Påskvänner!
Här en predikan av Martin Luther, hämtad från den s.k.
Huspostillan. Observera att Jesus själv givit honom dispositionen - just den här söndagen vore det faktiskt märkligt om predikningarna i våra kyrkor inte vore klassiskt tredelade! Väl bekomme:
Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? Men eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg. Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd. Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna för er. Joh. 16:5-15
|
Detta är ett förträffligt evangelium, ty det handlar framförallt om de höga och nödvändiga trosläror, av vilka vi ha vårt namn och kallas kristna. Därför kan man aldrig nog lära sig det, om man också hör det varje år. Men skall det fästa sig rätt i våra hjärtan så måste det förklaras och betraktas ofta och väl.
Liksom förra söndagens evangelium är också detta ett tröstetal, som Herren höll vid bordet om aftonen, kort innan han blev förrådd och fången. Han åsyftade därmed att väpna sina lärjungar mot den anstöt de kunde taga av hans ömkliga och försmädliga död, så att de icke bara skulle ängslas av den, utan också lära sig inse vad nytta den skulle ha med sig, och därav hämta riklig tröst. Liksom vi för åtta dagar sedan hörde, att denna försmädelse och nöd blott skulle vara en liten tid och sedan bytas i evig glädje, så tröstar han dem även här och undervisar dem om vad denna död skall tjäna till. Han säger: "Nu går jag bort till honom som har sänt mig." Det är: jag skall i morgon spikas fast på korset och dödas. "Ingen av eder frågar mig vart jag går"; eller vad jag därmed vill uträtta. "Men eftersom jag har sagt er detta, är era hjärtan fyllda av sorg."
"Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort." Det sker för er skull. "Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er." Då behåller den onde anden sin makt och sitt välde. "Men när jag går bort, skall jag sända honom till er." Herren vill att vi skall lära och fatta denna trösten och icke taga anstöt av hans lidande, icke heller förskräckas för det, utan trösta oss, eftersom det skall ha den nyttan, att den onde fienden och hans tyranni skall bli förhindrade, och den Helige Ande bli sänd till oss och given åt oss.
Vad det är som den Helige Ande skall uträtta, vad han skall meddela oss och giva oss, det visar Herren vidare, då han säger: "Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, om dom, ty denna världens furste är dömd." (g. ö. straffa världen) Detta är i sanning mycket på en gång, ty den Helige Ande tar ju icke för sig blott en skola, en by eller en stad, utan hela världen till att straffa henne. Den som åtar sig sådant, han måste i sanning ha en stark rygg och ett mäktigt understöd. Ty till världen hör allt som härstammar från Adam, både kejsare, konungar och furstar. Ingen är undantagen, den helige Ande skall straffa dem allesamman genom apostlarna och andra predikanter och säga: Ni är alla syndare, ingen av er är rättfärdig, ingen är lärd, ingen är vis. Ni må finnas i Jerusalem, i Rom, och i vad stånd och värdighet som helst, så blir ingen av er salig, om ni icke låter er undervisas av mig. Annars är ni djävulens barn. Varken fromhet eller helighet eller goda gärningar kan hjälpa er. Detta, säger Kristus till lärjungarna, skall vara den helige Andes ämbete, vilket han skall utöva genom er, ni fattiga tiggare och föraktade människor, och sålunda straffa världen.
Och med detta straffandet är det icke något skämt, ty han skall straffa världen för synd, för rättfärdighet och för dom. Om nu idel synd, men ingen rättfärdighet och ingen dom står att finna i världen, hur skall det en gång sluta, eller vad skall det bli av det? Därför är denna den helige Andes predikan som ett åskslag för världen, i det den säger henne, att hon med alla sina goda gärningar hör djävulen till, och att hon icke kan komma in i Guds rike, så vida icke den helige Ande hjälper henne från synden, gör henne rättfärdig och friar henne från domen. Också Paulus säger detsamma: "Gud har inneslutit allt under synd." Likaså: "Vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen." Och Kristus säger: "Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike." Detta är just den helige Andes predikan, att så straffa världen för synd.
Men vad är synd? Är det icke att stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott och dylikt? Jo, sådant är också synd, men det är ännu icke den rätta huvudsynden, för vilken den helige Ande skall straffa världen. Ty man finner ju mångfaldiga människor, som icke är skyldiga till sådana utvärtes synder. Men till den egentliga huvudsynden, varom den helige Ande predikar, är hela världen skyldig. Eljest kunde han ju icke straffa världen för den. Denna synd är att icke tro på Jesus Kristus. Om den synden vet världen ingenting. Den helige Ande måste först undervisa henne därom, ty världen håller endast det för synd, som är förbjudet i den senare tavlan av Mose lag. Om Kristus vet hon ingenting, ännu mindre vet hon, att det är synd att icke tro på honom. Men det är ju icke att undra på att världen är okunnig om detta, när man till och med i högskolorna, bland lärda kristna, icke anser otron för synd, och allra minst för arvsynd. Ty ingen kan predika därom att otro är synd, utom den helige Ande. Men han gör också med denna predikan hela världen till syndare, då världen annars kan pryda sig med utvärtes gärningar och skaffa sig sken av fromhet.
Det den helige Ande predikar är alltså detta, att hela världen, ingen undantagen, är syndig, därför att hon icke tror på Kristus. Men detta är en underlig predikan, som världen icke är van vid, ja, varom hon alls intet vet, detta att hon skall tro på den människan Jesus. Hon tänker, att om man blott, såsom fariséen i Luk. 18, icke är en mördare, äktenskapsbrytare eller orättfärdig, så räcker det och det behöves då icke något mera. Men den helige Ande predikar helt annat. Han säger: jag vet väl, att ifråga om det utvärtes levernet är den ene frommare än den andre, men huvudsynden, som ni allasamman ligger i, det är den att ni icke tror på Kristus Jesus. Denna synd har ingen förstått eller vetat av, förr än den helige Ande predikat därom. Drag därför raskt och frimodigt denna slutsats: allt som icke sker i tron, det är synd, det må sedan vara klosterlevnad, bön, fasta eller allmosegivande. Är icke tron på Kristus med, så hör du här, att det skall bli straffat. Och det finnes ingen annan väg att bli fri från sådan synd än tron på Kristus Jesus. Detta är en oemotsäglig text, och ingen kan kullkasta den. Det kan icke förnekas, att Kristus här talar om synden och förklarar att det är synd att icke tro på honom. Därav måste ju följa, att om icke tron på Kristus är där, så är människan fördömd med alla sina goda gärningar och dygder, och den helige Ande skall straffa och fördöma henne såsom en syndare.
Alltså är otron den egentliga huvudsynden, ja, källan varur all synd härflyter. Ty då där är otro i hjärtat, så att man icke tror på Kristus, så följer därav först och främst, att man icke tar emot Guds ord, utan antingen föraktar det eller också håller det för kätteri och lögn samt förföljer det, som om det var talat av djävulen. Härav följer sedan annat självsvåldigt och laglöst beteende, i det att man är olydig mot fader och moder eller mot överheten, eller att man icke är noggrann och flitig i det arbete man har att sköta, utan lever oskickligt och oordentligt, fast man i vissa fall kan frukta för människor eller blygas inför dem. Detta är otrons blad och hela träd. Det växer upp och blomstrar från denna rot, från otrons onda rot för vilken den helige Ande straffar världen utan att någon kan säga något till sitt försvar. Ty den som icke tror på Kristus, han har icke den helige Ande och kan därför icke ha någon enda god tanke. Även om han gör något som i sig själv icke är ont utan gott, så gör han det såsom en slav, endast av fruktan, icke av uppriktig och rättsinnig lydnad. Således är världen djävulens tjänstefolk, som icke kan göra, tänka eller tala något gott. Och detta därför att otron är där, källan och brunnen till all olycka.
Den som nu vill avmåla världen sådan den är och ge den dess rätta färg, han kan säga, att världen är den hopen här på jorden, som icke tror på Kristus och som därför klandrar och försmädar hans ord, och som invärtes i hjärtat och utvärtes i levernet med ord och gärning rövar och bedriver allt ont, och därtill missbrukar Guds, vår Herres alla skänker och nådegåvor. Nu, säger här Kristus, skall ni apostlar och alla predikanter gripa er an och uppträda mot sådana människor, och detta bestraffande skall hålla på ända till den yttersta dagen, i det att man skall predika så: det som hör till världen, det hör icke till Kristi rike, och det icke bara för den utvärtes syndens skull, utan för huvudsyndens, otrons, skull. Det hjälper icke, att du går i kloster eller företar dig vad det vara må. Ty så länge otron blir kvar, är du en fördömd syndare, och då hjälper intet. Det enda som kan hjälpa dig, är att du låter denna otro falla, tror på Kristus och tröstar dig av honom mot synd och död.
Ni vet och har ofta hört, vad tro är, nämligen icke blott ett samtycke, att du vet och tror att det som predikas om Kristus är sanning. Utan tron består också i en hjärtlig förtröstan, så att du tar åt dig, att det skett för din skull och dig till godo. Djävulen vet och tror också, att Kristus har dött, men han tror icke att Kristus har dött för honom och honom till godo. En sådan tro, att jag tar det åt mig, och du tar det åt dig, är en gåva som endast den helige Ande ger. Den som nu icke har en sådan tro, att han kan säga: Kristus har dött för mig, för att jag skall bli fri från synden och den eviga döden, han är en okristen och förblir en syndare, om han också plågar sig till döds med goda gärningar.
Detta är nu det första stycket, som är föremål för den helige Andes straffämbete, nämligen att allt är synd, och att vi med alla våra goda gärningar och med allt vårt heliga leverne blir dödade och fördömda såsom syndare, om vi icke tror på Kristus Jesus. Härmed blir munkkåpor och rakade hjässor och munkordnar och allt som man annars kan företa sig för att förvärva syndernas förlåtelse, trampat under fötterna. Ty det går icke ihop, att Kristus har dött för mig, och att jag likväl vill bära en munkkåpa eller göra den eller den gärningen för att bli from och komma in i himmelen. Den som icke vill taga emot denna bestraffning och icke heller vill taga emot Kristus, han bekänner därmed, att han icke tror, och att han är en syndare liksom alla andra som icke har tron på Jesus Kristus.
Det andra stycket är, att den helige Ande skall straffa världen för rättfärdighet. Det är ett hårt ord. Synd har världen, fromhet eller rättfärdighet har hon icke, icke heller vet hon, hur hon skall bli rättfärdig. Vad är det då för en rättfärdighet, det är fråga om? Man ser ju att världen har domstolar och rättvisa. Hedningarna har ju haft ganska förträffliga läror och anstalter för en god borgerlig ordning, och det är ju omöjligt att förklara det för orätt att man straffar tjuvar och mördare. Är då icke allt sådant rätt och gott?
Kristus svarar här: Du må kalla sådant för vad du vill, men kalla det icke för rättfärdighet ty det är det icke. Jag talar nämligen här icke om de lagkunnigas rättfärdighet utan den rättfärdighet, som jag predikar om är denna: "Jag går till Fadern och ni ser mig inte längre." Detta låter besynnerligt och är ännu svårare att begripa, än det som nyss sades, nämligen att jag är en syndare därför att jag icke tror på Kristus. Ty vi tänker så: det finns ju ändå vissa naturliga krafter hos människan, så att hon själv förmår åstadkomma hos sig en viss gudaktighet, göra sig skicklig att ta emot nåden och bedja om den. Det är av sådana föreställningar som det kommer sig, att de påviska än i dag icke kan finna sig vid denna lära. Det låter ju också konstigt och obegripligt, när det säges om rättfärdigheten, att då är du rättfärdig, när Kristus går till Fadern och du icke ser honom. Men i själva verket är detta en mycket kraftig och skön text.
Ty vad vinner man genom att berömma och framhålla goda gärningar? Här står ju Herren Kristi eget ord och säger: Ni blir icke rättfärdiga genom att göra det eller det. Edra gärningar uträtta det icke. Endast detta, att jag går till Fadern kan göra er rättfärdiga. Detta gåendet är den rätta eviga rättfärdigheten. Därom vet världen ingenting, ty i andra böcker finner man icke en bokstav därom. Där heter det, att om man håller de tio buden och icke företar sig något som strider mot landets bruk, lag och ordning, så är man en rättfärdig och ärbar man. Men Kristus talar här icke ett enda ord om det, som du skall göra eller låta bli, utan endast och allenast om det verk, som han utför,nämligen att han går till Fadern, och att vi icke ser honom. Detta och ingenting annat skall vara vår rättfärdighet.
Därför får vi icke, om vi vill bli verkligt fromma, göra början med våra gärningar. Det gör ingen nytta, att du går i kloster, att du fastar och beder aldrig så mycket. Men om du vill bli fri från synden och bli en kristen, så är hjälpen den, att Kristus har gått till Fadern och att du av hjärtat förtröstar på att han har gjort detta. Det räcker. Du skall visserligen göra goda gärningar, ty det har Gud i sin lag bjudit och befallt dig. Men därigenom blir du alls icke rättfärdig inför Gud. Det blir du endast därigenom att Kristus går till Fadern. På den vägen och ingen annan blir vi frälsta från synden och rättfärdiga.
Med Herren Kristi gång till Fadern menas ingenting annat, än att han har lidit, dött på korset och genom döden skilts från denna världen och gått till Fadern, d.v.s. farit upp till himmelen, där han sitter på Faderns högra sida och regerar. Detta ser vi icke, men vi tror det. Och detta är den skatt genom vilken vi blir rättfärdiga. Rättfärdigheten beror således icke på min gärning, kraft och förmåga, utan på Herren Kristi gärning, att han går till Fadern. Det vill på svenska säga: ingen blir rättfärdig eller fri från synden genom något annat än därigenom att Kristus lidit, dött och åter uppstått från de döda. Detta hans gående till Fadern och ingenting annat gör oss rättfärdiga.
Huru stämmer nu detta överens med de påviskas lära, att den som vill bli salig, han måste själv bidraga därtill med sina gärningar. Det är rätt att säga, att en kristen bör leva kristligt och göra goda gärningar, men det är falskt och lögnaktigt att påstå, att man genom sådana gärningar kan bli rättfärdig. Ty rättfärdig blir man endast därigenom, att vår Herre Kristus har gått till Fadern. Här har vi den sanna och rätta rättfärdigheten, som världen icke vet någonting om, utan som endast den helige Ande lär oss. Till stöd för sin gärningslära anför de påviska detta språk: vill du ingå i livet, så håll buden. Men det har en helt annan mening, och den som icke vet, vad det vill säga att hålla buden, kan aldrig åberopa detta språk här. Därför är denna lära fast och viss, att vi icke har någon annan rättfärdighet eller något annat evigt liv än detta, att Kristus har gått ur denna världen till Fadern. Säg därför: vid den läran vill jag förbli, den skall icke djävulen röva ifrån mig eller förvända för mig. Skrämma mig kan han väl och oroa mitt samvete, ty jag vet väl att mina vägar är för svaga mot honom. Men det finns en väg, som icke jag utan Kristus går, i den fullkomligaste lydnad för sin himmelske Fader. Och Kristus skall djävulen aldrig kunna göra till orättfärdig eller syndare, även om han gör mig till en syndare. Därför vill jag tillägna mig honom och trösta mig av honom.
Ty denna Kristi gärning måste man framför allt omfatta med tro. Ingen brist låder vid denna Kristi bortgång och detta Kristi verk. Kristus har en gång för alla fullbordat det Nu kommer det blott an därpå, att vi med tron tillägnar oss det och tröstar oss av det. Tror dudet, så har du det. Tror du det icke, så har du icke heller någonting därav. Man kan icke se det med ögonen. Här står ju klart och tydligt: "Jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre." Vår rättfärdighet kommer alltså helt och hållet utifrån och är byggd blott på Kristus och hans verk eller bortgång till Fadern, på det vi med visshet skall veta vad vi till slut skall trygga oss vid. Berodde det nämligen på våra gärningar och vårt tillfyllestgörande, på vår bikt och vår ånger, såsom man predikat i påvedömet, så skulle våra hjärtan aldrig komma till frid. Ty hur skulle vi kunna veta, när vi ångrat och biktat nog eller gottgjort nog för synden? Därför har vår käre Herre Kristus tagit saken helt och hållet ifrån oss och ställt den hos sig, för att vi skall kunna trygga oss därvid, att hans bortgång till Fadern, hans död och hans tillfyllestgörande kallas och är vår rättfärdighet. Nu kan vi ju icke längre tvivla. Personen är alltför hög och stor, nämligen Guds Son. Han uträttar det verk, vartill Fadern själv förordnat honom, för att vi skall bli hjälpta från synden och döden, såsom också Johannes därför kallar honom Guds lamm.
Ni ser alltså, kära vänner, hur kraftigt denna text fastslår, att rättfärdigheten icke beror av vårt görande och låtande, utan därav att Kristus går till Fadern. Har du genom tron denna rättfärdighet, så gör goda gärningar och beflita dig det bästa du förmår om lydnad mot Gud. Men innan du genom en rätt tro och tillförsikt fäster ditt hjärta vid Kristus, kan du icke göra någon god gärning. Ty hjärtat är då ännu ont och orent, och icke heller är där någon syndaförlåtelse, eftersom där icke är någon tro. Således är en kristens rättfärdighet en särskild slags fromhet, som intet hjärta själv kan tänka ut, utan man måste lära den av den helige Ande. Även om man hör talas om den, så förstår man det icke, utan måste tro det, såsom Kristus här säger: "Jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre." Det vill säga: Ni måste tro, annars kan ni icke fatta det. Detta är de kristnas rättfärdighet, som endast den helige Ande lär oss att förstå. Om världens rättfärdighet kan vetenskapen, den världsliga överheten, de lagfarna, samt fader och moder undervisa oss. Men en kristen äger en särskild kunskap, som världen icke vet någonting om, nämligen att utan tron är allt synd, och att den rätta, eviga rättfärdigheten är grundad endast därpå att Kristus går till Fadern och att vi icke mer se honom.
Det tredje stycket är, att den helige Ande också skall straffa världen för dom. Vad för en dom det är fråga om, anger Herren klart och träffande, då han säger: "Ty denna världens furste är nu dömd." Liksom den helige Ande straffande förehåller världen, att hon har synd, därför att hon icke tror på Kristus, och att hon icke har rättfärdighet, därför att hon icke vet och icke tröstar sig av att Kristus har gått till Fadern, så straffar han henne också för dom, därför att hon icke vet av domen över denna världens furste, och därför fruktar och bävar, när hon likväl icke skulle behöva frukta, om hon lyssnade till Kristus och tillägnade sig hans ord. Ty det är ett förskräckligt kval att ha synd och sakna rättfärdighet, och därjämte icke veta sig någon tröst mot synd, död och annan olycka. Nu säger Kristus, att det också skall höra till den helige Andes ämbete att predika om dom, och att genom evangelium låta utropa över allt, att denna världens furste är dömd, så att han icke kan skada dem, som tror på Kristus och tröstar sig av hans bortgång till Fadern. Väl kan han få ansätta dem än här och än där, och försöka vad han förmår mot dem, men han skall ingenting uträtta därmed. Ty visserligen är han en världens furste, men han är nu dömd. Han har förlorat sin borg och sin rustning och har av Kristus blivit bunden med mörkrets kedjor, såsom Petrus uttrycker sig. Därför skall de kristna icke frukta för honom, nej icke för hela hans rike, som är världen. Ty är fursten dömd, så måste förvisso även världen, som är hans rike, ha förlorat all sin makt.
Detta vet icke de som icke är rätta kristna. De kommer väl stundom till ordet och börjar att tro. Men så snart världen ser bistert och argt därpå, så blir de förskräckta och avfaller, såsom Kristus säger i liknelsen om säden som föll på stengrunden. Men de rätta kristna står fasta. Ty den helige Andes bestraffning ljuder alltid i deras hjärta och öron: varför fruktar du? varför bävar du? vet du icke att denna världens furste är dömd? Han är icke mer någon furste eller herre. Du har en annan starkare herre, som har övervunnit och bundit honom. Låt därför denna världens furste och gud se bister ut, visa tänderna, morra och hota och ställa sig vred, han förmår dock icke mera än en arg hund i kedjan. Den må skälla och springa fram och tillbaka och rycka på kedjan, den kan ändå icke bita dig, ty den är bunden och du går ur vägen för den. Så är det också med djävulen i fråga om var och en kristen. Därför ligger det makt på att du icke är säker utan förblir i gudsfruktan och bön, så skall bandhunden icke kunna skada dig. Men den som känner sig säker och sorglöst går fram utan att akta sig, honom kan bandhunden åtminstone skrämma, även om den icke kommer så nära att den kan bita honom, liksom man ser på arga hundar, att de är lömska och icke alltid låter höra något ljud.
Denna tröst är synnerligen behövlig för dem som har att i världen utföra den helige Andes ämbete och straffa världen för synd och rättfärdighet. Ty det finns intet bestraffande som världen så ogärna vill höra, som när man kallar henne syndare och utropar henne för att vara sådant folk som icke har någon rättfärdighet. När en sådan bestraffning uttalas offentligt, såsom tillbörligt är, då börjar världen att rasa och storma som om den vore ursinnig. Men då är den helige Ande tillstädes och predikar om denna dom. Annars skulle predikanterna bli förfärade och låta sig avskräckas. Därför är det egentligen just för denna saks skull, som den helige Ande kallas Hjälparen. Ty när anfäktning och all annan nöd och fara är på färde, då gör han hjärtan dristiga och frimodiga, i det att han låter dem höra och hjälper dem tro, att denna världens furste är dömd.
Detta är predikan om den helige Andes ämbete, om vad gott han skall uträtta här på jorden, och vad han i synnerhet skall predika och undervisa om. Det är nu visst och sant, att man icke är en kristen, om man icke anser denna predikan och undervisning för den högsta skatt på jorden, så att man hellre vill mista liv och lemmar än mista den skatten. Ty liv och lemmar och vad annat vi äger, det är alltsammans timligt och förgängligt. Men ordet är en evig skatt, som skänker oss det eviga livet. Såsom Paulus säger: "Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror." Därför bör vi av hjärtat glädja oss över den bortgång som Kristus här talar om, dag och natt tacka Gud, vår nådige Fader, för den och bedja, att han må bevara oss i denna kunskap och låta oss allt mer tillväxa i den dag efter dag, på det att vi må bli fria från synden och delaktiga i den eviga rättfärdigheten, samt rätt kunna trösta oss av den domen, att denna världens furste är dömd.
Efter denna predikan fortsätter Herren och säger: "Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen." Vi vet väl, hur de påviska förklarar denna text. Ty med detta språk försvarar de alla sina ändringar och nyheter och påstår att den helige Ande har infört dem, och att Kristus här har förutsagt detta. Men det förhåller sig helt annorlunda. Den rätta meningen av dessa Kristi ord är denna: Ni har nu hört, vilket ämbete den helige Ande skall föra, och vad han skall uträtta bland er. Härom skulle jag ha mycket att säga er, men ni kan icke förstå det än, utan måste först ha erfarit det. Ty utom det som jag nu sagt er, skall den helige Ande också göra detta, att han leder er i sanningen och bevarar er för falsk och förförisk lära. Ty där denna den helige Andes ledning saknas, där tar man lätt miste om sanningen och avviker från ordet. Villoläraren Arius hade ett eller två språk, som han höll sig vid, men han förbisåg så många andra förträffliga och klara vittnesbörd om Kristus. Vederdöpare förkastar barndopet och anför till stöd därför, att Herren har sagt: "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem." Eftersom hos äldre undervisningen måste gå före dopet, så drager de därav den slutsatsen, att man icke heller skall döpa barnen, förrän man kan undervisa dem. Det har gått på samma sätt med nattvardens sakrament. Man har gått förbi Kristi tydliga och klara ord och låtit dem ligga. I stället har man letat upp och sysslat med några dunkla och osäkra ord av kyrkofäderna och vissa gamla lärare. Det går således mycket lätt att falla i villfarelse, när den helige Ande icke uppehåller och leder oss.
Sedan, säger han, skall den helige Ande också profetera och förkunna för eder vad komma skall. Detta är också ett av den helige Andes verk och på detta ha vi åtskilliga exempel i Apostlagärningarna. Dessutom skall han, säger Kristus, förhärliga mig, d. ä. uppfylla edra hjärtan med en rätt kännedom om Gud, så att ni vågar och lider allt för min skull och har eder tröst och glädje i mig. Men om jag talar aldrig så länge med er om detta, så förstår ni det icke, förr än ni får erfara det. Därför vill jag nu låta det stanna vid vad jag nu sagt. Och jag har sagt det för att ni icke skall bli förfärade över min bortgång utan glädjas över den, eftersom jag då skall sända till er den helige Ande. Han skall här i världen förvalta detta straffämbete, genom vilket ni skall bli rättfärdiga och fria från synden samt få en evig tröst.
Detta är den lärdom som vi får av dagens evangelium. Gud Fader sände nu genom Kristus sin Ande i våra hjärtan. Och han uträtte och fullborde i nåd detta verk. Amen.
Inlägg
