Påskvänner!
Fick visst in en insändare i Dagen häromdagen.
Om journalisterna gör sitt jobb kan det här bli riktigt intressant. Jag förstår inte hur de kan tappa stinget i mötet med vissa "gullgrisar" (typ drottning Silvia - som i och för sej inte får uttala sej om annat än det som anses vara comme il fault, typ handikappfrågor och övergrepp mot barn - ärkebiskop Antje och doktor Denis Mukwege). Det är som sekulära medier inte vill ta upp frågor om aborter och samvetsfrihet av rädsla för att en populär person ska visa sej vara abortmotståndare eller åtminstone anhängare av samvetsfrihet för barnmorskor, medan kristna medier inte vill ta upp frågorna av rädsla för att en populär person ska vara för fri abort eller åtminstone motståndare till samvetsfrihet för barnmorskor.
Sen kan man ju få rätt mycket blaha-blaha till svar på frågor om abort och rashygien (som jag upplevde att jag fick av biskop Ragnar på en stiftshögmässa i Söderhamn för 4 år sedan). Men journalister är ju utbildade för att kunna följa upp sina frågor (vilket ibland är svårt för en lekman på en allmän frågestund), jfr Ekots lördagsintervju där "offret" inte brukar komma undan så lätt.
Just biskop Ragnar är ju ett paradexempel på hur en uppsatt person kommit "lindrigt undan"; nämligen i frågan om könsneutrala äktenskap. Han hörde ju till dem som var emot 2009 och ansåg att det stred mot bibeln. Men i ärkebiskopsvalet några år senare fick han inte en enda fråga om detta (för att alla kandidater av princip skulle få exakt samma frågor!!!). Det hade ju varit ett journalistiskt scoop BÅDE om han stod och står fast vid sin inställning från 2009 OCH om han faktiskt ändrat sej och nu inte bara passivt utan aktivt stöder äktenskapsdeformen och inte vill verka för en återgång till 2008 års (och flera tusen års) äktenskapsdefinition som ett förbund mellan man och kvinna.
Men ibland verkar journalister mer intresserade av en god relation till makten än av sanningen. Mänskligt men märkligt. (Själva nerven i god journalistik är väl att kunna avslöja saker?).
Vill gärna passa på och ge vår missionsföreståndare Stefan en eloge i det här sammanhanget. Han har verkligen inte hukat lika mycket som övriga biskopar (jo, för visst är även Stefan en slags biskop de facto).
Visar inlägg med etikett Samvetsfrihet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samvetsfrihet. Visa alla inlägg
torsdag 9 februari 2017
tisdag 13 oktober 2015
Hade vi Efs-are låtit Stefan Holmström skriva under uppropet för samvetsfrihet i sjukvården?
Borde inte debattartikeln i Aftonbladet häromdagen Vi stödjer rätten till samvetsfrihet ha varit minst lika självklar för kristna ledare att underteckna som det var självklart för de flesta tillfrågade frikyrkopastorer att skriva under förra årets debattartikel till stöd för flyktingmottagandet? (Jfr även Expressens Johannes Forssbergs och Aftonbladets Daniel Swedins ganska väsensskilda perspektiv på frågan).
Den här gången gick Stefan Swärd ut bredare, mer ekumeniskt, även till Katolska kyrkan och en del präster inom Svenska kyrkan. Nu visar det sej att Stefan Swärd fått väldigt dåligt med napp inom Equmeniakyrkan (däremot inte inom t.ex. Katolska kyrkan och Trosrörelsen) och inte ens tillfrågat Svenska kyrkans biskopar utan bara enskilda präster eftersom han (right or wrong) räknar med att biskoparna inte stöder den rätt till samvetsfrihet för barnmorskor som förarbetena till 1975 års abortlag räknade med! Biskop Eva Nordung Byström i Härnösand stöder den inte, det vet jag, hon tycker att fosterfördrivningar helt enkelt hör till barnmorskeyrket och att den som har samvetsbetänkligheter bör söka sej till andra yrken. Min - inte hennes - slutsats av det är att troende kristna i så fall inte kan arbeta som barnmorskor i Sverige (däremot i Norge). Men håller övriga biskopar med om Nordung Byströms resonemang/kapitulation? Esbjörn Hagberg? Hans Stiglund?
Observera att debattartikeln inte ens handlar om krav på att avskaffa abortlagen eller den ovillkorliga rätten att få samhällets hjälp med att ha ihjäl sin avkomma innan det gått ett visst antal veckor. Utan uppropet handlade om rätten för barnmorskor att kunna arbeta som barnmorskor utan att tvingas hjälpa till med att ha ihjäl foster (med eller utan Downs syndrom)! Eller rätten att kunna hjälpa mänsklig avkomma till världen ena stunden utan att andra stunden måsta försöka få mänsklig avkomma - i regel fullt livsduglig om den får vara kvar i sin naturliga miljö - ur världen av vilka skäl som helst!
Svenska kyrkans biskopar är alltså i viss mån ursäktade för att de inte skrivit under debattartikeln, eftersom de inte ens blivit tillfrågade! (Vad det säger om hur deras hålling uppfattas av utomstående, t.ex. statsvetaren fil dr Stefan Swärd, lämnar jag åt läsaren att bedöma). Nu vet jag faktiskt inte om Stefan Holmström i EFS blivit tillfrågad - men hade han blivit det kan man ju undra hur vår rörelse skulle ha uppfattat en underskrift. Skulle han få stöd eller massiv kritik? Säger det något om vår rörelse att så få EFS-are - inga utom Elisabeth och Roland Långström i EFS Bergsviken och Stefan Gustavsson - finns med eller säger det bara något om Stefan Swärds lite slumpartade tillfrågningar? (Om man nu inte ska räkna även Nils Lidskog, präst i Klara kyrka som ju i viss mening kan sägas vara en EFS-kyrka). Ungefär som det definitivt ser pinsamt ut för Equmeniakyrkan att inte en enda av dess pastorer finns med i uppropet - men jag vet flera som kunnat stå med om de tillfrågats.
Jag känner en EFS-are här i Hälsingland som varit barnmorska. Hon vittnar om att hon hela tiden fått respekt för sin vägran att medverka vid aborter. Men tar vi strid för andras samvetsfrihet idag? Den är ju dessutom bra för alla barnmorskor, eftersom man då kan tänka att just den som förlöser i ens egen familj inte nödvändigtvis i andra sammanhang har avlivat en massa foster. Utan samvetsfrihet är det bara att inse att snart alla svenska barnmorskor också är "änglamakerskor". Jag har läst om kvinnliga Efs-missionärers uppriktiga berättelser om hur de i nödlägen skurit sönder foster i Etiopien för att rädda mammans liv. Det skämdes de inte för ens på 40-talet, och sådant kan absolut vara nödvändigt i undantagsfall. Samvetsfrihet är inte samma sak som totalt abortförbud. Men är det verkligen ett öde värre än döden att vänta ett barn med handikapp, t.ex. Downs syndrom? Är våra mer än 30 000 provocerade aborter per år ens ofta medicinskt motiverade? (De är ju "fria" som det heter).
Många barnläkare vädjar nu om samvetsfrihet beträffande gossomskärelser, som ju sällan heller är medicinskt motiverade. De godtar inte argumentet att "omskärelser utförs ju ändå, och gör inte läkare det utförs de sämre och kan leda till svåra komplikationer". Vad beträffar gossomskärelser tycker jag samvetsnöden är närmast patetisk i den mån den inte är direkt antijudisk och antimuslimsk, även om jag som kristen inte heller tycker att omskärelser är särskilt bra eller nödvändiga. Men vad beträffar flickomskärelser - eller mera rakt på sak könsstympning - är det ju uppenbart att väldigt få av oss accepterar argumentet "de kommer att utföras ändå, och då under vidriga förhållanden". De ses ju med all rätt som så vidriga i sej att de inte får utföras ens med all möjlig medicinsk expertis och all tillgänglig smärtstillning. Men är det då konstigt om en kristen barnmorska - eller en barnmorska i största allmänhet - ser fosterfördrivningar, som ju de facto innebär avsiktlig avlivning av en mänsklig individ, som minst lika vidriga?
Den här gången gick Stefan Swärd ut bredare, mer ekumeniskt, även till Katolska kyrkan och en del präster inom Svenska kyrkan. Nu visar det sej att Stefan Swärd fått väldigt dåligt med napp inom Equmeniakyrkan (däremot inte inom t.ex. Katolska kyrkan och Trosrörelsen) och inte ens tillfrågat Svenska kyrkans biskopar utan bara enskilda präster eftersom han (right or wrong) räknar med att biskoparna inte stöder den rätt till samvetsfrihet för barnmorskor som förarbetena till 1975 års abortlag räknade med! Biskop Eva Nordung Byström i Härnösand stöder den inte, det vet jag, hon tycker att fosterfördrivningar helt enkelt hör till barnmorskeyrket och att den som har samvetsbetänkligheter bör söka sej till andra yrken. Min - inte hennes - slutsats av det är att troende kristna i så fall inte kan arbeta som barnmorskor i Sverige (däremot i Norge). Men håller övriga biskopar med om Nordung Byströms resonemang/kapitulation? Esbjörn Hagberg? Hans Stiglund?
Observera att debattartikeln inte ens handlar om krav på att avskaffa abortlagen eller den ovillkorliga rätten att få samhällets hjälp med att ha ihjäl sin avkomma innan det gått ett visst antal veckor. Utan uppropet handlade om rätten för barnmorskor att kunna arbeta som barnmorskor utan att tvingas hjälpa till med att ha ihjäl foster (med eller utan Downs syndrom)! Eller rätten att kunna hjälpa mänsklig avkomma till världen ena stunden utan att andra stunden måsta försöka få mänsklig avkomma - i regel fullt livsduglig om den får vara kvar i sin naturliga miljö - ur världen av vilka skäl som helst!
Svenska kyrkans biskopar är alltså i viss mån ursäktade för att de inte skrivit under debattartikeln, eftersom de inte ens blivit tillfrågade! (Vad det säger om hur deras hålling uppfattas av utomstående, t.ex. statsvetaren fil dr Stefan Swärd, lämnar jag åt läsaren att bedöma). Nu vet jag faktiskt inte om Stefan Holmström i EFS blivit tillfrågad - men hade han blivit det kan man ju undra hur vår rörelse skulle ha uppfattat en underskrift. Skulle han få stöd eller massiv kritik? Säger det något om vår rörelse att så få EFS-are - inga utom Elisabeth och Roland Långström i EFS Bergsviken och Stefan Gustavsson - finns med eller säger det bara något om Stefan Swärds lite slumpartade tillfrågningar? (Om man nu inte ska räkna även Nils Lidskog, präst i Klara kyrka som ju i viss mening kan sägas vara en EFS-kyrka). Ungefär som det definitivt ser pinsamt ut för Equmeniakyrkan att inte en enda av dess pastorer finns med i uppropet - men jag vet flera som kunnat stå med om de tillfrågats.
Jag känner en EFS-are här i Hälsingland som varit barnmorska. Hon vittnar om att hon hela tiden fått respekt för sin vägran att medverka vid aborter. Men tar vi strid för andras samvetsfrihet idag? Den är ju dessutom bra för alla barnmorskor, eftersom man då kan tänka att just den som förlöser i ens egen familj inte nödvändigtvis i andra sammanhang har avlivat en massa foster. Utan samvetsfrihet är det bara att inse att snart alla svenska barnmorskor också är "änglamakerskor". Jag har läst om kvinnliga Efs-missionärers uppriktiga berättelser om hur de i nödlägen skurit sönder foster i Etiopien för att rädda mammans liv. Det skämdes de inte för ens på 40-talet, och sådant kan absolut vara nödvändigt i undantagsfall. Samvetsfrihet är inte samma sak som totalt abortförbud. Men är det verkligen ett öde värre än döden att vänta ett barn med handikapp, t.ex. Downs syndrom? Är våra mer än 30 000 provocerade aborter per år ens ofta medicinskt motiverade? (De är ju "fria" som det heter).
Många barnläkare vädjar nu om samvetsfrihet beträffande gossomskärelser, som ju sällan heller är medicinskt motiverade. De godtar inte argumentet att "omskärelser utförs ju ändå, och gör inte läkare det utförs de sämre och kan leda till svåra komplikationer". Vad beträffar gossomskärelser tycker jag samvetsnöden är närmast patetisk i den mån den inte är direkt antijudisk och antimuslimsk, även om jag som kristen inte heller tycker att omskärelser är särskilt bra eller nödvändiga. Men vad beträffar flickomskärelser - eller mera rakt på sak könsstympning - är det ju uppenbart att väldigt få av oss accepterar argumentet "de kommer att utföras ändå, och då under vidriga förhållanden". De ses ju med all rätt som så vidriga i sej att de inte får utföras ens med all möjlig medicinsk expertis och all tillgänglig smärtstillning. Men är det då konstigt om en kristen barnmorska - eller en barnmorska i största allmänhet - ser fosterfördrivningar, som ju de facto innebär avsiktlig avlivning av en mänsklig individ, som minst lika vidriga?
fredag 28 februari 2014
Matthew Harrison om samvetsfrihet
Påskvänner!
Våra biskopar (och missionsföreståndare?) tiger om Ellinor Grimmark och hennes samvetsfrihet. I praktiken om möjligheten för troende kristna - och för den delen muslimer - att också i 2000-talets Sverige arbeta som barnmorskor. Det är faktiskt för uschligt. Nej, inte markerar de ordentligt mot Rysslands eller Ugandas - eller Etiopiens - antigaylagar heller.
Behövs det riktigt "konservativa" pastorer och biskopar för att riktigt kunna ryta ifrån mot både det ena och det andra? Ibland undrar man. Se Harrison! Se Warren!
Låt mej förtydliga att jag sannerligen inte är ense med dessa nordamerikanska farbröder i allt. Jag tycker t.o.m. att Harrison presenterar en fet villolära i slutet på sin fantastiska bok "Liten bok om stor glädje" - att våra lidanden, låt vara genom Jesus, skulle vara lika frälsande som Kristi lidanden. Och Warren är ingen evangelisk-luthersk kristen. Warren och Harrison är t.ex. inte alls överens om huruvida det är rätt att delta i USA:s "offentliga religiositet", t.ex. gemensamma böner vid presidentinstallationer och dylikt (Harrison och Missourisynoden avböjer konsekvent). Men jag kommer inte ifrån att de uppvisar ett andligt ledarskap som det var ett tag sen - sorry! - en svensk biskop uppvisade.
Dessutom kan Harrison spela banjo till "Vår Gud är oss en väldig borg" (bara en sån sak!):
Våra biskopar (och missionsföreståndare?) tiger om Ellinor Grimmark och hennes samvetsfrihet. I praktiken om möjligheten för troende kristna - och för den delen muslimer - att också i 2000-talets Sverige arbeta som barnmorskor. Det är faktiskt för uschligt. Nej, inte markerar de ordentligt mot Rysslands eller Ugandas - eller Etiopiens - antigaylagar heller.
Behövs det riktigt "konservativa" pastorer och biskopar för att riktigt kunna ryta ifrån mot både det ena och det andra? Ibland undrar man. Se Harrison! Se Warren!
Låt mej förtydliga att jag sannerligen inte är ense med dessa nordamerikanska farbröder i allt. Jag tycker t.o.m. att Harrison presenterar en fet villolära i slutet på sin fantastiska bok "Liten bok om stor glädje" - att våra lidanden, låt vara genom Jesus, skulle vara lika frälsande som Kristi lidanden. Och Warren är ingen evangelisk-luthersk kristen. Warren och Harrison är t.ex. inte alls överens om huruvida det är rätt att delta i USA:s "offentliga religiositet", t.ex. gemensamma böner vid presidentinstallationer och dylikt (Harrison och Missourisynoden avböjer konsekvent). Men jag kommer inte ifrån att de uppvisar ett andligt ledarskap som det var ett tag sen - sorry! - en svensk biskop uppvisade.
Dessutom kan Harrison spela banjo till "Vår Gud är oss en väldig borg" (bara en sån sak!):
onsdag 30 juni 2010
Ni talar bra latin?
Päskvänner!
Någon som vet vad följande betyder?
Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Suspendisse elit lectus.
Citatet är hämtat från det upprop för samvetsfrihet som bl.a. Anders Sjöberg, Elisabet Sandlund och Erica Cyrillus undertecknat. Läs och skriv gärna under! Men vad betyder de mysko orden?
Jag för den nya dagen
i bön blir stilla nu.
I dina händer tag den
och låt den bli, o Gud,
en dag då jag får vandra
på vägar du berett,
en dag då jag åt andra
får ge vad du mig gett.
Jag för den nya dagen
i bön blir stilla nu.
I dina händer tag den
och låt den bli, o Gud,
en dag då jag får vandra
på vägar du berett,
en dag då jag åt andra
får ge vad du mig gett.
tisdag 17 februari 2009
Svenska kyrkan kan inte rymma vad som helst
Påskvänner!
Tyvärr har avgående missionsföreståndaren Anders Sjöberg sällat sej till den skara som idag skriver på debattplats i Dagen om att Svenska kyrkans präster måste få behålla samvetsfriheten, i det konkreta fallet friheten att inte viga två personer av samma kön till äktenskap. "Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden," skriver de helt riktigt, men konkluderar: "Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre."
Varför är jag kritisk till Anders Sjöbergs medverkan i denna artikel, som f.ö. (och intressant nog) personer från både Pingströrelsen, Frälsningsarmén och Evangeliska Frikyrkan skrivit under? Jo, därför att den begär att präster och andra liksom på nåder ska få vara kvar i Svenska kyrkan, trots att de har en äktenskapssyn som är grundad i Jesusorden i Matteus 19 (och därmed i 1 Moseboken 2, som Jesus citerar).
Detta är oförsvarligt blygsamt! På tok för försiktigt! Det är queer-ideologerna och de hejdlösa anpasslingarna som (liksom homofoberna, förstås) måste stoppas eller avskedas från anställning i våra församlingar eller EFS-föreningar, om de så än är biskopar. Människor som i konfirmandarbete o.s.v. endast har vuxenhet, frivillighet och kärlek som kriterier för att en sexuell relation ska vara möjlig att välsigna (1 Kor. 5 då?) och som tänker säga åt våra barn och ungdomar att även de som kan tända på folk av motsatta könet - alltså med jesusorden i KB1917 inte är "oskickliga till äktenskap - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Liksom förstås å andra sidan de måste stoppas - lika mycket och ännu mer - som inte tål homosexuella och säger åt våra barn och ungdomar att homosexuell samlevnad är jämförbar med tidelag och pedofili och egentligen borde vara straffbar - som Lewi Pethrus tyckte så sent som på 40-talet - eller behandlas med tvångsvård).
En evangelisk-luthersk kyrka, nej, en kristen kyrka eller missionsorganisation ska förstås inte ha verkliga homofober som präster och andliga ledare. Men den ska förstås inte heller på dessa poster ha queerideologer som anser att det inte spelar någon som helst roll för ett barn med två föräldrar om det har har en pappa eller inte (allt annat lika), eller om en bisexuell lever med en av samma kön eller med en av motsatt. Den kan inte hysa queerideologer som vill få bort alla i kyrkan som i minsta avseende är heteronormativa, hur måttfulla och öppna för pastorala undantag dessa än månde vara. Och den kan inte heller ge pastorala uppdrag till anpasslingarna, de som böjer sej för queerdiktaten. Queerstolleproven måste avvisas som de stolleprov de är. De komprometterar ju faktiskt den berättigade strävan mot större förståelse för entydigt homosexuellas predikament, precis som utfall av Åke Green-typ komprometterar all heteronormativitet.
Det handlar om vinna eller försvinna. Samarbete kan inte komma på fråga - där är queerteologerna mycket klarsyntare än vi andra när de på oss tillämpar den kyrkotukt vi själva försummat utöva. Redan samexistens (i samma kyrka) torde på sikt vara omöjligt. Och det ska vi inte mörka bara för att vi själva nu riskerar att drabbas av den i grunden sunda renhållningsfunktionen. Anders Sjöbergs efterträdare Stefan Holmström må presentera sej som diplomat hur mycket han vill - och den egenskapen har förstås sitt värde när det gäller att reda ut smärre missförstånd och dito schismer - men han är inte i första hand utsedd till diplomat, han är utsedd till missionsföreståndare och i realiteten, till funktionen, biskop. Låt det märkas, Stefan! Var inte försiktigare än Anders Sjöberg, som många säkert krävt, utan var ännu klarare!
I grunden handlar det naturligtvis inte om äktenskapet och synen på homosexualitet. Låt oss aldrig tro det och förfalla till antipatier mot HBT-personer för den här sakens skull. Felet är inte rfsl:s eller den s.k. homolobbyns. Felet är att Svenska kyrkan - och kanske också EFS? - under lång tid saknat njurfunktion och samlat upp andliga gifter i kroppen. Det handlar nu alltså inte om Elisabet Ohlson Wallin eller EKHO. Det handlar om Hammars, Spongs, Ulfvebrands m.fl:s nya "kristendom". Se http://www.johnshelbyspong.com/ och Galaterbrevet 1. Och det handlar om att Svenska kyrkan hamnat i statens klor - sedan Gustav Vasas tid men inte minst under socialdemokraternas 1900-tal. Var det verkligen detta Luther och Olaus Petri lämnade påvekyrkan för? Gissa gärna.
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
Tyvärr har avgående missionsföreståndaren Anders Sjöberg sällat sej till den skara som idag skriver på debattplats i Dagen om att Svenska kyrkans präster måste få behålla samvetsfriheten, i det konkreta fallet friheten att inte viga två personer av samma kön till äktenskap. "Anpasslighet kan aldrig bli den främsta prästdygden," skriver de helt riktigt, men konkluderar: "Därför måste det berömda taket i Svenska kyrkan bli högre i stället för lägre."
Varför är jag kritisk till Anders Sjöbergs medverkan i denna artikel, som f.ö. (och intressant nog) personer från både Pingströrelsen, Frälsningsarmén och Evangeliska Frikyrkan skrivit under? Jo, därför att den begär att präster och andra liksom på nåder ska få vara kvar i Svenska kyrkan, trots att de har en äktenskapssyn som är grundad i Jesusorden i Matteus 19 (och därmed i 1 Moseboken 2, som Jesus citerar).
Detta är oförsvarligt blygsamt! På tok för försiktigt! Det är queer-ideologerna och de hejdlösa anpasslingarna som (liksom homofoberna, förstås) måste stoppas eller avskedas från anställning i våra församlingar eller EFS-föreningar, om de så än är biskopar. Människor som i konfirmandarbete o.s.v. endast har vuxenhet, frivillighet och kärlek som kriterier för att en sexuell relation ska vara möjlig att välsigna (1 Kor. 5 då?) och som tänker säga åt våra barn och ungdomar att även de som kan tända på folk av motsatta könet - alltså med jesusorden i KB1917 inte är "oskickliga till äktenskap - lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt! (Liksom förstås å andra sidan de måste stoppas - lika mycket och ännu mer - som inte tål homosexuella och säger åt våra barn och ungdomar att homosexuell samlevnad är jämförbar med tidelag och pedofili och egentligen borde vara straffbar - som Lewi Pethrus tyckte så sent som på 40-talet - eller behandlas med tvångsvård).
En evangelisk-luthersk kyrka, nej, en kristen kyrka eller missionsorganisation ska förstås inte ha verkliga homofober som präster och andliga ledare. Men den ska förstås inte heller på dessa poster ha queerideologer som anser att det inte spelar någon som helst roll för ett barn med två föräldrar om det har har en pappa eller inte (allt annat lika), eller om en bisexuell lever med en av samma kön eller med en av motsatt. Den kan inte hysa queerideologer som vill få bort alla i kyrkan som i minsta avseende är heteronormativa, hur måttfulla och öppna för pastorala undantag dessa än månde vara. Och den kan inte heller ge pastorala uppdrag till anpasslingarna, de som böjer sej för queerdiktaten. Queerstolleproven måste avvisas som de stolleprov de är. De komprometterar ju faktiskt den berättigade strävan mot större förståelse för entydigt homosexuellas predikament, precis som utfall av Åke Green-typ komprometterar all heteronormativitet.
Det handlar om vinna eller försvinna. Samarbete kan inte komma på fråga - där är queerteologerna mycket klarsyntare än vi andra när de på oss tillämpar den kyrkotukt vi själva försummat utöva. Redan samexistens (i samma kyrka) torde på sikt vara omöjligt. Och det ska vi inte mörka bara för att vi själva nu riskerar att drabbas av den i grunden sunda renhållningsfunktionen. Anders Sjöbergs efterträdare Stefan Holmström må presentera sej som diplomat hur mycket han vill - och den egenskapen har förstås sitt värde när det gäller att reda ut smärre missförstånd och dito schismer - men han är inte i första hand utsedd till diplomat, han är utsedd till missionsföreståndare och i realiteten, till funktionen, biskop. Låt det märkas, Stefan! Var inte försiktigare än Anders Sjöberg, som många säkert krävt, utan var ännu klarare!
I grunden handlar det naturligtvis inte om äktenskapet och synen på homosexualitet. Låt oss aldrig tro det och förfalla till antipatier mot HBT-personer för den här sakens skull. Felet är inte rfsl:s eller den s.k. homolobbyns. Felet är att Svenska kyrkan - och kanske också EFS? - under lång tid saknat njurfunktion och samlat upp andliga gifter i kroppen. Det handlar nu alltså inte om Elisabet Ohlson Wallin eller EKHO. Det handlar om Hammars, Spongs, Ulfvebrands m.fl:s nya "kristendom". Se http://www.johnshelbyspong.com/ och Galaterbrevet 1. Och det handlar om att Svenska kyrkan hamnat i statens klor - sedan Gustav Vasas tid men inte minst under socialdemokraternas 1900-tal. Var det verkligen detta Luther och Olaus Petri lämnade påvekyrkan för? Gissa gärna.
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
