Visar inlägg med etikett Frans Michael Franzén. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frans Michael Franzén. Visa alla inlägg

lördag 24 december 2022

Adventskalender lucka 24: Jesus, lär mej rätt betrakta

Påsk-, advents- och julvänner!

Franzéns julpsalm, lätt bearbetad. Därefter Rosenius' julaftonsbetraktelse över samma bibelord ("Ordet blev kött", Joh 1:14). Men läs gärna även Magnus Malms och kyrkofadern Hieronymus' julbetraktelser! Jag tackar Gud för dem alla. Här står tiden och kyrkohistorien verkligen stilla ett slag.

En God Jul tillönskas alla - tack vare vår Frälsare.



1. Jesus, lär mig rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan
 stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dej uppenbar,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.


Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551


ORDET BLEV KÖTT (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?

Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.

torsdag 1 december 2022

Adventskalender lucka 1: Bereden väg för Herran

Påsk-, advents- och julvänner!

I år handlar adventskalendern om Frans Michaël Franzén (1772-1847) som föddes i Uleåborg (Oulu) i dåvarande svenska landskapet Österbotten i svenska riksdelen Finland eller Österland för 250 år sedan och som blev biskop i Härnösand under C O Rosenius´ studietid på gymnasiet i denna stad, som både då och långt fram i tiden kallades "Norrlands Atén" men som (traditionslöst nog) tyvärr inte fick Norrlands första universitet. 

Och i första "luckan" hittar vi givetvis Franzéns mest kända psalm, adventspsalmen "Bereden väg för Herran" från 1812! (Nb: originalet har "som kommer i Herrens namn"!).


Alt. dalamelodi från Boda:



1. Bereden väg för Herran,
berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kom i Herrens namn.

2. Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kom i Herrens namn.

3. Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.

4. Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.

5. O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.

6. Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.

lördag 14 december 2019

Adventskalender 2019 lucka 14: Den korta stund jag vandrar här

Påskvänner!

På vår jubileumsvandring genom 1819 års psalmbok har vi nu faktiskt kommit till en påskpsalm. Men inte "Vad ljus över griften" utan en annan av Franzéns psalmer, nämligen den för Herdesöndagen (3:e söndagen i påsktiden), "Den korta stund jag vandrar här". En av de mest älskade och sjungna psalmerna i den wallinska psalmboken, med rubriken "Den gode herden".



DEN GODE HERDEN

1. Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

2. Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

3. Han styrker mig med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd uppvälla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
blott jag ej viker från hans spår
jag ej skall modet fälla.

4. O du som sade: "Ingen kan
de mina från mig taga",
dig mot en värld jag ropar an,
som vill mig från dig draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

5. Hur tomt är allt vad världen har,
hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: "Där jag är,
där skolen I ock vara!"



Text: Frans Michael Franzén 1813 (41 år)
Musik: Lyon 1547 / Johann Crüger 1653 (55 år)
Denna psalm, som Franzén första gången publicerade i andra häftet av "Prof-Psalmer" som han utgav tillsammans med Wallin 1813, hade redan från början rubriken "Den gode herden", och har också länge varit stående psalm på "Herdesöndagen" (Tredje söndagen i påsktiden) som har samma överskrift. Psalmen baserar sej på Jesusorden i Johannes 10 men innehåller även referenser till exempelvis Psaltaren 23 och Johannes 17:24.
Melodin har i 1986 års psalmbok återförts till originalets mer rytmiska form. Frågan är dock om inte psalmen tappat i popularitet genom att den förlorat sin mer haeffnerskt utjämnade melodiform, som faktiskt var mycket omtyckt och förknippad med just den här texten. Om psalmer från 15-1600-talet lämpligen sjungs i tidstypiska melodiformer kan man ju dock tänka sej att psalmer från 1800-talets början kan få klinga lite mer, ja just "haeffnerskt". 

F M Franzén:
Frans Michael Franzén porträtterad 1823 av Johan Gustaf Sandberg

J Crüger:

måndag 9 december 2019

Adventskalender 2019 lucka 9: Ack, vi är ju alla

Påsk- och adventsvänner!

Franzén skrev en annan psalm som sällan sjungs nuförtiden (kom inte ens med 1937). Men den passar väl i den bots- och beredelse- och fastetid vi nu sägs vara inne i. Jag har tillåtit mej att bearbeta den språkligt för att den ska tala även till vår tid.

Man kan ju inte säga att vi idag har särskilt många psalmer på det här temat, människans fall genom Adam och upprättelse genom Kristus ("den andre Adam"). Allraminst kan man säga att vi sjunger dem särskilt ofta. Men här kommer en rejäl psalm (man kan förstå att de lutherläsare i skelleftebygden som annars var skeptiska till 1819 års psalmbok godkände psalmerna av Franzén):




1. Ack, vi är ju alla
Adams barn, o Gud! 
Därför ses vi falla, 
bryta dina bud. 
Högmod vill få höra 
ormens smicker än, 
att varann förstöra 
vän förleder vän. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!  

2. Men den fröjd försvinner, 

som mitt brott mej vann;  
snart min brist jag finner,  
som ej skylas kan. 
Fåfängt jag mej döljer 
undan Herrens röst; 
vart jag flyr, den följer, 
ropar i mitt bröst. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

3. Borta är det Eden, 

där jag skuldlös var. 
Bort med samvetsfreden 
himlens glädje far. 
Om än lyckan mäter 
mej sitt överflöd, 
skild från Gud jag äter 
dock med sorg mitt bröd. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!  

4. Se, av jorden komna

blir vi jord igen; 
fåfängt får vi domna, 
själen vakar än, 
vakar och begråter 
utan slut sin nöd, 
lever för att åter 
dö en evig död.
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

5. Världar ser vi röra

sej på Herrens bud; 
bara vi kan göra 
mot din lag, o Gud! 
Till den minsta lilja 
allt var skapat gott; 
genom mänskans vilja 
blev det onda sått.
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!     

6. Ska vi då förskjutas 

utan hjälp och tröst? 
Ska din himmel slutas 
för var böneröst? 
Ska din jord oss nära 
till förtappelse 
och blott tistlar bära 
och förbannelse? 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

7. Nej, på ormen träder 

kvinnans helga Säd;
Gud, din nåd oss gläder 
än vid livets träd!
Jesus kom, och jorden 
är välsignad än, 
dukade är borden,  
öppnad himmelen. 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!   

8. Du som frälst oss alla, 

Jesus, kom till mej, 
låt mej mer ej falla, 
håll mej fast vid dej! 
Hjälp mej när jag strider,  
gör mej god och vis 
och mej tag omsider 
till ditt paradis! 
Herre, förbarma dej! 
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!    

Kommer att tänka på hur Aslan i en av Narniaböckerna säger ungefär så här: Du är en son av Adam (och en dotter av Eva), och det är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud - och en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sig i stoftet.

Katekesfråga 243: Vad hör till skriftermålet?

söndag 8 december 2019

Adventskalender 2019 lucka 8: Jag lever och upphöjer

Påsk- och adventsvänner!

Även Franzén skrev en morgonpsalm. Den var nog lite för lång för att sjungas vid skolornas morgonböner, men har säkert nyttjats vid enskild andakt, som så många av wallinska psalmbokens "tillfällespsalmer". Och den är tänkvärd än idag. En bön att instämma i när man vaknar, men kanske snarare läsa än sjunga? (Här lätt bearbetad av bloggaren). Glad "andra advent", hör ni!



1. Jag lever och upphöjer
min själ igen till dig,
o Gud, vars vård sig röjer
i allt, som omger mig:
i dagens nya ljus,
i lugnet kring mitt läger,
i allt vad kärt jag äger
bevarat i mitt hus.

2. Lov ske ditt ord i tiden,
som bjöd att ljuset är!
Och tack för ron och friden
som natten till oss bär!
Så ljuvt att i dess famn
sitt trötta huvud gömma
och dagens sorger glömma
och somna i ditt namn!

3. Så skönt att åter träda
förnyad på din jord
och åt din sol sig gläda
och livas av ditt ord
och gå med hälsans fröjd
till sina plikters övning,
beredd till kamp och prövning
och med din vilja nöjd.


4. Ej blott att kroppen stärka

du gav oss vilan, Gud,
nej, må den hos oss verka
ny håg för dina bud!
Om på min gårdag nu
jag ser med skam tillbaka,
hjälp mej idag att vaka
och älska liksom du.

5. Hjälp mej att aldrig kränka
min nästas minsta rätt,
ej tala eller tänka
på falska vänners sätt,
att ej för stundens ro
förspilla samvetsfriden,
ej håglös dräpa tiden,

men tjäna dej i tro.

6. Kanhända snart jag saknar
den tid du nu mej ger.
Jag bäddas ner och vaknar
till jordens dag ej mer.
O Jesus, giv mej då
den frid som du blott skänker,
till dess den dagen blänker,
vars sol ej ner ska gå! 


Katekesfråga 242: Har de som fallit ur dopets nåd ingen nytta av sitt dop?

söndag 1 december 2019

Adventskalender 2019 lucka 1: Bereden väg för Herran!

Påsk- och julvänner!

Min adventskalender 2019 består av psalmer ur 1819 års psalmbok som fyller 200 i år och som, enligt ett ovanligt förhastat omdöme av C O Rosenius, var "till största delen författad av opånyttfödda lärare och snillen". Den s k wallinska psalmboken, alltså. Efter Johan Olof Wallin, psalmboksredaktören som skrev eller bearbetade över hälften av texterna i "sin" psalmbok, och som till slut blev ärkebiskop av Uppsala.

Men vi börjar förstås med en psalm av Frans Michaël Franzen, uleåborgspojken som till slut blev biskop i Härnösand: Bereden väg för Herran. Här med den svenska melodin från Dala-Boda som alltmer sjungits in i vårt folk (därmed inget ont om den tyska):



Uppsala goss- och flickkör har f ö en egen adventskalender, se trailern nedan. Följ den gärna (jättefint initiativ)! Men vad det än står på klippet ovan är det alltså lucka 1 i min adventskalender :o).



Katekesfråga 233: Hur ska vi dö med Kristus?

måndag 15 juli 2019

Predikan på vers över gårdagens evangelium

Påskvänner!

Så här skaldade biskop Franzén över Johannes 8.  Bortsett från den idag något ålderdomliga språkdräkten är det sällan jag hört en bättre och mer innehållsrik predikan över denna text (predikotext igår).

Själv ärbar, döm dock ej så hårt den arma!
Låt Gud åtminstone få över henne,
den trolöst övergivna, sig förbarma.
För Adams barn vi alla oss bekänne;
men "den, som vet sig oförvitlig vara,
han kaste första stenen"; så den milde,
den ende från all synd, allt orent skilde,
åt hycklarskaran än i dag hörs svara.
Dock ej att lasten skydda är hans mening,
hans, som ej blott det yttre livets hälsa
bereda vill, men främst vår inre rening,
han, som att oss från syndens välde frälsa
själv tog på sig dess skuld och led dess smärta.
Han ber för oss och bär oss på sitt hjärta,
nu kommen att förlossa, ej att döma.
En dag likväl - o, må vi det ej glömma! -
han kring sin domstol samla skall oss alla,
och evig är den dom, som då skall falla.

F M Franzén:



Katekesfråga 206: När får vi enligt Guds löfte vänta hans hjälp i frestelserna?

tisdag 8 juli 2014

200-årig sommarmeditation av en blivande härnösandsbiskop

Påskvänner!

Det är i skrivande stund inte klart vem som blir ny stiftschef och förhoppningsvis biskop (även till gagnet) i Härnösand. Sven Hillert, en av de fem kandidaterna, f.ö. boende i Karsjö här i Hälsingland, är känd som psalmdiktare. Precis som Frans Michael Franzén var när han sedermera blev biskop i Härnösand.

Men för 200 år sedan var Franzén kyrkoherde i Kumla och skrev den här fina och djupa sommarmeditationen (en av få Franzénpsalmer som inte tagits in i tre psalmböcker på raken) - särskilt strof 6 är intressant, skriven 24 år innan P P Waldenström ens föddes:






1. Jesus, lär mig rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dig,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mig:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mig ur faran för,
när din röst hos mig jag hör,
o, då känner jag dig vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dig vill hinna
i det ljus som höljer dig,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sig.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord.
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dig en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dig,
ej till dig kan lyfta sig,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dig uppenbar,
så vi ett med dig må vara,
dig i allt vårt verk förklara.

fredag 10 februari 2012

Vad som behöver fullkomnas

Påskvänner!


En hälsning från biskop Franzén inför Reformationssöndagen:


Guds ord förändras ej. Vad Kristus lärde 
behöver ej fullkomnas, blott förstås. 
Kan någon konst förhöja pärlans värde? 
Då hon skall slipas, hon blott sönderslås. 


Infattas må hon dock av mänskohanden, 
och tydas må Guds ord av mänskovett: 
Men icke så, att det förlorar anden, 
som ger det liv, som det sitt ursprung gett. 


Om hon berövas allt det himlaburna, 
vad blir vår religion? Jo, lik den sten, 
där alla dagens timmar äro skurna, 
när den blir flyttad undan solens sken. 


Fullkomna dina verktyg och din prövning, 
du stolta vishet! — Gå så långt du kan 
med dina synglas, med din tankeövning 
och med den insikt, du i sekler vann. 


Med din oktant tag höjden utav polen, 
och med ditt prisma ljusets strålar klyv. 
Men att du kan fullkomna själva solen,
med sådant anspråk dig ej dårligt yv!

lördag 17 april 2010

Tony Guldbrandzén död

Påskvänner!

Missionsföreståndare Stefan Holmström skriver idag tänkvärt från Sundsgården om Aska och död. Där berättar han att han just fått veta att förre biskopen och Svenska bibelsällskapets nuvarande ordförande Tony Guldbrandzén (1942-2010) avlidit (i torsdags den 15 april). Han skulle ju ha medverkat vid en kyrkhelg med EFS i Edsbyn, i S:t Olovs kapell, så sent som sista helgen i februari, men hans medverkan inställdes p.g.a. sjukdom. Och nu är han alltså död, endast 67 år gammal och endast ett halvår efter sin pensionering.

Jag skrev ett litet poem till Tony efter en Annandagpåsk-gudstjänst vi firade med honom och några till i Härnösands domkyrka för kanske 5 år sedan på väg upp till Luleå. (Inspirerad av firningsämnet och av att namnen på härnösandsbiskoparna Franzén och Guldbrandzén rimmar).

"Vad ljus över griften!
Det ser vi
med Härnösands biskop Franzén.
Han fann det i Skriften.
Nu ber vi
för Tony Guldbrandzén:
I tidernas skiften
behåll honom hos dig. Amén."

Tony Guldbrandzén gjorde mycket positivt för EFS och dess förlag, liksom för Sveriges kristenhet i stort. Jag tackade honom i vuxen ålder för hans fina barn- och ungdomsbok "Hemliga fisken" som jag läste med förtjusning i 10-årsåldern. Den blå serien med gudstjänstmaterial (I-IV) är också ett fantastiskt hjälpmedel vid förberedelse för gudstjänst och söndagsskola (!), och även annat praktiskt pedagogiskt material från hans hand har varit av stort värde för många.
Positiv var också hans vilja till kommunikation, vilket gjorde att han både gav sej in i bloggosfären och kunde ses kommentera inlägg på det mer konservativt kyrkliga forumet Kyrkans framtid. Tyvärr hörde han dock - liksom övriga stiftschefer i aktiv tjänst - inte till dem som öppet protesterade mot ärkechefen Hammars ultraliberala teologi (läs Samtal om Gud) eller mot Svenska kyrkans upprepade inbjudningar till den likasinnade men om möjligt ännu mer urspårade s.k. biskopen John Shelby Spong. Han kallade i obegriplig omdömeslöshet Jonas Gardell för "en väckelsepredikant av Guds nåde". Jag vill ändå gärna tro att han inte delade den teologi som i praktiken är ett övergivande av kristen tro, ja, som jag ser det av verklig gudstro/teism ö.h.t., och tar fasta på att han, om än alltför svagt betonat, inte kunde följa Gardell i "riktigt allt" utan ville hålla sej till de "äldre tolkningar" av Kristus som finns i kyrkans trosbekännelser.
Tony Guldbrandzén blev dock tyvärr historisk på så sätt att hans episkopat blev det sista i Sverige som i sin helhet inföll innan Svenska kyrkans 1000-åriga definition av äktenskapet som ett förbund mellan just man och kvinna på bl.a. hans egen tillskyndan upphävdes (samma dag som han gick i pension). Och blev till en "persongemenskap" mellan två stycken i största allmänhet! Jag skrev ett mycket kritiskt brev till honom med anledning av detta (i kyrkomötet hade han ju dessutom dragit paralleller till slaveriets upphävande och liknande, vilket ju - oavsiktligt? - ställde hans motståndare i en rent förfärlig dager). Ett brev som han - lovvärt och kanske karaktäristiskt nog - besvarade både utförligt, vänligt och snabbt, dock utan minsta vilja att modifiera sin i mina ögon kristligt och allmänmänskligt orimliga, men utan tvivel ytterst välmenta ståndpunkt, som nu tycks tillåtas även företrädare för EFS (?).

Men må han trots detta nu vila i frid till uppståndelsens morgon, då allting ska avgöras och klargöras av den ende som bedömer och dömer helt rättvist.

fredag 13 februari 2009

Ingemar och Sune

Idag begravs Ingemar Johansson. Han och Sune Jonsson dog båda fredag den 30 januari 2009, idag två veckor sedan. En epok är till ända. Den berömda boxningsmatchen för 50 år sedan satte spår även i min fars EFS-landsbygd - tonåringarna satt klistrade vid radion mitt i natten för att lyssna. Och den bilden, inte bilden av boxningsmatchen, kunde ha varit hämtad ur Sune Jonssons arkiv. Den mannen gjorde historia minst lika mycket som Ingo, fast i en annan bemärkelse.

Det ska inte förnekas att en och annan med tiden kom att se Sune Jonsson som ett slags "varsel". Med osviklig känsla för utdöende miljöer - inte sällan EFS-miljöer - dök han upp med sin kamera strax innan de alldeles försvunnit. Bilder av Nådens barn, Jordgubbar och mjölk, Husen vid Himlastigen...

Å andra sidan - vilka miljöer är INTE utdöende? Kanske Sune Jonssons storhet låg i att han före oss andra insåg alltings förgänglighet, men också evighetsdimensionen i det mänskliga, vardagliga.

Man kan säga med Sune Jonsson att "tiden är ett förunderligt ting". Men man kan också använda Frans Michael Franzéns ord, inspirerade av Sankt Augustinus och återgivna i en boktitel av Hans Alfredson: "Tiden är ingenting." Med Sankt Petrus ord: "För Gud är en dag såsom tusen år, och tusen år såsom en dag."

Vila i frid, Ingemar och Sune.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande.
Ty för honom är alla levande.

Jesus Kristus är densamme
igår, idag och i evighet.

torsdag 27 december 2007

"Begis" kommenterar Sven Hillert och Anders Sjöberg

Det är alltid lika roligt att få respons, inte minst från folk som delvis tänker annorlunda än jag själv! Bengt Gustavsson, kallad "Begis" till skillnad från den andre Bengt (Burström) i Västerås), skriver i en kommentar från den 12 december till mitt blogginlägg "Biskopsvalet i Västerås":

Jag har följt debatten kring biskopskandidaterna på den här sidan, och vill bara göra en liten kommentar: Det handlar så klart om att de som talar för ”sin” kandidat bär på en erfarenhet av denne. En erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för. Jag hoppas att kommentaren: ”För mej är Sven en av de många som idag utlovar allas eviga frälsning utan att ha täckning för det”, bara var avsett som ett retoriskt stick i baken på oss som lyft fram hans namn. För att liksom hålla liv i debatten…Det är ok.

Nej, det var inte avsett som ett retoriskt stick. Det var "en erfarenhet som man även i debattens hetta har rätt att respekteras för". Dock ska jag villigt erkänna att min erfarenhet av Sven Hillert är mindre än din, och jag är bara glad om mitt intryck var missvisande (d.v.s. om Sven Hillert INTE utlovar - eller förespeglar - människor att alla kommer att bli evigt räddade). Jag blir naturligtvis dessutom ännu gladare om alla människor verkligen blir evigt räddade, och om jag, och kanske även Sven Hillert om jag får tro dej, alltså var alltför pessimistiska.

Bengt G. fortsätter: Jag har känt mig välsignad av det jag läst av Sven Hillert och jag vill gärna citera några rader ur hans (dessvärre) slutsålda bok Frälsning för alla? En biblisk vision: ”På senare år har alltfler forskare betonat att var och en som läser Bibeln har ett ansvar att se och välja mellan de olika traditioner och olika synsätt som kommer till uttryck i texterna. Från olika utgångspunkter har man visat hur Bibelns texter kunnat användas för att mana till krig eller skapa fred. Det handlar inte heller bara om hur texterna tolkas eller används, utan det finns faktiskt grund i själva texterna för mycket olika utläggningar och tillämpningar.”

Ja, visst har vi ett ansvar att brottas med Gud och bibelns ord. Men vi har naturligtvis inte rätt att välja och vraka allt eftersom det faller oss in - den enda rätt vi har är att under bön om den helige Ande tolka Skrift med Skrift och under Andens ledning söka den tolkning som gör bäst rättvisa åt alla, särskilt NT:s, skriftställen sammantagna. Det är ingen fara på taket om vi tror att bibeln skenbart är spretig och motsägelsefull i sin förkunnelse - men om vi tror att den verkligen är det, då kan vi ju lägga ner. I alla fall om förkunnelsen rör en så central fråga som den om evigheten, och inte om någon perifer fråga som den om t.ex. klädsel. Och i den mån vi har ett ansvar att välja tolkning av "den dubbla utgången", så kräver, menar jag, rena försiktighetsprincipen att vi utan unken predikstolssadism håller öppet för, och alltså om än aldrig så motvilligt varnar för en risk att gå evigt förlorad (suveränt om än ganska försiktigt gestaltad i C S Lewis´ "Från helvetets brevskola" och "Den stora skilsmässan").

Bengt G. fortsätter: Jag ser ingenting i det här stycket som utlovar något, bara vikten av att själv ta ställning bland de olika synsätt som faktiskt Bibeln serverar. Ibland kan jag känna att världsbilden i vårt älskade EFS är ganska trång. Senaste tidens debatt i Budis har visat detta. Jag kan känna mig lite oroad över den näst intill militanta fromhet (oj, det var ett nytt uttryck tror jag!) som allt oftare skymtar fram. Missionsföreståndaren ger i sin omdebatterade skrift uttryck för hur ”hans” EFS skulle se ut. Vad är detta om inte ett pekande med hela handen om en önskad rikting för alla i Rörelsen, oavsett om man känner sig inkluderad eller ej?

Men käre Bengt, om en ledare inte ens får peka ut en önskad riktning, vad är han/hon då bra till? (Inställningen "jag måste följa dem, jag är ju för fan deras ledare" är väl inte så särskilt lysande?). Om vi sedan inte är överens om riktningen, får vi väl helt enkelt avpollettera ledaren - vilket många uppenbarligen försöker göra nu - eller lämna rörelsen i mer eller mindre fredliga former. Färdsätt och hastighet måste man däremot kunna diskutera och förverkliga i avspänd form utan att behöva skiljas åt.

Själv kritiserade jag Anders "från andra hållet" s.a.s. när jag i Budbäraren ifrågasatte varför han i nämnda tidning förklarat att även de som inte delar hans syn på lagens roll har full hemortsrätt i EFS - jag menade att han i en så här viktig fråga verkligen borde ha pekat med hela handen, stått upp för budskapet i Utmaningen - och för den delen i EFS:s stadgar - och därmed sagt att åtminstone personer i ledande ställning (läs: förkunnare och föreningsledare) inom EFS inte kan vara "antinomister", eftersom det skulle strida mot hela vår bekännelse som evangelisk-luthersk rörelse.

Det är ju ett elände utan motstycke att "De trognas frihet ifrån lagen" (cit. Rosenius) idag ofta framställs som om vi kristna borde slippa höra och studera Guds goda och heliga vilja med våra liv, som den bl.a. uttrycks i de tio ord, som den ofta åberopade Luther satte som första huvudstycke i sin katekes och dagligen repeterade i sin enskilda andakt. "Som Kristi brud är jag bestämt fritagen / från skuldkapitlet i den kära lagen" - den formuleringen av EFS-predikanten i Västra Skånes Missionsförening Anders Nilsson slår verkligen huvudet på spiken. Det finns många slags verklig och riktig frihet från lagen för den som är i Jesus Kristus, det är sant, och det finns många mer eller mindre spetsfundiga teologiska definitioner på "lag". Men vi är som kristna förpliktigade till att vittna och förkunna som Jesus och apostlarna gjorde - och säga vad man vill om deras förkunnelse, men enbart "evangelisk" enligt nutida definition var den sannerligen inte.

Låt mej liksom Bengt avsluta med att återge de sista raderna i Hillerts bok Frälsning för alla? En biblisk vision:

”Den kristna religionen har sina djupaste rötter hos den Jesus som levde med de utslagna och dog för varje människas rätt och delaktighet, för att upprätta och ge liv. Den spreds över världen tack vare förmågan hos Paulus och andra att överbrygga olikheterna mellan skilda folk. Om denna religion kan hitta tillbaka till dessa utgångspunkter så kan den också hitta vidare i en ny tid. Alla får betydelse och ingen lämnas utanför när tron på rättvisa och tron på allas delaktighet åter blir två sidor av samma sak. Orden om uppdelning i bibeltexterna skall då inte hindra människor från att se att frälsning för alla är en biblisk vision.”

Min kommentar: En fin avslutning på boken. Och visst är frälsning för alla en biblisk vision! Gud vill att alla ska bli frälsta, och då finns det verkligen hopp för oss alla! T.o.m. för Sven Hillert och Andreas Holmberg. Inte bara det: genom Jesus är frälsningen i en mening redan förverkligad. "Herren är en - frälsning för alla / vanns på korset en gång", sjunger strängnäsbiskopen Jonas Jonson. "Från himmelen hälsad han framgår i glans / och världen är frälsad och segern är hans", sjunger härnösandsbiskopen Frans Michael Franzén. Detta budskap har EFS verkligen betonat genom åren (och faktiskt om möjligt ännu mer Axel B Svenssons BV!!!). Men frågan är om orden om frälsning för alla ska få hindra människor från att se att en dubbel utgång och ett åtskiljande trots detta är ett tänkbart framtidsscenario - och därtill ett som vår Frälsare av någon anledning ständigt återkommer till. Som Hebréerbrevets författare skriver: "Hur ska vi kunna undkomma om vi inte tar vara på en sådan frälsning?"

Men tack för din rejäla och förtydligande kommentar, Bengt! Du berör otroligt viktiga frågor, och har du dessutom rätt i att Sven Hillert fortfarande tvekar inför att proklamera allas slutliga frälsning (d.v.s. ropa hej innan vi är över "bäcken"), så gör du mej bara glad!