklaga Sandahl för avundsjuka - Gardell drar fler. Men jag tror att det vore för billigt. Låt oss genast erkänna: vi avundas alla Gardell för hans publikdragande förmåga. (Så var det gjort ;o). Det utesluter inte att kritiken mot mycket (inte allt!) av det Gardell faktiskt står och säger kan vara både relevant, nödvändig och drabbande.
Vi får sannerligen inte som kyrka medvetet eller naivt omedvetet bana väg för förnekelse av evangeliets grundsanningar! Men vi ska å andra sidan be Herren att han vänder allt till det bästa och låta Jonas Gardell uppmuntra oss EFS-are och andra att själva läsa vårt Nya testamente med ännu större iver än förr. Kom ihåg att Göran Skyttes intresse för kristen tro väcktes av K-G Hammar!
Och kom ihåg Lennart Möller och Jesusmanifestationen den 3 maj i era förböner!
Kristus lever! Underbara ord
som förvandlar tungt och sorgset mod.
Väl är mörkret stort här på vår jord,
men se: Kristus lever!
Jag ser att Dag Sandahl har skrivit några tänkvärda ord om "Gardell-väckelsen". Vad man än tycker om Sandahl, hans blogg och hans högkyrklighet i övrigt, så har han gjort positiva, konstruktiva insatser för evangelisation i Sverige genom sina alldeles utmärkta böcker "Sann myt" och "Jesus, motspänstig medmänniska". Just dessa ger honom en alldeles särskild rätt, tycker jag, att uttala sej om Svenska kyrkans Gardell-satsning.
Man kan förstås anklaga Sandahl för avundsjuka - Gardell drar fler. Men jag tror att det vore för billigt. Låt oss genast erkänna: vi avundas alla Gardell för hans publikdragande förmåga. (Så var det gjort ;o). Det utesluter inte att kritiken mot mycket (inte allt!) av det Gardell faktiskt står och säger kan vara både relevant, nödvändig och drabbande.
Vi får sannerligen inte som kyrka medvetet eller naivt omedvetet bana väg för förnekelse av evangeliets grundsanningar! Men vi ska å andra sidan be Herren att han vänder allt till det bästa och låta Jonas Gardell uppmuntra oss EFS-are och andra att själva läsa vårt Nya testamente med ännu större iver än förr. Kom ihåg att Göran Skyttes intresse för kristen tro väcktes av K-G Hammar!
Och kom ihåg Lennart Möller och Jesusmanifestationen den 3 maj i era förböner!
Kristus lever! Underbara ord
som förvandlar tungt och sorgset mod.
Väl är mörkret stort här på vår jord,
men se: Kristus lever!
Gardell, Gustavsson och ödmjukheten del 2
Påskvänner!
(Fortsättning på förra bloggposten):
Det märkliga är bara, Rolf Ericsson och övriga, att när man gentemot Gardell hävdar principen att HAN också bör återge andras ståndpunkter korrekt och respektfullt - ff.a. apostlarnas eller Jesus´egna men också konservativa teologers - så blir man lätt betraktad som självgod ;o). Jag tvivlar själv på jungfrufödelsen och Jesus kroppsliga uppståndelse ibland - men jag tvivlar inte ett ögonblick på att Nya Testamentet, liksom i dess efterföljd Svenska kyrkans bekännelseskrifter, hävdar att detta verkligen, rent fysiskt, har inträffat! (Vilket inte alls utesluter djupa symboliska betydelser).
Och när man, utan att på minsta vis förmena Gardell rätten att fundera, tala och skriva, upprörs över att just Svenska kyrkan, med sin evangelisk-lutherska bekännelse, tämligen okritiskt upplåter så mycket av lokaler och spaltutrymme till Jonas Gardells förkunnelse, för att inte tala om John Shelby Spongs!!!!!, så är det snudd på att man anses ifrågasätta yttrande-, tanke- och trosfriheten.
Men kära vänner (och ev. ovänner) - är det någon som på allvar tror att en kyrka med Gardells teologi skulle slå lika mycket på trumman för en Jesus-bok av Dag Sandahl ("Jesus motspänstig medmänniska"), Anders Sjöberg ("Vem är den mannen") eller Stefan Gustavsson ("Gör som Gud bli människa")? Visst, Gardell är en "kändis" och har naturligtvis större förutsättningar att dra fulla hus eller sälja sina böcker även utan Svenska kyrkans öppna stöd, men jag vill åt principen: INGEN öppnar sina lokaler för vad som helst, INGEN tidning erbjuder sina prenumeranter förmånliga priser på vilken bok som helst (som nu både Sändaren och Kyrkans tidning gör med Gardells bok). Och sanningen är nog tyvärr den, att Svenska kyrkans ledande teologer i långa stycken delar Gardells teologi (som i långa stycken går käpprätt på tvärs mot kyrkans bekännelse) och därför inte bara i någon sorts ödmjukhet "tolererar" Jonas Gardell utan rent av applåderar hans bibelsyn, kristologi m.m. Men jag hoppas att jag har fel! (DET var väl ödmjukt sagt ;o). Och att någon i Svenska kyrkans ledning snart bevisar det.
Jag är glad över att Jonas Gardell intresserar sej för Jesus. Jag ser honom som en sökare, och det är roligt att han läser bibeln så flitigt. Jag skulle gärna gå på en diskussionskväll med t.ex. Jonas Gardell och Stefan Gustavsson. Eller bjuda in honom till samtal i mitt församlingshem eller så. Det är Gardells möjligheter att faktiskt, utan tydligt kritiska bemötanden, "förkunna" för sökare och nykristna i Svenska kyrkans kyrkor, det är den kolportörsverksamhet Kyrkans tidning och Sändaren ägnar sej åt när de sprider "Om Jesus" som jag ifrågasätter. Varför såg man inte till att Stefan Gustavssons FANTASTISKT BRA böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud: bli människa" fick motsvarande spridning? Och om nu Gardells "Om Jesus" säljer sej själv mycket bättre, varför då slå på trumman för den så mycket? Är det så illa att Svenska kyrkan och frikyrkan vill vara med och tjäna pengar Gardells förnekelser (jo, när det gäller t.ex. jungfrufödelsen och, än viktigare, försoningen genom Jesus död på korset handlar det faktiskt om det)?
Missförstå mej inte. Vi bör ta vara på de samtalsmöjligheter som kommer tack vare Jonas Gardell. Vi bör inte bara kritisera utan också positivt presentera. Jag hävdar bara att våra möjligheter till det - som kristna inom Svenska kyrkan - försvårats av att den kyrka vi tillhör ger intryck av att officiellt acceptera Gardells teologi. Och jag anser, liksom jag gjorde beträffande Da Vinci-koden, att vi INTE bör springa iväg och köpa Om Jesus (det banar bara väg för nya upplagor av en bok jag INTE vill stödja). Däremot kan vi gärna läsa tidningsintervjuer med Gardell, gärna gå och lyssna på hans bokpresentation om tillfälle ges samt (vissa av oss i varje fall) gärna låna hans bok på bibliotek - de ören han får för det är honom väl unnade ;o).
Se Stefan Swärds analyser av Gardells kristuspresentation: Kristendom a la Jonas Gardell -Gardell igen -Min Jesustro och min egen kommentar till Gardell-intervjun i Trots allt.
Halleluja! Halleluja!
Jubla nu på alla vis:
sjung för Gud en glad ny visa,
sjung en hymn till Herrens pris.
Han som på ett kors som offer
för all världens frälsning dog,
Jesus Kristus, Ärans Konung,
upp från dödens mörker stod!
(Fortsättning på förra bloggposten):
Det märkliga är bara, Rolf Ericsson och övriga, att när man gentemot Gardell hävdar principen att HAN också bör återge andras ståndpunkter korrekt och respektfullt - ff.a. apostlarnas eller Jesus´egna men också konservativa teologers - så blir man lätt betraktad som självgod ;o). Jag tvivlar själv på jungfrufödelsen och Jesus kroppsliga uppståndelse ibland - men jag tvivlar inte ett ögonblick på att Nya Testamentet, liksom i dess efterföljd Svenska kyrkans bekännelseskrifter, hävdar att detta verkligen, rent fysiskt, har inträffat! (Vilket inte alls utesluter djupa symboliska betydelser).
Och när man, utan att på minsta vis förmena Gardell rätten att fundera, tala och skriva, upprörs över att just Svenska kyrkan, med sin evangelisk-lutherska bekännelse, tämligen okritiskt upplåter så mycket av lokaler och spaltutrymme till Jonas Gardells förkunnelse, för att inte tala om John Shelby Spongs!!!!!, så är det snudd på att man anses ifrågasätta yttrande-, tanke- och trosfriheten.
Men kära vänner (och ev. ovänner) - är det någon som på allvar tror att en kyrka med Gardells teologi skulle slå lika mycket på trumman för en Jesus-bok av Dag Sandahl ("Jesus motspänstig medmänniska"), Anders Sjöberg ("Vem är den mannen") eller Stefan Gustavsson ("Gör som Gud bli människa")? Visst, Gardell är en "kändis" och har naturligtvis större förutsättningar att dra fulla hus eller sälja sina böcker även utan Svenska kyrkans öppna stöd, men jag vill åt principen: INGEN öppnar sina lokaler för vad som helst, INGEN tidning erbjuder sina prenumeranter förmånliga priser på vilken bok som helst (som nu både Sändaren och Kyrkans tidning gör med Gardells bok). Och sanningen är nog tyvärr den, att Svenska kyrkans ledande teologer i långa stycken delar Gardells teologi (som i långa stycken går käpprätt på tvärs mot kyrkans bekännelse) och därför inte bara i någon sorts ödmjukhet "tolererar" Jonas Gardell utan rent av applåderar hans bibelsyn, kristologi m.m. Men jag hoppas att jag har fel! (DET var väl ödmjukt sagt ;o). Och att någon i Svenska kyrkans ledning snart bevisar det.
Jag är glad över att Jonas Gardell intresserar sej för Jesus. Jag ser honom som en sökare, och det är roligt att han läser bibeln så flitigt. Jag skulle gärna gå på en diskussionskväll med t.ex. Jonas Gardell och Stefan Gustavsson. Eller bjuda in honom till samtal i mitt församlingshem eller så. Det är Gardells möjligheter att faktiskt, utan tydligt kritiska bemötanden, "förkunna" för sökare och nykristna i Svenska kyrkans kyrkor, det är den kolportörsverksamhet Kyrkans tidning och Sändaren ägnar sej åt när de sprider "Om Jesus" som jag ifrågasätter. Varför såg man inte till att Stefan Gustavssons FANTASTISKT BRA böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud: bli människa" fick motsvarande spridning? Och om nu Gardells "Om Jesus" säljer sej själv mycket bättre, varför då slå på trumman för den så mycket? Är det så illa att Svenska kyrkan och frikyrkan vill vara med och tjäna pengar Gardells förnekelser (jo, när det gäller t.ex. jungfrufödelsen och, än viktigare, försoningen genom Jesus död på korset handlar det faktiskt om det)?
Missförstå mej inte. Vi bör ta vara på de samtalsmöjligheter som kommer tack vare Jonas Gardell. Vi bör inte bara kritisera utan också positivt presentera. Jag hävdar bara att våra möjligheter till det - som kristna inom Svenska kyrkan - försvårats av att den kyrka vi tillhör ger intryck av att officiellt acceptera Gardells teologi. Och jag anser, liksom jag gjorde beträffande Da Vinci-koden, att vi INTE bör springa iväg och köpa Om Jesus (det banar bara väg för nya upplagor av en bok jag INTE vill stödja). Däremot kan vi gärna läsa tidningsintervjuer med Gardell, gärna gå och lyssna på hans bokpresentation om tillfälle ges samt (vissa av oss i varje fall) gärna låna hans bok på bibliotek - de ören han får för det är honom väl unnade ;o).
Se Stefan Swärds analyser av Gardells kristuspresentation: Kristendom a la Jonas Gardell -Gardell igen -Min Jesustro och min egen kommentar till Gardell-intervjun i Trots allt.
Halleluja! Halleluja!
Jubla nu på alla vis:
sjung för Gud en glad ny visa,
sjung en hymn till Herrens pris.
Han som på ett kors som offer
för all världens frälsning dog,
Jesus Kristus, Ärans Konung,
upp från dödens mörker stod!
Gardell, Gustavsson och ödmjukheten del 1
Påskvänner!
Denna bok är en inbjudan att söka sanningen. Och sökande innebär alltid beredskap att låta sig utmanas. Niels Bohr, den danske kärnfysikern, lär ha inlett sina föreläsningar med att säga: "Varje påstående som jag gör ska ni ta, inte som ett påstående, utan som en fråga." Samma sak gäller den här boken. Förhoppningen är inte att du som läsare oreflekterat ska acceptera bokens påståenden, inte heller att de reflexmässigt ska avvisas, utan att de ska tas som en fråga, en möjlighet, en utmaning.
Vem skriver detta? Gissa!
Rätt svar: EFS-aren Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och inte direkt känd som en särskilt försiktig person. Han uppfattas nog rent av från många håll som påståelig och stridbar. Det hindrar inte att han skriver som ovan i förordet till sin viktiga bok "Kristen på goda grunder" (läs den!).
Är Stefan Gustavsson ödmjuk? Ja, om man ser till vad han skriver här ovan. Kanske också om man känner honom personligen (jag kan varken säga bu eller bä om den saken). Men helt klart upplever man att han har åsikter, åsikter som han tror är sanna (annars är det ö.h.t. inga åsikter, hävdade G K Chesterton). Och många skulle nog stämpla honom som höjden av självgodhet och högmod bara för att han ägnar sej åt apologetik, alltså försvar för biblisk kristen tro.
Att jag tar upp Stefan Gustavsson och hans ödmjukhet beror på att många tycks anse Jonas Gardell vara ett stort föredöme i ödmjukhet. T.ex. kyrkomusikern Rolf Ericson (välkommen hit igen, Rolf!) blir - som nog de flesta av oss, fast vid olika "grader" - upprörd över kristen tvärsäkerhet och dogmatism, och han upplever nog att både Stefan Gustavsson och jag - utan alla jämförelser i övrigt - är lite för tvärsäkra och dömande. En anonym Monica tyckte att jag verkade väldigt självgod, utan att närmare precisera varför, men jag har inga problem att förstå henne. Jag har presenterat ganska tydliga åsikter i vissa sakfrågor och ifrågasatt Svenska kyrkans ledning ganska kraftigt. Jag har t.o.m. (vilket ju är som att svära i kyrkan!) ifrågasatt om t.ex. John Shelby Spong och Jonas Gardell verkligen är kristna. (Jag menar, när t.o.m. Dalai Lama kallar sej "en god kristen" väcks ju frågan vad "kristen" verkligen är - betyder det att man gillar Jesus som person eller är det något mer?).
Nåväl: Jonas Gardell har sagt och skrivit att man inte ska ta för gott allt han sagt och skrivit - om Jesus. Det är onekligen en slags ödmjukhet, inte helt olik Stefan Gustavssons förord. Samtidigt kommer man inte ifrån att Jonas Gardell - liksom Stefan Gustavsson - påstår saker med ganska stor emfas, ifrågasätter andras agendor med ett stort mått av sanningslidelse, ger sej ut för att faktiskt ha relevant information om Jesus till hela svenska folket. Det kommer man inte ifrån. Har man från mer "modernteologiskt" håll svårt att se Stefan Gustavsson som ett mönster av ödmjukhet, så bör man förstå att mer "klassisktteologiskt" håll har lika svårt att utan vidare beundra Jonas Gardells ödmjukhet.
Till yttermera visso: Rolf Ericsson m.fl. betonar - med rätta - vikten av att göra sina medmänniskor rättvisa och inte pådyvla dem uppfattningar som de inte har. Jag håller med - man bör kunna komma överens om själva återgivningen av ståndpunkter och åsikter, annars blir det karikatyrer. Däremot kommer slutsatser och totalbedömningar med nödvändighet att divergera. D.v.s. på frågan "Är detta socialism?" eller "Är detta kristendom?" ska vi inte förvänta oss att kunna bli överens. Om jag säger att John Shelby Spong menar att allt i evangelierna är fromma lögner, pådyvlar jag honom en uppfattning som han inte har. Om jag säger att John Shelby Spong inte tror att Jesus är Guds Son av evighet, som blivit människa och sonat världens synd, och att Spong därmed inte heller är kristen, så har jag dels återgivit hans uppfattning korrekt, dels "pådyvlat" honom en etikett som han själv avvisar - och det är högst följdriktigt. Om Dalai Lama säger sej vara "en god kristen" (vilket han sa i samtal med K-G Hammar i Scandinavium), och jag säger nej, du är buddhist eller lamaist, så har jag inte därmed vanställt Dalai Lamas livssyn utan helt enkelt definierat ordet "kristen" på ett annat, och som jag menar mer ursprungligt, sätt än han. (Om någon t.ex. å andra sidan menar att jag inte är kristen för att jag ö.h.t. har starkt kritiska synpunkter på andras teologi, så väl bekomme! Vi har då olika definition av ordet "kristen", men jag respekterar och försöker ta till mej varningar för kärlekslöshet. Bara man inte påstår att jag menar att alla som tänker annorlunda än jag kommer till helvetet eller borde buras in, för det vore ett falskt återgivande av min ståndpunkt).
För att du inte
tog det gudomliga
dig till en krona,
för att du valde
smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.
Denna bok är en inbjudan att söka sanningen. Och sökande innebär alltid beredskap att låta sig utmanas. Niels Bohr, den danske kärnfysikern, lär ha inlett sina föreläsningar med att säga: "Varje påstående som jag gör ska ni ta, inte som ett påstående, utan som en fråga." Samma sak gäller den här boken. Förhoppningen är inte att du som läsare oreflekterat ska acceptera bokens påståenden, inte heller att de reflexmässigt ska avvisas, utan att de ska tas som en fråga, en möjlighet, en utmaning.
Vem skriver detta? Gissa!
Rätt svar: EFS-aren Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och inte direkt känd som en särskilt försiktig person. Han uppfattas nog rent av från många håll som påståelig och stridbar. Det hindrar inte att han skriver som ovan i förordet till sin viktiga bok "Kristen på goda grunder" (läs den!).
Är Stefan Gustavsson ödmjuk? Ja, om man ser till vad han skriver här ovan. Kanske också om man känner honom personligen (jag kan varken säga bu eller bä om den saken). Men helt klart upplever man att han har åsikter, åsikter som han tror är sanna (annars är det ö.h.t. inga åsikter, hävdade G K Chesterton). Och många skulle nog stämpla honom som höjden av självgodhet och högmod bara för att han ägnar sej åt apologetik, alltså försvar för biblisk kristen tro.
Att jag tar upp Stefan Gustavsson och hans ödmjukhet beror på att många tycks anse Jonas Gardell vara ett stort föredöme i ödmjukhet. T.ex. kyrkomusikern Rolf Ericson (välkommen hit igen, Rolf!) blir - som nog de flesta av oss, fast vid olika "grader" - upprörd över kristen tvärsäkerhet och dogmatism, och han upplever nog att både Stefan Gustavsson och jag - utan alla jämförelser i övrigt - är lite för tvärsäkra och dömande. En anonym Monica tyckte att jag verkade väldigt självgod, utan att närmare precisera varför, men jag har inga problem att förstå henne. Jag har presenterat ganska tydliga åsikter i vissa sakfrågor och ifrågasatt Svenska kyrkans ledning ganska kraftigt. Jag har t.o.m. (vilket ju är som att svära i kyrkan!) ifrågasatt om t.ex. John Shelby Spong och Jonas Gardell verkligen är kristna. (Jag menar, när t.o.m. Dalai Lama kallar sej "en god kristen" väcks ju frågan vad "kristen" verkligen är - betyder det att man gillar Jesus som person eller är det något mer?).
Nåväl: Jonas Gardell har sagt och skrivit att man inte ska ta för gott allt han sagt och skrivit - om Jesus. Det är onekligen en slags ödmjukhet, inte helt olik Stefan Gustavssons förord. Samtidigt kommer man inte ifrån att Jonas Gardell - liksom Stefan Gustavsson - påstår saker med ganska stor emfas, ifrågasätter andras agendor med ett stort mått av sanningslidelse, ger sej ut för att faktiskt ha relevant information om Jesus till hela svenska folket. Det kommer man inte ifrån. Har man från mer "modernteologiskt" håll svårt att se Stefan Gustavsson som ett mönster av ödmjukhet, så bör man förstå att mer "klassisktteologiskt" håll har lika svårt att utan vidare beundra Jonas Gardells ödmjukhet.
Till yttermera visso: Rolf Ericsson m.fl. betonar - med rätta - vikten av att göra sina medmänniskor rättvisa och inte pådyvla dem uppfattningar som de inte har. Jag håller med - man bör kunna komma överens om själva återgivningen av ståndpunkter och åsikter, annars blir det karikatyrer. Däremot kommer slutsatser och totalbedömningar med nödvändighet att divergera. D.v.s. på frågan "Är detta socialism?" eller "Är detta kristendom?" ska vi inte förvänta oss att kunna bli överens. Om jag säger att John Shelby Spong menar att allt i evangelierna är fromma lögner, pådyvlar jag honom en uppfattning som han inte har. Om jag säger att John Shelby Spong inte tror att Jesus är Guds Son av evighet, som blivit människa och sonat världens synd, och att Spong därmed inte heller är kristen, så har jag dels återgivit hans uppfattning korrekt, dels "pådyvlat" honom en etikett som han själv avvisar - och det är högst följdriktigt. Om Dalai Lama säger sej vara "en god kristen" (vilket han sa i samtal med K-G Hammar i Scandinavium), och jag säger nej, du är buddhist eller lamaist, så har jag inte därmed vanställt Dalai Lamas livssyn utan helt enkelt definierat ordet "kristen" på ett annat, och som jag menar mer ursprungligt, sätt än han. (Om någon t.ex. å andra sidan menar att jag inte är kristen för att jag ö.h.t. har starkt kritiska synpunkter på andras teologi, så väl bekomme! Vi har då olika definition av ordet "kristen", men jag respekterar och försöker ta till mej varningar för kärlekslöshet. Bara man inte påstår att jag menar att alla som tänker annorlunda än jag kommer till helvetet eller borde buras in, för det vore ett falskt återgivande av min ståndpunkt).
För att du inte
tog det gudomliga
dig till en krona,
för att du valde
smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.
fredag 3 april 2009
Gardell gör en viktig folkbildningsinsats
Påskvänner!
Nu ska jag säga något som många av mina konservativare vänner kommer att reagera på. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:
Jonas Gardell gör en viktig folkbildningsinsats på det teologiska området och förtjänar faktiskt sitt hedersdoktorat.
Hur kan jag säga så? Vet jag inte vad karln skriver om Gud, om Jesus, om bibeln o.s.v.?
Jo. Han ger naturligtvis ingen tillförlitlig helhetsbild av Gud, Jesus, bibeln o.s.v. Tvärtom! (Även om enskildheter kan vara mycket träffande). Men han ger oss en god bild av vad många universitetsteologer och ledande präster och biskopar inom Svenska kyrkan idag lär ut!
Ty att Jonas Gardell bjöds in som "förkunnare" i Uppsala Domkyrka härförleden beror inte på att Tuulikki Koivunen Bylund och kyrkorådet i domkyrkoförsamlingen är mer toleranta än t.ex. CredoAkademin och Stefan Gustavsson. Utan det beror på att Bylund och andra delar det mesta av Gardells teologi och kristologi (och då är det ju inte tolerans hon visar). Enligt Dagen sa hon i TV4:s Nyhetsmorgon att Gardells bok är viktig och behöver läsas av många. "Jag tror att den har en gångbar Jesusbild för dagens människor." (Hmmm... på ett sätt sant, förstås). Vad säger egentligen biskop Ragnar Persenius i Uppsala, som om några veckor ska delta på EFS:s distriktskonferens i Edsbyn? Fråga honom!
Låt oss tala klarspråk. Jonas Gardells förkunnelse är inte på något sätt kristen, lika lite som John Shelby Spongs. De i Svenska kyrkans ledning som delar Gardells och Spongs (o)tro är inte heller kristna, antingen de är biskopar och domprostar eller inte. Många muslimer har t.ex. en riktigare och mer biblisk jesusförståelse än Gardell och Spong. Det hindrar naturligtvis inte att Gardell - eller Spong - kan betona NÅGON sida av Herren Jesus på ett fint sätt (i hans fall Jesus omsorg om svaga och utstötta). Men "om ni inte tror att jag är den jag är ska ni dö i era synder" sa Jesus. Och gardelljesus skulle inte kunna frälsa oss från vare sej synden eller döden. Men Jesus kan! "Vad ingen annan i världen kunde / det både ville och kunde han."
Samme Jesus, som nu alltid i Guds åsyn för oss står
är i evighet densamme, ja i dag liksom igår.
Nu ska jag säga något som många av mina konservativare vänner kommer att reagera på. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen:
Jonas Gardell gör en viktig folkbildningsinsats på det teologiska området och förtjänar faktiskt sitt hedersdoktorat.
Hur kan jag säga så? Vet jag inte vad karln skriver om Gud, om Jesus, om bibeln o.s.v.?
Jo. Han ger naturligtvis ingen tillförlitlig helhetsbild av Gud, Jesus, bibeln o.s.v. Tvärtom! (Även om enskildheter kan vara mycket träffande). Men han ger oss en god bild av vad många universitetsteologer och ledande präster och biskopar inom Svenska kyrkan idag lär ut!
Ty att Jonas Gardell bjöds in som "förkunnare" i Uppsala Domkyrka härförleden beror inte på att Tuulikki Koivunen Bylund och kyrkorådet i domkyrkoförsamlingen är mer toleranta än t.ex. CredoAkademin och Stefan Gustavsson. Utan det beror på att Bylund och andra delar det mesta av Gardells teologi och kristologi (och då är det ju inte tolerans hon visar). Enligt Dagen sa hon i TV4:s Nyhetsmorgon att Gardells bok är viktig och behöver läsas av många. "Jag tror att den har en gångbar Jesusbild för dagens människor." (Hmmm... på ett sätt sant, förstås). Vad säger egentligen biskop Ragnar Persenius i Uppsala, som om några veckor ska delta på EFS:s distriktskonferens i Edsbyn? Fråga honom!
Låt oss tala klarspråk. Jonas Gardells förkunnelse är inte på något sätt kristen, lika lite som John Shelby Spongs. De i Svenska kyrkans ledning som delar Gardells och Spongs (o)tro är inte heller kristna, antingen de är biskopar och domprostar eller inte. Många muslimer har t.ex. en riktigare och mer biblisk jesusförståelse än Gardell och Spong. Det hindrar naturligtvis inte att Gardell - eller Spong - kan betona NÅGON sida av Herren Jesus på ett fint sätt (i hans fall Jesus omsorg om svaga och utstötta). Men "om ni inte tror att jag är den jag är ska ni dö i era synder" sa Jesus. Och gardelljesus skulle inte kunna frälsa oss från vare sej synden eller döden. Men Jesus kan! "Vad ingen annan i världen kunde / det både ville och kunde han."
Samme Jesus, som nu alltid i Guds åsyn för oss står
är i evighet densamme, ja i dag liksom igår.
onsdag 1 april 2009
Livsfarlig låtgå-attityd hos EFS-präst i samarbetskyrka
Påskvänner!
Nu har jag - efter 16 dagars väntan på andra ev. debattörer - skrivit ett svar till samarbetskyrkoprästen, alltså EFS-prästen, Krister Berg i Piteå, som alltså för 16 dagar sedan apostroferade mej på Budbärarens debattsida. Jag hoppas förstås att mitt (lååånga!) inlägg tas in på Budbärarens hemsida och länkas till från EFS:s, men i väntan på det kan ev. intresserade läsa det här. Bedöm själva - har jag rätt eller bedömer jag Krister Bergs attityd för hårt? Man får gärna kommentera här på bloggen, men ännu hellre på Budis´ debattforum (texter skickas då till webbmaster@efs.nu).
OBS 1: Jag vidhåller att de som i bibelsynsdebatten på 70-talet - eller senare - gick på Torsten Nilssons linje nu har ett EXTRA stort ansvar att ryta ifrån mot John Shelby Spongs och Jonas Gardells kristologi och bibelsyn - och deras erbjudna roll som förkunnare inom församlingar i Svenska kyrkan. Annars kommer ALLA framtida problematiseringar och små avsteg från den allra mest rigida verbalinspirationsläran att (inte utan skäl) komprometteras och missaktas ("se vad det ledde till").
OBS 2: Jag förstår till viss del Krister Bergs oro. Bekännelsetrohet och kamp för tron kan absolut urarta i köttslig maktsträvan och hårdhet (se Danell-länken nedan). Men är det verkligen i det diket EFS och Svenska kyrkan befinner sej idag? (Vad man nu än tycker om mej). Eller är det verkligen på den sidan hästen den fulle gubben senast har ramlat av, för att nu använda den berömda Luther-liknelsen.
OBS 3: Kristi kyrka består oavsett lärdomsväder, det är sant. Om Svenska kyrkan består eller inte, det är däremot en helt annan sak, som bl.a. beror på om vi tar vara på Guds ord eller ej. Ljusstaken kan flyttas. Hur många spår finns det t.ex. idag av de församlingar/kyrkor som nämns i Uppenbarelseboken 2?
Nå, så här skrev jag idag till Budis debattforum:
LIVSFARLIG SLÄPPHÄNTHET, KRISTER BERG!
Ja, Jesus föddes i ett stall. Eftersom det inte fanns rum för honom i härbärget! Ja, Jesus dog på ett kors. Eftersom vi inte erkände honom som härlighetens Herre! Ja, Jesus saknade eget tak över huvudet och var ofta värre ute än rävar och fåglar. Men ska vi därför också idag erbjuda honom en ruin, ett förfallet hus utan tak?
Låt oss inte blanda ihop begreppen. Det är sant, Krister Berg, att kristendom inte är att ha alla rätt på skrivningen. Det är sant att Gud bygger sitt tempel bland ruinerna av våra fromma föresatser, ja i en mening bara kan bygga det när de fullständigt rasat samman, att han som bibeln uttrycker det är nära dem som "har en förkrossad ande". Det är sant.
Men det är inte sant att Gud vill att hans kyrka ska vara en tummelplats för allsköns läror. Visst har du väl läst de apostoliska breven i Nya Testamentet? Rakt upp och ner alltså, inte bara i form av evangelieboksklipp? Nog borde det vara svårt att efter det acceptera dina lösa boliner. "Pastor/präst måste kollas så att de lever upp till bibelns krav på församlingsledare o.s.v." skriver du ogillande om mitt önskade "kvalitetsarbete". Men vad är det som är så orimligt med det? (T.o.m. dagens Svenska kyrka kollar ju rätt noga att dess präster tror "rätt" i vissa enligt kyrkoledningen avgörande frågor; om det handlar om just bibelns krav kan man förstås diskutera, men det borde väl i a f ha handlat om dem). Det är väl självklart att varje samfund som ö.h.t. har ett budskap måste kolla att dess företrädare framför och representerar det på ett någorlunda hyggligt sätt i lära och liv? Blir det inte bara nonsens att förneka det i vissa sammanhang men förutsätta det i andra? Vad är det för fel på någon slags kvalitetsmärkning på ett samfund - skulle inte epitetet "evangelisk-luthersk" vara just ett sådant?
Och när nu såväl John Shelby Spong som Jonas Gardell upprepade gånger bjuds in till församlingar i Svenska kyrkan, inte till debatt med typ Stefan Gustavsson utan som undervisande teologer, så finns det all anledning att påminna om att kristendomen faktiskt har ett identifierbart läroinnehåll. Vad som helst är inte kristet, även om både Spong och Gardell på många sätt är sympatiska och har tänkvärda synpunkter på en del saker. Vi ska inte förvänta oss att villoläran måste verka otrevlig och frånstötande.
Att som du Krister nämna John Shelby Spong som medarbetare till Tomas Sjödin, Peter Halldorf och Harry Månsus (när det gäller att "riva murarna") gör mej närmast illamående. De murar Spong försöker riva är skyddsmurar som måste få stå kvar. (Eller byggas upp igen, se Nehemja bok). Gå gärna in på John Shelby Spongs hemsida eller låna (ej köp!) hans bok "En ny kristendom för en ny värld" (Verbum!) och begrunda Rune Imbergs kommentar . Vad gäller Gardell läs Stefan Swärds analys av hans bok om Jesus . Det som inte är kristendom ska inte kallas kristendom; det handlar inte om intolerans utan om saklighet och anständighet.
Om du och jag i största allmänhet haft olika åsikter om hur allvarlig en villolära måste vara innan man säger ifrån på skarpen, så hade jag inte blivit lika bekymrad som nu. Det kommer alltid att finnas olika avvägningar att göra och personliga hänsyn att ta - mer eller mindre berättigade. Men när du, som så många i vår tid, verkar ta avstånd från all andlig urskiljning och se avståndstagande från någon som helst teologi som "brist på trygghet och tillit till Gud", ja, ser det som "den stora villoläran: rädslan att Gud inte skulle ha allt i sin hand" - ja, då blir det ju bara självmotsägande (och lite lustigt) att du alls replikerade på mej och tog avstånd från min text. Varför har du sådan brist på trygghet och tillit till Gud att du måste gå i svaromål mot mej?
Du har dock rätt i att kampen för "den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga" (Judas brev v. 3) ofta förts på ett ovärdigt sätt (både på 1950-talet, 1500-talet och ännu tidigare). Lika ofta har den nog dock också karikerats av andra, och varje bekymmer för andras frälsning har, liksom idag, ofta stämplats som andligt högmod. I vilket fall som helst ska vi väl inte vara som den fulle bonde Luther talade om, som trillat av hästen men genast ramlade av på andra sidan när man hjälpt honom upp igen. Svaret på alltför hård och kärlekslös kyrkotukt är den tårögda, förebedjande och omsorgsfulla - men i sak oböjliga - som Skriften talar om. Inte ett fullständigt upphörande av all kyrkotukt eller en bakvänd kyrkotukt som ger sej på dem som fortfarande står för kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse.
Det jag ser som en andlig farsot verkar - av Facebookdiskussioner och annat att döma - ha spridit sej långt in i EFS led, längre än det - än så länge - har spridit sej in i styrelsen, som jag känner mej trygg med. Jag tror att du Krister tyvärr kan ha en poäng i följande mening: "EFS:are och andra kristna är generellt inte alls intresserade av varken [vare sej?] teologi eller bibelsyn." Det är väl därför vi nuförtiden så sällan läser t.ex. Johannesbreven, Petrusbreven och Paulusbreven tillsammans under bön och samtal. (Vart tog "läsarna" vägen?).
Men på vilket sätt har vi därigenom blivit mer skickade än Maja-Lisa Söderlund, Calle Rosenius och Lina Sandell att sprida tro, hopp och kärlek hos de människor som saknar det? Vad blir det då för tro (allmän förtröstan?), hopp (allmänt positiva visioner?) eller kärlek (allmän medmänsklighet?)? Det är jättebra med förtröstan, visioner och medmänsklighet i största allmänhet, men talar inte bibeln om "den seger som övervinner världen", "det själens fasta ankare som når innanför förlåten" (alltså ända in i Guds himmel) eller "den kärlek som Gud har i oss och som vi har kommit till tro på"? Och är inte detta just teologi, rentav god och viktig sådan? Ifall vi fortfarande har den bibelsynen (!) att bibeln innehåller Guds uppenbarade ord?
Tack i alla fall för att du svarade, Krister! Jag hade hoppats att någon annan skulle replikera på dej, men jag fick visst göra det själv till slut. Det du skriver får nämligen inte stå oemotsagt! Ur mitt perspektiv är din inställning visserligen så uppenbart förödande att du genom det du skriver själv borde göra dej omöjlig som EFS-präst tills du ändrat dej (liksom jag i annat sammanhang uttryckt att Olof Edsingers alltför engagerade folkutrotningsförsvar i "Krigen i Gamla testamentet" borde göra honom omöjlig som ungdomsledare tills han modifierat sej). Men av någon obegriplig anledning har jag en otäck känsla av att många i EFS, norröver åtminstone, håller med dej, även om jag förvisso inte tror att alla som tigit i just den här debatten samtycker med närmast föregående talare.
EFS styrelse! Avgående och tillträdande missionsföreståndare! Ni måste naturligtvis ta itu med det här och prata allvar både med Svenska kyrkans ledning (som tycks acceptera Spong och Gardell som förkunnare) och med era egna medarbetare (som inte alla tycks ställa upp på EFS syftemål)! Jag vill inte - som Krister tror - bedriva "kättarjakt" bland alla EFS-medlemmar. Men naturligtvis vill jag säkerställa att åtminstone ledare och förkunnare håller sej någorlunda till sina löften om trohet mot kyrkans bekännelse. (Det handlar ju om ren och skär anständighet!). Och bland de ledare som själva är trogna mot den måste vi få bort "jag tror si men det är också OK att tro så"-attityden i avgörande lärofrågor. Att öppna dörrarna för vadsomhelst är inte stort bättre än att själv predika vadsomhelst.
Viktig läsning i dessa frågor - av bättre skribenter än jag:
Fredrik Wislöff (om de båda sidorna av saken):
Ole Hallesby (om kärlekens apostels policy gentemot uppenbara, grova villolärare):
G A Danell (bra komplement)
Gilbert Keith Chesterton (roligt om ortodoxi och kätteri)
Djupt bekymrade hälsningar från Andreas Holmberg i Bollnäs
andreas.holmberg@skutan.smf.se
Lär oss i det stora och det lilla
troget bliva vid din sanning än
och i ödmjukhet och kärlek stilla
alltid känna syskonen igen.
Nu har jag - efter 16 dagars väntan på andra ev. debattörer - skrivit ett svar till samarbetskyrkoprästen, alltså EFS-prästen, Krister Berg i Piteå, som alltså för 16 dagar sedan apostroferade mej på Budbärarens debattsida. Jag hoppas förstås att mitt (lååånga!) inlägg tas in på Budbärarens hemsida och länkas till från EFS:s, men i väntan på det kan ev. intresserade läsa det här. Bedöm själva - har jag rätt eller bedömer jag Krister Bergs attityd för hårt? Man får gärna kommentera här på bloggen, men ännu hellre på Budis´ debattforum (texter skickas då till webbmaster@efs.nu).
OBS 1: Jag vidhåller att de som i bibelsynsdebatten på 70-talet - eller senare - gick på Torsten Nilssons linje nu har ett EXTRA stort ansvar att ryta ifrån mot John Shelby Spongs och Jonas Gardells kristologi och bibelsyn - och deras erbjudna roll som förkunnare inom församlingar i Svenska kyrkan. Annars kommer ALLA framtida problematiseringar och små avsteg från den allra mest rigida verbalinspirationsläran att (inte utan skäl) komprometteras och missaktas ("se vad det ledde till").
OBS 2: Jag förstår till viss del Krister Bergs oro. Bekännelsetrohet och kamp för tron kan absolut urarta i köttslig maktsträvan och hårdhet (se Danell-länken nedan). Men är det verkligen i det diket EFS och Svenska kyrkan befinner sej idag? (Vad man nu än tycker om mej). Eller är det verkligen på den sidan hästen den fulle gubben senast har ramlat av, för att nu använda den berömda Luther-liknelsen.
OBS 3: Kristi kyrka består oavsett lärdomsväder, det är sant. Om Svenska kyrkan består eller inte, det är däremot en helt annan sak, som bl.a. beror på om vi tar vara på Guds ord eller ej. Ljusstaken kan flyttas. Hur många spår finns det t.ex. idag av de församlingar/kyrkor som nämns i Uppenbarelseboken 2?
Nå, så här skrev jag idag till Budis debattforum:
LIVSFARLIG SLÄPPHÄNTHET, KRISTER BERG!
Ja, Jesus föddes i ett stall. Eftersom det inte fanns rum för honom i härbärget! Ja, Jesus dog på ett kors. Eftersom vi inte erkände honom som härlighetens Herre! Ja, Jesus saknade eget tak över huvudet och var ofta värre ute än rävar och fåglar. Men ska vi därför också idag erbjuda honom en ruin, ett förfallet hus utan tak?
Låt oss inte blanda ihop begreppen. Det är sant, Krister Berg, att kristendom inte är att ha alla rätt på skrivningen. Det är sant att Gud bygger sitt tempel bland ruinerna av våra fromma föresatser, ja i en mening bara kan bygga det när de fullständigt rasat samman, att han som bibeln uttrycker det är nära dem som "har en förkrossad ande". Det är sant.
Men det är inte sant att Gud vill att hans kyrka ska vara en tummelplats för allsköns läror. Visst har du väl läst de apostoliska breven i Nya Testamentet? Rakt upp och ner alltså, inte bara i form av evangelieboksklipp? Nog borde det vara svårt att efter det acceptera dina lösa boliner. "Pastor/präst måste kollas så att de lever upp till bibelns krav på församlingsledare o.s.v." skriver du ogillande om mitt önskade "kvalitetsarbete". Men vad är det som är så orimligt med det? (T.o.m. dagens Svenska kyrka kollar ju rätt noga att dess präster tror "rätt" i vissa enligt kyrkoledningen avgörande frågor; om det handlar om just bibelns krav kan man förstås diskutera, men det borde väl i a f ha handlat om dem). Det är väl självklart att varje samfund som ö.h.t. har ett budskap måste kolla att dess företrädare framför och representerar det på ett någorlunda hyggligt sätt i lära och liv? Blir det inte bara nonsens att förneka det i vissa sammanhang men förutsätta det i andra? Vad är det för fel på någon slags kvalitetsmärkning på ett samfund - skulle inte epitetet "evangelisk-luthersk" vara just ett sådant?
Och när nu såväl John Shelby Spong som Jonas Gardell upprepade gånger bjuds in till församlingar i Svenska kyrkan, inte till debatt med typ Stefan Gustavsson utan som undervisande teologer, så finns det all anledning att påminna om att kristendomen faktiskt har ett identifierbart läroinnehåll. Vad som helst är inte kristet, även om både Spong och Gardell på många sätt är sympatiska och har tänkvärda synpunkter på en del saker. Vi ska inte förvänta oss att villoläran måste verka otrevlig och frånstötande.
Att som du Krister nämna John Shelby Spong som medarbetare till Tomas Sjödin, Peter Halldorf och Harry Månsus (när det gäller att "riva murarna") gör mej närmast illamående. De murar Spong försöker riva är skyddsmurar som måste få stå kvar. (Eller byggas upp igen, se Nehemja bok). Gå gärna in på John Shelby Spongs hemsida eller låna (ej köp!) hans bok "En ny kristendom för en ny värld" (Verbum!) och begrunda Rune Imbergs kommentar . Vad gäller Gardell läs Stefan Swärds analys av hans bok om Jesus . Det som inte är kristendom ska inte kallas kristendom; det handlar inte om intolerans utan om saklighet och anständighet.
Om du och jag i största allmänhet haft olika åsikter om hur allvarlig en villolära måste vara innan man säger ifrån på skarpen, så hade jag inte blivit lika bekymrad som nu. Det kommer alltid att finnas olika avvägningar att göra och personliga hänsyn att ta - mer eller mindre berättigade. Men när du, som så många i vår tid, verkar ta avstånd från all andlig urskiljning och se avståndstagande från någon som helst teologi som "brist på trygghet och tillit till Gud", ja, ser det som "den stora villoläran: rädslan att Gud inte skulle ha allt i sin hand" - ja, då blir det ju bara självmotsägande (och lite lustigt) att du alls replikerade på mej och tog avstånd från min text. Varför har du sådan brist på trygghet och tillit till Gud att du måste gå i svaromål mot mej?
Du har dock rätt i att kampen för "den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga" (Judas brev v. 3) ofta förts på ett ovärdigt sätt (både på 1950-talet, 1500-talet och ännu tidigare). Lika ofta har den nog dock också karikerats av andra, och varje bekymmer för andras frälsning har, liksom idag, ofta stämplats som andligt högmod. I vilket fall som helst ska vi väl inte vara som den fulle bonde Luther talade om, som trillat av hästen men genast ramlade av på andra sidan när man hjälpt honom upp igen. Svaret på alltför hård och kärlekslös kyrkotukt är den tårögda, förebedjande och omsorgsfulla - men i sak oböjliga - som Skriften talar om. Inte ett fullständigt upphörande av all kyrkotukt eller en bakvänd kyrkotukt som ger sej på dem som fortfarande står för kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse.
Det jag ser som en andlig farsot verkar - av Facebookdiskussioner och annat att döma - ha spridit sej långt in i EFS led, längre än det - än så länge - har spridit sej in i styrelsen, som jag känner mej trygg med. Jag tror att du Krister tyvärr kan ha en poäng i följande mening: "EFS:are och andra kristna är generellt inte alls intresserade av varken [vare sej?] teologi eller bibelsyn." Det är väl därför vi nuförtiden så sällan läser t.ex. Johannesbreven, Petrusbreven och Paulusbreven tillsammans under bön och samtal. (Vart tog "läsarna" vägen?).
Men på vilket sätt har vi därigenom blivit mer skickade än Maja-Lisa Söderlund, Calle Rosenius och Lina Sandell att sprida tro, hopp och kärlek hos de människor som saknar det? Vad blir det då för tro (allmän förtröstan?), hopp (allmänt positiva visioner?) eller kärlek (allmän medmänsklighet?)? Det är jättebra med förtröstan, visioner och medmänsklighet i största allmänhet, men talar inte bibeln om "den seger som övervinner världen", "det själens fasta ankare som når innanför förlåten" (alltså ända in i Guds himmel) eller "den kärlek som Gud har i oss och som vi har kommit till tro på"? Och är inte detta just teologi, rentav god och viktig sådan? Ifall vi fortfarande har den bibelsynen (!) att bibeln innehåller Guds uppenbarade ord?
Tack i alla fall för att du svarade, Krister! Jag hade hoppats att någon annan skulle replikera på dej, men jag fick visst göra det själv till slut. Det du skriver får nämligen inte stå oemotsagt! Ur mitt perspektiv är din inställning visserligen så uppenbart förödande att du genom det du skriver själv borde göra dej omöjlig som EFS-präst tills du ändrat dej (liksom jag i annat sammanhang uttryckt att Olof Edsingers alltför engagerade folkutrotningsförsvar i "Krigen i Gamla testamentet" borde göra honom omöjlig som ungdomsledare tills han modifierat sej). Men av någon obegriplig anledning har jag en otäck känsla av att många i EFS, norröver åtminstone, håller med dej, även om jag förvisso inte tror att alla som tigit i just den här debatten samtycker med närmast föregående talare.
EFS styrelse! Avgående och tillträdande missionsföreståndare! Ni måste naturligtvis ta itu med det här och prata allvar både med Svenska kyrkans ledning (som tycks acceptera Spong och Gardell som förkunnare) och med era egna medarbetare (som inte alla tycks ställa upp på EFS syftemål)! Jag vill inte - som Krister tror - bedriva "kättarjakt" bland alla EFS-medlemmar. Men naturligtvis vill jag säkerställa att åtminstone ledare och förkunnare håller sej någorlunda till sina löften om trohet mot kyrkans bekännelse. (Det handlar ju om ren och skär anständighet!). Och bland de ledare som själva är trogna mot den måste vi få bort "jag tror si men det är också OK att tro så"-attityden i avgörande lärofrågor. Att öppna dörrarna för vadsomhelst är inte stort bättre än att själv predika vadsomhelst.
Viktig läsning i dessa frågor - av bättre skribenter än jag:
Fredrik Wislöff (om de båda sidorna av saken):
Ole Hallesby (om kärlekens apostels policy gentemot uppenbara, grova villolärare):
G A Danell (bra komplement)
Gilbert Keith Chesterton (roligt om ortodoxi och kätteri)
Djupt bekymrade hälsningar från Andreas Holmberg i Bollnäs
andreas.holmberg@skutan.smf.se
Lär oss i det stora och det lilla
troget bliva vid din sanning än
och i ödmjukhet och kärlek stilla
alltid känna syskonen igen.
torsdag 12 mars 2009
Gardells Jesus en gång till
Påskvänner!
Måste nästan ge två bra länkar i anslutning till Jonas Gardells Jesus-funderingar. Läs Stefan Gustavssons gamla text om Jesus läskunnighet och möt Dag Sandahls entusiastiska beredskap att berätta om evangeliernas Jesus med anledning av Gardells boksläpp. I bloggtexten Jesus och Jonas eller tvärtom.
Som Sandahl skriver: Gardells bok om Jesus kommer snart. Är du redo?
Jesus från Nasaret går här fram,
än som i gången tid,
löser ur vanmakt, ur synd och skam,
skänker sin kraft och frid.
Himmelriket är nära.
Måste nästan ge två bra länkar i anslutning till Jonas Gardells Jesus-funderingar. Läs Stefan Gustavssons gamla text om Jesus läskunnighet och möt Dag Sandahls entusiastiska beredskap att berätta om evangeliernas Jesus med anledning av Gardells boksläpp. I bloggtexten Jesus och Jonas eller tvärtom.
Som Sandahl skriver: Gardells bok om Jesus kommer snart. Är du redo?
Jesus från Nasaret går här fram,
än som i gången tid,
löser ur vanmakt, ur synd och skam,
skänker sin kraft och frid.
Himmelriket är nära.
måndag 9 mars 2009
Ja, vem var EGENTLIGEN Jesus?
Påskvänner!
När Jonas Gardells bok "Om Jesus" snart kommer ut, hoppas jag att vi inte bidrar till att den blir samma försäljningssuccé som "Om Gud" blev. Däremot kan vi kanske låna den. Det kan nog vara nyttigt att ha läst den. Vi kan och bör ju använda det tillfälle Gardells bok onekligen ger att på nytt visa på vår Frälsare.
På Mellansels folkhögskola har jag läst Trots Allt 2/2009, där David Berjlund gör en intervju med Jonas Gardell om den kommande boken. Jag vill gärna instämma i Gardells uppmaning att brottas med gudsfrågan och sanningen om Jesus - "vi har inte rätt att vara andligt lata", som han säger. Jag finner också Gardells citat om Guds kärlek tänkvärt: "Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det." Det är stort. Men i övrigt finns tyvärr inte mycket att stämma in i. Några anmärkningar:
1) "Jonas nämner hur den första kristendomen spreds och formades av människor som faktiskt inte träffat Jesus, eller tagit avstånd från honom när han levde." (s. 22) Till detta kan man ju bara häpet fråga: Jaså? Paulus kan det nog stämma in på (fast vi kan inte säkert säga att Paulus aldrig såg eller hörde Jesus före sin omvändelse), men de övriga lärjungarna hade väl i högsta grad träffat Jesus under tre lärorika vandringsår? Och inte satt de och väntade på Paulus för att våga sprida och utforma budskapet! Som ju först oftast skrevs muntligt (eller ibland efteråt).
2) Gardell säger: "Och så tycker jag det är ofantligt fascinerande att vi har en kyrka med en trosbekännelse - den apostoliska - där Jesus inte nämns med ett ord. Jag har rabblat den ett helt liv tills någon pekade ut för mig att Jesus inte finns med! Det är bara den kosmiske Kristus, inte ett ord om den Jesus som gick här på jorden och sa att vi skulle älska varandra." Hmm, var det inte så att det verkligen var "den Jesus som gick här på jorden" som pinades under Pontius Pilatus och blev korsfäst, död och begraven? (De orden brukar ju accepteras även av dem som tror att Jesus har ruttnat). Hur man kan få för sej att Jesus inte nämns med ett ord i den nämnda trosbekännelsen? Även K-G Hammar far tydligen nu land och rike runt för att dissa trosbekännelsen - enligt uppgift tyckte han i Ålidhem att den var "stolpig" och borde ersättas med någon sjungen visvariant - och för att, enligt annonserna, lära oss "tro på Gud som om Gud inte fanns."
3) Gardell säger: "Jag påstår att kraven på botgöring och omvändelse är extremt nedtonade hos Jesus", säger Gardell enligt Berjlunds artikel (s. 24). Ja, om man medvetet undviker de mer kravfyllda texterna, förstås. Annars tycker jag mej ha hört gott om uppmaningar från Jesus sida att vända om, både till hela Israel som folk och till städer som Jerusalem och Kafarnaum. "Om ni inte vänder om och blir som barn, kommer ni aldrig in i Guds rike." Människorna som tilltalas "huggormsyngel" har nog också lite svårt att förstå Gardells tal om "extrem nedtoning". Särskilda botgöringar nämns förvisso inte särskilt ofta - och i en mening har Gardell en poäng i att Jesus ofta möter människor, särskilt de som redan dömt sej själva - med en fantastiskt "nedtonad kravlista", ja, han är mot många idel kärlek och förlåtelse. Men om "bästa boten är att aldrig göra så mer", så ställer Jesus faktiskt ett sådant krav i bl.a. Johannes 8 och önskar det naturligtvis hela tiden.
4) Gardell hävdar: "Vad vi än tycker så står det att horor och syndare SKALL gå in i Guds rike, punkt och slut." Inte riktigt, va? Inte ens ett komma fanns där när jag var liten, utan meningen fortsatte: "...skall gå in i Guds rike förr än ni" - åtminstone när jag var liten. Fariséer har det ännu svårare - men det innebär inte att horor och syndare utan vidare kommer in i Guds rike bara för att de är horor och syndare.
5) Gardell: "Rövaren på korset kommer aldrig med en syndabekännelse". Jaså, vad sägs om den här då:
"Vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." (Det är naturligtvis sant att någon generalbikt inte orkas med på korset, och Jesus kräver inte heller en fullständig uppräkning av alla synder).
6) Gardell erkänner: "Det låter ju blasfemiskt att säga att Jesus inte dog för våra synder. Men det gjorde han inte. Det där går tillbaka på hur man tidigt började applicera Yom Kippur, den stora försoningshögtiden, på Jesu död. Det är ett tidigt synsätt, men inte det allra första. Och det talar emot mycket av det Jesus talad oms - tillit till Gud, att förstå att vi redan är förlåtna och räddade." Fast säger inte Jesus att hans blod utgjuts för många till syndernas förlåtelse? Att han ger sej till ett offer för dem, för att de ska bli "i sanning helgade"? Och bestyrks och betonas inte detta än mer även i Nya Testamentets brev? "Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä."
7) Gardell: "Kyrkan är besatt av att vi ska be om förlåtelse, men vad Jesus talade om var att vi skulle förlåta." Nåja, någon motsättning däremellan finns inte hos Jesus, som lärde oss be: "Förlåt oss våra skulder, liksom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."
Teol. heddr. Gardells slutord är lika tänkvärda som ärliga: "Tro inte allt jag säger. Jag är ute efter att påverka dig, som alla andra." Men Gardells teologiska meriter består inte i någon djup och självständig forskning eller ens, som det verkar, i någon riktig förtrogenhet med Nya Testamentet och vad Jesus själv faktiskt säger. Däremot kan han, som jag tidigare skrivit, i en mening äras för att han fört ut universitetets liberalteologi till fotfolket och på så sätt lättfattligt upplyst oss på verkstadsgolvet vad den egentligen handlar om. Det riktigt allvarliga är inte Gardells misstag och missuppfattningar, utan att de liksom bekräftas av proffsteologerna och kyrkans ledning (som han kanske t.o.m. fått dem ifrån?). Låt oss fortsätta be för Gardell och andra "riksteologer", att de och vi på nytt eller för första gången ska få se vem Jesus EGENTLIGEN är!
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som irrar i mörkret.
Du har det ord som ger evigt liv.
Herre, förbarma dig.
När Jonas Gardells bok "Om Jesus" snart kommer ut, hoppas jag att vi inte bidrar till att den blir samma försäljningssuccé som "Om Gud" blev. Däremot kan vi kanske låna den. Det kan nog vara nyttigt att ha läst den. Vi kan och bör ju använda det tillfälle Gardells bok onekligen ger att på nytt visa på vår Frälsare.
På Mellansels folkhögskola har jag läst Trots Allt 2/2009, där David Berjlund gör en intervju med Jonas Gardell om den kommande boken. Jag vill gärna instämma i Gardells uppmaning att brottas med gudsfrågan och sanningen om Jesus - "vi har inte rätt att vara andligt lata", som han säger. Jag finner också Gardells citat om Guds kärlek tänkvärt: "Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det." Det är stort. Men i övrigt finns tyvärr inte mycket att stämma in i. Några anmärkningar:
1) "Jonas nämner hur den första kristendomen spreds och formades av människor som faktiskt inte träffat Jesus, eller tagit avstånd från honom när han levde." (s. 22) Till detta kan man ju bara häpet fråga: Jaså? Paulus kan det nog stämma in på (fast vi kan inte säkert säga att Paulus aldrig såg eller hörde Jesus före sin omvändelse), men de övriga lärjungarna hade väl i högsta grad träffat Jesus under tre lärorika vandringsår? Och inte satt de och väntade på Paulus för att våga sprida och utforma budskapet! Som ju först oftast skrevs muntligt (eller ibland efteråt).
2) Gardell säger: "Och så tycker jag det är ofantligt fascinerande att vi har en kyrka med en trosbekännelse - den apostoliska - där Jesus inte nämns med ett ord. Jag har rabblat den ett helt liv tills någon pekade ut för mig att Jesus inte finns med! Det är bara den kosmiske Kristus, inte ett ord om den Jesus som gick här på jorden och sa att vi skulle älska varandra." Hmm, var det inte så att det verkligen var "den Jesus som gick här på jorden" som pinades under Pontius Pilatus och blev korsfäst, död och begraven? (De orden brukar ju accepteras även av dem som tror att Jesus har ruttnat). Hur man kan få för sej att Jesus inte nämns med ett ord i den nämnda trosbekännelsen? Även K-G Hammar far tydligen nu land och rike runt för att dissa trosbekännelsen - enligt uppgift tyckte han i Ålidhem att den var "stolpig" och borde ersättas med någon sjungen visvariant - och för att, enligt annonserna, lära oss "tro på Gud som om Gud inte fanns."
3) Gardell säger: "Jag påstår att kraven på botgöring och omvändelse är extremt nedtonade hos Jesus", säger Gardell enligt Berjlunds artikel (s. 24). Ja, om man medvetet undviker de mer kravfyllda texterna, förstås. Annars tycker jag mej ha hört gott om uppmaningar från Jesus sida att vända om, både till hela Israel som folk och till städer som Jerusalem och Kafarnaum. "Om ni inte vänder om och blir som barn, kommer ni aldrig in i Guds rike." Människorna som tilltalas "huggormsyngel" har nog också lite svårt att förstå Gardells tal om "extrem nedtoning". Särskilda botgöringar nämns förvisso inte särskilt ofta - och i en mening har Gardell en poäng i att Jesus ofta möter människor, särskilt de som redan dömt sej själva - med en fantastiskt "nedtonad kravlista", ja, han är mot många idel kärlek och förlåtelse. Men om "bästa boten är att aldrig göra så mer", så ställer Jesus faktiskt ett sådant krav i bl.a. Johannes 8 och önskar det naturligtvis hela tiden.
4) Gardell hävdar: "Vad vi än tycker så står det att horor och syndare SKALL gå in i Guds rike, punkt och slut." Inte riktigt, va? Inte ens ett komma fanns där när jag var liten, utan meningen fortsatte: "...skall gå in i Guds rike förr än ni" - åtminstone när jag var liten. Fariséer har det ännu svårare - men det innebär inte att horor och syndare utan vidare kommer in i Guds rike bara för att de är horor och syndare.
5) Gardell: "Rövaren på korset kommer aldrig med en syndabekännelse". Jaså, vad sägs om den här då:
"Vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." (Det är naturligtvis sant att någon generalbikt inte orkas med på korset, och Jesus kräver inte heller en fullständig uppräkning av alla synder).
6) Gardell erkänner: "Det låter ju blasfemiskt att säga att Jesus inte dog för våra synder. Men det gjorde han inte. Det där går tillbaka på hur man tidigt började applicera Yom Kippur, den stora försoningshögtiden, på Jesu död. Det är ett tidigt synsätt, men inte det allra första. Och det talar emot mycket av det Jesus talad oms - tillit till Gud, att förstå att vi redan är förlåtna och räddade." Fast säger inte Jesus att hans blod utgjuts för många till syndernas förlåtelse? Att han ger sej till ett offer för dem, för att de ska bli "i sanning helgade"? Och bestyrks och betonas inte detta än mer även i Nya Testamentets brev? "Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä."
7) Gardell: "Kyrkan är besatt av att vi ska be om förlåtelse, men vad Jesus talade om var att vi skulle förlåta." Nåja, någon motsättning däremellan finns inte hos Jesus, som lärde oss be: "Förlåt oss våra skulder, liksom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."
Teol. heddr. Gardells slutord är lika tänkvärda som ärliga: "Tro inte allt jag säger. Jag är ute efter att påverka dig, som alla andra." Men Gardells teologiska meriter består inte i någon djup och självständig forskning eller ens, som det verkar, i någon riktig förtrogenhet med Nya Testamentet och vad Jesus själv faktiskt säger. Däremot kan han, som jag tidigare skrivit, i en mening äras för att han fört ut universitetets liberalteologi till fotfolket och på så sätt lättfattligt upplyst oss på verkstadsgolvet vad den egentligen handlar om. Det riktigt allvarliga är inte Gardells misstag och missuppfattningar, utan att de liksom bekräftas av proffsteologerna och kyrkans ledning (som han kanske t.o.m. fått dem ifrån?). Låt oss fortsätta be för Gardell och andra "riksteologer", att de och vi på nytt eller för första gången ska få se vem Jesus EGENTLIGEN är!
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som irrar i mörkret.
Du har det ord som ger evigt liv.
Herre, förbarma dig.
tisdag 12 augusti 2008
Gärna ännu mer evangelium från SEA-generalen - också på hans blogg
Påskvänner!
Jag kan intyga att Stefan Gustavsson verkligen kan förkunna evangelium i sina helgbetraktelser i Dagen. Se t.ex. Vägen till frihet, Omskakande, Stolthet, Beroende, Bildspråk och PR-trick. Går man efter dem är han verkligen väl kvalificerad att bli missionföreståndare för EFS, som vissa nu föreslår. Här delas ordet ut på ett sunt sätt, där både lag och evangelium får komma med.
Men går man efter vad Stefan skriver i sina bloggtexter på CredoAkademin så blir bilden delvis en annan. Här är ofta klamydiaepidemier och andra epidemier i fokus (fast texten om skilsmässa var faktiskt skriven av en annan bloggare), och det blir ganska glest mellan evangeliserande Jesus-texter. Alltför glest, tycker jag, trots en utmärkt sommartext om Jesus läskunnighet. (Vad håller teol. heddr. Jonas Gardell på med egentligen?).
Jag är som nog märkts redo att försvara en sund lagförkunnelse också i vår tid. Det vare mej fjärran att racka ner på något som så tydligt behövs, inte minst på det sexualmoraliska området. Det behövs väktarrop och varningsrop. Men jag tycker nog att en generalsekreterare för något som heter Svenska EVANGELISKA Alliansen ändå måste fokusera betydligt mer på Evangeliet om Frälsaren (det har jag också skrivit till Stefan om).
Vad jag vet har varken CredoAkademin eller Svenska Evangeliska Alliansen (där Stefan är generalsekreterare) någon annan målsättning än EFS - nämligen att sprida evangeliet om Jesus. Låt oss då göra det! Förbanna ondskans mörker om du måste (och det måste man ibland, inte minst nu under Peking-OS), men glöm inte att tända ljus! Läs gärna bloggtexten från Stefans utmärkta tal under Jesusmanifestationen! Mer sånt - inte minst på bloggen, Stefan!
Ljuset lyser i mörkret
och mörkret har inte övervunnit det.
Jag kan intyga att Stefan Gustavsson verkligen kan förkunna evangelium i sina helgbetraktelser i Dagen. Se t.ex. Vägen till frihet, Omskakande, Stolthet, Beroende, Bildspråk och PR-trick. Går man efter dem är han verkligen väl kvalificerad att bli missionföreståndare för EFS, som vissa nu föreslår. Här delas ordet ut på ett sunt sätt, där både lag och evangelium får komma med.
Men går man efter vad Stefan skriver i sina bloggtexter på CredoAkademin så blir bilden delvis en annan. Här är ofta klamydiaepidemier och andra epidemier i fokus (fast texten om skilsmässa var faktiskt skriven av en annan bloggare), och det blir ganska glest mellan evangeliserande Jesus-texter. Alltför glest, tycker jag, trots en utmärkt sommartext om Jesus läskunnighet. (Vad håller teol. heddr. Jonas Gardell på med egentligen?).
Jag är som nog märkts redo att försvara en sund lagförkunnelse också i vår tid. Det vare mej fjärran att racka ner på något som så tydligt behövs, inte minst på det sexualmoraliska området. Det behövs väktarrop och varningsrop. Men jag tycker nog att en generalsekreterare för något som heter Svenska EVANGELISKA Alliansen ändå måste fokusera betydligt mer på Evangeliet om Frälsaren (det har jag också skrivit till Stefan om).
Vad jag vet har varken CredoAkademin eller Svenska Evangeliska Alliansen (där Stefan är generalsekreterare) någon annan målsättning än EFS - nämligen att sprida evangeliet om Jesus. Låt oss då göra det! Förbanna ondskans mörker om du måste (och det måste man ibland, inte minst nu under Peking-OS), men glöm inte att tända ljus! Läs gärna bloggtexten från Stefans utmärkta tal under Jesusmanifestationen! Mer sånt - inte minst på bloggen, Stefan!
Ljuset lyser i mörkret
och mörkret har inte övervunnit det.
tisdag 29 juli 2008
Jag är stolt över att Europride kan arrangeras i Stockholm
Påskvänner!
Jag är stolt över att ett arrangemang som Europride kan genomföras i Stockholm utan arresteringar eller grova trakasserier mot deltagarna. Hatbrott mot homosexuella och liknande har tyvärr inte upphört, men verklig homofobi är trots allt på tillbakagång i vårt land. Jag är stolt över alla släktingar och vänner till HBTQI-personer (jo det heter faktiskt så nu) som gjort sej av med gamla fördomar och fobier och bemöter sina släktingar och kamrater som av Gud älskade människor, inte som UFO:n. Jag är stolt över att Svenska kyrkan och EFS:are som Georg Andersson försöker göra bot för gångna försyndelser - inte minst från kristet håll - mot människor som brutit heteronormen på olika sätt. Och försvara dem mot den verkliga hotbild och den verkliga diskriminering som fortfarande finns på många håll.
Ja, det är jag stolt över. Men det finns också sådant jag inte är så stolt över. Jag är inte stolt över att Svenska kyrkan och Sensus (Svenska kyrkans studieförbund) deltar i Europride men inte i Jesusmanifestationen. Jag är inte stolt över den okritiska rapporteringen i riksmedia, som bl.a. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund med rätta påtalar. Jag är inte stolt över att Pridefestivalen inte bara förespråkar speciell hänsyn till och förståelse för en utsatt grupp med funktionshinder (de som inte kan tända på det motsatta könet), utan också den moraliska rätten - inte bara den juridiska - för alla, oavsett läggning och andra förutsättningar, att ha frivillig sex vuxna emellan på alla upptänkliga sätt.
Lägg märke till betydelseglidningen i tvåbarnsmamman, f.d. kärnfamiljsmedlemmen, Tiina Rosenbergs invigningstal, refererat i Åsa Petersens ledarkrönika den 26 juli:
"Vi måste försvara rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på. Som det är nu blir vi belönade av majoriteten när vi liknar dem. Vi får inte vika från vår sexradikalism och könsradikalism. Knip inte med könet, det har aldrig varit en del av vår rörelse!" säger Tiina Rosenberg. Jublet vet inga gränser.
Det är alltså så att I) kampen för straffrihet (den juridiska rätten) som nog de flesta av oss sympatiserar med (tänk på avrättningarna i Iran!) och som i Sverige ledde till en ur liberal synvinkel välkommen legalisering av homosexualitet på 1940-talet, och II) kampen mot sjukdomsstämpeln, som i Sverige ledde till en även ur liberal synvinkel mindre självklar friskförklaring på 1970-talet, nu sist och slutligen har lett till III) kravet på moralisk "carte blanche" från inte bara staten utan från allmänheten och, inte minst, kyrkorna! Ett carte blanche inte bara för homosexuella, beskrivet som pastoralt undantag för personer med ett sexuellt funktionshinder - så långt vore det ju sympatiskt och begripligt - utan ett sexualmoraliskt carte blanche för precis alla grupper, även bisexuella och queerpersoner av olika slag som i mina ögon fegt åker snålskjuts på de entydigt homosexuellas situation. Nu ska plötsligt även de som har ett val skyddas från synpunkter på det valet.
Liberala, sekulära journalister som Charlotta Friberg och Hanne Kjöller på DN får ostraffat be kvinnor att bli ihop med yngre män (i varje fall inte äldre) av jämställdhetsskäl. Här är kärleken tydligen inte alls blind eller kan åtminstone göras mer seende. Men ve den (särskilt den troende) som rekommenderar kvinnor att i görligaste mån bli ihop med män (och vice versa)! Man får utan att stigmatiseras socialt vara skeptisk till att någon gifter sej med sin faster eller att avsiktligt ensamstående föder/adopterar barn, men den som har samma typ av invändningar mot enkönade familjer, eller bara vill bevara den nuvarande äktenskapsdefinitionen, hängs ut i den samhälleliga kylan (kan man ens arbeta som lärare bland alla de många "bisexuella" och identitetsosäkra eleverna i den kommunala skolan då?). Betraktas närmast som nazist.
När RFSL dessutom lyckats med konststycket att få regnbågsflaggan ansedd som en allmän symbol för mänskliga rättigheter, "hissad" på alla Stockholms Lokaltrafiks bussar, så har ju förvirringen blivit total. Det är som sagt en sak att Europride-festivalen i sej är ett tydligt och positivt uttryck för hur Sverige (i stort sett) respekterar mänskliga rättigheter (också rätten att leva hej vilt sexuellt) - och en helt annan sak att RFSL och Pride sprider åtskilliga normer, eller onormer, som också ur vanlig folkhälsosynpunkt måste betraktas som ytterst betänkliga. Här är det accepterande av knapplösa knull och ligg utan kärlekskrav som hägrar - enkönade eller tvekönade eller varför inte både och - och ve den som moraliserar eller ifrågasätter om RFSL verkligen är en opolitisk festorganisation som förenar alla slags människor och därför bör få flagga gratis på SL:s bussar.
"För oss är den knutna näven både ett kamptecken och ett sexuellt redskap" avslutade Tiina Rosenberg sitt invigningstal enligt Stefan Ingvarsson (AB Kulturen 26/7). Har Svenska kyrkan och Sensus och EKHO - eller för den delen Sveriges gynekologer - några synpunkter ens på detta? Antagligen inte. När det gällde Jesusmanifestationen var Svenska kyrkans ledning noga med att att inte förknippas med några olutherska läror (annat än biskoparnas egna). Men på Europride förekommer förstås bara det rena evangeliet i dess allra nyaste form, känt från K-G Hammars, Jonas Gardells och Kay Pollaks masspridda förkunnelse.
Nog är det fler mammor och pappor inom Svenska kyrkan och EFS som reagerar som jag, eller hur? Men av (berättigad) omsorg mot utsatta minoriteter - och, ärligt talat, ibland om våra egna karriärer - vill vi (oberättigat) ligga lite lågt. Aldrig så modest israelkritik påstås ju ibland legitimera antijudiska hatbrott - och vägen är sannerligen smal - men där brukar vi ju ändå inse att ingen åsikt är så klok att inte också en del idioter delar den. Nu är det tid att visa samma ärlighet som modesta israelkritiker och RFSL:are och "komma ut" med våra ståndpunkter utan att bli aggressiva. I samhället men inte minst inom kyrkan. Jag tror att SEA, Stefan Gustavsson och Olof Edsinger gör fel som prioriterar staten. Att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt och övriga riksdagsledamöter tänker som de gör är inte någon större katastrof, anser jag (som liberal). Kanske tvärtom - jag föredrar generellt en alltför liberal lagstiftning framför en alltför teokratisk (det är bara att tänka på 1600-talets Sverige som tyvärr hade många påtagliga likheter med mullornas Iran idag). Men att Svenska kyrkans ledning inte tycks klara av att hitta och hävda sin normativa roll (mellan homofobins hotfulla lagiskhet och syndfrihetslärans falska evangelium) i ett fritt, öppet samhälle - det är verkligen för bedrövligt.
Blott i det öppna har du en möjlighet,
låser du om dig, kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Ge oss nåd att kunna lyda
sanningen som inget skyler.
Ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja, allas Gud.
Jag är stolt över att ett arrangemang som Europride kan genomföras i Stockholm utan arresteringar eller grova trakasserier mot deltagarna. Hatbrott mot homosexuella och liknande har tyvärr inte upphört, men verklig homofobi är trots allt på tillbakagång i vårt land. Jag är stolt över alla släktingar och vänner till HBTQI-personer (jo det heter faktiskt så nu) som gjort sej av med gamla fördomar och fobier och bemöter sina släktingar och kamrater som av Gud älskade människor, inte som UFO:n. Jag är stolt över att Svenska kyrkan och EFS:are som Georg Andersson försöker göra bot för gångna försyndelser - inte minst från kristet håll - mot människor som brutit heteronormen på olika sätt. Och försvara dem mot den verkliga hotbild och den verkliga diskriminering som fortfarande finns på många håll.
Ja, det är jag stolt över. Men det finns också sådant jag inte är så stolt över. Jag är inte stolt över att Svenska kyrkan och Sensus (Svenska kyrkans studieförbund) deltar i Europride men inte i Jesusmanifestationen. Jag är inte stolt över den okritiska rapporteringen i riksmedia, som bl.a. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund med rätta påtalar. Jag är inte stolt över att Pridefestivalen inte bara förespråkar speciell hänsyn till och förståelse för en utsatt grupp med funktionshinder (de som inte kan tända på det motsatta könet), utan också den moraliska rätten - inte bara den juridiska - för alla, oavsett läggning och andra förutsättningar, att ha frivillig sex vuxna emellan på alla upptänkliga sätt.
Lägg märke till betydelseglidningen i tvåbarnsmamman, f.d. kärnfamiljsmedlemmen, Tiina Rosenbergs invigningstal, refererat i Åsa Petersens ledarkrönika den 26 juli:
"Vi måste försvara rätten att ha sex utan kärlek när andan faller på. Som det är nu blir vi belönade av majoriteten när vi liknar dem. Vi får inte vika från vår sexradikalism och könsradikalism. Knip inte med könet, det har aldrig varit en del av vår rörelse!" säger Tiina Rosenberg. Jublet vet inga gränser.
Det är alltså så att I) kampen för straffrihet (den juridiska rätten) som nog de flesta av oss sympatiserar med (tänk på avrättningarna i Iran!) och som i Sverige ledde till en ur liberal synvinkel välkommen legalisering av homosexualitet på 1940-talet, och II) kampen mot sjukdomsstämpeln, som i Sverige ledde till en även ur liberal synvinkel mindre självklar friskförklaring på 1970-talet, nu sist och slutligen har lett till III) kravet på moralisk "carte blanche" från inte bara staten utan från allmänheten och, inte minst, kyrkorna! Ett carte blanche inte bara för homosexuella, beskrivet som pastoralt undantag för personer med ett sexuellt funktionshinder - så långt vore det ju sympatiskt och begripligt - utan ett sexualmoraliskt carte blanche för precis alla grupper, även bisexuella och queerpersoner av olika slag som i mina ögon fegt åker snålskjuts på de entydigt homosexuellas situation. Nu ska plötsligt även de som har ett val skyddas från synpunkter på det valet.
Liberala, sekulära journalister som Charlotta Friberg och Hanne Kjöller på DN får ostraffat be kvinnor att bli ihop med yngre män (i varje fall inte äldre) av jämställdhetsskäl. Här är kärleken tydligen inte alls blind eller kan åtminstone göras mer seende. Men ve den (särskilt den troende) som rekommenderar kvinnor att i görligaste mån bli ihop med män (och vice versa)! Man får utan att stigmatiseras socialt vara skeptisk till att någon gifter sej med sin faster eller att avsiktligt ensamstående föder/adopterar barn, men den som har samma typ av invändningar mot enkönade familjer, eller bara vill bevara den nuvarande äktenskapsdefinitionen, hängs ut i den samhälleliga kylan (kan man ens arbeta som lärare bland alla de många "bisexuella" och identitetsosäkra eleverna i den kommunala skolan då?). Betraktas närmast som nazist.
När RFSL dessutom lyckats med konststycket att få regnbågsflaggan ansedd som en allmän symbol för mänskliga rättigheter, "hissad" på alla Stockholms Lokaltrafiks bussar, så har ju förvirringen blivit total. Det är som sagt en sak att Europride-festivalen i sej är ett tydligt och positivt uttryck för hur Sverige (i stort sett) respekterar mänskliga rättigheter (också rätten att leva hej vilt sexuellt) - och en helt annan sak att RFSL och Pride sprider åtskilliga normer, eller onormer, som också ur vanlig folkhälsosynpunkt måste betraktas som ytterst betänkliga. Här är det accepterande av knapplösa knull och ligg utan kärlekskrav som hägrar - enkönade eller tvekönade eller varför inte både och - och ve den som moraliserar eller ifrågasätter om RFSL verkligen är en opolitisk festorganisation som förenar alla slags människor och därför bör få flagga gratis på SL:s bussar.
"För oss är den knutna näven både ett kamptecken och ett sexuellt redskap" avslutade Tiina Rosenberg sitt invigningstal enligt Stefan Ingvarsson (AB Kulturen 26/7). Har Svenska kyrkan och Sensus och EKHO - eller för den delen Sveriges gynekologer - några synpunkter ens på detta? Antagligen inte. När det gällde Jesusmanifestationen var Svenska kyrkans ledning noga med att att inte förknippas med några olutherska läror (annat än biskoparnas egna). Men på Europride förekommer förstås bara det rena evangeliet i dess allra nyaste form, känt från K-G Hammars, Jonas Gardells och Kay Pollaks masspridda förkunnelse.
Nog är det fler mammor och pappor inom Svenska kyrkan och EFS som reagerar som jag, eller hur? Men av (berättigad) omsorg mot utsatta minoriteter - och, ärligt talat, ibland om våra egna karriärer - vill vi (oberättigat) ligga lite lågt. Aldrig så modest israelkritik påstås ju ibland legitimera antijudiska hatbrott - och vägen är sannerligen smal - men där brukar vi ju ändå inse att ingen åsikt är så klok att inte också en del idioter delar den. Nu är det tid att visa samma ärlighet som modesta israelkritiker och RFSL:are och "komma ut" med våra ståndpunkter utan att bli aggressiva. I samhället men inte minst inom kyrkan. Jag tror att SEA, Stefan Gustavsson och Olof Edsinger gör fel som prioriterar staten. Att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt och övriga riksdagsledamöter tänker som de gör är inte någon större katastrof, anser jag (som liberal). Kanske tvärtom - jag föredrar generellt en alltför liberal lagstiftning framför en alltför teokratisk (det är bara att tänka på 1600-talets Sverige som tyvärr hade många påtagliga likheter med mullornas Iran idag). Men att Svenska kyrkans ledning inte tycks klara av att hitta och hävda sin normativa roll (mellan homofobins hotfulla lagiskhet och syndfrihetslärans falska evangelium) i ett fritt, öppet samhälle - det är verkligen för bedrövligt.
Blott i det öppna har du en möjlighet,
låser du om dig, kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Ge oss nåd att kunna lyda
sanningen som inget skyler.
Ge oss nåd att verkligt äga
din frid, o vår Gud, ja, allas Gud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
