Hans Lindholm avtackas i Järvsö

Påskvänner!

Idag avtackas Hans Lindholm, 74, vid högmässan i Järvsö EFS-kyrka för sin gärning som "distriktspräst" eller "resepredikant" här i Hälsingland. 

Igår firade kristenheten Simon- och Judasmässodagen till minne av två apostlar som sändes ut tillsammans, Simon Ivraren och Judas Taddaios. Och av vilka åtminstone aposteln Judas enligt traditionen redan på 50-talet (inte 1950-talet!) kom ända till Armenien, en av världens äldsta kristna länder dit vår missionssekreterare Erik Johansson snart far för att arbeta som pastor. Armeniens apostel, inte dåligt. 

Ett ord av honom finns bevarat i vår bibel. Under vår Frälsares avskedstal ställer Tomas en fråga om vart Jesus går, och då börjar fler lärjungar också flika in saker. Filippos vill att Jesus ska visa dem Fadern och Judas - inte han som kallas Iskariot, skriver Johannes - frågar varför Jesus ska visa sej för dem men inte för världen. Det är ju en bra fråga, och Jesus säger att den som älskar honom bevarar hans ord, och då ska hans Fader älska honom och både Fadern och Sonen ska komma till honom och stanna hos honom. Men "den som inte älskar mig bevarar inte mina ord". Det är alltså genom att bevara Jesus´ ord som vi får se honom som han verkligen är. Och både Judas och Johannes, som skrev ner detta, bevarade verkligen Jesus´ ord - för att hela världen skulle få se honom och tro.

Judas är ett fint namn som tyvärr kommit i vanrykte i kristna (inte judiska) kretsar. Vi borde mycket oftare citera Judas´ brev om "den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga". Vi borde oftare berätta om Judas Mackabaios och hans bröder, det judiska folkets frihetshjältar. Vi borde oftare tala om att vår Frälsare är av Judas stam. Och vi borde oftare berätta om Armeniens apostel Judas och hans fina samtal med Frälsaren och Mästaren den där kvällen då nattvarden instiftades. Förrädaren (som jag spelar varje påskspel) har fått alldeles för stort utrymme, tycker jag.

Men Hans är ett populärt namn, och i Danmark och Norge är det mycket tydligare att det är samma namn som Johannes, när midsommaraftonen heter "Sankt Hans aften". I Frankrike säger man Jean, och vår kungs farfars farfars farfar, Karl Johan med svampen, hette ju egentligen Jean Baptiste, alltså Johannes Döparen, som firas vid midsommar. Medan hans bror hette Jean Evangeliste, alltså Johannes Evangelisten, som firas Tredjedag Jul när vi brukar ha julfest på Efs i Njutånger.

Nu vet jag inte om det är Döparen eller Evangelisten du Hans fått namn efter, men du har ju drag av båda. Döparen, botspredikanten, brukar ju ofta få representera Lagen och Profeterna, både som gamla förbundets siste profet och för sitt kärva budskaps skull, och evangelisten får då representera just Evangeliet och nya förbundet. Men så uppdelat är det förstås inte, och Luthers definition av lag och evangelium är ju också medvetet schematisk: varje rätt förkunnare har både dom och nåd, liksom både Gamla och Nya testamentet vimlar av både varning och tröst. Johannes Evangelisten skriver ju "men den som vägrar att tro på Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom." Och Johannes Döparen ropar: "Se Guds Lamm, som bär bort världens synd", ett rop som i böneform sjungs vid varje högmässa. Agnus Dei. O Guds Lamm.

Men den bönen tar en del moderna präster avstånd ifrån. Från offerteologin som uttrycks med Johannes Döparens ord. Men med Hans har vi kunnat vara trygga. Det skönaste herdaminnet man kan få är väl det Johannes Döparen fick: "Visserligen gjorde Hans inget tecken (fast det vet väl inte du var det en som sa) men allt han sa om Jesus var sant." Och Jesus sa till aposteln Judas - inte den som förrådde honom: "Om någon älskar mig, bevarar han mina ord, och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och stanna kvar hos honom."

Judasmässodagen och Erik i Armenien

Påskvänner!

Vet inte om särskilt många Efs-are firar Simons och Judas´ apostladag, d v s "Simons- och Judasmässodagen"? Dagen var helgdag i Sverige omkring 700 år (fram till Stora helgdöden 1772) och i mina gamla psalmböcker finns både textläsningar och psalmförslag för "Helige Simon och Helige Judas" (även i min samiska psalmbok tryckt i Piteå så sent som på 1870-talet!).

Dagens apostel Judas (Taddeus) blev ju inte någon förrädare utan räknas som armeniska kyrkans grundare. Armenien är ju en av världens äldsta kristna länder och Judas anges ha kommit dit på 50-talet (inte 1950-talet, alltså) och dödats år 66. Lite roligt att fira aposteln Judas just nu, när vår missionssekreterare Erik Johansson ska vara tjänstledig hela 2024 för att verka som pastor i just Armenien. Även viktigt att lyfta det vackra namnet Judas så att det inte blir liktydigt med "förrädare" - vi har ju även t ex Judas brev i bibeln och den judiske nationalhjälten Judas Mackabéus. Och Jesus var ju av Judas stam.

Förutom de sedan gammalt föreslagna texterna på Judasmässodagen kan man särskilt läsa Johannes 14. Det var ju liksom så att Tomas´ frimodiga sätt att avbryta Jesus med en fråga ("Herre, vi vet ju inte vart du går - hur kan vi då veta vägen?" liksom smittade av sej den där gången då lärjungaskaran umgicks med Jesus sista gången före hans lidande och död. Filippos utbrast: "Herre, låt oss se Fadern - det är nog för oss!" och fick närmast en reprimande av Jesus ("den som har sett mej har sett Fadern"). Men inte värre än att också Judas (Taddeus, inte Iskariot) vågade sej fram med en fråga: "Herre, hur kommer det sej att du ska uppenbara dej för oss men inte för världen?" Och Jesus gav honom (och oss) det lika uppmuntrande som allvarliga svaret: "Om någon älskar mej bevarar han mina ord, och Fadern ska älska honom och vi ska komma till honom och stanna kvar hos honom. Den som inte älskar mej bevarar inte mina ord."

Passionsandakt 7 - Getsemane II

Påskvänner!

Rent formellt hör gripandet av Herren Jesus till Tredje akten ("vad Jesus gör och lider inför översteprästerna och Stora rådet"), men samtidigt äger det ju rum i samma olivlund (Getsemane=Olivpressen) som Andra akten utspelar sig i. Så man kunde gott kalla denna scen "Getsemane del 2" eller "Judas gör entré". Observera hur Jesus förekommer Judas kyss, som enligt Johannes´ berättelse ter sej skäligen överflödig, men han ville väl få göra skäl för sina trettio silverpenningar. Observera även att Markus aktade sej för att namnge den som brukat våld mot översteprästens tjänare (fast han bättre än de flesta visste att det var Simon Petrus), medan vännen Johannes frimodigt kunde ange förbrytaren som ju då redan var korsfäst (fast ca 30 år efter sin Mästare).

Det känns f ö märkligt att även jag en dag 1996 kom till Getsemanes olivträdslund vid foten av Olivberget, efter att ha fotvandrat över bäcken Kidron, och kunde beskåda de gamla olivträden, av vilka åtminstone något kan vara 2000 år gammalt. Från den tid då Jesus var där med sina lärjungar, alltså. "Den stunden i Getsemane / jag aldrig glömma kan", skrev E Hammond sedan han varit där. "Gud har i sin fotografiatelje / ett mörkrum som heter Getsemane", skrev Nils Ferlin. 

AKT 3, STYCKE 1: Jesus grips.

Medan Jesus ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och Judas hade tagit med sig den romerska vakten, så ock några av översteprästernas och fariséernas tjänare, och han kom dit med svärd och stavar, lyktor och bloss. Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: "Den som jag kysser, den är det. Honom ska ni gripa och föra bort under säker bevakning." Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick fram och sa till dem: "Vem söker ni?" De svarade honom: "Jesus från Nasaret." Jesus sa till dem: "Det är jag." Då vek de tillbaka och föll till marken. Åter frågade han dem då: "Vem söker ni?" De svarade: "Jesus från Nasaret." Jesus sa: Jag har sagt er att det är jag, om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå." Ty det ordet skulle fullbordas som han hade sagt: "Av dem som du har givit mig har jag inte förlorat någon."

Och Judas trädde nu strax fram till Jesus och sa: "Hell dig, rabbi!" och kysste honom häftigt. Jesus sa till honom: "Judas, förråder du Människosonen med en kyss?" Då steg de fram och grep Jesus och tog honom fången. Då nu de som var med Jesus såg vad som var på färde, frågade de: "Herre, ska vi hugga till med svärd?" Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat, och tjänarens namn var Malkus. Då sa Jesus till Petrus: "Stick ditt svärd i skidan. Ty alla som tar till svärd ska förgöras med svärd. Eller menar du att jag inte kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur blev då skrifterna fullbordade, som säger att så måste ske? Skulle jag inte dricka den kalk som min Fader har givit mig?" Och han rörde vid tjänarens öra och helade honom.

Sedan sa Jesus till dem som hade kommit emot honom: "Såsom mot en rövare har ni gått ut med svärd och stavar. Fastän jag varje dag har varit med er i helgedomen och undervisat, har ni inte sträckt ut era händer emot mig; men detta är er stund, och nu råder mörkrets makt. Och allt detta har askett, för att profeternas skrifter ska fullbordas."

Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. 

Jesus, dig i djupa nöden

dina egna överger.

När du går för dem i döden

vågar de ej följa mer.

Också jag, som du har vunnit

med ditt blod som för mig runnit,

frestas lätt att liksom de

fegt min Herre överge. 

Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i ett linnekläde som var kastat över blotta kroppen; honom grep de. Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken. Och den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna grep Jesus och band honom och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen svärfar till Kajfas, som var överstepräst för det året. Men Hannas sände Jesus bunden till översteprästen Kajfas. Och det var Kajfas som under rådplägningen hade sagt till judarna att det vore bäst om en man finge dö för folket. Och alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda församlade sig.

"Låt Jesus dö för folket",

sa Kajfas, han var präst. 

Så lät han orden falla - 

//: "Låt en man dö för alla, 

det tycker jag är bäst ://, 

Dymmelonsdag med påskvandring

Påskvänner!

Fyra påskvandringar blev det idag! Jag var som vanligt Judas. Vi har nog en lite "hemskare" påskvandring än Malin Aronsson, men jag kan förstå vad hon menar när hon skriver så här.

Katekesfråga 179: Vem ohelgar Guds namn?

Judas kyss det första (dåliga) "aprilskämtet"?

Påskvänner!

Prosten och nuvarande falkenbergsbon Anders Brogren skriver som vanligt mycket intressant, inte bara för "nördar" (se hans slutkläm). När blev Jesus korsfäst? Ja, alltfort gäller att det var på en fredag, men när han instiftade nattvarden och blev gripen i Getsemane är tydligen en annan sak. Det kan ha ägt rum redan på - tisdagen. Mycket intressant om esseernas kloster och tideräkning!

En Efs-are associerar kanske till Anders Sjöbergs utmärkta påskbok I korsets tecken. Där finns ännu mer matnyttiga saker att läsa, liksom, naturligtvis, i själva Kristi lidandes historia. Gud välsigne din passionssöndag (5 i fastan) och passionstid (de två sista veckorna av fastetiden)!

Katekesfråga 171: Hur uppfyller Gud sitt löfte om bönhörelse?

Slavens pris

Påskvänner!

Dick Harrison skriver idag intressant och gripande om priset för slavar i relation till den summa Judas fick när han förrådde Jesus. Judas slängde ju dock i förtvivlan tillbaka pengarna och avlade fullständig bekännelse ("jag har förrått oskyldigt blod!"). Jag har ofta mediterat över uppgiften att pengarna då användes till inköp av "Krukmakarens åker" till gravplats åt främlingar. Kyrkogårdar kallas ju i Tyskland "Gottesacker" och "jag är en gäst och främling". Tack vare att Jesus såldes och dog som en träl får vi nu "vila på en förhoppning..."

Du blev för ett ringa värde
av din vän förrådd och såld...

Hon /kyrkan) reder oss ett rum 
vid Herrens nattvardsbord,
hon viger oss till ro
i Herrens åkerjord.