Påskvänner!
Här den längsta sång jag vet, lätt bearbetad av undertecknad (resten av adventskalenderns sånger blir alltså kortare). Lulepojken A C Rutströms (300 år i går) sånger sjungs knappt längre (kanske förståeligt :-) men har haft enorm betydelse för både Rosenius och den evangeliska väckelsen i stort, inte minst på den tiden som ungdomar kunde "dygna" med sångböcker i hand.
Allas erfarenheter av omvändelsen är inte lika och det vore fel att göra alla moment i just Rutströms "obligatoriska". Ändå återspeglar mycket i sången den "nådens ordning" Guds Ande nog behöver låta oss erfara om Jesus ska bli verkligt stor för vårt hjärta. Än som i "gången tid".
Förstå mej rätt: vi behöver inte evangelisera med hjälp av just Rutströms sånger! Ändå tror jag att både Ambrosius, Luther, Rutström och Sandell kan tjäna både som inspiration och korrektiv till en alltför "blodlös" kristen psalmdiktning. Det finns något här som även Efs idag behöver ta vara på.
ANDERS CARL RUTSTRÖM 300 ÅR
OM SJÄLENS SANNA OMVÄNDELSE
1. I Lammets död och smärta
består mitt nådaval,
i hans uppstungna hjärta
och i hans själakval
jag anser mig intagen,
förlossad, friköpt nog
och detta på den dagen
då han på korset dog.
2. Alltsedan dess jag varit
hans arv och egendom,
fast jag har vilse farit
och föga brytt mig om
den väg jag månde vandra,
om den till livet drog,
ell´ om, med många andra,
jag dödde när jag dog.
3. Så flöt min halva levnad
mig som en ström förbi,
jag fann en usel trevnad
i syndens slaveri.
Jag hissnar, när jag minnes
ett så osaligt liv,
hur jag var nöjd till sinnes
i dödens tidsfördriv.
4. Men mitt i döden sänder
den Evige mig bud,
och mitt i dödens länder
jag flydde bort från Gud.
Jag såg att jag var naken,
ja, spetälsk, stum och döv,
men gick att hjälpa saken
med Adams fikonlöv.
5. Först ut i Moses öken,
där jag min tid förnött
och mig i otrons töcken
på bördan burit trött.
Så fort som jag där hunnit
med många tunga fjät,
så fort har satan spunnit
ett konstigare nät.
6. Den usla tid jag lydde
naturens vilda lag,
jag mej det minsta brydde
om Gud och hans behag.
Sen, väckt ifrån de döda,
tog jag gestalt av träl
och had´ med mycken möda
så när förgjort min själ.
7. Jag ville Gud åkalla,
till nådastolen gå,
när jag ej månde falla
en vecka eller två.
När hjärtat hade känning
av nådens kraft och ljud,
då var min lösepenning
fullt giltig inför Gud.
8. Men var min själ oriktig,
kall eller spridd omkring,
var nåden mindre viktig
och blodet ingenting.
Så for jag fram i villa,
utmattad som en träl,
och mådde ständigt illa
med en förtvivlad själ.
9. Jag kände i min anda
och i mitt kötts begär
de laster allehanda
som ej kan nämnas här.
Jag sökte dem att dämpa,
men livet var förkvavt,
jag hade ej lärt kämpa
i Jesu Kristi kraft.
10. Mitt hjärta var en bölja
som i ett stormigt hav
måst alla väder följa
och rädas gå i kvav.
Av allt det som jag trodde
var intetdera visst,
ty i min anda grodde
förtvivlan, dom och brist.
11. Jag talte nog om trona,
om nådens rika älv.
Jag ropte: "Herre, skona!"
men litte på mig själv.
När jag ej något kände
som sargade mitt bröst,
var det i mitt elände
för mig en hemlig tröst.
12. Mitt hjärta höll för ringa
att Jesus för mej dött,
mot det att kunna tvinga
till helgelse mitt kött.
Att Gud för hela världen
en härlig seger vann,
det såg jag allt i flärden
med mindre aktning an.
13. Men helig bli och salig
var kedjan av mitt liv,
fast under en otalig
naturens bång och kiv.
Ett "Bättra eder!" hördes
igenom märg och ben,
men byggnaden uppfördes
förutan hörnesten.
14. Jag fann för gott att mena,
att Jesu död och blod
blott var för fromma, rena
en helig reningsflod,
men ej för de gudlösa,
som var just så som jag,
det vor´ att nåden slösa
till köttets välbehag.
15. Om allt som var fullbordat
i Jesu blod och svett,
blev även ömkligt ordat,
som vore det väl skett,
men den som ej kund´ fatta
helt riktigt denna tröst,
den vore till att skatta
som aldrig återlöst.
16. Jag sökte saken göra
i Herrens ögon god
och själen min framföra
med tungt och sargat mod;
men aldrig blev tillfyllest
utgråtet vid hans dörr,
och intet hopp om hyllest
gavs mej till Jesus förr.
17. Mitt hjärta stundom kände
av nåd sig genomträngt,
strax trodde jag nu hände
vad jag så länge tänkt:
nu är jag ren och riktig
samt helig överallt
och aldrig mera pliktig
fördärvs och synds gevalt.
18. Knappt var en dag förliden,
jag hade ingen tro,
var strödd, från grunden vriden
och utan samvetsro,
ty frukterna ej priste
den telning hos mig grott
och nogsamt mig beviste
att jag ej hade trott.
19. Jag läst vad Anden skrivit,
men tydde själv det ut,
och vad till livs var givet
blev mej ett dödsbeslut,
ty täckelset det hängde
för mina ögons hus
och Jesus utestängde,
all världens sol och ljus.
20. Än jag mej själv förvitte
och gick mot Gud i krig,
än lika orätt litte
på nåden inom mig,
än ville mig omvända
och gilla Guds förbund,
än hävde överända
den enda livets grund.
21. Jag ville ej medgiva
att Gud var re´n försont,
men att han skulle bliva
när jag ej gjorde ont,
när jag blev sönderkrossad
av lagens dunderslag
samt hel och hållen lossad
från syndens våld och lag.
22. Att Jesus för mig dödde
och allt däri bestod,
att nådens källa flödde
långt mer än syndens flod
för syndare orena,
det stötte mitt förnuft,
fastän det helga ena
bort bli på stunden ljuvt.
23. Så mycket jag förmådde
med tusende besvär
jag gjorde: synden rådde
och allt var lika här.
Sist gav jag mig förlorad
och tänkte i min nöd:
jag kanske är utkorad
av Gud till evig död.
24. Ack, vilken irrig lära,
det största raseri,
att Jesus till vanära
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans evangelium
och helt onödigt hasta
till mörkrets pinorum!
25. Så har jag gått och mördat
min själ, min arma själ,
och nådens ord vanvördat
i teologiskt gräl.
Betänker jag min våda
så blygs jag för mitt grus,
men Gud, som vill benåda,
mig tagit till sitt ljus.
26. Om jag än genomträngde
all annan religion,
mig otron utestängde
ifrån Guds nådatron,
där nåden blott är given
i fridens stora råd
och livets dom är skriven
på nåd, av idel nåd.
27. Se, detta är det främsta
som Gud förkunnat först,
det helga och förnämsta,
av alla saker störst:
apostlar och profeters
båd´ grund- och hörnesten,
ja, alla evigheters
och härlighetens sken.
28. Att tro att blodets värde
ej gäller inför Gud
för dem som satan snärde
i syndens band och bud,
det är, fastän det klingar,
tvärt mot den Helga Skrift,
och själen mordiskt tvingar
likt giftigaste gift.
29. Visst gäller det för alla,
ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,
men innebär pardon
för onda och för fromma;
men den det ej antar
vill ej till bröllops komma
fastän han bjuden var.
30. Guds Lamm blir ock beskrivet
blott såsom lärare
och som av Fadern givet
till bara helgelse.
Helt annat lär oss Paulus
i de korinters brev,
men du, ännu en Saulus,
besinna vad han skrev!
31. En annan Jesus målar
som Faderns kärleks pris,
blott såsom mildhets strålar
samt kärlekens bevis,
men Kristus är utgiven
och dödad för vår skull,
ja, vreden stillad bliven
när han av sår var full.
32. Så kan de fromt förvandla
det dyra fridens råd,
vid nådastolen handla
med usel dygd om nåd.
Den fromhet är avgudisk
som övas utan tron,
fördärvad mer än judisk
och hednisk religion.
33. Gud har ej öst sin vrede
på Adams fallna släkt
sen Sonen stigit neder
och tagit an vår dräkt
och villigt på sig tagit
vad människorna gjort
och allt det straffet dragit
som de har draga bort.
34. Men Lammet är ock slaktat
ifrån begynnelsen
och Adams släkte aktat
samt utvalt långt förrän
all världens grundval lades,
i Jesus Kristus, då
vår sak re´n förehades
och blev beslutad så.
35. Och sedan Gud så sonat
all världens brottslighet,
har han ock henne skonat
för sin rättfärdighet
och kan ej kräva tvenne
betalningar för skuld,
sen han en gång för henne
med blod betalte fullt.
36. Så är då Jesu lydnad
vår enda sällhets stöd,
hans lidande vår prydnad
som står i liv och död.
Hans kärlek ej fördränkes
av Adams syndaflod,
men den som tror nedsänkes
och renas i hans blod.
37. Om blodet ej klarerat
vår hela skuld för Gud,
om lagen fordrat mera,
om Jesu marterskrud
ej vredens böljor stannat
för alla syndare,
så vor´ hans död ej annat
än ren förgängelse.
38. Vad vore då naturen?
Till skövlings evigt såld.
De döda kreaturen?
I dödens grymma våld,
som själva ej förmådde
sig åter liv att ge,
ty döden evigt rådde
på dem som syndare.
39. Nej, alla Herrars Herre,
vars starka allmaktshand
har skapat större, smärre,
ja, världar mång´ som sand,
om dem ock nådigt lagat
i många tusen år,
han är den som behagat
att dö för sina får.
40. Månn du då ej bör skämmas
som så misströsta kan,
och låter dig så skrämmas,
som han ej varit man
att skulden din betala?
Vad gör du, arma själ?
Kom, låt dig då hugsvala,
här är Immanuel!
41. Kom, tro vad Anden skrivit
i evighet är sant,
att Jesus satte livet
för livet vårt i pant,
att inte längre spordes
i Gud ett vredesmod
när vi rättfärdiggjordes
i Jesu Kristi blod,
42. att synden är borttagen,
missgärningen försont,
att på den stora dagen
blev hela världen skont,
att helga hälsobrunnen
är grävd i Jesu sår
och full förlossning funnen
för alla världens år,
43. att Gud, för Jesu pina,
har hela världen kär,
att Adams synd med dina
i djupet nersänkt är,
att Herren har ett hjärta
som brinner inom sig
av evig kärlekssmärta,
att ej förlora dig.
44. Så läses helga skrifter,
så lyder Andens ord,
där frälsningens bedrifter
kungöres för vår jord.
Jag tror som orden lyder
och vet att Herren vill
att de just så betyder
och varken av ell´ till.
45. En själ som detta hörde
med all uppmärksamhet,
samt därmed ock jämförde
allt vad hon med sig vet,
i Jesu marterspegel
blir varse sin merit
inunder dödens prägel
och lagens stränga nit.
46. All synd, all dom tillfyllest
hon känner i sin nöd.
All nåd, allt liv, all hyllest
hon ser i Jesu död.
Hon tager vad han giver,
av nåden böjd och rörd,
så går det när man bliver
till livs från döden förd.
47. Men ett är det att vara
i Jesus återlöst,
ett annat att erfara
i själen denna tröst,
ty händer ej det sista,
står dock det första fast;
man står på dödens lista
med Jesu blod till last.
48. Märk, tron är utav nåden,
men nåden ej av tron:
först bringas himlabåden
om nåd till var person,
men sedan följer vakna,
upplysas, böjas, ja,
all egen kraft att sakna
och blott för intet ta.
49. Det ena Jesus gjorde,
och det är en gång gjort,
i himlen och på jorden
har det ock blivit sport,
det andra skall nu hända,
det gör hans Ande, märk!
det är att oss omvända
och verka Andens verk.
50. Kan detta ske ell´ icke,
är nåden given dock,
om vi oss därtill skickar
så har vi gåvan ock,
men vill vi den förskjuta
är gåvan likväl till.
Vill du ej livet njuta,
så dö då - som du vill.
51. Du dör, men ej behöver
att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,
helst du var även döpt.
Du ställer dig helt farligt
i osäll själsgestalt,
sen dör du oförsvarligt
och har förlorat allt.
52. Att nåden oss förvärva,
se, det har Jesus gjort,
samt rättighet att ärva,
och öppnat livets port
för hela mänskosläktet,
se, det är redan gjort,
ja, han har krossat häktet
som visst är mer än stort.
53. Men vad som nu bör göras
är att ta nåden an
och nu sig låta föras
som bruden till sin man,
att sig hans rätt ikläda,
fast fattig och ej värd,
i tron till arvet träda,
av nåd därtill beskärd.
54. Här finns det tusen tröster,
som vem som vill får ha:
oss alla återlöste
vår Gud på Golgata.
Den detta tror, den bliver
båd´ salig, helig, böjd
och går med munter iver
i liv och död förnöjd.
55. Ja, den som tror han gläder
båd´ Gud och himlens här,
i Lammets vita kläder
han härligt skrudad är.
Men den vars otro övar
mot Jesus avigt mod,
Guds Ande själv bedrövar
och ratar Jesu blod.
56. Han så frivilligt skiljes
från nådavalets ord,
gör satan själv till viljes,
det största själamord
på anden sin den dyra,
det sista syndafall
begår han i sin yra,
det evigt ångras skall.
57. Men den på blodet vilar
har ständigt sol och dag,
står fri för skott och pilar,
för otro, synd och lag,
ty allt vad han bör göra
har Jesus redan gjort
och vill sitt verk utföra
i själen hans alltfort.
58. Var dag nu själen röner
mer nåd, mer tro, mer kraft,
mer lust till lov och böner,
mer liv av livets saft,
mer ljus, mer klarhet, styrka
hon får nu tusenfalt,
att Gud i Kristus dyrka,
ja, helgas över allt.
59. Dock, detta är ej grunden
som hon nu vilar på,
nej, som i första stunden
hon nåd av nåd månd´ få,
så vill hon nu ock njuta
förlåtelse av nåd,
samt liv och räkning sluta
i kraft av fridens råd.
60. Utfattig hon sig kände
i livets första punkt,
när Anden henne sände
ett hjärta svårt och tungt,
men mer och mer hon finner
sitt djupa syndafall,
ju närmare hon hinner
till Jesu fotapall.
61. Den själen står på grunden
som på ett hälleberg,
skall ej i sista stunden
för döden skifta färg,
dess liv är Jesus känna,
vill mer dock känna´n än,
dess levnads lag är denna:
en Guds och mänskors vän.
62. Se, den kan ledigt kämpa
båd´ in- och utom sig,
samt syndens gnistor dämpa
och föra Andens krig
mot själva Leviatan
och hela mörkrets makt,
ty Jesus har ju Satan
i döden nederlagt.
63. Se, den kan sjunga, prisa,
tillbedja Herren Gud,
sig för hans ansikt´ visa
i Lammets bröllopsskrud,
samt utav hela världen
var timme avsked ta
och göra sista färden
förnöjd. Halleluja!
64. Guds Ande, mig bevara
från all min egen tröst,
och lär mig vörda bara
att jag är återlöst,
det dyra ordet höra
till all min själafröjd;
se, det skall evigt göra
min ande i mig nöjd.
65. Är det Guds blod som strömmat
till alla själars väl,
vi må oss högt berömma,
vem har väl mera skäl
än Adams fallna släkte,
som blott för Gud består
i vita silkesdräkter
som vi i blodet får?
66. Ack, ville varje tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så nåddes målet fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!
67. Nu kom, ni mänskor alla
till nådastolen fram!
Bland oss låt evigt skalla:
Halleluja, Guds Lamm!
Ha evigt pris och heder
av dina köpta får!
Så glädjen ut sig breder:
Guds salighet är vår!
Inlägg
