Gott Nytt Kyrkoår! Lova Herren!

Påskvänner!

Gott Nytt Kyrkoår!

Även om papperssångboken inte släpps förrän på måndag (fin namnsdagspresent, tycker jag!) kan man redan nu skaffa appen. Jag talar givetvis om Efs:s systerorganisation Elm-Bv och dess sångbok Lova Herren. Dagen intervjuar missionsledaren Daniel Ringdahl, medan Världen idag intervjuar förlagets styrelsesekreteraren Jens Lunnergård. Årets julklapp? Kanske rentav nån Efs-förening som nappar på "Stora föreningspaketet" - 50 sångböcker för 8500 kronor?

Jo, jag erkänner mej skyldig till viss medverkan. Men jag får ingen provision utifrån försäljningssiffror, så ni riskerar inte att gynna mej om ni beställer :o).

Som sagt: Gott Nytt Kyrkoår! Biskop de facto Stefan Gustavsson har skrivit en fin hälsning till oss alla. Och på denna länk får ni en adventssång sång som INTE finns i den nya sångboken, men som fanns i den gamla. Jag tycker den är härlig, precis som Sionstoner 1972 nr 128 ("Tid är nåd") som vi var 4 stycken som sjöng i Efs Njutånger i söndags! Men jag bifogar även Ulf Lundells "Nådens år är här", som inte är en psalm eller direkt kristen sång öht men mycket tänkvärd ändå. Jag är faktiskt glad att Ulf använder och sprider begreppet "nådens år", som ger texten vidare perspektiv än bara t ex "ett nytt år" skulle göra. 

Men naturligtvis är Carl Olof Rosenius´ nyårsbön här nedan, som passar minst lika bra vid kyrkoårets början, alldeles ojämförlig i pregnans och evangelisk lödighet. Både Efs och Elm har tyvärr "slarvat bort" den, men den går ju lika bra att använda ändå. Här med en finsk melodi av Kaarlo Waismaa som föddes året efter att Rosenius dog:

1. Vår store Överherde, till dej vår lovsång går!
Du fått all makt i himlen och på jorden.
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år,
och därför finns den även kvar i Norden.
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand
bär spiran över världen och över detta land,
bär nycklarna till döden och dess rike.

2. Om du nu åter sänker hit ner till denna jord
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja,
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord
att alla dagar du bland oss vill dröja.
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god,
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod,
vi går de dolda skiften glatt till mötes.

3. Ja, vare det som kommer ett härligt Herrens år,
din nåd och makt gör känd på hela jorden!
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får,
föröka nu och stärk den klena hjorden.
Låt många nu få smaka hur underbar du är
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär,
förenade och saliga för evigt.

4. Bevara dina trogna, o Herre, denna tid
i trons uppriktighet och Andens enhet,
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid -
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet.
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod,
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod,
och korsets smälek glatt med dej vill bära.

5. För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej,
som evangelium åt alla unnar!
Låt sändebudens fötter då låta höra sej,
som seger genom Frälsaren förkunnar!
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går,
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår,
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas.

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år), bearb.
Musik: Kaarlo Waismaa (1869-1947)

Bearbetningar av några Sionstoner 1972-sånger

Påskvänner!

Vissa sånger döms ut eller glöms bort p.g.a. några petitesser. "Här har du mig, Herre, din ringaste man" var en av de vackraste nyförvärven i Sionstoner 1972, och följde t.o.m. med in i EFS-tillägget 1986, men mönstrades ut 2003, förmodligen mest p.g.a. maskuliniteten i termerna "din ringaste man" och "människoson" (förf. Tore Nilsson var ju man, åtminstone enligt de könsbegrepp som gällde fram till 2013). Ska alla, även församlingens kvinnor och döttrar, frimodigt sjunga med, och ska sången ö.h.t. överleva på 2000-talet, behövs kanske några enkla ingrepp. Rättsinnehavarna får gärna protestera (så tar jag bort dem), men det här är mitt förslag:

Här har du mej, Herre, den minste du fann,
den svagaste kämpen i skaran.
Jag ber om en plats där jag tjäna dej kan,
och följer du räds jag ej faran.

Här har du mig Herre - jag tror dig, Guds Son,
fast lätt jag förtvivlar och syndar,
men rustar med kraft du mig ovanifrån
till strids för ditt rike jag skyndar.

Här har du mig, Herre - du känner mitt jag
som aldrig vill bli vad du menat.
Men ta mig att tjäna och kämpa idag,
ja, sänd mig, när helt du mig renat!

Här har du mig, Herre, ett barn av den jord,
vars ande det timliga binder.
Men möter jag dig och ditt kallande ord
blir världen ej mera ett hinder.

Jag själv är ju intet. Men ge mig din glöd,
med tjänandets kärlekseld tänd mig
och låt mig få strida din strid till min död.
Här har du mig, Mästare, sänd mig!

(ST 1972 nr 468, förf. var 26 år när sången skrevs)

Den andra sången, också den av Tore Nilsson, har drabbats av "stig/mig"-rimmets upphörande ("Jesus har offrat allting för mig / när han i kärlek gick smärtornas stig"). Jag föreslår:

Jesus har offrat allting för mig,
när han i kärlek tog skulden på sig.
Korset som tyngde, gisslet som slog,
törnet som sargade ödmjukt han tog.

Vem vill då offra allt på hans bud,
vem går med budet från levande Gud?
Jesus stod tyst vid smälek och slag,
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Herre, här är jag, livet jag ger,
följer dej glad under korsets banér.
Jag som är ung vill börja idag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Skulle jag tveka, ställ för min blick
Smärtornas man, då han korsvägen gick.
Han är min styrka, själv är jag svag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

(ST 1972 nr 611, förf. var 23 år när sången skrevs, ngt bearb.)

Nya verbformer och viss förkortning kanske skulle rädda den undersköna norrlandssommarpsalmen om "vita nätters härlighet":

Vi tackar, Herre, för det skimmer
som gjuts kring väna ängars blomst.
En sommardag vår själ förnimmer
ditt ljusa rikes återkomst.

Vår bygd i sol och sunnan blommar
med vita nätters härlighet,
och fylld av doft och rikedomar
är varje fattig lid och vret.

Var när oss, Herre, dessa stunder
och oss den stora nåden giv
att skåda mer av dina under,
tills du blir livet i vårt liv.

När solen sedan vänder åter
och dagen långsamt kortas av
en vila du oss finna låter
i dig, som också hösten gav.

Du gav oss, Herre, detta rike,
du gav ett jordiskt paradis!
Din kärlek känner ej sin like,
dig vare ära, lov och pris!

(ST 1972 nr 669, förf. var 22 år när sången skrevs, ngt bearb)

En liten prepositionsförändring "mot dej" istället för "när dej" kunde kanske bli bra i den vackraste av Tore Nilsson-psalmer - och kanske man också kunde pröva "släckt" istället för "stäckt", samt "om än" i stället för "om ock":

Jag ser din rikedom
trots törnet i din krona.
Du kläder markerna i blom
och vaggar fågelbona.

Du sydde liljans dräkt
och matar korpens ungar
och vårdar jordens hela släkt
av tiggare och kungar.

Åt mej du också skänkt
allt gott som du har kunnat
och mer än här jag drömt och tänkt
i himmelen mig unnat.

Var morgon du mig väckt,
var kväll hos dig jag slutar
och när vart jordiskt hopp är släckt
mot dig jag tryggt mig lutar.

Om än min sång är spröd
och ofta här försvagas,
den stiger dock ur natt och död
tills evigheten dagas.

(ST 1972 nr 20, förf. var 31 år när sången skrevs, ngt bearb.)

Tid och nåd

Påskvänner!

Var idag hem till några EFS-vänner och fick välja och vraka bland en del noter av äldre och yngre datum. Det var bussigt av dem, tycker jag. Några fräscha Halleluja-sångböcker, en del noter på lösblad och ett 10-tal finfina Sionstoner 1972 (det dröjde ju bara 14 år tills psalmboken kom) tog jag med mej hem.

Att slänga gammal bråte kan vara nog så riktigt och nödvändigt. Men att först låta människor se om det är något de finner värdefullt och vill ha, det hör också till en föredömlig hantering av jordens materiella och kulturella resurser, anser jag.

Själv vill jag inte slänga alla ex av Sionstoner (de mest slitna kan gärna få skatta åt förgängelsen) så länge man där - men inte i psalmboken - kan få sjunga Anders Frostensons underbara psalm "Tid är nåd" med dess kongeniala melodi. Visst passar den så här på tröskeln till det nya kyrkoår, det nya nådens år vi kanske får?

Tid är nåd. I alltets mitt
Jesus står. Allt hans är ditt.
Tid är nåd, så länge än
hjärtat nås av kallelsen.
- - -
När hans röst till mig når fram
vill jag så som Abraham
säga "ja" till Gud och gå.
Tid och nåd då följas åt.

Herrens nåd är var morgon ny och andra sånger

Kära påskvänner! Här hemma sjunger vi ibland Margareta Melins fina morgonsång med Leif Lundbergs glada melodi: "Tack min Gud för att jag vaknar / frisk och stark till en ny dag. / Din är dagen, din är solen, / din är jorden, din är jag."

Och ibland sjunger vi första versen på Lina Sandells fina morgonsång med Oscar Ahnfelts svängiga mollmelodi: "Herrens nåd är var morgon ny, / varför skulle vi sörja? / Jordens skuggor, hur snart de fly, / må vår lovsång då börja! / Pris ske Gud, vi mot målet ila, / Jesus följer oss trofast än idag, / bjuder här allt Guds välbehag / och därhemma sin vila."

Det får vi vila i och glädjas åt!

Andra versen på sistnämnda sång behöver förresten bearbetas för att leva vidare - "aga" har fått en så snäv och enbart våldsanknuten definition att ordet knappast är användbart längre. Övriga bearbetningsförslag på äldre sånger kan beskådas i sångsamlingen http://www.sionstoner.blogspot.com/ (Jag knöck namnet från EFS utan att fråga - får väl ändra om nån klagar). De yngre - ofta bättre - sångerna kunde jag dock tyvärr inte ta med där av upphovsrättsliga skäl, därav arbetsnamnet "Gamla Sionstoner". Men jag rekommenderar t.ex. Kyrksång från Verbum och Psalmer i 2000-talet (så får jag lite extra royalty för en översättning av en modernare psalm ;o)