Kyrkoåret med Tony och Martin

Påsk-, advents- och julvänner!

Nye ärkebiskopen är utom all tvekan en utmärkt pedagog. Han och den 18 år äldre Tony Guldbrandzén (biskop i Härnösand 2001-09) arbetade tillsammans fram den fina serien Gudstjänst 1-4 (Bokförlaget Origo 1992) som provats i praktiken i deras gemensamma tjänst i Tumba. Även om evangelieboken ändrades 2003 och därmed i en del avseenden gjorde fyrbandsverket obsolet, vore det synd att bara ställa undan det. De flesta teman är sej ju lika, och även Elisabeth Edströms "bibelvisor" för varje söndag är sannskyldiga pärlor, väl värda att bruka.

Vissa teologiska påpekanden förtjänar att citeras i sin helhet, vilket jag också gjort på åtskilliga ställen i min kyrkoårsblogg Kyrkans solvarv.  Andra känns mest, även så här inför Johannes Döparens adventssöndag, som taffliga försök att dämpa förkunnelsen om domens allvar och omvändelsens nödvändighet. Utvecklingen mot att fira Domssöndag som en ren glädjedag (en fröjd utan bävan) tycks ta fart genom denna gudstjänstserie, och det framställs som viktigt att Johannes Döparens budskap predikas "utan att människor känner sig fördömda." Que? Vem har inbillat just oss att vi ska slippa undan den kommande vredesdomen? Lagen låter oss inte slippa undan, förrän vi betalt "den yttersta skärven".

Sedan måste ju också Evangelium förkunnas, om honom som verkligen betalade "den yttersta skärven" för vår skull. Så att fördömda syndare finner vägen ut ur sin fångenskap - och vägen hem till Fadern. Som Johannes Döparen, lagpredikanten, ropade: "Se Guds Lamm, som borttar världens synd!" Ja, redan i början av sin förkunnargärning var det "syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop" han förkunnade. Gamla förbundets siste profet såg längre än de flesta. Vi måste nog börja lyssna till honom. Nu igen.

Då har inte bara Efs en framtid och ett hopp, utan också Svenska kyrkan, vårt land och vår värld.

Jubilate-gudstjänst EFS Njutånger

Påskvänner!

Idag på den härliga söndagen Jubilate (Fjärde söndagen i påsktiden) är det gudstjänst kl. 11 på EFS i Njutånger. Jag tänker faktiskt cykla dit idag i den doftande vårvätan. Får se om något av barnen nappar!

Nästa söndag heter Cantate och söndagen därpå Rogate (Bönsöndagen). Jubilate, Cantate och Rogate (jubla, sjung och be!). Härliga uppmaningar!

F.ö. har vi vid morgonandakten börjat läsa "Varje dag med Gud" som EFS-förlaget gav ut på 70-talet (i översättning av Tony Guldbrandzén), som jag fick av mina faddrar när jag var sex år. Den håller än! Barnen i "familjen Marklund" är 13, 9 och 5, vilket stämmer hyfsat på våra (som är 12, 10 och 8). Och dialogen är levande, liksom bibelanknytningen. Rekommenderas om ni får tag på den!

Saliga de som hör Guds ord,
saliga de som hör Guds ord,
ja, saliga de,
saliga de
som hör Guds ord och tar vara på det.

Material för reflexion

Påskvänner!

Jag kommer inte ifrån att Anders Brogrens 100-årskliv mot framtiden hör till det intressantaste jag läst det senaste året. Jag tycker vi läser texten igen (om vi gjorde det för ett år sen). Den är bra!

Mindre skojiga men rätt intressanta ändå är Carl-Henrik Martlings minnen från diverse biskopsval och dylikt. Yngve Kalin minns turerna för 10 år sedan kring den nya kyrko(o)ordningen.

Hög- och gammalkyrklighetens skribenter ger tänkvärd läsning även för EFS-are. Jag har en känsla av att vi varit lite för nöjda med att en biskopskandidat (och andra) presenterats som "lågkyrkliga". Och jag anser faktiskt att vi redan nu - innan hagiografierna "sätter sej" - skulle behöva ompröva en del av exempelvis den genuint sympatiske och EFS-anknutne Tony Guldbrandzéns insatser rätt rejält.

Hur kom det sej att han till slut presenterade Jonas Gardell som en väckelsepredikant av Guds nåde och röstade för äktenskapsdeformen? Var det verkligen dit johannelundrektorn Torsten Nilssons teologi med nödvändighet ledde? (I så fall är den definitivt misskrediterad, man jag är ännu inte helt övertygad om att sambandet är självklart). Diskussion skulle behövas...

Tony Guldbrandzén död

Påskvänner!

Missionsföreståndare Stefan Holmström skriver idag tänkvärt från Sundsgården om Aska och död. Där berättar han att han just fått veta att förre biskopen och Svenska bibelsällskapets nuvarande ordförande Tony Guldbrandzén (1942-2010) avlidit (i torsdags den 15 april). Han skulle ju ha medverkat vid en kyrkhelg med EFS i Edsbyn, i S:t Olovs kapell, så sent som sista helgen i februari, men hans medverkan inställdes p.g.a. sjukdom. Och nu är han alltså död, endast 67 år gammal och endast ett halvår efter sin pensionering.

Jag skrev ett litet poem till Tony efter en Annandagpåsk-gudstjänst vi firade med honom och några till i Härnösands domkyrka för kanske 5 år sedan på väg upp till Luleå. (Inspirerad av firningsämnet och av att namnen på härnösandsbiskoparna Franzén och Guldbrandzén rimmar).

"Vad ljus över griften!
Det ser vi
med Härnösands biskop Franzén.
Han fann det i Skriften.
Nu ber vi
för Tony Guldbrandzén:
I tidernas skiften
behåll honom hos dig. Amén."

Tony Guldbrandzén gjorde mycket positivt för EFS och dess förlag, liksom för Sveriges kristenhet i stort. Jag tackade honom i vuxen ålder för hans fina barn- och ungdomsbok "Hemliga fisken" som jag läste med förtjusning i 10-årsåldern. Den blå serien med gudstjänstmaterial (I-IV) är också ett fantastiskt hjälpmedel vid förberedelse för gudstjänst och söndagsskola (!), och även annat praktiskt pedagogiskt material från hans hand har varit av stort värde för många.

Positiv var också hans vilja till kommunikation, vilket gjorde att han både gav sej in i bloggosfären och kunde ses kommentera inlägg på det mer konservativt kyrkliga forumet Kyrkans framtid. Tyvärr hörde han dock - liksom övriga stiftschefer i aktiv tjänst - inte till dem som öppet protesterade mot ärkechefen Hammars ultraliberala teologi (läs Samtal om Gud) eller mot Svenska kyrkans upprepade inbjudningar till den likasinnade men om möjligt ännu mer urspårade s.k. biskopen John Shelby Spong. Han kallade i obegriplig omdömeslöshet Jonas Gardell för "en väckelsepredikant av Guds nåde". Jag vill ändå gärna tro att han inte delade den teologi som i praktiken är ett övergivande av kristen tro, ja, som jag ser det av verklig gudstro/teism ö.h.t., och tar fasta på att han, om än alltför svagt betonat, inte kunde följa Gardell i "riktigt allt" utan ville hålla sej till de "äldre tolkningar" av Kristus som finns i kyrkans trosbekännelser.

Tony Guldbrandzén blev dock tyvärr historisk på så sätt att hans episkopat blev det sista i Sverige som i sin helhet inföll innan Svenska kyrkans 1000-åriga definition av äktenskapet som ett förbund mellan just man och kvinna på bl.a. hans egen tillskyndan upphävdes (samma dag som han gick i pension). Och blev till en "persongemenskap" mellan två stycken i största allmänhet! Jag skrev ett mycket kritiskt brev till honom med anledning av detta (i kyrkomötet hade han ju dessutom dragit paralleller till slaveriets upphävande och liknande, vilket ju - oavsiktligt? - ställde hans motståndare i en rent förfärlig dager). Ett brev som han - lovvärt och kanske karaktäristiskt nog - besvarade både utförligt, vänligt och snabbt, dock utan minsta vilja att modifiera sin i mina ögon kristligt och allmänmänskligt orimliga, men utan tvivel ytterst välmenta ståndpunkt, som nu tycks tillåtas även företrädare för EFS (?).

Men må han trots detta nu vila i frid till uppståndelsens morgon, då allting ska avgöras och klargöras av den ende som bedömer och dömer helt rättvist.

Ni fromma som klagar,
vad sörjer väl ni?
Snart är både dagar
och nätter förbi.
Snart jorden upplåter
sin famn till er ro,
snart uppstår ni åter
likt kornen som gror.
Han själv som dem sådde
skall komma till slut
och samla in skörden,
men först skilja ut
ogräset från vetet.
Halleluja!

Tack för uppvaktning på min 40-årsdag, lift m.m.

Påskvänner!

Jag hade ämnat mej till Edsbyn för en dryg månad sedan (sista helgen i februari), då enligt planerna Tony Guldbrandzén skulle ha medverkat vid en kyrklördag i S:t Olovs kapell. Och likaså hade jag hoppats kunna lyssna till Anders Sjöberg på Brogården i Njutånger kvällen den 13 mars. Men Tony blev sjuk (hoppas han blivit frisk nu!) och vår familj stannade kvar på en skön sportlovsledighet i Lule istället för att hasta ner till Njutånger. Det är väl helt OK - sjuk resp. bortrest måste man ju få vara - men två roliga kontakter med övriga EFS-gänget i Hälsingland blev ju inhiberade i och med det.

Men så lätt kommer man inte undan: Vid min 40-årsdag blev jag istället rejält uppvaktad av Bollnäs-EFS:arna, med både Per Harlings bok "Våra älskade psalmer", blomstercheckar och en vacker slant därtill. Jag får tacka så mycket! Jag trodde länge att ett 40-årskalas bara var en eftergift åt konvenansen, men jag behövde verkligen all den uppmuntran som kom mej till del förra lördagen, när jag firades på Prästnäsgården.

Dagens ros går även (något försenad) till förre distriktsföreståndaren Greger Larsson i Domsjö, som jag fick lift med till Mellansel senast, när jag kom för sent till Övik p.g.a. inställt tåg (trasiga lok). Jag börjar tro att EFS-are är alldeles speciellt liftarvänliga, för pastor Jonas Byström i Gottne erbjöd helt spontant skjuts när jag kånkade en packe böcker mellan Gottne och Mellansel för snart ett år sedan. Jag lovar nu att på vägen mot min 50-årsdag själv ta upp liftare så ofta jag kan ("ni har fått intet - så ge då också för intet").

Tony Guldbrandzén inställd i S:t Olov, Edsbyn

Påskvänner!

Såg i tidningen att dagens möten med stiftschef em Tony Guldbrandzén i Edsbyns S:t Olov ställts in p.g.a. sjukdom. Vi hoppas och ber för biskopens tillfrisknande. Som gammal EFS-predikant och EFS-förlagschef (väl?) står han fortfarande EFS nära på många sätt, och hans barnbok "Hemliga Fisken" som jag fick av en moster 1978 tycker jag verkligen mycket bra om, liksom de fantastiska gudstjänstböcker han medverkade till att få fram under 1980-talet (fyra tjocka, blå böcker med massor av sång-, prediko- och söndagsskoletips, söndag för söndag).

Jag sticker dock inte under stol med att jag anser att han svek sitt biskopsuppdrag grovt genom sitt agerande inför och under höstens kyrkomöte. Både han och jag avgick från våra tjänster i kyrkan samma dag som den nya äktenskapssynen fick laga kraft (den 1 november, Allhelgonadagen), men jag är övertygad om att varken han eller jag får frid och ro förrän den restaurerats. (Både kyrkan och äktenskapssynen).

För kyrkomötesbeslutet är naturligtvis inte hållbart. Hur mycket man än ömmar för konstitutionellt homosexuellas situation, kan man knappast övertyga ens sej själv, långt mindre systerkyrkor och syskonsamfund runt om i världen, att könet enligt kristen tro inte ska spela någon som helst roll ens vid familjebildning och föräldraskap.

Vilket är just precis den ideologiska grunden (den s.k. "queerteologin") till kyrkomötesbeslutet. Det var precis lika underligt att avskaffa det särskilda begreppet för förbundet man-kvinna som det vore att avskaffa särskilda killnamn och låta alla heta Svea (som bl.a Fi! ivrar för). Samma andas barn, samma konstifika queertänkande. Det gynnar sannerligen inte förståelsen för verkligt homosexuellas situation. Eller respekten för ämbetsreformen 1958.

Fast det är klart, det var nog inte ovanstående som Tony G. tänkt tala om i Edsbyn. Hade onekligen varit intressant att lyssna till honom i ämnen där han är mer omdömesgill. Vi får hoppas på och be om god bättring i alla avseenden.

Led, milda ljus, i dunkel, dimfylld värld.
Led du mej fram.

Historisk kyrkomötesdebatt i direktsändning

Påskvänner!

Jag rymde faktiskt från personalmötet och arbetsmiljöinformationen idag - för att se kyrkomötesdebatten på Svenska kyrkans hemsida. (260 tittare just nu on line - det borde ju vara betydligt fler!).

Intressant. Mycket intressant. Och det är inte sagt att jag håller med om alla argument som anförs mot det väntade kyrkomötesbeslutet. Det är ibland rent bedrövligt att höra hur låg inlevelse vissa konservativa verkar ha i rent homosexuellas eller fysiskt könsmissbildades situation. Och flera av dem som försvarar kyrkomötesbeslutet är helt klart lysande talare och får ur den synvinkeln välförtjänta applåder. Det är dessutom helt riktigt att man inte utan vidare kan beskylla dem som förändrar äktenskapet för feghet och följsamhet. Anna-Karin Hammar t.ex. har ju inte vikit sej för någon utan konsekvent - och förståeligt nog - drivit den nu inträdande linjen. Dessutom har de rätt i att det avgörande beslutet skedde 2005 och att vi inte kan skylla på ekumeniska komplikationer (lika dumt som när Lars Leijonborg motsatte sej adoptioner för hs med argumentet att barnen kunde bli mobbade). Man kan ju inte heller med statistik motsätta sej reformen - att den berör alltför få - om den är viktig och hållbar "Anders Wejryd, min vän. Jag tror att du kör en kraschad bil i mål imorgon. Kan det bli möjligt att laga den? Jag ber till Gud att det ska vara möjligt. Tack."

Men det är ändå rent bedrövligt att höra den teologiska expertis som t.ex. tidigare EFS-anknutne Tony Guldbrandzén. Ingen kan annat än beröras av hans vilja att möta homosexuella kamrater positivt. Men det är pinsamt att kärlek, vänlighet och välvilja kan föra en s.k. biskop så långt som till att av möjliga pastorala undantag göra en helt ny äktenskapsdefinition. Ord som: "När jag fick klart för mej att det var de konservativa kristna på 1800-talet som försvarade slaveriet" är dessutom en ren taskspark. Teologiskt konservativa kristna fanns ju lika mycket eller mer bland dem som kämpade emot slaveriet. (I en tid när de flesta tongivande var eller utgav sej för att vara traditionellt kristna var ju både snälla och elaka "konservativa kristna"). Tror avgående stiftschefen Tony verkligen att det bara var liberalteologer och ateister som tyckte illa om slaveriet? Eller att slavhandlarna bara var frommisar?

Marta Axner har alldeles rätt i att frågan rör så mycket mer än äktenskapet, utan även skapelseteologi, människosyn och bibelsyn. Det handlar om queerteologins införande i kyrkan. (Så sa inte hon, men så är det ju). Erik Jonsson (s) i Pites narrativa argumentation utifrån tant Judits "men hordu Erik, viktigast utå alltihopen är ändå att man ha Jesus" (tant Judit), "oändlig nåd", "gränslös kärlek", en inkluderande Gud med ett underifrånperspektiv, är gripande, men skulle ju kunna användas för vilka utvidgningar av äktenskapsbegreppet som helst. Johan Åkesson (s) jämför med ämbetsreformen 1958 på ett sätt som kraftigt misskrediterar den (om han har rätt), inte legitimerar äktenskapsreformen 2009. (Men det fattar han inte själv).

När biskop Martin Lind pratar om äktenskapet som två personers utgivande kärlek i största allmänhet, snackar han ju strunt - precis som en del konservativa som inte verkar inse att en homosexuell relation innehåller en massa okontroversiell utgivande kärlek och inte bara en massa njutningslystnad. Äktenskapet är ju en ram kring en sexuell relation - där utgivande kärlek förvisso också finner sin plats. En sexuell relation som enligt Skriften är ämnad för en man och en kvinna (läs Matt. 19).

Men stiftscheferna Thidevall, Nordin, Hagberg, Aurelius är mycket, mycket intressanta att lyssna till. Måtte dagens debatt ligga länge kvar på nätet.

Gud som allting skapade
sej till lov och pris,
skapade man och kvinna
och satte i paradis,
bjöd dem leva samman
som ett kött och blod,
ha sin Gud för ögonen
och leva i kärlek god.
Gudi vare lov.

Må Koivunen Bylund bli stiftschef i Härnösand

Påskvänner!

Jag känner att jag strax måste lämna det blott alltför aktuella vigselrättsämnet för att inte storkna av den stiftschefliga soppan. Det är utan tvivel skadligt för själen att sysselsätta sej för mycket med elände. Jag kan bara uttrycka min innerliga förhoppning att den nödvändiga förståelsen för entydigt homosexuellas situation inte ska bli lidande av det närmast queer-artade carte blanche som stiftscheferna (nb allihop!) utfärdat i familjebildningsfrågan.

Men jag hoppas helt uppriktigt att Tuulikki Koivunen Bylund nu äntligen får bli biskop. I Härnösand. Det är hon värd. Teologiskt har hon inte mer med evangelisk-luthersk bekännelse att göra än övriga topp-prelater i Svenska statskyrkan, men hon visade stora predikogåvor i Uppsala domkyrka på Reformationsdagen för 11 år sedan, och skötte Fadimes begravning ytterst stiligt ur både estetisk och medmänsklig synvinkel. Vad mer brukar vi begära av en stiftschef?

Jag kan, som sagt, helt enkelt inte med somligas ovana att kalla blott kvinnliga biskopar stiftschefer, medan övriga får behålla biskopsmössan även om de av sina uttalanden att döma vandrar omkring i nattmössan även på ljusa dagen. Jag har inte funnit Christina Odenberg, Caroline Krook eller Antje Jackelén sämre än sina manliga kolleger i något signifikant avseende, och tycker att det är mer än besynnerligt att det tagit så lång tid att - i statskyrkans s.k. biskopsmöte - få fram fler kvinnor än 2 av 14.

Att hanteringen av äktenskapsfrågan kastar sina mörka skuggor också över ämbetsfrågan är dock ofrånkomligt. Särskilt så ofta som man det senaste året fått höra att det ena ger det andra. Från båda sidor i äktenskapsdebatten!

Koivunen Bylund kan säkert göra ett - minst! - lika bra jobb i Norrlands Atén som någonsin gamle EFS-aren Tony Guldbrandzén. Men låt oss be att Svenska statskyrkan skils från både staten och all nypåhittad teologi.

Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör
o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd.