Frågor till ärkebiskopen

Påskvänner!

FRÅGOR TILL ÄRKEBISKOPEN

Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed ger? (Tipspromenadfråga eller en fråga om liv och död för miljarder människor?). Jag kommer ihåg att alla ärkebiskopskandidater i Gottsunda 2013 svävade betänkligt på målet här (t o m Ragnar Persenius som först sa ja men sedan även nej). Vad säger du?

Muhammed trodde i alla fall på jungfrufödelsen och på att Jesus verkligen ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Inget av detta tror din föregångare K G Hammar på – jungfrufödelse är ett rent teologiskt begrepp för honom (”vad är en teologisk jungfru?” undrade då Anders Piltz) och Jesus kommer tillbaka ”i våra hjärtan”, trots att han kan sägas ha dömts till döden, iaf ur Stora rådets synvinkel, just för sin förkunnelse om en synlig återkomst i makt och härlighet. Vad säger du?

Har Jesus i verkligheten ruttnat precis som kung David men uppstått i mer eterisk bemärkelse (som Söderblom trodde), i en rent andlig tillvaro, i lärjungarnas hjärtan eller i Kyrkan, hans kropp? Jfr Emanuel Linderholms pompösa uttalande om hur kyrkans tro står och faller med ”Jesu försoningsdöd och hans uppståndelse” (sedan märker man att han egentligen inte tror på någondera i klassisk mening). Vad säger du? (Här kommer du inte undan med "Det vet väl inte jag?").

Finns det någon som helst risk att gå förlorad eller kan vi lika frimodigt som Sven Hillert förkunna allas slutliga frälsning utan att därmed öka risken för att folk faktiskt går förlorade? (Apropå missionens 150-årsjubileum). Har för mej att Ragnar Persenius betvivlade Hitlers eviga salighet, men i övrigt verkade det ha gått väl för alla. Är våra begravningsgudstjänster, våra konfirmationer och det som återstår av vår mission numera bara en bekräftelse av att det numera inte är så nödvändigt att tro på Herren Jesus för att bli frälst? Vad säger du?

Är förbundet mellan man och kvinna inte särskilt välsignat eller väl-designat över huvud taget? Finns det någon vits med att, allt annat lika, ha en mamma? När nu även karlar och pappor kan föda barn enligt Svenska kyrkan som remissinstans iaf. Vad säger du?

Ärkebiskop de jure Martin Modéus vs ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson

Påskvänner!

Jag kan inte komma ifrån intrycket att ärkebiskop de facto Stefan Gustavsson rent sakligt har så mycket mer att komma med än ärkebiskop de jure Martin Modéus när det gäller vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. 

Det hade naturligtvis varit förödande för den (än så länge) hyllade de jure-ärkebiskopen om fler journalister (än Sofia Lilly Jönsson, typ) varit tillräckligt pålästa för att ställa impertinenta frågor om medlemskap i samband med vår vän "Murres" ambitioner att bli partiledare för ett parti som oblygt vill avkraga (bland många, många andra) ärkebiskop em Gunnar Weman, biskop em Hans Stiglund, kh Åke Lundgren i Burträsk-Lövånger, km Evelina Bohlin i Dellenbygdens pastorat samt mina två tidigare kyrkoherdar Pär Stenberg och Mia-Marie Stigsdotter Kjellgren.

De tre vise männen

God fortsättning, alla påsk- och julvänner! 

Under julhelgerna slog tidningen Syres avslöjande om tre biskopars (bl a min namne i Stockholm!) vägran att viga prästkandidater som definierar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna ner som en bomb i Svenska kyrkan och Efs. 

Nu måste ju vår missionsföreståndare Kerstin Oderhem och min distriktsföreståndare Sara Edström och Efs-prästen Annahita Parsan och gärna även nån karl med ryggrad (om det finns sådana) tala allvar med biskop Andreas och helst även ärkebiskop Martin. 

Det finns väl ingen fråga som Efs velat förknippas med så lite som den här! Men centerpartiets Daniel Bäckström-affär (hur många velande Efs-are med motstridiga ledar- och karriärambitioner finns det egentligen?) har inneburit ett månadslångt saltande i såren, där ju Efs i riksmedia rent av presenterats och identifierats som "väckelserörelsen som är emot att viga två av samma kön"! 

Och när nu Andreas Holmberg (biskopen) går ut med att han inte vill viga prästkandidater med klassisk äktenskapssyn eftersom de ändå inte kan få jobb i Stockholms stift, då är ju frågan om nån från Efs ens vågar viska "Jo, kanske hos oss"?

Vidare (i Fb-gruppen Samtal om Efs profil och framtid):

Heder åt tidningen Syre som pressade biskoparna på ett sätt som varken Dagen eller Kyrkans Tidning gjort.  Vi behöver naturligtvis få veta hur det är, även om stämpeln "homofientlig" är tung att bära för den som bara står för samma äktenskapssyn som hela Svenska kyrkan på 00-talet och som ännu uttrycks i de flesta vigselpsalmer och psalmboksvigselordningar ("underbart har du skapat man och kvinna", "som mannen och kvinnan i glädje tillsammans")! Blir f ö intressant att se om nya psalmbokens vigselpsalmer görs lika könsneutrala som vigselordningen i kyrkohandboken 2017: 

Simon Wämmerfors replikerade på Fb:

"När det begav sig var det ju tydligt uttryckt att inställning i denna fråga inte skulle vägas in vid tjänstetillsättningar. Men nu tycks det då som om att församlingarna  åtminstone i Stockholms stift struntar i det i systematiskt skala. Biskopen hade ju kunnat gå tillrätta med sina församlingar istället."

Jag svarade:

Exakt. Och han vill då alltså inte heller viga några såna där "typer" till tjänst inom Efs heller (eller)? Det verkar ju mer och mer ha varit en historisk dumhet att i motsats till övriga nordiska väckelserörelser sätta sina förkunnare under den biskopliga tillsynen mer än under missionsföreståndarens. När biskoparna var högkyrkliga på 40-50-talet blev Efs så frikyrkligt som det bara gick, men när de alltmer blev liberalteologer (jfr ultraliberale Hammar!) passade det minsann att bli kyrkligt som bara den! Det får vi äta upp nu. F ö har vi ju sett samma typ av glidning på 00-talet, när alla biskopar först skulle värna äktenskapet som något unikt för man och kvinna men till slut en efter en anslöt sej till den statliga definitionen. Hade brevkontakt särskilt med Tony Guldbrandzén och märkte hur svårt de hade att stå emot och bli utmålade som fiender till homosexuella - vilket de ju absolut inte var (särskilt inte Tony!).

Kyrkoåret med Tony och Martin

Påsk-, advents- och julvänner!

Nye ärkebiskopen är utom all tvekan en utmärkt pedagog. Han och den 18 år äldre Tony Guldbrandzén (biskop i Härnösand 2001-09) arbetade tillsammans fram den fina serien Gudstjänst 1-4 (Bokförlaget Origo 1992) som provats i praktiken i deras gemensamma tjänst i Tumba. Även om evangelieboken ändrades 2003 och därmed i en del avseenden gjorde fyrbandsverket obsolet, vore det synd att bara ställa undan det. De flesta teman är sej ju lika, och även Elisabeth Edströms "bibelvisor" för varje söndag är sannskyldiga pärlor, väl värda att bruka.

Vissa teologiska påpekanden förtjänar att citeras i sin helhet, vilket jag också gjort på åtskilliga ställen i min kyrkoårsblogg Kyrkans solvarv.  Andra känns mest, även så här inför Johannes Döparens adventssöndag, som taffliga försök att dämpa förkunnelsen om domens allvar och omvändelsens nödvändighet. Utvecklingen mot att fira Domssöndag som en ren glädjedag (en fröjd utan bävan) tycks ta fart genom denna gudstjänstserie, och det framställs som viktigt att Johannes Döparens budskap predikas "utan att människor känner sig fördömda." Que? Vem har inbillat just oss att vi ska slippa undan den kommande vredesdomen? Lagen låter oss inte slippa undan, förrän vi betalt "den yttersta skärven".

Sedan måste ju också Evangelium förkunnas, om honom som verkligen betalade "den yttersta skärven" för vår skull. Så att fördömda syndare finner vägen ut ur sin fångenskap - och vägen hem till Fadern. Som Johannes Döparen, lagpredikanten, ropade: "Se Guds Lamm, som borttar världens synd!" Ja, redan i början av sin förkunnargärning var det "syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop" han förkunnade. Gamla förbundets siste profet såg längre än de flesta. Vi måste nog börja lyssna till honom. Nu igen.

Då har inte bara Efs en framtid och ett hopp, utan också Svenska kyrkan, vårt land och vår värld.

Fyra gånger Martin

Påskvänner!

Den här nyheten om landets nyaste kyrka var ju faktiskt riktigt skojig! Men tydligen har den inte fått sitt namn efter vare sej Lönnebo, Lind eller Modéus (nästan lite synd att senaste stiftschefen inte hette nåt på L som i Linköping han me´!) utan efter den där med gåsen.

Om inte Herren bygga vill,
är sten och trä förgäves,
ty mer än världen tror ska till,
ett annat virke kräves:
det måste till ett gudomsord
från Herren själv, när på vår jord
hans helgedom ska byggas.


Till det Guds ord, som likt en sol
med ljus och kraft kan verka,
vi reste denna predikstol,
vi byggde denna kyrka.
Vi helgar nu dess skepp och kor,
dess dopfunt och dess altarbord
till trogen tjänst för ordet.

Tredje biskop Martin av Linköping i rad!

Påskvänner!

Helt otroligt lustigt - det blev tredje biskop Martin av Linköping i rad! Dock har vi nu, vad efternamnet beträffar, gått från biskopssätets L till M: Martin Modéus vann valet med tydliga 70-30 mot närmaste konkurrenten Mikael Mogren. (Båda kandidaterna hade alltså initialerna MM, kul bara det!).

I sak: Martin Modéus är känd som en konstruktiv gudstjänstförnyare, och många av oss har haft glädje av boken Tradition och liv. Nu gäller det att vara biskop, inte bara författare och konsulent. Ser du vidden av ditt kall, Martin? Och hur ställer du dej till prof. teol dr. Miika Ruokanens väckelserop vid Lappo stifts synodalmöte den 29 september 2010: Trosbekännelsen och den moderna världsbilden?

Det är en känd sak att många EFS-are ställde stora förhoppningar till den biskop Martin som blev biskop av Linköping 1980 (Lönnebo). Och glädje och uppbyggelse har vi haft även av honom, men hördes det någon klar signal när fara hotade?

Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.

Tredje Martin gillt?

Påskvänner!

På Anders Sjöbergs tid sa man ju ibland att det fanns fler samfundsledare som hette Anders än som var kvinnor (läs: Karin Wiborn). I Linköpings stift börjar det bli dags för något skämt om biskopar som heter Martin: Ni minns väl Lönnebo, sedan kom Lind och nu verkar det bäddat för Modéus! (I Göteborg fanns ju "de två biskops-B:na" Bo Giertz och Bertil Gärtner, och sedan vann faktiskt Bengt Holmberg biskopsvalet - men på den tiden utsåg kyrkoministern inte den kandidat som fick flest röster, utan den som var mest "pk", vilket på den tiden inte alltid var riktigt samma sak. Så det blev tyvärr inte tre biskop B på raken - alldeles bortsett från att biskop electus Bengt Holmberg har ett så välsignat vackert (efter-)namn!).

Det är kul. Men i övrigt är jag ju rätt uppgiven beträffande kyrkoledningen - just nu måste alla bekänna sej till den enda sanna queerläran (även om att vissa män måste kunna föda barn?) för att komma nånstans i kyrkan. Fast det kan vända snabbt och då ligger opportunisterna plötsligt riktigt illa till. Ändå måste jag ju säga att Martin (och Fredrik) Modéus - precis som t.ex. Per Harling - hör till de positivare inslagen i nutidens Svenska kyrka. Pedagogiken är på topp, och ett slags "ad fontes"(till källorna)-tänkande genomsyrar ibland det teologiska tänkandet och de pastorala tipsen. Vilket ju i sej är uppmuntransvärt ur ett sant reformatoriskt perspektiv, även om det skulle behöva ske genomgående.

Men som sagt - nuförtiden väntar jag mej inte att en "biskop" ska bli mer än stiftschef. Finns det eventuellt någon som har högre ambitioner än så, kan jag rekommendera Wallins biskopspsalm nedan. Det vore allvarligt om den ansågs inte bara språkligt utan även innehållsligt föråldrad.

Dig den högste Herden lede,
du som leda skall hans hjord.
Dig han styrke och berede
med sin Ande och sitt Ord.