På det liv jag inte levde...

Påskvänner!

Jag har fått berättas för mej att bibelläraren och bibelöversättaren, missionsförbundaren och sedermera EFS-aren teol dr David Hedegård, som dog när jag var 1 år och som jag alltså inte har några egna minnen av, i sina predikningar ofta citerade ett par rader som varit svåra att återfinna någon annanstans: "På det liv jag inte levde, / på den död jag inte dog / grundar jag ett evigt liv." Nu har jag hittat raderna på engelska, i den här fina sången:

Arvet från Torsten Nilsson del 2

Påskvänner!

Jag vill verkligen gärna, liksom Tomas Nygren i sin runa över Torsten Nilsson, betona Nilssons positivt kristliga insats. Trosläran "Ropet och svaret" är katolsk, allmänkristen, i bästa och förnämsta mening, och en värdig svensk motsvarighet till den norska "Jag vet på vem jag tror" av Carl Fredrik Wislöff. Och vad gäller Torsten Nilssons insats fram till omkring 1970 är även mina konservativaste vänner i norr överens om hans gåva att framställa evangelisk-luthersk tro pedagogiskt och innerligt. Vittnesbörd om vad han fått betyda andligt även senare har också nått mej från EFS-are i umebygden.

Till detta vill jag foga att jag personligen sympatiserar med att han väckte viktiga frågor kring lagens betydelse och kring bibelsynen. Jag tror också att jag i långa stycken kan följa hans resonemang där. Det märkliga är att en av de konservativare så respekterad teolog som den nämnde Carl Fredrik Wislöff i sin troslära också kunde tala om symboliska drag i urhistorien utan att, vad jag vet, råka ut för hårda angrepp. Eller att en annan känd och respekterad norsk "roseniansk" förkunnare, Öivind Andersen, i sin romarbrevskommentar kunde lämna öppet för att orden i Rom. 14:5f. har en tillämpning också på vilodagen och tredje budet - utan att någon ropade "antinomist" efter honom.

Var då Torsten Nilsson ovanligt provokativ i sin debattstil eller torgförde han mer långtgående avvikelser från EFS:s traditionella linjer? Jag har hört honom för lite (d.v.s. inte alls) och läst för lite för att riktigt kunna avgöra det. Ibland framstår hans insats i debatten kring boken "Bibelsyn och bibelbruk" eller kring en viss professor Edvin Larsson som det verkligt kontroversiella - där EFS:s styrelse, till stor del förgäves, försökte gjuta olja på vågorna och "lägga locket på" istället för att öppet presentera skiljelinjerna för missionsvännerna, jfr BV-schismen för 100 år sedan. Vissa hävdar att Torsten Nilsson i Budbäraren var tidigt ute med att i praktiken jämställa samboskap med äktenskap (Valentin Bergqvist och Arnaldo Tiburzi har jag sett gå väldigt långt åt det hållet i nyare tid - inte undra på att unga EFS-are i norr inte alltid är så noga med att gifta sej om deras EFS-präster säger att de egentligen redan är gifta!). Och det vore, menar jag, i så fall verkligen uppseendeväckande och illavarslande. Men det skulle kunna vara ett tillspetsat referat, präglat av den misstro som Torsten Nilsson (med rätt eller orätt) möttes av i vissa kretsar under 1970-talet. 

Vad jag själv har läst är dock debattskriften/pamfletten "Lystring" - och där går han till så hårt angrepp mot David Hedegårds debattstil att man, faktiskt, börjar fråga sej om Torsten Nilssons är så mycket bättre. Eftersom Hedegård, som var känd bl.a. genom sin bibelöversättning och liksom Torsten Nilsson respekterad i vida EFS-kretsar, blev föremål för så hård kritik (och själv säkert delat ut minst lika hård), skapades en polarisering som märks av än idag. På något sätt har jag upplevt den de senaste 10 åren i samband med K-G Hammar och andra liberalteologer: tar man avstånd från Hammar anses man av somliga EFS-are liksom vara på linje med Hedegård och vilja hamna i en sekteristisk pytteliten luthersk frikyrka. Liksom - å andra sidan - många med mej anser att den som INTE reagerade mot Hammars teologi drunknat andligen i en (i förhållande till den världsvida kristenheten) sekteristisk jättestor luthersk folkkyrka. 

Vi får aldrig veta Torsten Nilssons syn på den senaste utvecklingen. Hans hälsa vacklade och han har under hela mitt liv som vuxen varit försvunnen från den offentliga debatten. Men jag kan inte tänka mej att han såg Hedegård-linjen som den enda faran för EFS eller Svenska kyrkan. Även om det av olika skäl blev den fronten som fick mest uppmärksamhet. Och jag vill inte tänka mej att han genom pamfletten "Lystring" ville avvisa all kamp för tron och all allvarligt kritisk granskning av moderna teologer, bara för att han så uppenbart ledsnat på, och kanske själv drabbats av, David Hedegårds polemik.

Det vore intressant med kommentarer från personer med ännu större insikt i Torsten Nilssons teologi och liv än jag! Jag har hittills velat ligga lågt med offentliga ifrågasättanden av honom p.g.a. rädsla för att han på något sätt skulle nås av och plågas av dem utan att vara förmögen till självförsvar. Men när han nu är bortom mänskligt klander och beröm, skulle jag finna det mycket värdefullt med en allsidigare utvärdering av hans insats än decorum tillåter en dödsruna att innehålla.

Lär oss troget taga vara

på det ord oss givet är.

Led oss i ditt ljus, det klara

på den väg som till dig bär.

Arvet från Torsten Nilsson

Påskvänner!

På EFS:s hemsida [och i tidningen Dagen, anm. 090506] meddelas att förre budbärarredaktören, johannelundsrektorn m.m. Torsten Nilsson (1925-2009) har avlidit i en ålder av 83 år.

Om det finns mycket att säga. Jag hörde redan i unga år mycket om Torsten Nilsson men läste först i vuxen ålder något av honom. Läsningen har i huvudsak givit positiva intryck, särskilt "Ropet och svaret" förtjänar sin minor classic-status. Även "Nutidsmänniskan och evangeliet" och "Tio bud eller inga" (vilken provocerande men inadekvat titel!) var ytterst fängslande och till allra största delen bibelförankrad och övertygande läsning. Fast särskilt den sistnämnda vållade på sin tid en oerhörd debatt (distinktionen mellan 10 Guds bud som icke-bindande moselagstiftning och 10 Guds bud som av Nya Testamentet bekräftad evig morallag - med reservationer för sabbatsbudet - är förvisso inte helt lätt att uppfatta). Och tillsammans med mer eller mindre offentliga tankar kring bibelsyn och bibeltolkning ö.h.t. gjorde den att förtroendet för Torsten allvarligt rubbades bland många EFS-are, bl.a. i Västerbotten (där Lutherska Bibelstudiestiftelsen, nuvarande Evangelisk-Luthersk Samling, bildades i början av 1970-talet), men även på andra håll. Bl.a. Olof Emgård, ledamot i EFS riksstyrelse, som också i dagarna gått ur tiden, hade starkt kritiska synpunkter.

Och genom att den av goda skäl mycket beundrade Torsten Nilsson fr.o.m. 1970-talet - genom bl.a. sitt bidrag till den omdiskuterade boken Bibelsyn och bibelbruk och sin mot teol dr David Hedegård riktade pamflett Lystring - kom att uppfattas som (och kanske också verkligen blev?) mer fronderande mot konservativa bibelläsare än (som tidigare) mot förnekare och liberalteologer (dit många, säkert till största delen med orätt, nu räknade honom själv), så tycks åtskilliga av hans lärjungar och efterföljare - så mycket anser jag bestyrkt genom egna förstahandsintryck - ha blivit fullständigt oförmögna att på skarpen ta itu med det alldeles obestridliga och alltmer uppenbara avfall från inte bara evangelisk-luthersk lära utan igenkännlig kristen tro ö.h.t. som under de senaste decennierna börjat grassera inom Svenska kyrkan. Räddade vi oss verkligen från det stenhårt konfessionalistiska dike som David Hedegård drog mot bara för att tillsammans med hela Svenska kyrkan styra mot liberalteologins och religionsblandningens avgrund - och därmed, paradoxalt nog, i praktiken närmast övertydligt bekräfta relevansen i David Hedegårds varningsrop både i debattartiklar mot Torsten Nilsson (och biskoparna) och i böcker som "Ekumenismen och bibeln"?

Framtiden får visa det. Själv har jag en förhoppning om och, faktiskt, en förväntan på att Spong- och Gardell-evangeliet ska få alla krafter inom EFS som fortfarande i någon begriplig mening står för evangelisk-luthersk tro och bekännelse att enas i försvaret för de fullständigt grundläggande delar av det kristna budskapet som rör Guds själva existens som Skapare och Upprätthållare och Herren Jesus betydelse som sann Gud och sann människa. Och som "det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens." 

Även om man anser att David Hedegård gick för långt i biblicism, luthersk-konfessionalism och Torsten Nilsson-kritik kan man väl ändå inte anse att kampen för vårt budskaps bevarade innehåll och för en kristustrogen skriftutläggning är principiellt onödig eller ska föras med undfallenhet och mildhet? Ger vi upp eller är alltför försiktiga får vi så klart Spongs lärjungar som biskopar. (Om vi nu inte faktiskt redan har fått det, redan före Ulfvebrands kandidatur - jag tänker bl.a. på Claes-Bertil Ytterberg och K-G Hammar). Och den dag jag måste motivera för ledande EFS-are varför det är katastrofalt, så har EFS förlorat hela sitt existensberättigande.

Vad gäller både Hedegård, Emgård och Nilsson m.fl. inblandade i debatten för 40 år sedan får vi nu ödmjukt säga: Vila i frid till uppståndelsens morgon.

Länge, länge har mitt hjärta

suckat, längtat efter friden,

sökt i oro och i smärta,

aldrig funnit den i tiden.

Du, o Gud, dess rop besvarar,

vanmakt du i visshet vänder,

du din vilja uppenbarar

när till oss din Son du sänder.

Salig, salig, den som kände,

den som trodde dig allena,

sanne Gud, och den du sände

att med dig oss än förena.

Jesus Kristus, du är vorden

vägen, sanningen och livet,

och i himlen och på jorden

är ej annat namn oss givet.