Bönsöndag och gångedag

Påskvänner!

Så har vi fått fira en välsignad Bönsöndag runt om i landet. Jag och min fru for till Ås´ bönhus i Delsbo som fyller 100 år i år (jubileumsfest den 4 september!). Peter Södergård predikade och Owe Timan spelade. Vi sjöng Jag lyfter mina händer, Som ett klockspel hör jag dig, Söken först Guds rike, Blott en dag och Långt bortom rymder vida. Till sist spelade Owe ett postludium som han själv komponerat. Efter gott kyrkfika gjorde jag och Anna-Karin en utflykt till Landgrens grotta söder om Mariagården. Den är byggd av stora stenar den varma sommaren 1852 för att bereda prästen "Lång-Lasse" och hans läsbarn lite svalka. (Präst och konfirmander lär ha byggt den själva!): 

Idag, på den s  k Första gångedagen, var vi fyra stycken som mellan kl 8 och 9ca gick runt Hökberget i Enånger (från gamla kyrkan vid Enångersåa). Efter en ca 3,5 km lång pilgrimsvandring med korta bönestopp och psalmverser kunde vi avsluta med en fika i solen utanför kyrkan. Därefter jobb med affischering inför Kristi Himmelsfärds dag och Söndagen efter Pingst. Och planering av långhelgens konfirmandläger.

Gångedag 1 med bönevandring

Påskvänner!

I 700 år efter Sveriges kristnande var denna "Annandag Bönsöndag" allmän helgdag, då församlingen bad framför allt om god årsväxt. Under medeltiden ofta, därav namnet gångedag, med processioner runt åkrarna (särskilt när den som i år sammanföll med Erik-dagen) och psalmsång. Efter reformationen firades den åtminstone med en gudstjänst kl 8 (enligt 1686 års kyrkolag den stipulerade högmässotiden) varefter ordspråket "Bed och arbeta" fick sin fulla tillämpning genom arbete ute på åkrarna (varför helgdagarna också kallades "lätthelgdagar" i motsats till de som var belagda med arbetsförbud).

Trots att "gångedagarna" (tre eller två) mellan Bönsöndagen och Kristi Himmelsfärdsdag alltså inte hindrade bondens arbete över hövan, i varje fall inte om man bodde i närheten av kyrkan, försökte riksdagen och då särskilt borgarna och prästerna(!) under 1700-talet få dem avskaffade. Första gången det lyckades var 1741, men efter strax därefter timad missväxt återinfördes de 1743 och blev kvar resten av frihetstiden, tills Gustav III och riksdagen 1772 "lyckades" få bort ett tjugotal helgdagar, däribland även apostladagarna, i det som kallats "Stora helgdöden".

Helg eller inte, men perioden Bönsöndag-Pingst kan gärna får vara präglade av bön och förbön. Både för god årsväxt och annat aktuellt i vårt land och vår värld. Allt enligt mönsterbönen:

Gångedag

Påskvänner!

Ni vet väl om att det är gångedag idag också? Igår gick jag och rekade längs Stråsjöleden mellan Enånger och Njutånger (och hittade murklor!!!) samt den blöta gångstigen på västra sidan Långtjärn med två broar över Sjöbyttebäcken.

Gångedagarna är dagarna mellan Bönsöndagen (Rogate) och Kristi Himmelsfärdsdag. Åtminstone måndagen och tisdagen. Även efter reformationen behölls seden att bedjande gå i procession runt åkrar och fält. Bön om god årsväxt, psalmer att sjunga - traditionen höll i ända fram till 1772, då de "avskaffades" tillsammans med apostladagar och tredje- och fjärdedagarna vid jul, påsk och pingst.

Upplysningstidens överhet tyckte väl att bön var slöseri med tid när man kunde hugga i på fälten istället. Annars är väl Ora et labora en bra devis både nu och då, och lite "gångedagar" skulle väl ligga i tiden nu egentligen? Både miljöaspekten och hälsoaspekten och evangelisationsaspekten talar för fler vandringar till gudstjänsten, fler pilgrimsvandringar, processioner och "gångedagar" ö h t.

Glad gångedag på er!

Katekesfråga 192: Hur gör Gud sin vilja rådande hos oss?