Läs biskop de facto Hakons befriande budskap i Kyrkans Tidning. Fler sådana biskopar vill vi ha! Måste vi ha! Ska vi ha! Deus vult!
Reclaim the church! Reformation 2017!
Visar inlägg med etikett Hakon Långström. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hakon Långström. Visa alla inlägg
fredag 31 mars 2017
söndag 3 maj 2009
Större barntält med barnmöten önskas
Påskvänner!
Jesusmanifestationen igår var på många sätt en underbar tillställning. Ett stort tack till Lennart Möller & c:o! "De kommer från öst och väst"-känslan vid intågen i Kungsträdgården bestod från i fjol, och jesusorden på sina pinnar tålde verkligen att upprepas. I år var även Missionskyrkan med också officiellt - på Norrmalmstorg med missionsföreståndare Göran Zettergren och riksevangelist Gunnel Noreliusson - och i Gamla stan - där vi tillbringade de första timmarna - stod Hakon Långström med Göran Skytte på Stortorget och de romerska katolikerna med Anders Arborelius och Raniero Cantalamessa på Mynttorget. (Om torgen i övrigt, se Jesusmanifestationens hemsida).
Svenska kyrkan och/eller EFS var de facto också representerade (EFS t.o.m. med manifestationsgeneral ju och Svenska kyrkan med, förutom Hakon Långström då, en i tjänst varande kyrkoherde på Medborgarplatsen plus en massa vanliga deltagare, bl.a. jag och Åke Bonnier). Men de/vi hade inga "egna" torg - blir det kanske en tydligare satsning nästa år eller vill vi medvetet blanda upp oss mer med övriga samfund?
Bra idé att ersätta den ifjol oändligt långa predikan (en tolkad indonesier) vid samlingsgudstjänsten med flera kortare (7 minuters) bidrag. Göran Skytte talade om senapskornet och dess utveckling och tillämpade det särskilt på kristenheten i Sverige ("för Gud är ingenting omöjligt"), och Raniero Cantalamessa - påvens huspredikant tolkad av Hans Weichbrodt - talade om livet med Jesus som en natt som går mot evig dag ("natten är framskriden och dagen är nära"), medan livet utan Jesus är en dag som går mot evig natt. En syriansk präst eller biskop försökte lära oss Fader vår på arameiska - men visst hade den plötsligt blivit mycket längre; jag misstänker starkt att karln tjuvpredikade lite också ;o).
Övriga talare missade jag p.g.a. vistelse i barntält m.m. (Anders Arborelius t.ex., var det inte lite mycket med TVÅ katoliker?), men Bengt Johansson ledde förnämligt allsången i bl.a. "Det finns djup i Herrens godhet". Över huvud taget torde terassen norr om S:t Jakobs kyrka kunna rekommenderas för dem som vill följa Jesusmanifestationens huvudsamling lite "från läktaren" men ändå nära. Utsikten över folkhavet är fantastisk, och det är skönt med lite lummig grönska en solvarm dag som den här.
Sen skulle det behövas ett större barntält - om nu arrangörer och andra menade allvar med sin förhoppning att fler skulle komma det här året. Ett tält där inte bara tusch- och vattenfärgsmålande utan även uppbyggliga och lättillgängliga barnmötesprogrampunkter kunde äga rum. Eller där i varje fall tydlig annonsering om sådana fanns lätt tillgänglig. Nu upplevde vi precis som i fjol att det var jättesvårt att få någon klar bild av vad som skulle hända för barn och när. Och Kungsträdgårdens stora scen - där även barnkörsång fanns - ger ingen närhet och riktig kontakt med mindre barn. Dagens bästa barnmöte (för våra åldrar) var faktiskt livrustkammarens presentation av kungavagnar och kungarustningar. Tjejen sade: "Följ mig." (Joh. 1:43, bibelordet på barntältet). Och "Slå er ner här med mej." Och det blev riktigt spännande...
Jag säger som i fjol: det fanns säkert bra arrangemang även för förskolebarn som vi helt enkelt missade. Men varför annonseras/affischeras de så dåligt? Inte ens vid barntältet syns det vad som händer. Visst, på kvällen, när vi åkt, var det tydligen familjeafton i Kungsträdgården med hoppborg o.s.v. Men tillresande barn från landsorten skulle nog inte ha något emot att lite av detta fanns redan tidigare. (Ja, vi vore villiga att betala för det oxå). Och vill man nå stockholmarnas hjärtan, måste jesusmanifestationen vara barnvänlig redan på dagen. Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, tar emot mej, sa ju Jesus. Säga vad man vill om Livets ord, men betydelsen av barnens trivsel markeras verkligen på t.ex. Europakonferensen. Och EFS:s olika storsamlingar är också mycket barn- och familjemedvetna. Det här är ett endagsarr med begränsad budget o.s.v., men vill man samla många måste man tänka mer på det här, tycker jag.
Sen skulle det behövas ett större barntält - om nu arrangörer och andra menade allvar med sin förhoppning att fler skulle komma det här året. Ett tält där inte bara tusch- och vattenfärgsmålande utan även uppbyggliga och lättillgängliga barnmötesprogrampunkter kunde äga rum. Eller där i varje fall tydlig annonsering om sådana fanns lätt tillgänglig. Nu upplevde vi precis som i fjol att det var jättesvårt att få någon klar bild av vad som skulle hända för barn och när. Och Kungsträdgårdens stora scen - där även barnkörsång fanns - ger ingen närhet och riktig kontakt med mindre barn. Dagens bästa barnmöte (för våra åldrar) var faktiskt livrustkammarens presentation av kungavagnar och kungarustningar. Tjejen sade: "Följ mig." (Joh. 1:43, bibelordet på barntältet). Och "Slå er ner här med mej." Och det blev riktigt spännande...
Jag säger som i fjol: det fanns säkert bra arrangemang även för förskolebarn som vi helt enkelt missade. Men varför annonseras/affischeras de så dåligt? Inte ens vid barntältet syns det vad som händer. Visst, på kvällen, när vi åkt, var det tydligen familjeafton i Kungsträdgården med hoppborg o.s.v. Men tillresande barn från landsorten skulle nog inte ha något emot att lite av detta fanns redan tidigare. (Ja, vi vore villiga att betala för det oxå). Och vill man nå stockholmarnas hjärtan, måste jesusmanifestationen vara barnvänlig redan på dagen. Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, tar emot mej, sa ju Jesus. Säga vad man vill om Livets ord, men betydelsen av barnens trivsel markeras verkligen på t.ex. Europakonferensen. Och EFS:s olika storsamlingar är också mycket barn- och familjemedvetna. Det här är ett endagsarr med begränsad budget o.s.v., men vill man samla många måste man tänka mer på det här, tycker jag.
Du kallar oss, Kristus, att föra
din kärlek till barnen vi fått,
att kända och älskade göra
de vägar din Ande har gått.
Vårt arbete gör till ett redskap
för dig och din vilja med dem,
en ljus och en helig gemenskap
som hjälper oss alla nå hem.
fredag 20 mars 2009
Fenomenet känns inte precis främmande
Påskvänner!
Om nu någon trodde att jag betraktade stiftschefer och biskopskandidater som några besynnerliga urdjur i sin amöbaliknande formlöshet, så tror den fel. Jag är likadan själv - skillnaden är möjligen den att jag inte ger mej ut för att vara biskop.
När jag nu erbjudits mellan en halvtids och en kvartstids kantorsvick i grannförsamligen, är jag ju i samma predikament som Hakon Långström & c:o. Ja, jag utsätts inte för offentliga utfrågningar - eller ens för någon anställningsintervju - men jag vet att jag, liksom när jag var aktiv som historielärare för 2 år sedan, låg ganska lågt med vad jag tyckte och tänkte i vissa frågor "för säkerhets skull liksom". Man vill ju inte bita den hand som föder en o.s.v.
Jag misstänker inte att jag kommer att ljuga om mina uppfattningar. Men jag misstänker att jag kommer att frestas ligga mera lågt om jag jobbar som kantor. Även utanför arbetstid.
Eller frestas och frestas - det kanske är nyttigt för mej som verkar så stor i truten (jag vet ;o) att dämpa mej lite grann? Vara lite mer varsam med orden? (Oj så fint det låter!).
Säkert är det så. Storordighet och andligt högmod är en svår frestelse. Och samtidigt - ja, försiktighet och anpasslighet ÄR frestelser, de också! "Försiktiga människor ska inte ha sanning - de ska ha soffa" (Kaj Munk, 1898-1944)
Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.
Om nu någon trodde att jag betraktade stiftschefer och biskopskandidater som några besynnerliga urdjur i sin amöbaliknande formlöshet, så tror den fel. Jag är likadan själv - skillnaden är möjligen den att jag inte ger mej ut för att vara biskop.
När jag nu erbjudits mellan en halvtids och en kvartstids kantorsvick i grannförsamligen, är jag ju i samma predikament som Hakon Långström & c:o. Ja, jag utsätts inte för offentliga utfrågningar - eller ens för någon anställningsintervju - men jag vet att jag, liksom när jag var aktiv som historielärare för 2 år sedan, låg ganska lågt med vad jag tyckte och tänkte i vissa frågor "för säkerhets skull liksom". Man vill ju inte bita den hand som föder en o.s.v.
Jag misstänker inte att jag kommer att ljuga om mina uppfattningar. Men jag misstänker att jag kommer att frestas ligga mera lågt om jag jobbar som kantor. Även utanför arbetstid.
Eller frestas och frestas - det kanske är nyttigt för mej som verkar så stor i truten (jag vet ;o) att dämpa mej lite grann? Vara lite mer varsam med orden? (Oj så fint det låter!).
Säkert är det så. Storordighet och andligt högmod är en svår frestelse. Och samtidigt - ja, försiktighet och anpasslighet ÄR frestelser, de också! "Försiktiga människor ska inte ha sanning - de ska ha soffa" (Kaj Munk, 1898-1944)
Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.
Biskoperi och längtan att få vara med
Påskvänner!
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
fredag 20 februari 2009
EFS:are i Stockholm: utnämn Hakon Långström till er biskop - även om Hans Ulfvebrand skulle vinna biskopsvalet!
Påskvänner!
Kommer EFS i Stockholm verkligen att erkänna Hans Ulfvebrand som biskop ifall han skulle vinna det riktiga biskopsvalet, inte bara provvalet? Jag menar att det är omöjligt. Är Hans Ulfvebrand verkligen den Spong-lärjunge allt tyder på - inte minst Spongs egna berömmande ord - måste det vara fullkomligt otänkbart.
Jag tror att det varit ett tragiskt misstag att erkänna även t.ex. K-G Hammar, Martin Lind, Lennart Koskinen och Claes-Bertil Ytterberg som biskopar - jag misstänker starkt att dessa i realiteten inte alls företräder kristen tro annat än i fråga om vissa som poesi uppfattade bibliska uttryckssätt. Jag misstänker att de av fornkyrkan skulle bedömas som långt värre kättare än Arius, som ju med buller och bång, oaktat sitt ämbete och sin obestridliga fromhet, skildes från kyrkans gemenskap. Att Arborelius och Hedin reagerade och startade den s.k. "Jesusdebatten" var bra - men både jag och andra upplevde nog att debatten avslutades med någon sorts förbrödring vid panelborden, och så verkade (typiskt nog i vår tid!) allt vara frid och fröjd igen och K-G Hammar även fortsättningsvis erkänd som kristen ledare.
Men ett misstag ursäktar inte ett annat. Jag vädjar till EFS:arna i Stockholms stift att ni, om Hans Ulfvebrand eller någon likasinnad vinner biskopsvalet, under bön och helst tårar (fast berörs vi/jag längre?) markerar att han - eller hon - enligt Paulus i Galaterbrevet 1 står under... förbannelse så länge personen förkunnar "ett nytt evangelium". (Ja visst inser jag hur otäckt fanatiskt det låter, men skriver inte aposteln just så?). Och att vi enligt 2 Johannesbrevet v. 9-11 omöjligt kan ta emot "biskopen" ifråga på våra möten och konferenser. Vi skulle möjligen kunna kalla personen till en församlingsafton för intervju i personens egenskap av "stiftschef", men inte låta den predika eller medverka just som biskop. Det kommer nämligen inget nytt verkligt evangelium, det gamla evangeliet om Jesus är enligt bibeln "ett evigt evangelium".
Jag föreslår att EFS i Mellansverige om inte Hakon Långström vinner biskopsvalet ÄNDÅ betraktar honom som sin biskop. Jag anser egentligen att EFS bör kräva att få bli ett eget stift om vi ska vara kvar i Svenska kyrkan - tanken har framförts tidigare, även i ekumeniska samtal mellan SvK och SMK! - men får vi inte det måste vi ändå markera självständighet på något sätt. Jag reagerade redan mot att Caroline Krook hälsades välkommen som biskop - som person är hon givetvis alltid välkommen - på EFS 150-årskonferens i Älvsjö. Hon ska ju nu faktiskt predika vid kyrkhelgen med "biskop" Spong i Sofia kyrka i vår och hör redan tidigare till dem som, liksom Hans Ulfvebrand m.fl., gjort sej till Spongs medbrottsling enligt 2 Joh. 11.
Skulle mitt förslag väcka anklang vore det ingen konspiration mot Svenska kyrkan från EFS sida! Den verkliga konspirationen står de teologer i Svenska kyrkan för, som under evangelisk-luthersk täckmantel genomför ett religionsbyte och inför "the New Christianity" á la Spong med stöd av politrukerna i kyrkofullmäktige och kyrkomöte. Och med indirekt stöd av passiva stiftschefer som Persenius, Hagberg och Stiglund (som nog ändå de flesta av trott bättre om men snart helt slutar hoppas på, dock inte bedja för) SAMT alla oss lågkyrkliga "nyttiga idioter" som trott oss kunna leva vårt eget lilla andliga liv i statskyrkans hägn och under det biskopliga paraplyet.
Är detta slutet för förre mf Bertil Johanssons vision om integrering med Svenska kyrkan? En integrering som tidigare förvisso inte tett sej orimlig i Lule stift, med relativt goda och väckelseanknutna biskopar. Men vilken "EFS-präst" vill egentligen förnedra sej så till den grad att han/hon prästvigs och står under andlig ledning av en som också offentligt förnekar vitala delar av inte bara luthersk bekännelse utan kristen tro ö.h.t.? Det handlar inte om donatism, det handlar om ärlighet. Vi kan p.g.a. ämbetsfrågan nog inte ställa oss under Missionsprovinsens stockholmsbiskop Göran Beijer. Men någon sorts lite "parakyrklig" lösning måste absolut till, om inte EFS ska dras med i värsta avfallet vi hittills sett i Svenska kyrkan (och det gäller inte främst äktenskapsfrågan, som dock har blivit ett tydligt symtom på både det politiska trycket utifrån och den teologiska förruttnelsen inifrån).
Jag vet inte. Men på något sätt oroar det mej att vi i just det här läget har fått en missionsföreståndare som beskriver sej som diplomat. Det är inte diplomati vi behöver i det här läget, Stefan Holmström. Vad menar du t.ex. med svaret på följande fråga:
Skulle du själv, om du blev ombedd, viga ett samkönat par? – Nej, det skulle jag inte. Men jag respekterar att det även finns andra ståndpunkter bland EFS:are, och vi får be varandra att vara kloka i detta. Ta upp svåra frågor i bästa samförstånd och inte för att göra propaganda. Det förväntar jag mig. (Ur Erika Cyrillus´ intervju för Budbäraren).
Jag har, även jag, tidigare sträckt mej så långt som till att vara öppen för att diskutera pastorala undantag inom ett heteronormt paradigm. Människor har ju inte alltid så entydiga könsidentiteter, och både fysiska och psykiska missbildningar förekommer ju helt ovedersägligen. Och jag minns att förre mf Bertil Johansson sa att han ville bedöma från fall till fall ifall han kunde tänka sej att i någon mening välsigna en samkönad relation (det blir väl i hans värld ungefär som att viga frånskilda då, tänker jag). En del EFS-präster resonerar troligen på liknande sätt när de inte utan vidare vill avvisa vigsel av samkönade par - men nu handlar det alltså om vigsel till äktenskap, inte välsignelse av partnerskap, och om en generell utfästelse, inte pastorala undantag!
Och just p.g.a. min relativt öppna hållning till möjligheten av pastorala specialfall känner jag mej desto mer förpliktigad att säga: det vore t.ex. inte ALLS okej eller respektabelt, och ett hot mot allt vad samförstånd inom kyrkan heter, om en barn- och ungdomsledare inom EFS sa till mina barn det som hela Svenska kyrkans ledning nu verkar ha ställt sej bakom och det 11% av EFS-prästerna(!!!) tydligen (???) ställer sej bakom enligt Budbärarens undersökning (vem tar ett allvarligt samtal med dem???): att alla som vill (alltså även de som har ett val) lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Det anser jag är lika urspårat på sin kant som om ledaren tvärtom likt somliga hade sammanställt homosexualitet med pedofili och tidelag). Det är inte värt så mycket om missionsföreståndaren själv har en sund biblisk syn på äktenskapet, om han accepterar queerteologi (eller homofobi) hos personer även i ansvarsfulla EFS-befattningar. Det är inte värt så mycket att han själv tror på Jesu kroppsliga uppståndelse och att Jesus är det offer som sonar våra synder - om han accepterar människor som förnekar detta som dina biskopar och därmed legitimerar förnekelsen! Det/den man tar i båten får man också ro i land. (Nej, jag tycker inte heller att vi till Salt-ledare ska ha någon som offentligt och med viss frimodighet försvarar vissa folkutrotningar i historien - det måste också snart upp till offentlig diskussion i EFS; det handlar naturligtvis, även det, om förtroende.).
Som Kaj Munk (1898-1944) skrev: "Försiktige Folk skal ikke have Sandhed, de skal have Sofa."
Vem visar väg genom växlingens värld?
Vem vet ett mål för min vanskliga färd
när sikten är skymd eller mörkret står tätt?
Kristus är vägen. Han leder mig rätt.
Kommer EFS i Stockholm verkligen att erkänna Hans Ulfvebrand som biskop ifall han skulle vinna det riktiga biskopsvalet, inte bara provvalet? Jag menar att det är omöjligt. Är Hans Ulfvebrand verkligen den Spong-lärjunge allt tyder på - inte minst Spongs egna berömmande ord - måste det vara fullkomligt otänkbart.
Jag tror att det varit ett tragiskt misstag att erkänna även t.ex. K-G Hammar, Martin Lind, Lennart Koskinen och Claes-Bertil Ytterberg som biskopar - jag misstänker starkt att dessa i realiteten inte alls företräder kristen tro annat än i fråga om vissa som poesi uppfattade bibliska uttryckssätt. Jag misstänker att de av fornkyrkan skulle bedömas som långt värre kättare än Arius, som ju med buller och bång, oaktat sitt ämbete och sin obestridliga fromhet, skildes från kyrkans gemenskap. Att Arborelius och Hedin reagerade och startade den s.k. "Jesusdebatten" var bra - men både jag och andra upplevde nog att debatten avslutades med någon sorts förbrödring vid panelborden, och så verkade (typiskt nog i vår tid!) allt vara frid och fröjd igen och K-G Hammar även fortsättningsvis erkänd som kristen ledare.
Men ett misstag ursäktar inte ett annat. Jag vädjar till EFS:arna i Stockholms stift att ni, om Hans Ulfvebrand eller någon likasinnad vinner biskopsvalet, under bön och helst tårar (fast berörs vi/jag längre?) markerar att han - eller hon - enligt Paulus i Galaterbrevet 1 står under... förbannelse så länge personen förkunnar "ett nytt evangelium". (Ja visst inser jag hur otäckt fanatiskt det låter, men skriver inte aposteln just så?). Och att vi enligt 2 Johannesbrevet v. 9-11 omöjligt kan ta emot "biskopen" ifråga på våra möten och konferenser. Vi skulle möjligen kunna kalla personen till en församlingsafton för intervju i personens egenskap av "stiftschef", men inte låta den predika eller medverka just som biskop. Det kommer nämligen inget nytt verkligt evangelium, det gamla evangeliet om Jesus är enligt bibeln "ett evigt evangelium".
Jag föreslår att EFS i Mellansverige om inte Hakon Långström vinner biskopsvalet ÄNDÅ betraktar honom som sin biskop. Jag anser egentligen att EFS bör kräva att få bli ett eget stift om vi ska vara kvar i Svenska kyrkan - tanken har framförts tidigare, även i ekumeniska samtal mellan SvK och SMK! - men får vi inte det måste vi ändå markera självständighet på något sätt. Jag reagerade redan mot att Caroline Krook hälsades välkommen som biskop - som person är hon givetvis alltid välkommen - på EFS 150-årskonferens i Älvsjö. Hon ska ju nu faktiskt predika vid kyrkhelgen med "biskop" Spong i Sofia kyrka i vår och hör redan tidigare till dem som, liksom Hans Ulfvebrand m.fl., gjort sej till Spongs medbrottsling enligt 2 Joh. 11.
Skulle mitt förslag väcka anklang vore det ingen konspiration mot Svenska kyrkan från EFS sida! Den verkliga konspirationen står de teologer i Svenska kyrkan för, som under evangelisk-luthersk täckmantel genomför ett religionsbyte och inför "the New Christianity" á la Spong med stöd av politrukerna i kyrkofullmäktige och kyrkomöte. Och med indirekt stöd av passiva stiftschefer som Persenius, Hagberg och Stiglund (som nog ändå de flesta av trott bättre om men snart helt slutar hoppas på, dock inte bedja för) SAMT alla oss lågkyrkliga "nyttiga idioter" som trott oss kunna leva vårt eget lilla andliga liv i statskyrkans hägn och under det biskopliga paraplyet.
Är detta slutet för förre mf Bertil Johanssons vision om integrering med Svenska kyrkan? En integrering som tidigare förvisso inte tett sej orimlig i Lule stift, med relativt goda och väckelseanknutna biskopar. Men vilken "EFS-präst" vill egentligen förnedra sej så till den grad att han/hon prästvigs och står under andlig ledning av en som också offentligt förnekar vitala delar av inte bara luthersk bekännelse utan kristen tro ö.h.t.? Det handlar inte om donatism, det handlar om ärlighet. Vi kan p.g.a. ämbetsfrågan nog inte ställa oss under Missionsprovinsens stockholmsbiskop Göran Beijer. Men någon sorts lite "parakyrklig" lösning måste absolut till, om inte EFS ska dras med i värsta avfallet vi hittills sett i Svenska kyrkan (och det gäller inte främst äktenskapsfrågan, som dock har blivit ett tydligt symtom på både det politiska trycket utifrån och den teologiska förruttnelsen inifrån).
Jag vet inte. Men på något sätt oroar det mej att vi i just det här läget har fått en missionsföreståndare som beskriver sej som diplomat. Det är inte diplomati vi behöver i det här läget, Stefan Holmström. Vad menar du t.ex. med svaret på följande fråga:
Skulle du själv, om du blev ombedd, viga ett samkönat par? – Nej, det skulle jag inte. Men jag respekterar att det även finns andra ståndpunkter bland EFS:are, och vi får be varandra att vara kloka i detta. Ta upp svåra frågor i bästa samförstånd och inte för att göra propaganda. Det förväntar jag mig. (Ur Erika Cyrillus´ intervju för Budbäraren).
Jag har, även jag, tidigare sträckt mej så långt som till att vara öppen för att diskutera pastorala undantag inom ett heteronormt paradigm. Människor har ju inte alltid så entydiga könsidentiteter, och både fysiska och psykiska missbildningar förekommer ju helt ovedersägligen. Och jag minns att förre mf Bertil Johansson sa att han ville bedöma från fall till fall ifall han kunde tänka sej att i någon mening välsigna en samkönad relation (det blir väl i hans värld ungefär som att viga frånskilda då, tänker jag). En del EFS-präster resonerar troligen på liknande sätt när de inte utan vidare vill avvisa vigsel av samkönade par - men nu handlar det alltså om vigsel till äktenskap, inte välsignelse av partnerskap, och om en generell utfästelse, inte pastorala undantag!
Och just p.g.a. min relativt öppna hållning till möjligheten av pastorala specialfall känner jag mej desto mer förpliktigad att säga: det vore t.ex. inte ALLS okej eller respektabelt, och ett hot mot allt vad samförstånd inom kyrkan heter, om en barn- och ungdomsledare inom EFS sa till mina barn det som hela Svenska kyrkans ledning nu verkar ha ställt sej bakom och det 11% av EFS-prästerna(!!!) tydligen (???) ställer sej bakom enligt Budbärarens undersökning (vem tar ett allvarligt samtal med dem???): att alla som vill (alltså även de som har ett val) lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Det anser jag är lika urspårat på sin kant som om ledaren tvärtom likt somliga hade sammanställt homosexualitet med pedofili och tidelag). Det är inte värt så mycket om missionsföreståndaren själv har en sund biblisk syn på äktenskapet, om han accepterar queerteologi (eller homofobi) hos personer även i ansvarsfulla EFS-befattningar. Det är inte värt så mycket att han själv tror på Jesu kroppsliga uppståndelse och att Jesus är det offer som sonar våra synder - om han accepterar människor som förnekar detta som dina biskopar och därmed legitimerar förnekelsen! Det/den man tar i båten får man också ro i land. (Nej, jag tycker inte heller att vi till Salt-ledare ska ha någon som offentligt och med viss frimodighet försvarar vissa folkutrotningar i historien - det måste också snart upp till offentlig diskussion i EFS; det handlar naturligtvis, även det, om förtroende.).
Som Kaj Munk (1898-1944) skrev: "Försiktige Folk skal ikke have Sandhed, de skal have Sofa."
Vem visar väg genom växlingens värld?
Vem vet ett mål för min vanskliga färd
när sikten är skymd eller mörkret står tätt?
Kristus är vägen. Han leder mig rätt.
lördag 10 maj 2008
Jesusmanifestationen och Pride
En annan sak är att Elisabeth Sandlund har fullständigt rätt i att det är konstigt, mycket konstigt att Svenska kyrkans ledning och Stockholms stift förhöll sej så distanserade till Jesusmanifestationen. Medan det anses fullkomligt självklart att vara närvarande på Pridefestivalen.
Som Elisabeth Sandlund generöst konstaterar är det i teorin inget som hindrar att kyrkan är närvarande på bägge ställena. Men om kyrkan - troligen och förhoppningsvis - inte ställer sej bakom allt som kommer till uttryck i en Pridefestival och ändå tycker sej kunna vara med där, så är det väl konstigt om en skeptisk inställning till vissa av Jesusmanifestationens uttryck ska förhindra biskopar och andra i kyrkans ledning att ta aktiv, offentlig del av en så rent och uttryckligt positiv manifestation?
Vi svenskkyrkliga och EFS:are har i varje fall anledning att tacka Gud för Hakon Långström. Och för EFS:aren Elisabeth Sandlund.
Som Elisabeth Sandlund generöst konstaterar är det i teorin inget som hindrar att kyrkan är närvarande på bägge ställena. Men om kyrkan - troligen och förhoppningsvis - inte ställer sej bakom allt som kommer till uttryck i en Pridefestival och ändå tycker sej kunna vara med där, så är det väl konstigt om en skeptisk inställning till vissa av Jesusmanifestationens uttryck ska förhindra biskopar och andra i kyrkans ledning att ta aktiv, offentlig del av en så rent och uttryckligt positiv manifestation?
Vi svenskkyrkliga och EFS:are har i varje fall anledning att tacka Gud för Hakon Långström. Och för EFS:aren Elisabeth Sandlund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
