Vill du in i livet, håll buden!

Detta är en insändare till Budbäraren från sommaren 2001. Det mesta togs in, men här publiceras den oförkortad. Jag tror att den fortfarande har viss relevans i EFS-debatten om lagens roll. Men jag vill betona att jag har mycket större sympati för Bo Lindberg, som realiter predikade lagen men formulerade sej alltför riskabelt, än för många andra predikanter som varken teoretiskt eller praktiskt vill ställa oss inför Guds goda gränsdragningar och livslagar - och därmed inför Guds dom.

VILL DU IN I LIVET, HÅLL BUDEN!

Du ska ha många gudar. Du ska ständigt missbruka Guds namn, strunta i gudstjänsten, vanhedra dina föräldrar, mörda, stjäla, bära falskt vittnesbörd. Samt odla din avundsjuka, glöm nu inte det.

Nä, så tokig är inte ens Bo Lindberg. Inget kan få mej att tro det. Bo med sin djupt bibliska själavårdsbok “Kriser och segrar” och sin oslagbara framtidsutredning “Korset och kronan.” Dessutom skriver han faktiskt i sin debattartikel på Öppet forum att “det är berömvärt att budorden bearbetas för att kunna bli förstådda i vår egen tid” och att han “förstår och respekterar Budbärarens strävan att ge etisk vägledning i en tid av allmän moralupplösning. Det är ju också en del av kyrkans uppdrag.” (Budbäraren 21-22/01).

So what is the problem? Ja, antingen Bo Lindberg eller nån rubriksättare på Budis har drabbats av språkhaveri. Med stor stil står det i rubriken “De tio buden är upphävda.” Vilken smörja! Var det nånting vår Frälsare var noga med under hela sin jordevandring, så var det att inte ens antyda något sådant. Trots sitt fantastiska evangelium, förkroppsligat i honom själv och i hans korsdöd, så ville han inte ge lillfingret åt gammeladam genom att antyda att buden skulle vara överspelade. “Buden känner du” - det förutsätter Jesus. Och “vill du in i livet, så håll buden” - det är Jesu kärva besked till sökare genom alla tider. Bo Lindberg skriver: “Många gånger ligger Kristusefterföljden i linje med de tio budorden.” Tack för det! “Men vid andra tillfällen går Kristus åt motsatt håll och då måste vi vara beredda att följa Honom och inte budens bokstavliga lydelse.” Kvack!!!

Nu ska jag erkänna att det finns ett omdiskuterat bud, och det är ju tredje budet. Samvaro med fjälltrakternas adventister - och studier i NT och katekesen - har lärt mej att ta det i mer överförd bemärkelse. Hade Bo Lindberg menat att sabbaten i någon mening är upphävd och att Kristus går “åt motsatt håll” i den meningen att han fördjupar budens innebörd, då hade jag hängt med även om jag tyckt att ordvalet var olyckligt (Jesus: “inte upphäva... utan fullborda”). Men när Bo som exempel ger den kanske mest missbrukade texten i hela Nya Testamentet, Joh. 8:1-11, då baxnar jag. Jesus säger vid detta tillfälle ingenting som inte är i linje med de tio budorden. Och när Bo citerar Luther: “Kärleken stiftar ständigt nya lagar, som är bättre än Mose lag”, så tycker jag att Bo skulle påpeka att dessa lagar inte är slappare utan på många sätt strängare än Mose lag. För annars kommer vår gammeladam att tolka honom och Luther fel. När Mose t.ex. tillåter skilsmässa kräver kärleken, d.v.s. Jesus, att jag behåller min hopplösa partner. När Mose kräver djuroffer, så kräver kärleken det egna livet. Att Anden enligt pingstbudskapet vill skriva Herrens lag i våra hjärtan, utesluter inte att budskapet på sten den allra första pingsten är evigt giltigt. Anden vill ge oss mer - men inte heller mindre. Jag tvivlar på att Lindberg förstått Luther riktigt rätt, och har han det tror jag att Luther hade fel. Varför skulle EFS (liksom de små superlutherska frikyrkorna) ofelbarhetsförklara Luther när vi inte ens ofelbarhetsförklarar Skriften?

I samma nummer av Budbäraren (21-22/01) ser jag en minnesruna över Josef Stenlund. Jag skulle vilja återkomma med en analys av honom som språkfantom och nyfiket konservativ. Också en “tillspetsare” som Bo Lindberg, fast åt andra hållet kan man kanske säga. Verkligen en som betonade “inte en prick av lagen ska förgås” och som inte alltid drog gränsen mellan GT och NT så skarp som man kunde önska. Men också en suverän målare som inte minst använde GT som den mångfärgade palett den är. Och som därför på otaliga sätt kunde framställa Jesus Kristus och honom som korsfäst. Och var det något Josef fick visa på, så var det att “vägen till det utlovade landet går förbi berget Sinai.” Anklagelserna mot den nya bibelsynen inom EFS kunde vara onyanserade och missa en del av frågans verkliga svårighetsgrad. Men anklagelserna för antinomism förstår jag mer och mer, sedan jag kommit till EFS efter en sejour som missionsförbundare. Lagen får inte döda oss längre, eftersom EFS desarmerar lagen med evangeliet. Och vad är det för evangelium?

Första huvudstycket i min - och Luthers - barnalära heter “Tio Guds bud”. Men i Bo Lindbergs undervisning skulle det alltså heta (fast nu hoppas jag verkligen att jag missförstått dej): “Kära konfirmander. Välkomna till årets sommarläsning. När ni hittat era rum och fikat skulle vi ha kunnat börja med ett samtal om Herrens bud, utifrån en artikelserie i tidningen Budbäraren. Men som ni kanske har förstått (vilket Budis tyvärr inte gjort) är de tio budorden numera upphävda. Så det går inte.”

Bah! Gå och bada, Bo! Det börjar förresten snart bli riktigt skönt att göra det - glad sommar på dej och alla! Men ha gärna med er katekesen på stranden. Och låt Verbum ge ut Roseniuś “Tio Guds bud” ännu en gång,

"Riktningar" inom EFS

Som uppvuxen i nära kontakt med nuvarande Evangelisk-Luthersk Samling, tidigare Lutherska Bibelstudiestiftelsen, som (åtminstone tidigare) bestod av många "dubbelanslutna" EFS-are, lärde jag mej tidigt att EFS åtminstone sedan 70-talet delades av olika bibelsyner, men också av olika syn på lagen och dess betydelse. Jag blev aldrig riktigt klar över i vad mån dessa frågor hörde samman (d.v.s. huruvida man om man tillhörde ett visst läger i ena frågan också kunde förutsägas tillhöra ett visst läger i andra frågan), men tycker mej hur som helst kunna skönja båda skiljelinjerna i den aktuella debatten.

Vad den senare frågan angår, tycker jag dock att skiljelinjen med lite god vilja borde gå att överbrygga. Vi måste väl i all sin dar vara överens om både att Guds goda lag har sin givna plats i kristen förkunnelse (se NT om du vill ha exempel!) och att kristendomens huvudärende är att förkunna evangelium, budskapet om Guds oförtjänta nåd för Jesus skull. Vi får ju varken hemfalla åt antinomism eller lagiskhet, och båda sidor i debatten borde, om den förs rätt, kunna tjäna varandra till korrektiv.

I någon mån kanske Lina Sandells lilla vers från 1860-talet har sin aktualitet även i EFS idag:

Ofta, ofta uppstår frågan:
"Vilken riktning hör du till,
månn´ den fria, månn´ den bundna?
Därpå jag dig känna vill."
"Till den fria, ty min Jesus
friat mig från syndens skuld.
Till den bundna, ty min Jesus
bundit mig vid sig så huld."

Wejryd om lagens område

I senaste Budbäraren skriver Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd om lagen och det som har med lagens område i livet att göra. Hans tes är att endast frågor som rör evangeliet och frälsningen bör vara avgörande för kyrkogemenskap och ekumenisk samverkan - frågor på lagens område, som t.ex. äktenskapet och dess tillämpning, borde enligt Wejryd aldrig ha den digniteten att de skulle skilja kristna och kyrkor åt.

Inte dåligt presenterad tes. Här gör Wejryd en lika skicklig retorisk prestation som föregångaren Hammar när han gjorde sin berömda "skräpkammartolkning" och plötsligt fick sin ganska kraftfulla bibelkritik att framstå som en ren plattityd (nämligen att allt i Bibeln inte har sin omedelbara tillämpning i alla tider). Wejryd framstår nu som en äkta lutheran i motsats till dem som rör upp himmel och jord på grund av t.ex. frågan om samkönade äktenskap.

Men håller Wejryds tes för mitt "reciprocitetstest"? D.v.s. är resonemanget tänkt att tillämpas "åt båda håll" eller är det bara de konservativa som inte ska bry sej så mycket om de liberalas etik? Kommer Wejryd att med milt överseende betrakta utfall av Åke Green-typ eftersom de ju ändå bara "rör sej på lagens område"? Eller skulle han på 1960-talet velat ha kyrkogemenskap med en sydafrikansk apartheidkyrka?

Knappast. Men Wejryd kan hävda att han är konsekvent ändå. Principen om "frihet på lagens område" kan beskrivas som principen om "frihet att predika frihet på lagens område", och innebär enligt den tolkningen ingen frihet för "försnävningar" och stränga tolkningar, bara frihet att sudda ut gränser och bejaka allas möjligheter till frivilliga val - allt i det övergripande kärleksbudets anda eller i vissa fall mera dess påstådda anda.

Nåväl - detta är mycket sympatiskt och begripligt. Men säg det rakt ut, Anders! Försök inte påskina att du själv fäster mindre vikt vid lagen och dess tillämpningar. De kan absolut vara och måste ibland bli kyrkoskiljande. Inte minst för kärlekens skull.