Besinningsfulla - eller svikare?

Påskvänner!

Läs Dag Sandahls bloggtext om "De besinningsfulla". Tänkvärd inför såväl jul- som våravslutningar i kyrkan. Och, som Sandahl är inne på, även inför begravningar, dop, julottor m.m.

Det är klart att man kan tala bibliskt utan att nämna kodorden "Gud" eller "Jesus". Esters bok i Bibeln är ett vackert exempel på detta. (Där Gud är ständigt närvarande som den ende hjälparen och den man måste lyda mer än människor - och där Ester gestaltar Jesus på ett fantastiskt sätt, när hon med livet som insats går in i "det allra heligaste" rädda sitt folk). Men som regel förfuskas antingen budskapet - om jag inte alls berör inkarnationen och räddningen från mörkrets makt - eller den sekulärhumanistiska överenskommelsen, för om jag de facto alluderar friskt på evangeliet och talar om t.ex. "ljuset" istället för "Gud" eller "julens barn" istället för Jesus blir jag ju bara uppfattad som sofist. Då är det rakare att säga att vi är i kyrkan nu och i kyrkan handlar det - precis som själva julen gör - om Jesus. Take it or leave it.

Det enda raka är naturligtvis att skolan håller en "officiell" julavslutning i skolans lokaler, men att alla elever och föräldrar som vill kommer överens med församlingens präster om en frivillig (men troligen välbesökt) fortsättning i kyrkan, med all den musik och julandakt som parterna själva kommer överens om. Utan inblandning av staten eller Ateistförbundet Humanisterna.

För om prästerna är beredda att - nb i sin egen kyrka! - medverka med munkavle framstår de ju som något slags gisslan som man kan pressa hur långt som helst, och som inte har bestämda åsikter om någonting. (Jfr brudparet i Adam och Eva som fick prästen att lova att inte tala om Gud - eller den kyrkliga(!) begravningen jag själv medverkade vid i fjol höstas när bibelorden byttes ut mot "visdomsord" och fjärde versen i "Lär mig du skog" ströks helt och hållet). Pastorstypen har fått sin klassiska beskrivning av Hans Alfredsons ringare:

Kyrkan och skolavslutningarna

Påskvänner!

Spelade under torsdags- och fredagsdygnet på några skolavslutningar. En i landsortskyrkan och en i stadskyrkan. Bägge får ta in max 400 personer, men vid bägge tillfällena överskreds nog gränsen (ingen stod vid porten och räknade in "fåren", så...). Ingen utryckningssituation uppstod dock, tack för det.

Inser mer och mer varför skolavslutningsfrågan väcker så starka känslor. Kyrkan ÄR ofta den vackraste och rymligaste lokal man har att tillgå, och skolavslutningarna är tillsammans med advents- och jultidens gudstjänster/konserter det publikt mest vägande evenemang som äger rum i kyrkan.

Samtidigt sympatiserar jag till fullo med idén att om nu kyrkan är skild från staten - och skolan - ska inte eleverna tvingas delta i gudstjänstliknande verksamhet ("kulthandlingar" om man så vill). OCH med idén att om människor kommer till kyrkan, ska kyrkans anställda ha full rätt att utan munkavle tala om Gud.

Som jag ser det kan saken inte lösas på annat sätt än att sista lektionstimmen i skolan blir den "officiella" avslutningen på skolåret med tal av rektor o dyl. Och att föräldrarna själva tar kontakt med kyrkan för en "inofficiell" avslutning med Den blomstertid nu kommer (3 verser!) och dylikt. Fördelen är att den mängd av musikstycken o dyl som elever brukar träna in inför skolavslutningen inte måste uppföras vid ett och samma tillfälle - det kan bli ganska svettigt och långt! - och att samhället tydliggör sin avsikt att "ingens samvete tvinga eller tvinga låta." Varken elevens eller prästens.

Den blomstertid nu kommer

med lust och fägring stor.

Du nalkas, ljuva sommar

då gräs och gröda gror.

Med blid och livlig värma

till allt som varit dött

sig solens strålar närma

och allt blir återfött.